Oculus (2013)

Title: Oculus
Year: 2013
Dir: Mike Flanagan
Review: M Original
***

Jag var aldrig något fan av tv-serien Varan TV (1997), det var alldeles för studentikost för min smak.
Men jag använder mig någorlunda frekvent av en sketch ifrån den serien för att beskriva filmer med en pajig story eller en väldigt tunn plot.
"Sagan om det onda pappret" har i min värld alltså blivit en synonym för filmer eller storys med väldigt tunn plot, eller där ett vardagligt föremål/fenomen ska utgöra det otäcka och mystiska.
Oculus faller in i den kategorin, då filmens fokuspunkt är en spegel.

Tim (Brenton Thwaites) har i ett antal år varit på sjukhus på grund av det trauma han som ung utsattes för.
Nu har tiden kommit för honom att återvända till samhället igen.
Traumat med att hans pappa (Rory Cochrane) sagts ha torterat och dödat hans mamma (Katee Sackhoff) innan Tim själv vände vapen mot fadern tog inte bara hårt på honom, utan också på hans syster Kaylie (Karen Gillan).
Väl ute i friheten återförenas syskonparet och åker mot hemmet.
Kaylie berättar då att hon genom sitt jobb på en auktionsbyrå lokaliserat och stulit en stor spegel som hängde i deras hem när allt hände deras familj.
Kaylie säger att spegeln figurerat i många underliga händelser och att den nog haft något med deras pappas och mammas galenskap att göra.
Väl i huset börjar glimtar av dåtiden börjar komma tillbaka, minnet av en underlig kvinna och allt det hemska fram till att Tim pressade ner avtryckaren.
Vad är spegelns roll i alla dessa underliga historier egentligen och går det att stoppa den?

När jag såg trailern för Oculus och det blev klart att det handlade om en "ond spegel" kom Varan TV-citatet upp direkt.
Visst, speglar kan ge upphov till både skräck och mystik.
Vad finns på andra sidan spegeln?
Är det man ser egentligen den riktiga världen och man själv är i spegelbilden för någon annan?
Frågorna är många, men tyvärr bjuds man i Oculus inte på något av detta mystiska direkt.
Jag såg den när jag låg hemma en dag och bläddrade på Netflix.
Klagar ju ofta eller alltid på nyare skräckfilmer och deras brist på originalitet, men sen ska man ju ändå ge rullar en chans för ibland blixtrar det ju till.
Senaste åren har ju faktiskt bjudit på ett par rullar jag gillat, så försökte mig på denna spegelskräckis i hopp om att den också skulle chocka mig.
Var ju onekligen ett tag sedan en film körde på spegelspåret, så fanns ju en liten gnutta hopp att det bara var trailern som var lök.

Oculus hamnade tyvärr i högen med besvikelser vilket var synd för den hade en del saker som hade kunnat bli riktigt bra.
Några av scenerna var surrealistiska och hopp i tiden är ett grepp som kan funka om det görs bra.
Det jag trodde skulle bli ett av Oculus fall var faktiskt inte så extremt påtagligt som det ofta är, nämligen jump scares.
Visst finns det, men inte på samma nivå som många andra filmer inom samma genre.
Tätt, eller ja direkt, efter Oculus kollade jag på Scream 4 (W. Craven 2011) och i den är det fler fall, vilket blir så extremt tröttsamt i längden.
Där får Oculus ett litet plus i kanten för att de inte överanvände jump scares.
Men, det räcker inte för resten av filmen är inte särskilt intressant, eller bjuder på massa effekter man skulle kunna gotta sig i.
Den går lite på halvfart genom hela filmen, och jag kom på mig själv med att zona ut lite då och då för intresset falnade nämnvärt.
Själva storyn hade saker som skulle kunna funka, men det lyfter aldrig och blir bara ointressant och outforskat.
Allt är lite lagom, någon effekt här och där, skapliga skådespelare och ett manus som varken glädjer eller gör mig förbannad.
Jag hade gärna sett mer tyngdpunkt på att göra de surrealistiska scenerna mer febriga och obehagliga.
När det börjar bli intressant nu så bryts det och byts ut mot något annat.

Oculus kändes onödig, för den var inte särskilt otäck, bjöd inte på några grepp jag gillade särskilt eller strålande utförande.
Den kommer bli en sådan där film som någon frågar om man sett och det är oklart. för med största sannolikhet har man glömt den.
Hade fokus lagts på det febriga med ett bättre manus hade den nog hamnat i högen med rullar jag gett tummen upp.
Men med detta utförande så hamnar den, inte längst ner, men ändå i högen med tummar riktat rätt neråt.
Oengagerat är nog ordet jag främst skulle använda för att förklara den.
Inte 100% Varan TV-sketch kanske, men alldeles för mycket för att denna tittare ska tycka att det är värt att ödsla tid på.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: **

The Dark Side Of The Moon (1990)

Title: The Dark Side Of The Moon
Year: 1990
Dir: D.J Webster
Review: M Original
***

När jag gick i högstadiet tipsade en skolkamrat mig om denna film.
Den var enligt honom något av det sämsta han hade sett, och det lockade ju såklart mig direkt.
The Dark Side Of The Moon gick på tv1000 om jag inte minns helt fel, så någon av de lyckliga som vid tillfället hade kanalen spelade in den åt mig.
Var inte samma person som lånade en film av mig och spelade in porr efter filmen som "tack för lånet" denna gång dock.
Så nu fick jag filmen jag faktiskt ville ha inspelad.
Jag förstod inte hans aversion mot filmen när jag sett den, tyckte nog den var ganska fräck.
Vi var ett gäng i skolan som såg storhet i rullen och såg den flera gånger.
Den fastnade dock inte i minnet lika hårt som vissa andra filmer i samma veva gjorde.
Nu, såhär 20+ år senare kände jag att det var dags att återbesöka den mörkare sidan av gubben i månens nylle igen.

Året är 2022 och rymdskeppet Spacecore 1 är ute på ett rutinuppdrag för att laga kärnvapenladdade satelliter.
Skeppet drar på sig ett mystiskt fel som gör att det helt sonika blir utan kraft mitt i rymden.
När de försöker åtgärda problemet ser de ännu ett skepp svävande i tomheten utanför.
Ett NASA-skepp visar det sig, trots att NASA inte varit i drift på 30 år.
På det mystiska skeppet hittar Spacecore 1's besättning ett lik.
När de börjar forska i skeppets historia upptäcker de att det försvunnit många år tidigare utanför Floridas kust.
Vad gör det då tillbaka i rymden obemannat så när som på en död kropp?
När besättningen på Spacecore 1 försöker reda ut vad som hänt börjar mystiska saker hända på de båda skeppen.
De märker efter eftersökningar i datorn att det är inte bara NASA-skeppet som hamnat på villovägar i samma region.
Har de ovetandes släppt lös något som varit fast i NASA-skeppet?
Tiden börjar rinna ut för besättningen att lösa problemen så de kan ta sig tillbaka till jorden.

Tänker inte tjata om det här med att återvända till en film man diggade som yngre ännu en gång.
Eller jo, lite... det var skoj att återvända till denna då den fallit lite i glömska hos mig tyvärr.
Kan bero på att det enligt vad jag kan se inte finns någon ordentlig DVD-utgåva av den och min VHS är död sedan länge tyvärr.
Slog mig medan jag tittade hur mycket jag ändå kom ihåg från filmen, till och med någon replik här och där kom tillbaka till mig.
Kändes härligt nostalgiskt måste jag erkänna, och med tanke på kvalitén på bilden kändes det ju som jag satt och tittade på min gamla VHS-kopia minus tv1000-loggan i hörnet av bilden.
Filmen släpptes direkt till video, vilket med tanke på hur uselt stora delar av 90-talet var på filmfronten känns underligt.
Finns ett antal titlar jag gärna hade sett bytas ut mot denna på bioduken.
Kan ju hoppas Arrow eller någon av samma kaliber gör en nyutgåva av filmen.

Det är ett visst mått av klaustrofobi som infinner sig under filmens gång, men aldrig lika påtagligt som i exempelvis Alien (R. Scott 1979).
Där The Dark Side Of The Moon skiljer sig som mest från nämnda Alien och dess klaustrofobi är att skådespeleriet inte är lika starkt.
Man rycks inte helt och hållet med i historien i denna film.
Den som är starkast i rollistan här är Joe Turkel som vi känner igen från mästerverk som The Shining (S. Kubrick 1980) och Blade Runner (R. Scott 1982).
Men resten av ensemblen är inte så svag eller dålig att det blir sådär pajigt som det kan bli när skådespelarnas kvalité svajar nämnvärt.
De hade kunnat vrida upp sig ett varv eller två för att verkligen övertyga.
Är absolut inte dåligt dock så vill egentligen inte klaga för mycket, det är bara lite platt.

Överlag tycker jag det är synd att denna film verkar så gott som bortglömd.
Den har kvalitéer och storyn känns både kul och ganska fräsch under ett årtionde då det mesta som sagt var skräp.
Att återvända till The Dark Side Of The Moon kändes kul, medan att se om The Lawnmover Man (B. Leonard 1992) exempelvis var som att göra paper cuts i sina egna ögon så dåligt var det.
Man får spänning, skräckkänsla och ett visst mått av klaustrofobi i denna film, och jag tackar och tar emot.
Vill tro att även om jag inte hade haft ett förhållande till filmen innan jag såg om den hade jag nog tyckt om den.
Självklart så blir det ju ännu en nivå när jag fylls av varm nostalgi, och filmen fortfarande är bra och har åldrats värdigt.
Är ju som bekant inte alltid fallet med filmer man gillade som ung.

The Dark Side Of The Moon är en klart sevärd skräckis.
Känns inte som man sett storyn hundra gånger innan eller efter.
Den känns inte riktigt som det härliga 80-talet, men undviker skickligt de flesta av 90-talets dåliga sidor.
Filmens premiss känns som det skulle kunna göras fler filmer om, eller iallafall utveckla ämnet för det känns som det inte gjorts till leda.
Tror tyvärr The Dark Side Of The Moon inte kommer få den uppmärksamhet jag tycker den förtjänar ändå.
Man kunde ju önska den ett uppsving i och med att många "bortglömda" rullar plockas upp igen i och med olika torrentsidor och liknande.
Är en solid film och klart sevärd med en story man som sagt inte sett tusentals gånger.
Den har fel och brister såklart, men är långt mycket mer intressant än andra samtida filmer som fortfarande går på tv titt som tätt eller räknas om "klassiker".
Letar du efter en rymddoftande skräckfilm för en filmkväll med popcorn och läsk är The Dark Side Of The Moon ett bra ställe att besöka.
Jag är iallafall glad att jag återbesökte denna film efter så många år, och jag saknar min VHS ibland ska jag villigt erkänna.
Kan också känna en saknad till de bra stunderna med att gå i högstadiet.
Kom igen Arrow.. ge oss en nyutgåva!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: ***

UHF (1989)

Title: UHF
Year: 1989
Dir: Jay Levey
Review: M Original
***

Weird Al, jag har alltid haft ett gott öga till denna narrandets mästare.
Minns när jag som liten pilt satt och kollade de videos man lyckats få tag i plus en dokumentär om honom som gått på TV och vi lyckats fånga på VHS.
The Complete Al var full av roliga videos och massa reportage som jag i efterhand mest tror var påhittade.
Inte sett den på flera år, men har goda minnen av den så vore kul att återbesöka.
Ett återbesök är det också som detta inlägg handlar om.
Återbesöket gick till Weird Al's långfilm UHF eller Vidioten som den kallades i Sverige.
Såg den ofta som yngre då jag lyckats fånga den på någon av filmkanalerna, och nu var det alltså tid för  att se om den.
Inte sett den på kanske tjugo år eller liknande, så var ju som vanligt en lätt oro som infann sig.

