Vampyres

Title: Vampyres
Year: 2007
Dir: Laurent Courau
Review: M Original
****

En liknande skräck har aldrig upplevts.
Inte ens de reportrar som blivit beskjutna, kidnappade eller mördade har upplevt något liknande.
Det är en så påtaglig skräck dokumentärskaparen känner så man mår dåligt...
Eller?

Vampyres är en dokumentär om de ca 15000 "riktiga" vampyrer som finns i New York.
Dokumentärfilmaren har en onödigt nervös hållning till dessa övervintrade rollspelare.
Vi får följa med in i källarlokalernas glowstickskimrande inre rum där människor med plasttänder står och åmar sig.
Vi får se en rundlagd herre i för tajt kostym stå och låtsas veta något om ett försvinnande.
Lägg då till en taxichaufför med en mascarasminkning som tog död på Alice Coopers karriär.
Eller en nedrökt fåntratt i en tomtemössa med det respektingivande klottret Evil på luddet.
Allt medan dokumentärfilmaren gör sitt bästa för att inte skvätta ner sina bästa byxor med en nervös strimma kiss.

Upplägget är till att börja med otroligt skrattretande och man minns folket som gick med solbrickor mitt i natten i hemstaden på 90-talet.
I mitten av all denna sönderökta och hippieflummiga smältdegel av rollspelare och misslyckade gangsters står då filmaren och skakar.
Vi får höra de mest fantastiska historier som aldrig hänt, och människor prata om sig själva som fantasifoster.. fast på riktigt.
Alltid imponerande med människor som tar sig själva på så otroligt stort allvar.
Speciellt när de springer runt mitt i natten med låtsaständer och linser köpta ner på optikern på hörnet.

Inte bara New York har "vampyrer" utan även Tokyo, Amsterdam och Paris.
Alla verkar precis lika flummiga och fast i sin roll i ett halvruttet rollspel.
Men vi bör akta oss, vissa kan äta av oss, de levandes, energi om vi har otur.

Är Vampyres värd att se?
Absolut, den är otroligt underhållande och samtidigt extremt pinsam.
Priset för mest plågsamt är nog taxichauförren som pratar om sina sexualle erövranden, som vi nog alla kan enas om inte existerat eller månne har betalts för.
Alternativt den monokelbeprydda rundlagda herren i för tajta kläder som pratar mystiskt runt ett försvinnande.
Båda dessa partier får oss att plocka fram skämskudden eller med hela ansiktet dyka mot bordskanten i hopp om att slå sig medvetslös.

Någon jämförde Vampyres med Monster Camp, men skillnaden är att de i Monster Camp inte tror de är farliga.
De må vara nördar ut i fingertopparna, men aldrig tror de på riktigt att de är varken farliga eller magiska på riktigt.
Det gör dock de många "vampyrerna" i Vampyres.
Och ve den som råkar säga något fel om varulvar, då kanske en läderaktig man kommer och ryter mot dig.

Vampyrer på riktigt? Nej.
Gothare med gängkomplex och taskig klädsmak? Ja.
Trovärdigt och skrämmande? Nej.
Skrattframkallande och otroligt plågsamt? Absolut.
Om Dracula vetat vad han skulle komma att inspirera hade han nog gett upp innan han ens startat.

Ansikten Vi Minns

I True Originals-lägret så återkommer det ett par ansikten med jämna mellanrum.
De kan dyka upp i en biroll eller ibland oväntat i en huvudroll eller två.
Alltid sitter man där med ett snett flin på läpparna och njuter av att innan de andra i soffan kunna skrika ut vilken film denne varit med i som vi sett.
Utöver att vi kan ropa ut vårt filmkunnande över nejderna har de allt som oftast fastnat i våra minnen av en anledning.
Det kan vara en rolltolkning utöver det vanliga, eller bara lyckan av att de har kunnat medverka i en av våra många favoritfilmer på ett eller annat sätt.
Vi tänkte därför ge en kort, men smakfull lista över personer vi tycker ska ha lite extra uppmärksamhet för deras arbete.
Men också för att de under flera filmkvällar lyckats skapa en tävling oss T.O's emellan med vem som kan komma på filmer de medverkat i snabbast.



