Stir Crazy (1980)

Title: Stir Crazy
Year: 1980
Dir: Sidney Poitier
Review: M Original
***

När det kommer till film har jag ett par hjältar som jag verkligen gillar.
En av dessa är Gene Wilder.
Jag menar, vem kan inte dyrka en karl som gjort guld som Blazing Saddles (M. Brooks 1974), Young Frankenstein (M. Brooks 1974), Silver Streak (A. Hiller 1976), Haunted Honeymoon (G. Wilder 1986) och Willy Wonka And The Chocolate Factory (M. Stuart 1971) och annat filmgodis?
Tidigt i mitt filmtittande ramlade jag på Gene Wilder, men kommer tyvärr inte ihåg exakt vilken film det började med.
Har gillat honom och hans filmer sen dess dock, och han är nog ihop med John Candy den skådespelare jag gillat längst.
Stir Crazy är ett av samarbetena Wilder gjorde med Richard Pryor.

Harry (Richard Pryor) och Skip (Gene Wilder) är två New York-bor som av olika anledningar blir av med sina respektive jobb på samma dag.
De båda vännerna bestämmer sig för att lämna den jäktiga, ogästvänliga och våldsamma staden och ge sig av västerut för att börja ett nytt liv.
När deras bil går sönder i en liten stad på vägen ser Skip det som en möjlighet att iallafall för en stund slå sig ner där.
De får ett jobb på en bank, där de utklädda till fåglar ska göra reklam för banken.
När de är iväg på en lunchrast nallar två skumma typer de stött på innan dräkterna och rånar helt sonika banken.
Skip och Harry grips för dådet och döms till 125 år i fängelse.
Vid ett besök hos fängelsedirektören får Skip testa en mekanisk tjur för de ska förödmjuka honom, som stadspöjk och allt.
Det visar sig att han är en naturbegåvning och direktören vill direkt ha med honom i den årliga fängelserodeotävlingen mot ett angränsande fängelse.
Skip och Harry får då veta av några nyfunna kamrater i fängelset att det finns en chans att rymma under rodeon, och en plan tar sakta men säkert form.
Men för att lyckas måste du komma undan fängelsedirektören, vakterna, de andra fångarna och hoppas att de riktiga skurkarna grips.

Storyn är väldigt enkel och väldigt klassisk.
Den har gjorts i olika utföranden, olika genres och med olika resultat mer gånger än vad jag som misslyckad matematikstudent kan räkna till.
Men.. det blir inte gammalt eller dammigt för det när det filtreras genom Poitier, Wilder och Pryor.
Tvärtom gillar jag en historia man kan känna igen, och som egentligen kan göras i vilket utförande som helst.
Felaktigt dömd person ska rentvå sig och/eller fly från finkan... superklassiskt.
Det krävs ju en del för att kunna göra en så klassisk historia intressant och inte bara en efterapning av massa andra filmer eller böcker
För jag tycker att Stir Crazy fungerar, kanske mycket på grund av samspelet mellan Wilder och Pryor.
Det blir förvånande att samspelet är så bra i denna för under filminspelningen var tydligen Pryor svår att ha att göra med på grund av sitt drogberoende.
Turligen märks inget av denna irritation i den slutgiltiga filmen.
Tvärt om är det snabba repliker, tydligen ofta improviserade på plats, och det där samspelet Wilder och Pryor emellan jag gillat sen jag var liten sitter som det ska.

Manuset är roligt, och lite spännande också fast med den tyngsta foten i humorn.
Stir Crazy är inte fullt lika medryckande som Silver Streak, men den nosar den pärlan i hälarna.
Den är kanske mer fokus på spänningen dock, så de skiljer sig ju en del åt även om båda är kul.
Karaktärerna i Stir Crazy är enkla att gilla och i de fall det gäller, ogilla.
Man får allt från den missförstådda typen i finkan, den giriga fängelsedirektören till den elaka vakten.
Alltså precis vad man vill ha i en sådan här ögonmassage.
Främsta fokus ligger på Gene Wilder i den här filmen, då han får räknas som den tyngsta huvudrollen i och med att han är den som har rodeotalangen.
Men alla rollerna är välskrivna för vad de ska vara i filmen.

Stir Crazy har ett par år på nacken, men är frisk och fräsch fortfarande.
Det är trots allt ganska tidlös humor de pysslar med i denna rulle, och i mina ögon håller det bra.
Ibland har ju vissa komedier en tendens att ha samlat på sig lite väl mycket damm under åren med denna film har turligen nog fått besök av städpatrullen då och då.
Det blir extra kul när man läser att det är mycket improvisationer som Wilder och Pryor gör.
Det visar ju på en extra bredd i deras komiska sida, för roligt är det.
Fängelserullar brukar ju oftast vara tunga historier, men här blir det aldrig tal om det.
Det blir trots den ytterst trista situation de sitter i aldrig sentimentalt, eller att det minsann ska läras ut något om samhället och samhällets syn på fångar.
Ganska skönt, för det finns ju andra filmer man kan vända sig till eller ännu hellre dokumentärer om man vill veta hur livet bakom lås och bom är.
Brukar se om Stir Crazy lite då och då, för det är en skön och avslappnande film som bjuder på goda skratt.
Precis som sig bör.