George Newman (Al Yankovic) är en dagdrömmare som förlorar jobb efter jobb.
Hans flickvän Teri (Victoria Jackson) och hans vän Bob (David Bowe) börjar tröttna på att han inte tar sig framåt i livet.
När hans farbror Harvey (Stanley Brock) vinner en lokal liten tv-station i ett pokerspel tycker faster Esther (Sue Ane Langdon) att George kan få chansen att jobba med den.
Sagt och gjort börjar George och Bob jobba med U62.
Deras vägar korsas snart med den hänsynslöse Channel8-ägaren R.J Fletcher (Kevin McCarthy) och tillika den vänlige städaren Stanley Spadowski (Michael Richards).
Spadowski börjar jobba för George, och hamnar av en slump framför kameran.
Stanleys inhopp blir en succé direkt och kanalen börjar lossna från botten och stiger snabbt i tittarsiffrorna.
Detta ses inte på med blida ögon av Fletcher, som har en plan för att ta över och lägga ner kanalen.
George och hans gäng på U62 måste göra allt i sin makt för att rädda sin tv-station.

Har ju nämnt det förr hur det kan bära eller brista att återvända till en film man verkligen gillade som yngre.
UHF var en film jag tyckte väldigt mycket om, och med jämna mellanrum tänker på skämt ifrån.
Detta var ju en stor anledning att se om den, men kanske också en anledning till att jag inte borde gjort det.
Ska börja med att säga att den åldrats, det råder det inga tveksamheter om.
Men, den har ändå åldrats bättre än exempelvis Howard The Duck (W. Huyck 1986).
Det är en del saker som håller fortfarande, och jag vill framförallt framhäva Kevin McCarthy som är helt fenomenal som den vidrige Fletcher.
Han spelar över på ett sätt som gör rollen ännu bättre och man ser att han njuter av att få spela en riktigt rutten typ.
Al Yankovic spelar också över, och självklart även Michael Richards.
Deras överspel kan stundtals bara bli skrikigt utan finess medan McCarthys tolkning hela tiden är bra.

Jag minns att de små inslagen i form av fejkade filmtrailers och reklamfilmer var riktigt roliga och skulle säga att många håller fortfarande och lockar till fniss.
Spatula City tar jag alltid upp när jag går förbi stekspadar på lokala köksattiraljkrängaren och vem kan förneka storheten i actionfilmen Gandhi II?
Yankovics Town Talk som är en spoof på Geraldos program på 80-talet är magnifikt, och avslutet får mig att skratta högt fortfarande.
Att slänga in en musikvideo mitt i filmen kan kännas lite fattigt nu, men förstår ju varför då regissören Jay Levey står bakom många av Weird Al's video.
Videon hör inte heller till någon av de vassaste de gjorde tillsammans på 80-talet, och sen rör det ju en tv-serie vi i Sverige har noll relation till.
Beverly Hillbillies (P. Henning 1962) har vad jag vet aldrig visats i Sverige, och det roliga med Dire Straits-spoofen går alltså lite förlorad i mina ögon.

UHF är fortfarande ganska rolig, men inte den skrattfest jag mindes den som.
Den har åldrats, men har fortfarande kvar mestadelen av det som var roligt förr.
UHF tål att ses om, om man som jag gillade den när man var yngre.
Inte helt hundra på att filmen uppskattas lika mycket om man inte har ett tidigare förhållande till den.
Den ligger i framkant dock på spoofskalan om man jämför med tågolyckor som Repossessed (B. Logan 1990) och Scary Movie (K.I Wayans (2000).
Men tåls nog som sagt att man har någon relation till filmen och/eller gillar Weird Al för att verkligen uppskatta den i nutiden.
Om man inte har det kan man se den för McCarthys tolkning av R.J Fletcher om inte annat.
För där har vi filmens verkligt stora behållning.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: *
- Skådespelare: **
- Helhet: **

The Card Player (2004)

Title: The Card Player aka Il Cartaio
Year: 2004
Dir: Dario Argento
Review: M Original
***

2005 tror jag det var som jag köpte The Card Player på DVD första gången.
Fick hem den och peppad lade jag den på plats i spelaren.
Filmen hackade något fruktansvärt och oavsett hur många försök jag gjorde blev det inte bättre.
Lyckades få den utbytt mot en ny kopia i butiken, peppen återfann sig igen.
Samma visa med denna kopia... jag gav upp.
2015 sålde någon Arrow-utgåvan av The Card Player på facebook för en spottstyver.
Tredje gången gillt tänkte jag och köpte den.
Denna gången, tio år senare, funkade filmen och jag kunde till sist bocka av ännu en Argento från listan.

Anna Mari (Stefania Rocca) vid Roms poliskår blir en dag kontaktad av en som kallar sig The Card Player.
Denna person visar sig ha en turist i fångenskap och utmanar polisen på ett parti poker om dennes liv.
Polischefen vägrar att delta och kvinnan mördas framför deras ögon via webcam.
Anna bildar ett team med John Brennan (Liam Cunningham) i jakten på mördaren, och snart kontaktas de igen.
Återigen vill mördaren spela poker mot polisen med offret som möjlig vinst.
I jakten på mördaren träffar de på den pokerbesatte Remo (Silvio Muccino) och ber denne om hjälp med pokerspelandet.
Anna får hembesök av den otrevligare sorten och helt plötsligt är polischefens dotter i kortspelarens händer.
Snaran börjar dras åt kring poliserna och mördaren verkar hela tiden ligga ett steg före.
Ett pokerspel står redo, men vem är nästa offer och vem är det som spelar med The Card Players kort egentligen?

Dario Argento hör till en av mina favoriter.
Han har gjort ett par riktiga milstolpar inom skräckgenren och giallo-genren.
Men, tyvärr likt många andra hjältar så har han ju tappat sin forna glans med åren.
The Card Player är en giallo, där kan vi alla vara rörande överens.
Tycker att upplägget är ganska bra, och storyn känns passande för tidsramen den gjordes i.
Det spelades nätpoker överallt, så varför inte inkorporera det i ett liknande scenario?
Jag tycker storyn är ganska bra, men det saknas något som gör att man kommer komma ihåg filmen någon längre tid.
Det blir lätt lite känslan av att det är en dussinfilm man ser, en bättre sådan, men än dock en i mängden.
Det där som gör Argentos filmer så bra, att de höjer sig över mängden.. det lever tyvärr en tynande närvaro i The Card Player.
Filmen är absolut inte dålig, men det känns hela tiden som man sett det förut.
På en dålig dag skulle jag nog kunna säga att det känns lite som ett refuserat avsnitt i någon tv-deckare.
Jag blev inte någon gång under filmen irriterad för det var dåligt, men fick inte heller samma vilja att hjula direkt.
För att använda ett lite uttjatat uttryck så var filmen ganska vanilj.

Den största punkten där jag tycker att det inte känns som en Argento-film är bristen på filmvåld.
Hans filmer brukar ju vara fyllda med våldsscener som tillför en viss känsla till filmerna.
Det finns inte bara där för att vara fräckt och käckt för oss tittare, utan känns ofta viktigare.
Svårt att förklara vad jag menar, men hoppas ni fattar någorlunda iallafall.
Men The Card Player har väldigt lite våld, och är bara en eller två scener där man överhuvudtaget får se något våld av den sorten man kan känna igen.
Visst kan det vara en bra grej ibland, att låta fantasin göra jobbet.. men här känns scenerna där man inte ser något inte speciellt intressanta.
Lite som att pengarna kanske inte räckte för alla scenerna som behövde effekter, eller bara är en bristvara.
Här känner jag också av det jag skrev innan, att det känns som ett avsnitt av en tv-serie istället för en film.
Jag behöver inte ha våldsamma scener var och varannan minut för att uppskatta en film, men känns ovant när en Argento-film är såhär pass lugn och städad.

Skådespelarna gör sitt jobb, men är ingen som direkt skiner eller gör en lysande insats.
Är dubbat som alltid när det gäller italienska filmer, så det har man ju lärt sig leva med.
Liam Cunningham känner den fantasypeppande igen ifrån Game Of Thrones (2011) där han spelar Davos Seaworth.
Är inget fan själv av den serien, men tycker han sköter sig helt okej i The Card Player iallafall.
Stefania Rocca gör inte heller bort sig, men som sagt är det nog inga roller de kommer vinna priser för direkt.

The Card Player är en film att se som jag gjorde, en söndag eftermiddag när man ligger på sofflocket.
Det är inte en dålig film, men inte heller en jättebra film.
Idéen och storyn är ganska bra, men inte något som kommer följa med dig som annat Argento gjort.
Det är mest en film du ser en gång, uppskattar för stunden men förmodligen glömmer bort.
Saken med den jag tycker är tråkig är att det är just Dario Argento som gjort den.
Den känns oengagerad i en genre där han gjort några av dess starkast lysande filmer.
Hade det varit en debut av någon regissör på uppgång hade jag nog haft mer överseende med vissa av bristerna.
Då hade nog kanske filmen till och med blivit bra.
Nu tänker man mest på hur bra den kunde ha varit om Dario hittat sin glöd från förr.
Jag hoppas verkligen han hittar tillbaka till den, även om det känns långt borta tyvärr.
Denna utgåva är en Arrow till i min samling, vilket såklart är välkommet, men det känns lite ledsamt med tanke på hur enormt bra Argento varit..
Mitt tips är att se om Profondo Rosso (D. Argento 1975) eller Bird With The Crystal Plumage (D. Argento 1970) istället.
Det är bara ledsamt när det känns som om det är oengagerat när det kan vara så enormt bra...
Kom igen Dario, du kan bättre!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: *
- Skådespelare: **
- Helhet: **

The Woman (2011)

Title: The Woman
Year: 2011
Dir: Lucky McKee
Review: M Original
***

*VISSA SPOILERS KAN FÖREKOMMA*

Fick ett meddelande en dag på luftslottet Facebook.
Det var en gammal vän som tipsade mig om att se filmen The Woman om jag inte gjort det.
Glömde bort det, för att sedan ramla på den på Netflix av alla ställen.
Hade inte läst något om den, utan gick bara på tipset jag fått.
Läsken hälldes upp, popcornen poppades och filmen knäpptes igång.