Robert Z'Dar
Mannen, myten och hakpartiet vi alla dyrkar.
Från elak baconflottskastare i pajmästerskapet Samurai Cop till hämndlysten snuthäck i Maniac Cop.
Svärdsvingare i Beastmaster 2 och vidare genom en lång lista sköna filmer.
Minns än idag när jag första gången såg Tango & Cash och Z'Dar dyker upp som en skurk.
På en importerad nedsliten kopia njöt vi i fulla drag av filmen, och Z'Dar följde med mig in i framtiden.
Som det verkar som kommer Z'Dar medverka i ett antal filmer inom en snar framtid.
Det ser vi fram emot.
Bästa roll: Samurai Cop - Yamashita



Gaylen Ross
3 av 4 roller i karriären är i suveräna filmer.
Hur många kan skryta med detta faktum egentligen?
Den 4:e rollen kom i tv-serien Walker Texas Ranger.. så jackpot.
3 bra filmer och en tv-serie med den prisbelönta jeansröven Chuck Norris.
Starten kom med mästerverket Dawn Of The Dead, följdes upp av slashergodbiten Madman och avslutades med Creepshow.
Inget dåligt CV, och inte en tolkning att skämmas över.
Utsikten att vi får se Gaylen i någon mer filmroll ser mörk ut, men vi återvänder mer än gärna till hennes korta men suveräna karriär som den är.
Bästa roll: Dawn Of The Dead - Fran



Richard Norton
Känner du igen mannen på bilden?
Nej, det gjorde knappt vi heller när vi letade fram en bild av denna gigant i True Originals-lägret.
Den film som födde vårt intresse för Norton var gymnastikslektionsdrömscenariot Gymkata.
Även har han också för övrigt medverkat i rundhusextravagansan Walker Texas Ranger.
En klar parentes när man läser denne karate-experts rollista.
Utöver Gymkata finns där också The Octagon, Future Hunters, Abba The Movie (!) och mycket annat sevärt.
Plus att han hjälpte Kurt Thomas komma i kampsportsform inför Gymkata... mästerligt.
Richard Norton har en närvaro i rollerna som gör att man minns honom även i hans mindre roller.
Är aktuell med en roll i nya Mad Max-filmen, så bara för den anledningen kommer den bevittnas av True Originals.
Bästa roll: Gymkata - Zamir



Ken Foree
Går inte att undgå att knäböja inför Ken Foree.
En lång lista roller, med start i mästerverket Dawn Of The Dead, precis som Gaylen Ross.
Ken Foree uppvisar en pondus som gör att han känns trovärdig även i filmer som kanske inte är så bra.
Han räddar själv Leatherface exempelvis från att stoppas mid-film.
Hans bullrande skratt känns hemkärt i The Devils Rejects, och under Arkiv X-tittandet så sken ett leende upp på munnen då han dyker upp i avsnittet The List.
En närvaro i rollerna, oavsett vikten av hans karaktär göratt Ken Foree känns stadig.
En av få gånger som det hörts ett högre ljud från mig, skribenten, på bio var när Ken Foree dyker upp som tv-evangelist i remaken av Dawn Of The Dead.
Ett mindre jubel hördes innan hyschandet drog igång som en melodifestivalsfinal i mörkret.
Andra gången var när Scott H. Reiniger dök upp i den samma som polis.
Nya projekt är i krokarna med Ken.
Bästa roll: Dawn Of The Dead - Peter



Lana Clarkson
Vad är Scarface (statist), Fast Times At Ridgemont High, Barbarian Queen 1 och 2 plus guldrullen Deathstalker?
Jo, det är några av Lana Clarksons filmer hon medverkat i innan ärkepsykot Phil Spector gav henne en prematur sorti genom att helt enkelt ha ihjäl henne.
Att vi i True Originals har en fanatisk kärlek till sword and sorcerer-filmer kommer inte som en nyhet för någon.
Att då läsa om att en skådespelare i kanske den bästa i genren, Deathstalker, blivit mördad är bara sorgligt.
En barbarian queen gick för tidigt ur tiden.
Bästa roll: Deathstalker - Kaira



George Eastman
Jublet nådde inga gränser när Eastman dök upp i Rambo-pastichen Blast Fighter från 1984.
Eastmans utseende pendlar mellan en verkligt snygg man och den mest psykotiska människan någonsin porträtterad på vita duken.
Hans pondus är enorm, och hans tolkning av bland annat galningen i Antropophagus är klockren, trots att filmen kanske inte är helt felfri.
Vi ser Eastman i samröre med snuskgubben Joe D'Amato då och då, och till och med i dessa "under disk-filmer" kommer Eastman undan med hedern i behåll.
Även i Porno Holocaust, där man slängs mellan radioaktiva våldtäktszombies till ömma pungpåläggningar på sandstranden bibehåller ändå Eastman en trovärdighet.
En lång karriär med mängder av olika roller i bagaget, men hos oss i T.O är det nog ändå de mer obskyra titlarna som hänger kvar.
Eastman har fört en allt mindre aktiv existens, och senaste jobbet verkar ha varit 2008.
Dags för honom att återvända och visa hur en slipsten ska dras under 2011-2012 tyvker vi.
Bästa roll: Absurd - Mikos Stenopolis

