The Stuff (1985)

Title: The Stuff
Year: 1985
Dir: Larry Cohen
Review: M Original
***

Jag kommer ihåg när jag var yngre och tv-kanalen Sky Movies fanns.
Innan den hamnade i utbudet i området där jag själv bodde så brukade jag och några vänner ögna film där de bodde.
Vi såg massa bra tecknat, en radda Dr Who-filmer (Exterminate! Exterminate!) och annat godis.
En av filmerna vi lyckades se, om än inte hela just då, var The Stuff.
Jag tyckte hela idén i filmen var riktigt kul, och ska erkännas lite läskig var rullen allt när man var så pass ung.
Man tittade ju både en och två gånger när man skulle ta sig en skopa glass i fortsättningen.
Efter några år hittade jag The Stuff på VHS och nu finns den också på DVD i samlingen.
Att till sist efter så många år få se den i sin helhet och dessutom oklippt... guld.

Ur marken kommer det ett välsmakande skum, och vad annat att göra än att paketera denna godbit och sälja till folket?
The Stuff blir senaste flugan och alla inmundigar i kubik.
Jason (Scott Bloom) vaknar en natt och är ordentligt törstig, och när han öppnar kylskåpet ser han en burk med The Stuff bete sig underligt för att vara en dessert.
Dagen efter försöker han få sin familj att sluta äta godsaker, och går sedan bärsärk inne i en mataffär.
Samtidigt börjar ex-FBIagenten "Mo" (Michael Moriarty) forska, på uppdrag av några höjdare, i var The Stuff kommer ifrån, vad det innehåller och vem som forskat på det.
Han ramlar på en sömnig småstad, där han också träffar den numera arbetslösa Chocolate Chip Charlie (Garrett Morris).
De blir varse ganska snart om att allt inte står rätt till med The Stuff och folket som äter det.
Mo träffar också reklamgeniet Nicole (Andrea Marcovicci) som ligger bakom reklamkampanjen för nämna dessert.
Jason träffar på Mo av en slump när han försöker fly från sin familj som blivit väldigt annorlunda.
Runt dem märker de att människor blivit helt annorlunda, och som i någon slags trans.
De teamar upp för att gå till botten med vad The Stuff egentligen är, och hur de ska kunna stoppa dess framfart över USA.

Jag är den första att erkänna att jag är en sucker för desserter.
Ställ fram en LP-stor creme brulee och jag kommer göra mitt bästa för att sätta i mig hela guldbiten.
Därför känns ju idén med filmen kul men läskig, en dessert som gör folk till zombieliknande figurer.
Sen kan man ju klistra på filmen en samhällskritisk stämpel, vilket man kanske inte gjorde när man var yngre.
Hysterin kring en ny produkt som ingen vet effekterna av, men alla köper.
Extremt vanligt förekommande i dagens samhälle, och förfarandet i filmen med att ett antal lobbyister och storföretagare säljer in en produkt utan ordentlig koll sker ju hela tiden.
Oavsett om det gäller ett vaccin eller någon slags annan produkt som är menad för invärtes bruk vill man ju gärna att den ska vara säker, men idag är det ju inget som känns helt säkert tyvärr.
På den punkten känns filmen tyvärr allt för sann och modern.
Men man ska kanske inte överdriva filmens politiska ståndpunkt, för det är ju trots allt en film om en dessert som gör människor galna i första hand.

Manuset tycker jag är kul och annorlunda.
Själva idén med filmen låter riktigt skrattretande när man först hör om det, men det funkar trots allt.
Visst, det är inget man skulle belöna med en Oscarsstayett kanske, men det är skoj och innehar en viss spänning.
Man ges som tittare en viss inblick i karaktärerna och deras förehavanden innan filmens början.
Manuset andas samma luft som klassikern Invasion of The Body Snatchers (D. Siegel 1958) med det där att man inte riktigt vet vem man kan lita på.
Man får lite action, lite sköna effekter där folks ansikten sprängs, The Stuff kommer krälande ur halsen och liknande.
Precis som jag nämnde i min senaste recension av Halloween III (T. L Wallace 1982) bjuds det också här på en jingel du kommer nynna på i dagar.
Jag tycker om att man kan läsa in politik i filmen, och på flera olika plan.
Storföretagens överkörning av de mindre aktörerna och produkter som säljs in utan ordentlig koll, eller att blicken vänts åt annat håll för att tjäna en extra peng.
Man får allt om man väljer att se det.
Vill man bara ha en stunds b-rulle av bra klass får man det också.

Skådespelarna är inga höjdare direkt, och det yxas fram som på bästa klyvardag i skogen.
Men det är trots allt helt okej, för filmen har en sådan karaktär att det ska vara lite pajigt så.
Skådespelardebuten för Scott Bloom är absolut ingen höjdare rent skådismässigt, men filmmässigt är det briljant.
Vem vill inte starta sin karriär i en skön b-rulle som 30 år efter sin premiär fortfarande är aktuell och snackas om?
Michael Moriarty känner man igen från ett antal rullar, och i en mindre roll ser vi också Danny Aiello, så en del namn finns ju med i filmen också.
Man kan känna att även skådespeleriet andas äldre science fiction/skräckfilm.
Det styltas lite och känns inte så genuint på sina håll, men man köper det som sagt för känslan av filmen är sådan.
Jag tror Larry Cohen ville göra en skön popcorn-film, och han lyckades i min mening med det.

The Stuff är till ganska stor del en effektfilm, där det sprängs ansikten, The Stuff kryper fram över väggar och golv, halsar expanderar och allt däremellan.
Är ganska plastigt, och man ser tydligt när det använts dubbla bilder för att få in vissa sekvenser i filmen.
Som den miniatyrnörd jag är uppskattar jag verkligen de scener där man ser att de använt miniatyrer, exempelvis vid en explosion i filmen.
Det är lite synd att vissa av effekterna känns b, och inte helt på okej b-sätt.
Men filmen är gjord på ett sådant sätt att man blir underhållen genom hela rullen, så man är förlåtande för vissa gumminyllen och lite illa klippta scener.
Uttrycket "So bad it's good" skulle kunna påskrivas filmen, men mest då runt effekterna för manuset är det inga större fel på.

The Stuff är en film, som jag skrev i inledningen, som är med mig sen jag var yngre.
Det känns nostalgiskt när jag ser den nu, och jag minns alla de där rullarna och tv-programmen jag blev bekant med via Sky Movies.
Filmen är gjord med en rejäl glimt i ögat och finns där för att underhålla, med ett visst mått av samhällskritik i den välsmakande mixen.
Storyn är annorlunda och utförandet är måhända inte felfritt på länga vägar, men det är ändå skoj.
The Stuff är kul, spännande och b på ett alldeles utmärkt, hemvant och varmt sätt.
Den är gjord i rätt årtionde helt klart, för jag misstänker att den hade försökt vara putslustigare om den gjorts senare.
Roligt är ju milsväga ifrån det där clownnäse-lustiga som skräckomedier tyvärr allt för ofta är nu för tiden.
The Stuff är vad jag kallar en popcorn-film, ett uttryck ni borde vara bekanta med om ni följt T.O-bloggen.
Det är underhållande och inte en film du ser kopierad gång på gång på gång..
Larry Cohen lyckas med att göra en god dessert man gärna tar en skopa extra av då och då.
Inte 80-talets bästa rulle, men helt klart sevärd och den knäpper på min nostalgilyra.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: ***