Chris (Sean Bridgers) är en familjefar och en framgångsrik advokat i en mindre stad i USA.
Familjen bor i ett stort hus och allt verkar vara frid och fröjd.
Under en jakttur i skogen ser Chris en kvinna (Pollyanna McIntosh) bada i ett stilla vatten.
Visar sig snart att kvinnan inte bara är en smutsig campare utan en vild, nästan djurlik person.
Detta föder en idé i Chris att han ska fånga in kvinnan, föra med henne hem och domesticera henne till samhället.
När kvinnan är på plats i källaren tvingas familjen att acceptera detta och "hjälpa till" med hans experiment.
Den utåt perfekta familjen visar sig ha större problem och är mer dysfunktionella än vad någon kan tänka sig.
Kvinnan i källaren riktar ovetande om det själv en lampa mot deras familjära krutdurk där stubintråden redan är tänd.

Jag gick in i The Woman helt blint, hade inte läst något om den innan.
Det enda jag visste var att min vän Karro trodde jag skulle uppskatta den, och hon hade rätt.
Blev väldigt förvånad när eftertexterna började rulla.
Varför är inte The Woman mer omtalad än vad den är?
Har ju redan skurit av de ack så upphypeade A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) och Human Centipede (T. Six 2009) vid fotknölarna.
Dessa filmer har ju hyllats som det bästa sedan brödrosten uppfanns, och jag kan för allt i världen inte förstå varför.
Kan ej heller förstå varför folk helt verkar ha missat The Woman eller iallafall inte pratar om den.
Där de två redan nämnda filmerna misslyckas så kapitalt tycker jag att The Woman mer träffar målet.

The Woman läste jag nu är en uppföljare till filmen Offspring (A. Van Den Houten 2009).
Båda filmerna bygger på böcker av Jack Ketchum.
Tyvärr har jag inte sett Offspring ännu så kan inte säga något om den alls, men kommer självfallet försöka se den snarast.
Men The Woman kan jag säga desto mer om.
Det första som slår mig är att jag tycker hela storyn känns fräsch, och med en viss nickning åt klassiker som My Fair Lady (G. Cukor 1964) men med en rejält skruvad twist.
Om det är som brukligt att böckerna är bättre än filmerna, då måste jag verkligen försöka hitta dessa snarast och sätta tänderna i.
Det ligger en obehaglig, men för oss skräcknördar också så behaglig, känsla över hela filmen.
Den dysfunktionella familjen med ganska vedertagna problem som folk kan ha, men som också har en kvinna inlåst i sin källare.
Det blir skruvat för att utan vissa element hade filmen kunnat vara ett drama för fredagskvällar på tv3.

Skådespeleriet känner jag hade kunnat stjälpa filmen om det varit av b-sorten, men tur nog så är det bra.
Chris Cleek har en vänligt, nästan lite töntigt uppsyn som passar perfekt i rollen.
Alla är överlag bra i sina roller och man köper familjebilden.
Pollyanna McIntosh lyckas att utan egentligen yttra ett ord i större delen av filmen förmedla känslorna bra.
Är dessutom en stark start för barnet Shyla Molhusen som spelar Darlin' Cleek.
Ingen dum start på en förhoppningsvis lång filmkarriär.

Storyn är som jag skrev innan både fräsch, men också klassisk om än med en twist.
Ska inte säga satt jag chockades, då det tyvärr sällan händer nu för tiden, men lite paff blev jag.
Speciellt då jag inte visste något om filmen direkt utan bara hört en extremt lös premiss och fått sagt "du kommer gilla den".
Karaktärerna är mångsidiga nästan allihop och dysfunktionaliteten i allting är riktigt intressant.
Det har diskuterats på nätet var på den politiska skalan filmen ligger, men jag vill inte rota runt i det känner jag.
Man kan om man vill se filmen som en pro-feministisk historia, en analys av våld och problem i relationer, misogyn eller en allegori över västvärldens framfart över andra civilisationer.
Jag överlåter det mer djupodlade politiska tänket åt andra, men visst känns den mångbottnad.
Jag skulle nog med en gång avskriva de som vill se den som misogyn dock, men eftersom jag inte vet vad Ketchums idé med den är så får det fortsätta vara obesvarat.
Jag tror faktiskt att filmen hade funkat som drama också, men tar den hellre som den är nu.
Visst lämnas vissa frågor obesvarade, men är ju inte alltid man får svar på allt i verkliga livet heller.
Dessutom tycker jag det ökar på den lätt skeva känslan man har hela filmen igenom.

Effekterna är bra och jag gillar överlag utseendet på filmen.
Hade självfallet kunna vara lite smutsigare, som alltid.
Men den rena, snygga ytan är också passande med tanke på filmens tema så lite kluven.
Jag dyrkar ju den skitiga looken i äldre filmer, men gillar den glatta ytan hos den skeva familjen också.
Så, jag klagar inte att det är rent och färgerna är skarpa istället för lite lortiga.
Vi slipper iallafall dataeffekterna, och det ska man ju tacka gudarna för när det händer.

The Woman tycker jag förtjänar mer omnämnande, för det är en av de bättre nya filmerna i genren jag sett på ett tag.
Den har något extra och ger en lätt smak av obehag i gommen när eftertexterna börjar rulla.
Det är inte "same old, same old" som det tyvärr allt för ofta är nu för tiden.
Just kollat igenom hela Final Destination-serien, och där del ett har något jag verkligen kan uppskatta blir uppföljarna bara sämre och sämre upprepningar.
Dessa klichéer och trötta uppstötningar på andra, bättre, filmer slipper man i The Woman.
Den känns egen och som jag nämnde innan kan man se den på väldigt olika sätt.
Jag kommer återvända till The Woman, ganska snart känner jag, för att se vad för nytt jag kan hitta med den andra gången jag ser den.
Jag tackar Karro igen för tipset.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***

Slaughter High (1986)

Title: Slaughter High
Year: 1986
Dir: George Dugdale, Mark Ezra & Peter Litten
Review: M Original
***

Som många märkt uppskattar vi i True Originals utgåvorna från företaget Arrow väldigt mycket.
Alltid fräscha utgåvor och nästan alltid massa extragrejer.
Surfade in på sidan www.zavvi.com för ett tag sedan och de har en avdelning med bara Arrow.
Kom ihåg att Crippe Original pratat om Slaughter High, så jag klickade hem den med några snabba knapptryck.
En vecka senare dök den upp i lådan och våran dröm om att se alla slasher-rullar från 70-80talet kom allt närmare.

Marty (Simon Scuddamore) är en riktig nörd.
Som förste april-skämt bestämmer sig några på hans skola att spela honom ett spratt.
Carol (Caroline Munro) lockar med sina kvinnliga behag och lovar horisontaldans med Marty.
Efter ett väldigt utstuderat skämt så blir Marty hemskt skadad och skämtet har med andra ord gått ordentligt snett.
10 år senare ska gänget ha återförening i sin gamla skola.
Ölen flödar, jointarna ryker och stämningen är god.
Skolan visar sig vara nedstängd och redo för att demoleras.
Det går upp för gänget att någon av dem står bakom inbjudan till återträffen.. eller är det så?
Inne i skolan hittar de sina gamla skåp och även springer de på den gamle vaktisen som av någon anledning fortfarande knatar omkring i lokalerna.
Men det börjar snabbt gå snett när en i gänget ska dräpa en öl som visar sig innehålla syra.
Är det Marty som är tillbaka för att hämnas eller är det någon annan?
En narr smyger omkring i skuggorna på den gamla skolan.
Ska de överleva detta skämtens dag?

Säger det igen, tack Arrow.
Denna utgåva innehåller förutom den oklippta filmen lite skönt extramaterial, booklet och det sedvanliga dubbelsidiga omslaget.
Som sagt.. Arrow, världsklass.
Är alltid lite oroligt att se 80-talare man missat, med tanke på exakt hur mycket jag dyrkar filmer från det årtiondet.
Man vill ju inte att det ska vara en rutten pjäs eller en sådan film som helt tappat sin charm.
Lyckligtvis var Slaughter High både bra och har åldrats med all värdighet behållen.
Vet inte varför jag missat denna innan, men känns bra att man ramlade på den nu i vuxen ålder trots allt.
Slaughter High hade arbetsnamnet April Fools Day, men det byttes då en annan film med namnet April Fools Dag (F. Walton 1986) släpptes samma år.
Även den väl värd att kolla upp ska sägas.

Storyn är klassisk och av ganska tidstypiskt slasher-snitt, men det kan man inte klaga på.
Är som de säger, är det inte trasigt behöver man inte laga det.
Ett skämt som går fel är en klassisk öppning på liknande filmer, så man känner sig trygg direkt.
Prom Night (P. Lynch 1980) har en variant på det, Terror Train R. Spottiswoode 1980) har det och ett flertal andra.
Klassiskt som sagt, och funkar väldigt bra i mina ögon.
Risken finns ju alltid att saker som gjorts flera gånger blir bara rena upprepningar, men tycker Slaughter High håller sig fräsch.
Själva skämtets vändning är elakt och man fattar att nörden Marty blir gramse då hans ansikte blir vanställt medelst syra.
Morden under filmens gång är både fantasirika och ganska bra gjorda.
Kan tänka mig att filmen fick sig en omgång med censursaxen back in the day.
Lyckligtvis är ju filmen oklippt i den här utgåvan så man får ta del av allting.
En del ganska magstarka (pun intended) mord som man inte ser så ofta trots allt.
Kommer i fortsättningen vara lite mer försiktig när jag sveper en burk med dricka bland annat.
Slasherfilmer lever ju till mångt och mycket på vilka olika mordvarianter som är med och måste säga att Slaughter High rankar jag högt på den skalan.

Skådespeleriet är ju som brukligt lite svajigt, men ändå charmigt.
Caroline Munro som spelar Carol känner vi ju igen från bland annat mästerverket Maniac (W. Lustig 1980) men även 007-rökaren The Spy Who Loved Me (Ö. Gilbert 1977).
Sorgligt är det att läsa att Simon Scuddamore som spelar Marty begick självmord strax efter filmens premiär.
Tycker han funkade helt dugligt i rollen som Marty och hade nog kunnat medverka i andra liknande rullar utan att göra bort sig, men tyvärr blev så inte fallet.
Tycker det känns bra att Slaughter High görs tillgänglig i en så bra utgåva, det kan ju ses som hedrande för Simon och dennes familj.
Lite karaktärsutveckling finns, men ingen av rollerna är egentligen någon man får lära känna jättenära.
Inte heller det är ett bekymmer inom denna genre egentligen.
Premisserna för storyn är ganska enkla, utan att för den sakens skull kännas allt för plastiga och menlösa.
När det kommer till just slashers så behöver det ju inte vara för djupt eller svårt heller, det blir ju filmen faktiskt ibland lidande av.
Nej, låt det vara ganska simpelt och sikta mot underhållning och att få oss i filmsoffan att jubla och slänga popcorn omkring oss.