A Serbian Film

Title: A Serbian Film
Year: 2010
Dir: Srdjan Spasojevic
Review: M Original
****

Tillhör du en av dom som, precis som jag, i yngre ålder trodde kvinnan i The New York Ripper blev mördad på riktigt?
Detta såklart innan du ens sett filmen med egna ögon.
Eller hade visioner av magnituden på våldet i Cannibal Holocaust, The Toolbox Murders och liknande titlar?
Jag minns första gången jag såg Cannibal Holocaust.
Jag minns första gången jag såg The New York Ripper.
Ögonscenen i The New York Ripper var inte som jag hade föreställt mig alls, man såg ju att det var en effekt.
Det var ju inte någon som fick sätta livet till för Lucio Fulcis vision av en mördare med ankläte.
Cannibal Holocaust tillhör fortfarande bland det starkaste jag sett i filmväg, men likväl är det ju "bara" en film.
Filmerna lever i folks snack ett eget liv, som sällan lever upp till hur filmen faktiskt är när man väl ser den.
Jag älskar Cannibal Holocaust, jag tycker The New York Ripper är en bra thriller/skräckis.. men hur mycket jag än dyrkar filmer som dessa så blev de aldrig så vidriga och elaka som man trodde när folk pratade om dem.

Jag såg precis A Serbian Film (Srdjan Spasojevic 2010), som på senaste blivit en mycket omtalad film.
"Det värsta jag någonsin sett... alla kategorier".
En sådan kommentar skvallrar om något i hästväg när det rör obsceniteter och våld.
Visst, filmen levererar våld och skeva scenarion, men är den bra, upprörande, provocerande eller en framtida klassiker?
Svaret är nej.
Den tillför ingenting, och så fort filmens sluttexter börjar rulla börjar jag glömma vad den handlade om.
Detta till trots att folk pratar om filmens som någon slags katarsis rörande kriget i forna Jugoslavien.
Jag ser inte kopplingen eller politiken i filmen, trots att jag försökte.
Intervjuer med filmskaparen ger den lite mer djup, men det är ju ett minus i sig.
Jag personligen vill ha politiken, det som ger filmen djup eller det personliga i själva filmen.. inte efter i intervjuer eller i diskussioner.

Att vissa scener pratats upp till höjder faller platt då det mest verkar komma ifrån en drucken eftermiddag runt skriptbordet.
"Jag vet, vi våldtar ett nyfött barn, tihi.. ooh så djärvt...."
Idén och vetskapen att det finns folk som gör det är vidrig, men filmen och scenen i filmen lämnar mig helt oberörd.
Är nollställd för den sortens "nu ska vi chocka åskådaren" våld som A Serbian Film allt som oftast uppvisar.
Ett inkastat försök att få folk i salongen att hosta upp lunchen, inget annat.
Det är tröttsamt och det har gjorts innan, och med bättre resultat.
Scenerna känns som de sista sidorna i Markis De Sade's bok: De 120 Dagarna I Sodom.
När man får läsa listan på saker som hänt de kidnappade barnen.
Den delen av boken man mest ögnar igenom för att efter en stund hoppa stora stycken.
Kul när man var yngre, mindre intressant när man är 32... och då är jag ändå en sucker för unken humor och våld på film/i böcker.

Vad går filmen ut på då hör jag våra stackars läsare fråga sig?
Den avdankade porrskådisen Milôs får en inbjudan till ett jobb som ska säkra ekonomin för lång tid framöver.
Milôs leds genom en hörsnäcka vad han ska göra, och vad som til len början verkar vara den sortens pornografi han är van vid rasar snabbt neråt i en dekadent och våldsam skala.
Det är då här som den mycket omtalade våldtäkten av ett nyfött barn sker bland annat.
Sen går det bara utför med inspelningen ända fram till slutet.

A Serbian Film är i linje med exempelvis Hostel och Saw-uppföljarna.
Effekter staplat på effekter för ett chockvärde som för mig helt faller bort.
Det är ju faktiskt "bara" en film, och den lever ju inte upp till det vidriga kriget och åren innan och efter som regissören säger sig vilja spegla.
Jag hade önskat att den hade haft en politisk ådra, eller en hjälplös känsla i ett krigshärjat och våldsamt land.
Men istället får man en Hostel-liknande soppa, med ett annat talat språk än engelska.
Mer blir det tyvärr aldrig.
Precis som den mycket omtalade Philosophy Of A Knife (Andrey Iskanov 2008) så är pratet om filmer mer upprörande än själva filmen.
När det gäller A Serbian Film är det mer upprörande hur självutnämnda gorehounds kan beröras av detta.
Jag tackar för titten och vänder ett öga tillbaka till 70 och 80-talet igen... som alltid.