Krull (1983)

Title: Krull
Year: 1983
Dir: Peter Yates
Review: M Original
***

Det finns ett ordstäv som säger att "if it's worth doing, it's worth overdoing".
Aldrig passar det bättre än i filmer som Krull.
Utöver skräckrullar har vi i True Originals ett hjärta som klappar för storslagna äventyr, helst i den så kallade Sword & Sorcerer-genren eller fantasy om man så vill.
Man vill bara snöra på sig ett par ihjälrundhusade djur som mockasiner och ge sig i kast med alla trollformler och udda figurer man kan.
Under några år på 80-talet kom det en lång ström av sådana filmer, och man njuter.
Den mest kända är ju såklart den suveräna Conan - The Barbarian (J. Milius 1982), men det slutar ju inte där som sagt.
Krull är en sådan film, som dessutom lockade mig otalet gånger som ung i videoaffären med sin suveräna kartong men som jag aldrig såg då av någon anledning.

På planeten Krull ska Colwyn (Ken Marshall) trots knorrande från föräldragenerationen gifta sig med Lyssa (Lysette Anthony).
När väl bröllopsdagen kommer blir det inte direkt den fest de hoppats på.
Den de kallar The Beast är inte nöjd med giftermålet som skulle ena människorna, så hans armé av Slayers anfaller och kidnappar prinsessan Lyssa.
Colwyn blir såklart vansinnig över detta och bestämmer sig för att återfå sin kärlek från The Beast.
Till sin hjälp får han först en vis man vid namn Ynyr (Freddy Jones).
De båda ger sig av för att se till Colwyn får tag i ett vapen som kallas Glaive.
Efter det äventyret är det dags att hitta den svarta fästningen där The Beast har sin hemvist.
Problemet för dem är att den svarta fästningen teleporteras gång på gång.
På sin resa mot The Beast träffar de på ett gäng banditer som teamar upp med dem i kampen mot ondskan som hotar att ta över planeten.
Allt medan äventyret fortgår för gänget försöker The Beast övertyga Lyssa att istället välja honom till sin man för att få all makt och rikedom hon vill ha.
Ska gänget hitta The Beast fästning eller är Krull dömt till ondskan?

När jag var yngre så hade min granne Mikko The Beastmaster (D. Coscarelli 1982) på VHS, och vi såg den hur många gånger som helst.
Den och redan nämnda Conan - The Barbarian snurrade flitigt nästan till daglig dags.
Krull missade vi då tyvärr, men jag var som sagt framme och fingrade på VHS-kartongen varje besök i lokala videobutiken.
Känner när jag ser Krull nu att det var synd att jag inte såg den som ung, för det känns som en barndomsmiss.
Men, man ska inte misströsta när man ramlar på Krull DVD'n för 20 kr på en loppis mitt i Stockholm.

Krull är precis allt jag gillar med fantasyfilmer.
Det är svulstigt, överdrivet, storslaget och mäktigt.
Det trycks in referenser från andra liknande berättelser och andra historier allt medan ett pampigt soundtrack ljuder.
Det är magiker, konstiga vapen, legender och svärdsvingeri.
Det är hjältar med sköna hårsvall, bovar och banditer och monster.
Det är gott mot ont, kärlekens kraft och allt man kan tänka sig däremellan.
Miljöerna i filmen är som sig bör också extremt episka.
Filmen är inspelad i Italien, Spanien och England, och som sagt, miljöerna är av episka propotioner.
De scener som är inspelade i en studio är också bra
Det är härliga miljöer rakt igenom skulle jag säga, om än att det skiner igenom blue screen till och från.
Men vad annars kan man tänka sig av en film från tidigt 80-tal?
Det stör inte heller, för jag tänker bara hur skönt det är att få lite skön stop motion och riktiga effekter och inte massa datatjafs.
Maskerna i filmen är inte helt oävna, och The Beast ser stundtals riktigt ball ut.
Så det är tummen upp härifrån sofflocket.

Skådespelarna fungerar bra tycker jag allt, ingen som gör bort sig när de ska säga sina ibland pretentiösa repliker.
Kul också att se Liam Neeson dyka upp i en roll.
Dessutom finns det ju för alla Harry Potter-fans en anledning att se filmen med, eftersom Robbie Coltrane som spelar Hagrid i Potter-filmerna finns med i en roll.
Här sportar han en riktigt skön mustasch, värt att se bara för den.

Nej, Krulls logik är inte 100% vattentät, men vad gör det egentligen?
Det är ju en sådan sak som gör filmen mer underhållande, att det kanske inte alltid är logiskt.
Sen ska man väl kanske inte kräva logik av en film om en hjälte som jagar ett teleporterade "ondskans boning" på en annan planet direkt.
Nej, man ska bara luta sig tillbaka och njuta av äventyret i två timmar.
Vill man ha diskbänksrealism eller trovärdighet kan man ju se något annat helt enkelt.
Själv sitter jag redo med bar över, en skön hårsvallsperuk och höftskynke av garvad hud med svärd i hand och väntar på att få följa med på äventyr med första bästa hjälte som knatar förbi.
Tyvärr verkar det vara snålt med äventyr i min del av världen precis i detta nu.
Då är det skönt att ha filmer som Krull, Conan, Beastmaster och alla de där andra att återvända till. 
Filmer utan konstigheter, det är mod, hjältedom och äventyr som gäller till 110%.