Slaughter High tycker jag levererar och håller hela vägen.
Tyckte vid första anblick att den hade lite trevande start, men när den väl drog igång så var bara starten en bonus.
Startsträcka kanske man kan kalla det, och det bidrog bara till mer positivt för filmen än om det dragit igång direkt.
Känns lite ledsamt att under alla dessa år missat denna, men skönt att nu ha den i min ägo.
Den är väl värd att investera i och speciellt då Arrow-utgåvan.
Tycker den borde fått mer uppmärksamhet, för den trumfar vissa andra filmer ifrån 80-talet, och de allra flesta som kommit efter 80-talets slut.
Klassisk på många sätt, men som jag skrev innan är det bara positivt då man ju fastnade för genren av en anledning.
Ett bra recept behöver inte massa annat för att fungera, utan det klassiska grundreceptet är gott nog.
80-talet övertygar återigen.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***

The Brotherhood

Nytt bläck tillägnat the T.O brotherhood.
Sitter på undertecknad.
/M. Original

Firestarter (1984)

Title: Firestarter
Year: 1984
Dir: Mark L. Lester
Review: M Original
***

Minns mig tillbaka till VHS-guldåldern.
Kanal 5 visade massa godis ungefär hela tiden, och inte som nu massa tramsiga program.
Det var skräckrullar och skön action var och varannan dag känns det som.
Kanske mitt inre jag som målar upp en mer romantiserad bild av kanalen, men spelad ein mycket därifrån åtminstone.
En av dessa filmer var just Firestarter, eller Eldfödd som den heter i Sverige.
Har alltid varit mer för att se filmer än läsa böcker, så har faktiskt inte läst Eldfödd av Stephen King.
Men kanske borde ge mig på det nu när jag som något mer "vuxen" faktiskt läser en bok då och då.

Andrew (David Keith) och Vicky (Heather Locklear) träffas när de båda ska medverka i ett medicinskt test.
Som så ofta förr när en skum grupp genomför tester som dessa går något snett.
Nästan alla av patienterna dör medan Andrew och Vicky utvecklar paranormala krafter.
Vicky kan läsa tankar och Andrew kan med hjärnans kraft få folk att göra det han vill.
När de sedan får ett barn så visar det sig att hon, Charlene (Drew Barrymore) utvecklat pyrokinesi.
Hennes krafter är i stort sett okontrollerbara och dessutom är "Byrån", en statlig organisation med inte helt rent mjöl i påsen, på jakt efter familjen för att utföra experiment på dem.
Vicky dödas och Andrew och Charlene ger sig av på flykt.
Byrån med Hollister (Martin Sheen) i spetsen och den vidrige John Rainbird (George C. Scott) gör allt som står i deras makt för att få tag i far och dotter.
Vad som kan komma att ske ifall de får tag i dem kan de inte ens föreställa sig.

Jag har lärt mig ett och annat genom att vara den filmnörd som jag är.
En av de viktigaste lärorna är att aldrig ställa upp på ett medicinskt experiment av något slag.
Det slutar ju aldrig bra, får man inte någon slags åkomma av värre slag så blir man jagad av myndigheter som vill stoppa nålar i varenda kroppsöppning på en.
Visst vore det fräckt att kunna kontrollera vad folk skulle göra genom att bara blänga på dem en skvätt...
Men nej, jag står över.
I ärlighetens namn har jag blivit erbjuden att gå med i olika studier beroende på min sjukdom men vägrat av just sagda anledning.
Vet ju inte vilken ljusskygg grupp som står i bakgrunden och tittar på...

Var lite orolig att se om Firestarter eftersom det blivit en hel radda födelsedagar sedan jag senast såg den, och då gillade jag den verkligen.
Vissa filmer åldras ju inte med stil tyvärr och det blir en besvikelse när man ser om den i modernare tid.
Vi behöver kanske inte ta upp Howard The Duck (W. Huyck 1986) igen?
Men efter att ha sett om Firestarter måste jag säga att den ändå åldrats väl.
Mycket av det beror nog på den starka skådespelarensemble som filmen faktiskt har.
Ingen gör bort sig, och George C. Scott är riktigt obehaglig på sina håll som Rainbird och Sheen gör en bra roll igen i en King-film.
Året innan spelade han med i ytterligare en King-film, nämligen The Dead Zone (D. Cronenberg 1983).
Drew Barrymore dök också upp i en King-adaption året därpå, Cat's Eye (L. Teague 1985).
Har inga bryderier kring skådespeleriet i filmen utan det håller en bra nivå.
Mycket som sagt beroende på Sheen och Scott som sköter sina respektive roller utmärkt.

Med tanke på titeln och premisserna för filmen så är det ju en del effekter med eld inblandat.
Det som är bra är att det de facto är eld och inte eld gjord med hjälp av en dator.
Folk brinner, hus brinner, skor brinner, eldklot flyger och allskönes annan bråte går upp i rök (pun intended genom filmen.
Stuntmännen förtjänar hatten av för det är en och annan som står i ljusan låga under ganska långa stunder.
Känns friskt att se med tanke på min aversion emot dataeffekterna som dominerar prick allt nu för tiden.
Det ser verkligare ut för ja.. det är riktig eld.
Vissa av sakerna görs smart med, det antyds att något händer med hjälp av ett ljud eller liknande.
Det är ett grepp jag uppskattar, för ibland så är ju det gamla talesättet "less is more" sant.
Sen bjuds man ju på en rungande avslutning som gör att man sitter och jublar i tv-soffan.
Som jag skrev innan, åldrats med stil.

Mitt enda egentliga minus, och det rör faktiskt inte själva filmen, är att utgåvan på DVD som jag har inte är top notch.
Ljudet är lite lågt och bilden är inte restaurerad alls vilket ger den en lite murrig look.
Det känns som man kollar på en VHS, och det är ju onekligen nostalgiskt, men lite tråkig bild är det trots det.
Jag gillar ju den lortiga looken som vissa filmer hade förr om åren, men här känns det ibland bara som att de överfört en dålig kopia till DVD'n.
Alltså inte att filmen hade ett ruffigt utseende från början utat att det mest rör lathet att fixa bilden vid överförandet.
Men, det är inte hela världen och man ser vad som händer, till skillnad från min gamla kopia av Near Dark (K. Bigelow 1987) där det korrekt var helt mörkt långa stunder plus dåligt ljud.
Det var sådär kul att titta på.
Firestarter DVD'n må vara murrig, men man ser iallafall allt som händer.
Kanske finns en annan version där ute med bättre bild, och den kan vara att rekommendera om ni kan välja.

Firestarter är en mysrysare för att citera vissa recensenter på 80-talet.
Det är ett skönt tempo, bra skådespelare och en bra story som jag tycker håller bra.
Har ju alltid uppskattat historier som denna där staten är skurken och den "lilla människan" måste kämpa emot.
Effekterna är bra och hela filmen har åldrats väl och håller sig i framkant av King-adaptionerna.
Såg nyligen The Stand (1994) och The Langoliers (1995) och de hade inte åldrats alls bra, men då ska man minnas att de är ifrån det sämsta årtiondet för film.
Men Firestarter undviker alla de fallgroparna där de två ovannämnda filmerna trillar med nyllet rakt ner i.
En skön stunds underhållning, lite spänning och lite fräcka effekter.
Helt klart värt tiden och jag är nöjd att jag återvände till den efter alla dessa år.
Inte den bästa av King-adaptionerna, men långt upp i listan är den allt.
Enda är att leta reda på en utgåva med restaurerad bild om du har möjligheten.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***

Castle Freak (1995)

Title: Castle Freak
Year: 1995
Dir: Stuart Gordon
Review: M Original
***

Ibland är livet inte så roligt och verkligheten tränger sig på lite för nära.
Vissa bedövar detta med en slurk sprit eller två medan andra kanske shoppar kläder de egentligen inte behöver.
Själv så spenderar jag mina småslantar på filmer, den bästa formen av terapi för egen del.
Internethandel har fyllt mina hyllor, och jag tar gladeligen emot när folk säljer sina filmer billigt.
Castle Freak kom både ganska billigt och passande med tanke på humöret.
För att ytterligare göra saken lite bättre och få mungiporna att åka upp för en stund var att jag fick se om den med en god vän, som dessutom dyrkar Jeffrey Combs.

John (Jeffrey Combs) får ärva ett slott i Italien , och beger sig dit med sin fru Susan (Barbara Crampton) och deras blinda dotter Rebecca (Jessica Dollarhide).
Arvet kommer lägligt då paret har en kris sedan John kraschat med bilen och dödat deras son och gjort deras dotter blind några år tidigare.
Det har varit knackigt sedan dess och John hoppas att detta ska kunna bli en ny start.
De bestämmer sig för att stanna på slottet tills de lyckats sälja det vidare.
Väl på plats börjar det relativt omgående höras underliga ljud i slottet.
Saker börjar gå sönder och Rebecca tycker sig känna att någon mer än familjen och den lurige hushållerskan är inom slottets väggar.
De hittar underliga objekt lite överallt.
John och Susans problem fortsätter och efter en blöt kväll får John med sig en prostituerad hem.
När hon försvinner misstänker polisen John för att ha något med det att göra, men har han det eller är det något annat?
Han är närmare monstret än vad han först kunnat ens tro i sina mardrömmar...

Det första jag tänker på när eftertexterna börjar rulla är, varför är inte Jeffrey Combs större än vad han är?
Han är likt Brad Dourif en speciell skådespelare som inte gör bort sig även om filmen han figurerar i kan vara lite ostig.
De har ett utseende som passar allskönes roller och de har en stil som inte 9 av 10 har.
Oförklarligt varför han inte är på var och varannan filmposter på biosalongernas väggar.
Skulle gärna se honom i något drama där han får spela ut verkligen, för det känslomässiga man sett funkar.
Han funkar uppenbarligen i skräckrullar, han är rolig i The Frighteners (P. Jackson 1996) och har figurerat i olika delar av Star Trek.
Släng ut någon av de där dussintyperna ur Hollywood och ge Combs en huvudroll... nu med det samma!
Förutom Combs så är skådespeleriet i filmen överlag bra.
Jag uppskattar att många av rollerna spelas av italienare som kämpar med engelskan.
Det bidrar också till en mer genuin känsla än att de skulle vara någonstans i Italien och alla pratar felfri engelska.
En av sakerna jag verkligen uppskattar med Castle Freak (och det finns många saker), det är den vidriga känslan som ligger som en filt över hela filmen.
Det är ljud, det är utseendet på filmen, kameravinklar och annat som gör att det känns obehagligt att se på, på något sätt.
Inte på ett sätt som gör att man inte vill titta, men det skaver lite och känns som sagt obehagligt.
Miljöerna gör sitt till, då de känns genuina och enligt uppgift ska slottet där filmen spelats in ägas av produktionsbolaget.
Bara en sådan sak.
Det känns inte som att filmen är från 1995, med tanke på hur fruktansvärda de flesta filmer var och såg ut då.
Snarare skulle jag lägga en slant (om jag inte visste) på runt slutet av 70, början av 80.
Jag uppskattar det verkligen, och hela looken på filmen bidrar extremt mycket till obehaget man känner.
Själva "freaket" yttrar ju ljud som sällan hörts innan eller efter och det är pärla.

Det är ingen uppsjö av effekter i filmen, men de som är funkar bra.
Man slipper datagrejer vilket är tacksamt, och de känns old school på något sätt.
En del är riktigt elaka också.
Extra pluspoäng ges såklart för att "freaket" har en helkroppssminkning och inte bara ansiktet.
Dessutom en gångstil värdig en Oscar ta mig tusan... perfekt!
Jag skulle vilja jämföra hela känslan över filmen och tillika effekterna med när Fulci är i sina bästa stunder.
Det ser smutsigt ut, det är elakt, och det känns sådär råkallt och jävligt som det kan vara i gamla slott.
Överlag bjuds man på en del effekter som känns annorlunda och ett steg över nästan allt annat i samma tidsera.
Som jag nämnde innan känns den mycket mycket tidigare, och det är bara positivt.
Vi kommenterade det flera gånger att filmen kändes mycket äldre och att den inte innehöll något av det som gjorde 98% av allt på 90-talet helt värdelöst.
Det är bara pluspoäng.

Castle Freak känns tyvärr lite bortglömd, så det gör mig glad att den finns att få tag i.
Det mesta i filmen funkar, och de få saker som kanske inte är top notch är så några att det är försumbart.
Det infinner sig ett obehag, man får lite av den där Lovecraft-vibben man alltid mår bra av och man har inte sett filmen hundra gånger i andra utföranden utan den känns fräsch... på ett smutsigt och vidrigt sätt.
Combs är som alltid en färgklick på rutan, och de övriga skådespelarna funkar absolut.
Castle Freak är som sagt inte en dussinfilm utan faktiskt en annorlunda och välgjord rysare.
20 år senare känns den fräsch, och det måste nämnas igen hur lite den fick 90-talssjukan och hur nöjd jag är med det.
Stuart Gordon lyckades med Re-Animator (S. Gordon 1985) och tio år senare kom denna och är i precis samma världsklass.
Jag tror att H.P Lovecraft skulle vara nöjd med att ha gett inspiration till två så briljanta filmer.
Det enda tråkiga är alla år jag spenderat med att inte ha sett den här, så bra är den.
Hatten av Gordon, lysande.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ****

2001 Maniacs (2005)

Title: 2001 Maniacs
Year: 2005
Dir: Tim Sullivan
Review: M Original
***

2000 Maniacs! (H.G Lewis 1964) har jag skrivit om innan här på bloggen.
Den är en klassiker, och en rejält bidragande anledning till det filmvåld vi ser idag.
Det är ju hatten av för det till Lewis.
Videovåld och dess historia är ju som bekant grädden i vårt kaffe, glittret i våra ögon och läskeblasken i våra dryckesglas.
Därför tänkte jag återbesöka Pleasant Valley i denna remake/uppföljare av klassikern 2000 Maniacs!
Såg den när den kom ut, men har inget minne av den så var dags att packa väskan full med moonshine och tuggtobak och ge mig av dit igen.

Några studenter bestämmer sig för att åka till Daytona över Spring Break.
Det vankas drycker, rökverk och galanta damer.
På vägen åker de vad de tror är en genväg mot festerierna, men istället hamnar de i Pleasant Valley.
Väl där så visar det sig att det är en fest på gång där också, den årliga Guts & Glory festivalen.
Det finns mat och galanta damer i den lilla hålan, så gänget trotsar bonnläppigheten och bestämmer sig för att stanna.
Det dyker också upp ett par på motorcykel som följt genvägsskylten.
Festligheterna kan börja!
Snart uppdagas det dock att allt inte står rätt till i den lilla staden och en efter en möter gänget sitt slut.
Den stora finalen på firandet kommer närmare och närmare, men kommer någon att klara sig?

Jag vill inte ta ifrån Robert Englund att han gjort några riktigt ikoniska roller.
Han är den vänlige Willy i V (K. Johnson 1984) och såklart Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street-serien.
Men det är ganska länge sedan det kändes som han gjorde en roll som inte var en trött upprepning av det han gjort innan.
2001 Maniacs är inget undantag.
Han kör på med gamla beprövade knep som sitt skratt, spelar över och kör på.
Det är ledsamt att se då jag tycker att Englund gjort en del vassa framträdanden förr, men nu känns mest trött och lite som att han tar de roller han får.
Överlag är skådespeleriet i filmen under all kritik.
Det är inte charmigt dåligt heller utan bara plågsamt dåligt.
Det underliga är att filmen faktiskt har en del namn utöver Englund.
Peter Stormare är exempelvis med, och likaså Lin Shayne och Guiseppe Andrews.
De har ju alla gjort bra roller innan och efter, men här i är det ingen av dem som levererar alls.
Hela ensemblen är riktigt rutten så det är ju bra, att ingen själv får bära hundhuvet utan alla är lika dåliga.
Det blir såpopera på tv-känsla med hur skådespelarna säger sina repliker.
Alla dessa one-liners ska vi inte ens tala om hur ansträngt bajsnödiga de är.

Manuset känns mest som en dåligt uppdaterad variant av originalet, med mer tuttar och mindre charm.
Känns som att de försöker sälja in den med hjälp av lite hud, men det hjälper inte.
Inte alla nakna damer och herrar i världen kan maskera att detta bara är en trött, mycket sämre variant av en äldre klassiker.
Dåligt skrivna karaktärer, trötta och väldigt självklara one-liners och nakenscenerna som slängts in för att blidka en publik jag inte ens tror orkar bry sig.
Sedan som grädde på det klistriga potatismoset, som redan nämnts, en oengagerad skådisensemble i alla roller.
Visst att originalet haltar när det kommer till skådespelarna, men den vinner på charmen och att den är en klassiker.
2001 Maniacs har inget som räddar den från att bara vara en riktigt dålig film.
Visst, det finns en och annan effekt som är kul och bra gjorda.
Men även de effekterna får en bajsmacka stämplad mitt i ansiktet med putslustiga one-liners eller dåligt skådespeleri av både offer och förövare.
Man sitter och skruvar på sig och plockar fram skämskudden då och då för det är så pinsamt styltigt.
Jag brukar kunna fnissa åt dåligt skådespeleri, men då ska filmen i övrigt bjuda på en viss charm.
Så kallat "so bad it's good"... men det gör inte den här.
Charmen finns inte, glädjen finns inte och det blir platt fall med ansiktet före rakt ner i en tank med avföring.
Utöver detta känns en del av skämten och utförandet väldigt daterade.
Det brukar inte störa mig jätteofta, men nu blir det så påtagligt när resten av filmen är så dålig.
Återigen finns det inget ursäktande man kan fokusera på för att blunda för felen med filmen.
Det finns liksom inga rätt att hålla fast vid när skitstormen blåser.
 
Jag förstår nu att jag inte glömt filmen, utan förträngt den helt enkelt.
Jag går så långt att jag säger att filmen är en skymt mot skräckfilmen, och jag skulle om jag vore Lewis vara extremt missnöjd med att få mitt arbete fläckat av detta skräp.
Filmen är gjord för folk som kanske egentligen inte gillar skräckfilmer, av folk som inte orkar komma på något eget.
Nej tack säger jag.
Finns tydligen ännu en i serien, 2001 Maniacs: Field Of Screams (T. Sullivan 1010) men den tänker jag stå över.
För en uppföljare på denna hög av lort kan omöjligt vara en bra idé att fresta ögonen med.
Det enda jag gillade med 2001 Maniacs var att de använde den smittsamt catchy låten The South Will Rise Again
Men.. det lyckas de sabba också genom att utan ironi slänga in en neo-metalversion av den.
Känt sedan gammalt är ju att neo-metal är en musikalisk styggelse som måste bekämpas med all till buds stående medel.
Så till och med den lilla livlinan jag kunde klamra mig fast vid lyckades de hälla fotogen på och bränna upp.
Eller jo, när skräcknörden Eli Roth dyker upp i en liten cameo är kul.. i de 20 sekunder han är med.
Undvik denna film så långt det är möjligt!
Se originalet och låtsas som om denna dynga aldrig gjorts.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: ***
- Skådespelare: *
- Helhet: *

A Return To Salem's Lot (1987)

Title: A Return To Salem's Lot
Year: 1987
Dir: Larry Cohen
Review: M Original
***

När jag skrev om The Stuff (L. Cohen 1985) såg jag att Cohen gjort flera rullar jag missat.
Q - The Winged Serpent (L. Cohen 1982) bland annat, och sedan uppföljaren till Salem's Lot (T. Hooper 1979).
Jag gillar Salem's Lot, och jag var livrädd för Mr Barlow när jag såg en bild av honom som liten.
Det är en bra och stabil skräckminiserie, och finns för en billig peng runt om nätet på DVD.
Rekommenderar alla att kolla in den, ifall ni missat.
Blev såklart nyfiken på uppföljaren eftersom jag helt missat att den fanns, där dessutom Mr Barlow pryder framsidan.

Joe Weber (Michael Moriarty) återvänder från Sydamerika där han arbetat som antropolog.
Han visar sig vara en sådan antropolog som anser att man som utomstående inte ska lägga sig i traditioner, seder och bruk.
När han återvänder till USA blir han satt på att försöka få sin bångstyrige son Jeremy (Ricky Addison Reed) att skärpa till sig.
De båda åker till Salem's Lot där Joe växt upp som ung och nu ärvt ett hus.
Ganska snart uppdagas det att hela staden tagits över av vampyrer, men det finns också ett litet antal "vanliga" människor som hålls som någon slags matkälla och för att sköta saker på dagarna.
Joe, som vampyrerna känner som antropologen som inte lägger näsan i blöt, vill att han ska skriva deras historia åt dem.
Jeremy lockas att bli en av vampyrerna, och Joe börjar inse att han måste sätta stopp för dem på något sätt.
Från oväntat håll lyckas han få hjälp med sitt uppdrag.

Alltså... någon The Stuff är det ju inte, så mycket kan jag säga direkt.
Inte heller skulle jag vilja kalla det en korrekt uppföljare.
Cohen hade ingen kontakt med Stephen King eller Tobe Hooper vad man kan utläsa, utan gjorde bara en egen variant.
Att Mr Barlow figurerar på framsidan är falsk marknadsföring då den gamle tandraden inte är med en enda sekund i denna film, men hey.. Cohen lurade mig.
Moriarty är som han är mest i filmerna jag sett med honom, han är ingen superrutten skådespelare, men känns lite obrydd.
Han spelar liksom inte på hela känsloregistret direkt utan håller sig inom samma stil även när han skulle behöva spela ut lite mer.
Kanske är "fel" filmer jag sett med honom, men hans stil passar bättre i The Stuff än vad den gör i den här filmen.
Dock ska sägas att Moriarty är den bästa av skådespelarna i den här filmen, för den övriga ensemblen knycker sig fram riktigt ordentligt.
Jag får vibb av Troll 2 (C. Fragasso 1990) när det rör skådespelandet.
Fast helt utan den där humorn som Fragasso aldrig menade, men som man som tittare skrattar sig glosögd till.
A Return To Salem's Lot är aldrig riktigt rolig på det sättet, även om skådespeleriet och effekterna är skrattframkallande.
Ricky Addison Reed är riktigt illa ute med sitt skådespeleri och föga förvånande blev denna film också hans enda.
Han skulle inte kunna spela sig ur en blöt papperspåse, och varje mening han säger är som naglar mot svarta tavlan.
Att den muffinsmjuka killen också ska spela någon slags hårding är bara fel.
Över hela skådespelarkartan är det under all kritik, och jag förstår inte hur Cohen kunnat godkänna det.
Iallafall inte när meningen är att spela in en korrekt skräckfilm, och inte en putslustig skräckkomedi.

Som jag nämnde i början var Mr Barlow en källa till mardrömmar när jag var liten.
Den som får mardrömmar av effekterna och maskerna i denna rulle bör söka sig till närmsta glasspaket, för något hårdare kan de inte se.
Buttericks måste dragit in en rejäl hacka när de sålde sin andrahandssortering till Cohen inför denna rulle.
I klarspråk, det ser riktigt dåligt ut, och man sitter och fnissar när det är meningen att man ska bli rädd.
Jag satte pepsin i vrångstrupen också vid första nackbettet då det är så smärtsamt tydligt att skådespelaren bara dreglar blod på offrets hals.
Är ju såklart trist att någon munspiller tranbärsdryck över hela ens fredagsdress, men rädd blir man ju inte.
Det känns billigt och extremt amatörmässigt när det kommer till effekterna, såväl som skådespeleriet.
Jag tror att jag hade ursäktat det om det var lokala tonåringarna som ville spela in en film efter skolan.
Då hade man ju torkat bort en tår av lycka ur ögonvrån och skrockat att det är kul att de håller på.
Men med en uppskattad budget på 12 miljoner dollar borde ju det rimligen kunna bli bättre än närmsta skämtbutiks billigaste masker.
De enda scenerna som skulle kunna klassas som godkänd är när två olika vampyrer får heligt vatten slängt i nyllet.
Men den ena förstörs av de ohyggligt fåniga naglarna hon bär.
Känns som när jag äter snackset Sombreros och envisas med att sätta dem som naglar och göra häxläten.
12 miljoner......

Det som stör mig med filmen är inte de dåliga skådespelarna och de ruttna effekterna.
Nej då, det kan man ju sitta och förnöjt fnissa åt i all sin pajighet.
Det som stör mig är att idén med en stad som styrs av vampyrer inte är helt oäven.
I de rätta händerna tror jag att själva idén skulle kunna ha blivit en bra och stabil skräckfilm.
Nu blir det mest löständer och styltiga repliker tyvärr.
Jag motsäger mig ju i de flesta fall remakes, men denna skulle kunna tjäna på en re-envisioning eller iallafall att någon snodde grundidén och gjorde något med den.
Jag vill gärna läsa in någon slags politik i filmen, men det finns inte riktigt underlag för det känner jag.
Ska jag säga något positivt är soundtracket helt okej.
Utöver det är tyvärr A Return To Salem's Lot en rätt sorglig historia, och jag retar mig fortfarande på att Mr Barlow är på omslaget och i filmen ersatt av en annan karaktär med gummimask.
Det går att sitta ett par stycken och skratta åt filmen, dess urusla skådespelare och pinsamt usla effekter.
Men det blir en sur eftersmak med tanke på titeln och att originalet är en vass film.
Kommer inte springa benen av mig för att leta rätt på den här ifall det nu finns en DVD-utgåva där ute.
Jag hade gärna haft sällskap av någon när jag såg den här filmen.
Då hade jag sluppit att sitta och säga syrliga kommentarer för mig själv och det hade kanske känts värt det av den anledningen.
Nu känns det mest som jag borde valt en annan rulle som kvällsfilm.. och jag poppade inte ens popcorn.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespelare: *
- Helhet: *

The Stuff (1985)

Title: The Stuff
Year: 1985
Dir: Larry Cohen
Review: M Original
***

Jag kommer ihåg när jag var yngre och tv-kanalen Sky Movies fanns.
Innan den hamnade i utbudet i området där jag själv bodde så brukade jag och några vänner ögna film där de bodde.
Vi såg massa bra tecknat, en radda Dr Who-filmer (Exterminate! Exterminate!) och annat godis.
En av filmerna vi lyckades se, om än inte hela just då, var The Stuff.
Jag tyckte hela idén i filmen var riktigt kul, och ska erkännas lite läskig var rullen allt när man var så pass ung.
Man tittade ju både en och två gånger när man skulle ta sig en skopa glass i fortsättningen.
Efter några år hittade jag The Stuff på VHS och nu finns den också på DVD i samlingen.
Att till sist efter så många år få se den i sin helhet och dessutom oklippt... guld.

Ur marken kommer det ett välsmakande skum, och vad annat att göra än att paketera denna godbit och sälja till folket?
The Stuff blir senaste flugan och alla inmundigar i kubik.
Jason (Scott Bloom) vaknar en natt och är ordentligt törstig, och när han öppnar kylskåpet ser han en burk med The Stuff bete sig underligt för att vara en dessert.
Dagen efter försöker han få sin familj att sluta äta godsaker, och går sedan bärsärk inne i en mataffär.
Samtidigt börjar ex-FBIagenten "Mo" (Michael Moriarty) forska, på uppdrag av några höjdare, i var The Stuff kommer ifrån, vad det innehåller och vem som forskat på det.
Han ramlar på en sömnig småstad, där han också träffar den numera arbetslösa Chocolate Chip Charlie (Garrett Morris).
De blir varse ganska snart om att allt inte står rätt till med The Stuff och folket som äter det.
Mo träffar också reklamgeniet Nicole (Andrea Marcovicci) som ligger bakom reklamkampanjen för nämna dessert.
Jason träffar på Mo av en slump när han försöker fly från sin familj som blivit väldigt annorlunda.
Runt dem märker de att människor blivit helt annorlunda, och som i någon slags trans.
De teamar upp för att gå till botten med vad The Stuff egentligen är, och hur de ska kunna stoppa dess framfart över USA.

Jag är den första att erkänna att jag är en sucker för desserter.
Ställ fram en LP-stor creme brulee och jag kommer göra mitt bästa för att sätta i mig hela guldbiten.
Därför känns ju idén med filmen kul men läskig, en dessert som gör folk till zombieliknande figurer.
Sen kan man ju klistra på filmen en samhällskritisk stämpel, vilket man kanske inte gjorde när man var yngre.
Hysterin kring en ny produkt som ingen vet effekterna av, men alla köper.
Extremt vanligt förekommande i dagens samhälle, och förfarandet i filmen med att ett antal lobbyister och storföretagare säljer in en produkt utan ordentlig koll sker ju hela tiden.
Oavsett om det gäller ett vaccin eller någon slags annan produkt som är menad för invärtes bruk vill man ju gärna att den ska vara säker, men idag är det ju inget som känns helt säkert tyvärr.
På den punkten känns filmen tyvärr allt för sann och modern.
Men man ska kanske inte överdriva filmens politiska ståndpunkt, för det är ju trots allt en film om en dessert som gör människor galna i första hand.

Manuset tycker jag är kul och annorlunda.
Själva idén med filmen låter riktigt skrattretande när man först hör om det, men det funkar trots allt.
Visst, det är inget man skulle belöna med en Oscarsstayett kanske, men det är skoj och innehar en viss spänning.
Man ges som tittare en viss inblick i karaktärerna och deras förehavanden innan filmens början.
Manuset andas samma luft som klassikern Invasion of The Body Snatchers (D. Siegel 1958) med det där att man inte riktigt vet vem man kan lita på.
Man får lite action, lite sköna effekter där folks ansikten sprängs, The Stuff kommer krälande ur halsen och liknande.
Precis som jag nämnde i min senaste recension av Halloween III (T. L Wallace 1982) bjuds det också här på en jingel du kommer nynna på i dagar.
Jag tycker om att man kan läsa in politik i filmen, och på flera olika plan.
Storföretagens överkörning av de mindre aktörerna och produkter som säljs in utan ordentlig koll, eller att blicken vänts åt annat håll för att tjäna en extra peng.
Man får allt om man väljer att se det.
Vill man bara ha en stunds b-rulle av bra klass får man det också.

Skådespelarna är inga höjdare direkt, och det yxas fram som på bästa klyvardag i skogen.
Men det är trots allt helt okej, för filmen har en sådan karaktär att det ska vara lite pajigt så.
Skådespelardebuten för Scott Bloom är absolut ingen höjdare rent skådismässigt, men filmmässigt är det briljant.
Vem vill inte starta sin karriär i en skön b-rulle som 30 år efter sin premiär fortfarande är aktuell och snackas om?
Michael Moriarty känner man igen från ett antal rullar, och i en mindre roll ser vi också Danny Aiello, så en del namn finns ju med i filmen också.
Man kan känna att även skådespeleriet andas äldre science fiction/skräckfilm.
Det styltas lite och känns inte så genuint på sina håll, men man köper det som sagt för känslan av filmen är sådan.
Jag tror Larry Cohen ville göra en skön popcorn-film, och han lyckades i min mening med det.

The Stuff är till ganska stor del en effektfilm, där det sprängs ansikten, The Stuff kryper fram över väggar och golv, halsar expanderar och allt däremellan.
Är ganska plastigt, och man ser tydligt när det använts dubbla bilder för att få in vissa sekvenser i filmen.
Som den miniatyrnörd jag är uppskattar jag verkligen de scener där man ser att de använt miniatyrer, exempelvis vid en explosion i filmen.
Det är lite synd att vissa av effekterna känns b, och inte helt på okej b-sätt.
Men filmen är gjord på ett sådant sätt att man blir underhållen genom hela rullen, så man är förlåtande för vissa gumminyllen och lite illa klippta scener.
Uttrycket "So bad it's good" skulle kunna påskrivas filmen, men mest då runt effekterna för manuset är det inga större fel på.

The Stuff är en film, som jag skrev i inledningen, som är med mig sen jag var yngre.
Det känns nostalgiskt när jag ser den nu, och jag minns alla de där rullarna och tv-programmen jag blev bekant med via Sky Movies.
Filmen är gjord med en rejäl glimt i ögat och finns där för att underhålla, med ett visst mått av samhällskritik i den välsmakande mixen.
Storyn är annorlunda och utförandet är måhända inte felfritt på länga vägar, men det är ändå skoj.
The Stuff är kul, spännande och b på ett alldeles utmärkt, hemvant och varmt sätt.
Den är gjord i rätt årtionde helt klart, för jag misstänker att den hade försökt vara putslustigare om den gjorts senare.
Roligt är ju milsväga ifrån det där clownnäse-lustiga som skräckomedier tyvärr allt för ofta är nu för tiden.
The Stuff är vad jag kallar en popcorn-film, ett uttryck ni borde vara bekanta med om ni följt T.O-bloggen.
Det är underhållande och inte en film du ser kopierad gång på gång på gång..
Larry Cohen lyckas med att göra en god dessert man gärna tar en skopa extra av då och då.
Inte 80-talets bästa rulle, men helt klart sevärd och den knäpper på min nostalgilyra.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: ***

Halloween III: Season Of The Witch (1982)

Title: Halloween III: Season Of The Witch
Year: 1982
Dir: Tommy Lee Wallace
Review: M Original
***

Ibland ramlar man på uppföljare som helt ändrat inriktning från originalfilmen.
Man får helt klart säga att Halloween III är ett prima exempel på en sådan sorts uppföljare.
Planen enligt John Carpenter var att bryta sig loss från Michael Myers-historien och istället göra en Halloween-film varje år med en ny historia.
Del tre skulle bli det första försöket till det, men folk saknade Michael Myers och planerna gavs upp.. tyvärr.
Det hade kunnat bli en 80-talsversion av Masters Of Horror (2005), ett program som tyvärr gjorde mig lite besviken.
Läskande tanke på vad alla de där guldregissörerna kunnat åstadkomma med denna idé under 80-talet istället.
Men tji fick vi... publiken var inte imponerad av del tre i Halloween-serien och de resterande uppföljarna kretsar kring Michael Myers.

En regnig natt ramlar en man in hysterisk på en bensinmack och säger att alla kommer dö.. ALLA!
Mannen bär på en Halloween-mask och faller ihop.
Mannen hamnar på sjukhus, där han sedan mördas av en mystisk figur som när en läkare jagar ifatt honom tar sitt liv i en bil.
Läkaren Daniel Challis (Tom Atkins) blir förbryllad av hela scenariot och misstänker att saker och ting inte står rätt till.
Han träffar på mordoffrets dotter Ellie (Stacey Nelkin) som vill få reda på sanningen om sin fars mord, och vem den mystiske mördaren är.
Spåren leder dem till den lilla staden Santa Mira, där en leksaksfabrik är belägen.
Fabriken drivs och ägs av Conal Cochran (Dan O'Herlihy).
Väl på plats förstår Challis och Ellie att allt inte är som det ska vid första anblick i den lilla staden.
Det visar sig finnas en ondskefull plan, och många kommer få en riktigt tråkig Halloween om den inte stoppas snarast möjligt.
Allt medan paret försöker stoppa det kommande hemska så rullar reklamen för Silver Shamrock, och Halloween rycker allt närmare.

Halloween III blev ingen publikfavorit, och på ett sätt kan jag förstå varför.
Hade man vant sig vid Myers och den storyn måste det känts konstigt att se en del tre där nämnde mördare inte fanns med, utan storyn var en helt annan.
När man vet om det gör det dock absolut ingenting, för Halloween III är en riktigt bra film i mina ögon.
Jag hade gärna sett efterföljande filmer göras enligt samma recept, med ett nytt äventyr varje år i höstmörkret.
För ska man vara helt ärlig var ju inte Myers-uppföljarna av tillnärmelsevis samma kaliber som del ett, som är ett mästerverk.
Det tog mig många år innan jag satte tänderna i denna film, men när jag väl gjorde det var det som en prinsesstårta till frukost.. alltså riktigt välsmakande.
Känns som sagt skönt att se den i efterhand så man inte dömer ut den på grund av att Myers inte är med.
Kan förstå att man blev besviken när den kom.
Minns ju när slutklämmen i Friday The 13th Part V: A New Beginning (D. Steinmann 1985) kom och hur besviken jag blev då.
Den filmen hade nog haft en annan klang och man hade kunnat uppskatta den mer om man vetat om att den man förväntar sig ska vara med inte är med.
Samma sak med Halloween III, men eftersom jag visste vid första kollen att Myers inte var med så retade det mig inte.

Storymässigt tycker jag den håller riktigt bra.
Det är spännande, annorlunda och bjuder upp till dans på skräcktemat med tycker jag.
Wallace har lyckats med att få in högtiden på ett bra sätt, med att maskerna blir ett hot i sig.. och vilket barn har inte en mask på halloween i USA?
Dessutom känner man ju avundsjukan på halloween-högtiden som inte var något man firade i Sverige när man var kid.
Klä ut sig till fräcka grejer och få godis? Paradiset.
Men man får nöja sig med att se detta fenomen på film istället medan man snaskar på godis man minsann fått köpa för egna pengar.
Storyn bärs också upp av bra skådespelare och ett bra soundtrack, där reklamjingeln för Silver Shamrock hänger med i dagar efter att man sett filmen.
Tom Atkins är man bekant med ifrån pärlor som Escape From New York (J. Carpenter 1981), The Fog (J. Carpenter 1980) och actionstänkaren Lethal Weapon (R. Donner 1987).
Han är bra i rollen som Challis, och jag gillar hur han spelar mot Cochran (O'Herlihy) som vi alla känner igen från mästerverket Robocop (P. Verhoeven 1987).
Cochran är sådär skönt ondskefull som bara typer som han kan vara.
O'Herlihy som Cochran har ju en sådan där pondus som bara bossar på vidriga företag har, sådana där som sitter och smilar i tv medan de planerar hur det ska göra livet surt för alla för att dra in lite extra kulor.
Perfekt för en film, inte lika lattjo när man tänker att de finns i verkliga livet.

Såg filmen klippt första gången, men min DVD-utgåva är oklippt och jag gillar verkligen effekterna.
Visst finns det vissa ljuseffekter som inte åldrats helt briljant, men våldet är riktigt bra.
Scenen där en kvinna får någon slags laserskott mitt i plåten är riktigt bra, och ser alldeles förträffligt oskönt ut.
Användandet av insekter i några av scenerna är riktigt bra, och jag märker att jag tar upp fötterna från golvet när de scenerna kommer.
Det är ett betyg gott som något.
Jon G. Belyeu som gjort effekterna har också gjort effekter i mästerverket The Goonies (R. Donner 1985) och han är verksam än idag, men skulle säga att dessa två filmer är hans prime.

Halloween III är en riktigt bra och rolig film, inte på humorsättet men på det där berg och dalbane-sättet.
Spännande, skräckigt och ett race mot klockan i en bra blandning, toppat med bra skådespelare och bra effekter.
Som grädde på moset har vi den där jingeln som etsar sig fast i hjärnan på direkten.
Jag ska säga att jag inte saknar Michael Myers titeln till trots, men har förståelse att det var underligt när filmen kom och han uteblev.
Vetskapen att han inte är med höjer faktiskt betyget, för jag är väl medveten om att min sura sida hade tittat fram om jag inte vetat om det.
Friday The 13th Part V som sagt.... där blev jag mitt sura jag.
Jag hade gärna sett en fortsättning på idén med en ny halloween-relaterad rulle varje år, men får vara nöjd med denna del iallafall för den är riktigt bra.
Känns som att den blivit lite bortglömd och kanske fått oförtjänt dåligt rykte.
I mina ögon levererar den på varje plan den behöver leverera och har åldrats på ett bra sätt.
Man kan se över de lite dåliga ljuseffekterna, för resten av filmen är så pass vass.
Halloween III är en stark film som jag tycker folk ska ge en chans om de inte gjort det, för det är den värd.
Den har känslan från 80-talet jag gillar, bra skådespelare, tuffa effekter, bra musik och den är annorlunda.
Har du en kall dryck, en skål popcorn och Halloween III har du receptet på en riktigt bra filmkväll i mina ögon.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ****

28 Days Later (2002)

Title: 28 Days Later
Year: 2002
Dir: Danny Boyle
Review: M Original
***

Minns det tydligt, var på bio och såg en film med några kamrater.
Efter filmen frågade vi oss vad vi skulle göra, och i sann filmnördsanda föreslog jag en till bio.
Sagt och gjort, vi gick på en bio direkt och valet föll då på 28 Days Later.
Den hade nyligen haft premiär och var redan ganska omtalad som "en ny zombiefilm alla måste se".
Klart man blev nyfiken i en strut.
Inte sett om filmen sedan dess och kände såhär 13 år senare (damn, gammal känner jag mig...) att det var dags att återbesöka den.

En grupp djurrättsaktivister bryter sig in i ett labb för att befria apor som använts i medicinska experiment.
Väl på plats råkar de på en av forskarna som varnar dem från att öppna burarna in till djuren.
De har tydligen smittats med vad forskaren säger är "vrede" rätt och slätt.
När en av burarna öppnas blir de snabbt varse om vad han menar, och helvetet bryter lös.
Jim (Cillian Murphy) vaknar upp på sjukhuset, 28 dagar efter aktivisternas inbrott på labbet, till en helt öde stad.
Det är tomt på folk och det ser ut som om något har hänt, som att kriget dragit fram på gatorna.
Helt plötsligt blir han attackerad och hjälps av gatan av några människor.
Det visar sig att ett virus som gör folk till våldsamma galningar.
Jim och Selena (Naomie Harris) som räddat honom på gatan börjar leta efter en trygg plats att uppehålla sig på.
De ramlar på Frank (Brendan Gleeson) och hans dotter (Megan Burns) i ett höghus, som visar sig ha en radio som fungerar och de hör ett rop som meddelar att det finns ett "säkert ställe".
Ska de hoppas på att ta sig dit och att det är ett säkert ställe eller ska de försöka klara sig på egen hand?

Det jag minns tydligast är att alla sålde in 28 Days Later som en "nyskapande zombiefilm".
Finns två fel med den saken, den är inte särskilt nyskapande och det är ingen zombiefilm.
Virusfilmer har ju gjorts mängder innan där jorden går åt tusan för att någon illbatting till bakterie slipper lös.
En film på temat, som är en personlig favorit dessutom, är 12 Monkeys (T. Gilliam 1995).
Febrig rulle med en Bruce Willis i högform i huvudrollen som rekommenderas till... ja, alla egentligen.
Sen är det ju det här med att det skulle vara en zombiefilm.
Anser man att exempelvis ebolasmittade är zombies?
Om man svarat ja på den frågan, ja, då kanske denna film är en zombiefilm med.
Är man däremot med på vad en zombie är, både i folktron och på vita duken, nej, då är det en virusfilm.
Infektionen slår direkt och gör folk extremt våldsamma, men döda som går omkring är det inte.
De är ju inte vandrande lik, bara smittade, alltså är 28 Days Later en virusfilm.
Ännu tydligare blir det kanske då militären West (Christopher Eccleston) säger att det bara rör sig om människors normaltillstånd, människor har alltid dödat människor.
Blickar man på omvärlden som den är nu så låter det ju inte som han är helt fel ute direkt.
Blev ju med det sagt inte någon direkt positiv första bekantskap för egen del.

Som redan nämnt är storyn inte superunik, och jag tycker själva utförandet blir extremt slarvigt.
Filmen är filmad med DV-kamera vilket ger den en extremt platt uttryck.
Detta blir extra tydligt i miljöerna där ett bilddjup vore till fördel för scenen, som vid motorvägsscenerna exempelvis.
Det finns inget djup i bilderna, och känns nästa som att det skulle vara målade bakgrunder.
Men det som nog drar ner betyget mest är att det är extremt irriterande filmat i actionsekvenserna.
Som om det klippts bort vissa bildrutor, eller att de filmat hela kalaset genom ett stroboskop så man får en ryckig effekt som måhända funkar när man shakear på ett dansgolv, men när det gäller action är det helt förkastligt.
Man kan skönja att de smittades sminkning ser ganska bra gjord ut, men det faller nästan helt bort med "hjälp" av den helt genomusla klippningen och det där avskyvärda ryckandet som kommit att bli skola inom skräcken på 2000-talet.
Effekterna försvinner också bort mycket på grund av samma sak.
Jag personligen tycker att det är lite av ett hån mot filmtittaren, att blåsa oss på effekterna och möjligheten att se dem bra.
Känns som om de skulle ta bort backarna i en berg och dalbana ungefär.
Överlag kladdig känsla på filmens utseende och det stör bara och ser inte snyggt eller bra ut på något sätt.

Skådespelarna är okej, men inte mycket mer.
Ges kanske inte direkt utrymme för att ge någon minnesvärd rolltolkning direkt då karaktärerna är ganska platta också.
Finns stunder då det glimmar till lite och man får en liten bakgrund eller känsloyttring, men oftast är det relativt stelt.
Cillian Murphy får desto mer utrymme som Scarecrow i The Dark Knight (C. Nolan 2008), så vill man se honom i en bättre roll ska man fukta ögonen med den filmen istället.
Eccleston är bra i rollen som den strikta militären West och får nog ses som den bästa skådespelaren i filmen.

Har varit inne och snuddat på effekterna i filmen, och som sagt lider de av att filmandet och klippningen är så dålig.
När man väl ser någon av de smittade så finns det en potential i sminkningen och de ser faktiskt ganska ruttna ut på ett bra sätt.
Linserna speciellt är bra, men allt detta försvinner bort då man knappt ser något på grund av det eviga hoppandet och skakandet.
Som redan sagts känner jag mig blåst på konfekten.
Visst kan en skräckfilm leverera utan våldsamheter, men när det kommer till filmer som denna med tyngdpunkten på våld och action så blir det fel att det inte visas ordentligt.
28 Days Later känns dock bara hafsig och försöker leverera jump scares istället för genuint bra scener.
Finns mängder av filmer som folk viftar bort som lågbudget och b-filmer som är resor bättre effekt och skräckmässigt än 28 Days Later.

Jag ångrar mig att jag återbesökte 28 Days Later.
Hade hellre haft minnet kvar av att i sällskap av två galanta damer till vänner sitta där i biomörkret och äta popcorn och vara nöjd att ha sett två biofilmer på en dag.
Nu är jag mest trött på hur fånig filmen är, hur väntade alla jump scares är, hur ful filmen faktiskt är och hur störande det är när folk fortsätter kalla den för en zombiefilm.
Den förtjänar enligt min åsikt inte den enorma hype den fick, och jag kan för mitt liv inte förstå varför folk fortsätter att prata upp den.
Uppföljaren 28 Weeks Later (J. C Fresnadillo 2007) kommer jag inte ens ihåg och troligen kommer jag inte återbesöka den, för om första filmen i serien är såhär rutten... hur är då uppföljaren?
Nej, ska du se virusrullar som tar död på 99% av jorden finns mycket annat.
Vill du se våldsam och röjig action med monster eller galningar som tema finns mycket annat.
Vill du se zombies finns enorma mängder annat.
En överskattad skräpfilm är vad det är och inget annat... och inte den bra formen av skräp utan bara musikvideoryckig dynga som folk tror är nyskapande.
Nej tack.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: *
 
  

Maximum Overdrive (1986)

Title: Maximum Overdrive
Year: 1986
Dir: Stephen King
Review: M Original
***

Läste häromdagen på någon av kvällsblaskorna att det var en komet i omlopp.
Kom då osökt att tänka på Stephen Kings gamla stänkare till rulle, Maximum Overdrive.
Minns att jag såg den som yngre, och då självfallet i ett alldeles för klippt skick.
Fick den på DVD för ett par år sedan och mungiporna åkte ju rakt upp när den var oklippt.
Det är bara skicka in en näve tuggtobak, dra på sig sina tajtaste jeans och slita ärmarna av tröjan och hoppas rakt in i filmen.

När en komet passerar jorden så hamnar dess svans i jordens kraftfält.
Detta naturfenomen blir inte till människors gagn när det medför att en enorm mängd av maskinerna på jorden börjar leva sitt egna, våldsamma liv.
Elektriska knivar börjar skära folk hej vilt, glassbilar kör över de glassugna, bankomater kallar filmens regissör för ett rövhål etc etc.
På en vägkrog börjar problemen med maskinerna snart bli extremt tydligt.
Där jobbar Bill Robinson (Emilio Estevez) bland annat.
Han upptäcker att vägkrogens ägare inte har rent mjöl i påsen, men bekymret med detta får snabbt stå åt sidan för horden av maskiner som börjar ställa till det.
Den lilla gruppen människor på vägkrogen finner sig snart fångna av maskinerna, och tvingas serva lastbilar och bilar med bensin för deras fortsatta våldsamheter.
Hur ska de komma undan all världens maskiner och går det att stoppa vad det nu är som gör dem galna?

Soundtrack av AC/DC? Check.
AC/DC särskilt utvalda av Stephen King själv? Check.
Motorgräsklippare som kör över folk, läskapparater som skjuter folk till döds med burkar och elektrifierande flipperspel? Check.
Maximum Overdrive är en ren och skär jävla rökare alltså.
Det är fartfyllt, mycket stora lastbilar och annat tufft som åker omkring planlöst och gör dagen sur för folk och allt ackompanjerat av AC/DC.
Känns som att Maximum Overdrive är lite bortglömd, vilket jag kan tycka är synd.
Den bjuder upp till dans, är spännande och stökig.
Intressant är när jag ser den nu att Stephen King sagt att det är den sämsta av filmatiseringarna av hans verk.
Då har han gjort den själv och uppenbarligen inte sett alla filmatiseringar, för det finns helt klart sämre.
Han har dessutom sagt att han tog så mycket kokain när han gjorde denna att han inte visste vad han gjorde mestadelen av tiden.

Skådespeleriet håller en skaplig klass även om Estevez kanske inte är helt klippt och skuren för den ruffige Robinson.
Han känns lite för mycket till utseendet som den där killen i skolan som ville vara hård, men inte riktigt lyckades.
Det är försumbart dock, för det händer så mycket i filmen att man inte riktigt behöver fördjupa sig ordentligt i karaktärerna.
Karaktärsutvecklingen och bakgrundsstoryn till dem är hygglig, men inget man direkt kommer ihåg.
En rolig sak jag inte hade full koll är att den lätt irriterande nygifta Connie spelas av Yeardley Smith som vi känner som Bart Simpsons röst i The Simpsons (1989).
I övrigt finns det en del skådespelare man känner igen från andra bra rullar.
Tänker då främst på Pat Hingle, Frankie Faison och Christopher Murney.
Alltså inte en ensemble av helt okända skådespelare som försvann i glömska efter sina 15 minuter på duken.

Effekterna var kul att få se ordentligt nu på DVD och inte sönderklippta som de var när man ögnade VHS'en.
Det finns en del bra scener, och den jag tänker främst på är med den elektriska kniven som drar ett par drag i en kvinnas arm.
Känns som att det skulle vara relativt oskönt om det hände när man står redo att hyvla upp söndagssteken (eller söndagstofun om man inte äter kött).
Är ju ganska tacksamt också med att ha stora lastbilar som kör över folk till höger och vänster.
Motordrivna dödsfall kan ju vara pajas eller bra, och skulle säga att i denna rulle så är det på den bra kanten.
Är ju också smart att ha en lastbil med en stor mask på fronten för att öka känslan av att maskinerna fått "mänskliga" våldsamma känslor.
Att de inte "bara" är maskiner utan fått ett medvetande, utan att för den sakens skull bli Herbie i The Love Bug (R. Stevenson 1968) eller en snackande fyrhjuling.

Maximum Overdrive må inte vara den bästa film jag sett, men den är kul och rejält röjig.
Skådespeleriet funkar och effekterna känns helt okej.
Man hjular kanske inte runt i rummet av upphetsning, men ett och annat upphop i soffan blir det allt.
Tycker filmen är bra överlag, bjuder på spänning och action utan att bli alldeles för ostig.
Man vill stoppa ansiktet fullt med pizza alltmedan Estevez och gänget oljiga bekämpar maskinernas framfart.
Tycker inte King ska vara så missnöjd med denna giv, och hoppas han håller sig borta från de andra av hans filmatiseringar som mer bränner hål i hornhinnan av uselhet.
En solid 80-talare som bjuder på underhållning genom hela rullen plus ett extremt gjutet soundtrack.
En av världens bästa låtar, Hells Bells, är ju med och bara en sådan sak höjer ju betyget.
Maximum Overdrive är inte den bästa av King-historierna omgjord till film, men långt ifrån den sämsta och jag tycker allt folk ska kolla upp den.
Visst, den har inte de bästa skräckelementen som exempelvis The Shining (S. Kubrick 1980), Salem's Lot (T. Hooper 1979) eller Pet Semetary (M. Lambert 1989) har, men det väger den upp med att ha sköna actionsekvenser istället.
En rökare helt enkelt som jag tycker håller god klass och som bjuder på en stunds godis.
Vill du ha skräck, så skippa denna rulle för stunden.
Vill du dock ha action med vissa skräckelement tycker jag du laddar in denna i spelaren.
Rekommenderas med varm hand och elektrisk kniv på flykt.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***