Jag tycker om Krull riktigt mycket, för den är barndomsfilm för mig.
Svulstiga äventyr med klassiska teman, om kampen mellan gott och ont berättat på ett fartfyllt sätt.
Fantasygenren har ju tyvärr gått ner sig ordentligt de senaste åren, så det är skönt att återvända till 70-80talsrullarna som hade hjärta.
För hjärta, det har Krull ska sägas.
Så mitt tips till er som läser är att snöra på er sandalerna, knyt höftskynket extra tajt och slipa upp svärdet till maximal skärpa och ge er ut på detta äventyr.

Cannibal Apocalypse (1980)

Title: Cannibal Apocalypse
Year: 1980
Dir: Antonio Margheriti
Review: M Original
***

Hade en gång en lärare i kursen Religion & Film som diskuterade Vietnamkriget.
Han var något av den största idiot jag stött på i mina dagar, så mitt deltagande blev inte så långvarigt.
Han ansåg att Vietnamkriget rivit stora sår i den amerikanska folksjälen, inte lika mycket för alla i Vietnam uppenbarligen.
Sen att han dessutom kunde fått pris för årets homofob gjorde ju inte saken bättre.
Så jag flashade djävulshornen och hoppade ut genom rutan och så långt bort från denna gubbstöt jag kunde komma.
Varför skriver jag då detta?
Jo, för Cannibal Apocalypse skulle nog göra denna kristna gubbröv helt vansinnig, hoppas man ju iallafall.
Denna stänkare signerad Margheriti, som också gett oss guldkorn som Yor - Hunter From The Future (A. Margheriti 1983) och den mycket udda Flesh For Frankenstein (A. Margheriti 1973) är också en Video Nasty.
Dessutom får vi den alltid lika gubbstiliga John Saxon i huvudrollen, plus Giovanni Lombardo Radice.
Det bådar ju gott måste man ju säga.

Filmen börjar i Vietnam under brinnande krig.
Norman Hopper (John Saxon) är på ett rescuemission för att få ut sin kamrat Charles Bukowski (Radice) ur fångenskap
När de väl lyckats skjuta sig fram genom motståndet hittar de sina kamrater ätandes på en annan människa.
Hopper blir biten i armen av en av sina kamrater, Tom (Tony King) som suttit fängslad.
Kallsvettig vaknar han upp ur en mardröm om denna händelse flera år senare.
Han har lyckats skapligt med att återvända till ett normalt liv efter kriget.
Det samma kan inte sägas om de två fångarna han räddade då han blev biten.
De har varit på sjukhus länge, men nu är Bukowski fri igen och kontaktar Hopper för en get-together.
I och med samtalet från den forne kamraten känner Hopper en konstig känsla i kroppen och han nafsar lite väl hårt i granntjejen vid en romantisk stund.
Bukowski biter en tjej på en biograf och han barrikaderar sig sedan i en affär, och Hopper blir den som ska försöka tala honom till rätta.
Det visar sig snart att de verkar inte bara ha en konstig aptit, utan någon slags virus i kroppen som gör dem till kannibaler.
Bukowski hamnar återigen på sjukhus, tillsammans med Tom (Tony King).
Det gamla militärgänget är alltså återigen samlat, och med smittan lös i staden är det återigen dags för dem att plocka fram sina krigsinstinker och försöka stilla sin aptit på mänskligt kött.
Ska polisen kunna stoppa dem eller är det viruset som ska gå vinna ur detta krig?

Som redan nämnt är ju Saxon med, och han är ju alltid bra i mina ögon.
Vem kan liksom förneka en karl som inte bara spelat mot Bruce Lee utan också började sin karriär 1954 och är still going strong?
Sen har man ju som skräckdyrkare ett gott öga till den alltid lika bleka och obehagliga Lombardo Radice.
Måste direkt säga att Cannibal Apocalypse seglar upp på listan över Video Nasties, helt klart.
Det är en skön blandning av actionrulle och typ Rabid (D. Cronenberg 1977), fast utan fallosmonster i armhålan och den bildsköne Marilyn Chambers då såklart.
Skådespelarna är överlag ganska bra trots att många kanske anser denna rulle vara en b-rulle.
Jag tycker den bjuder på nya grepp och en skön twist med både kannibalfilmsgenren men också med skräck överlag.
Man väntar sig inte att få en virusrulle, utan man väntar nog sig mer en halvdan Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980).
Men här är det inte tal om några kannibaler på fjärran plats i någon djungel, nej, här är det pang pang och gnagfest mitt i city 1990....eller ja, 1980 då.
Den känns idag 2014 ännu frisk och kan inte minnas att man sett många likadana rullar.
Men, med min otur kommer det väl någon remake av denna snart med.

Våldet i filmen är bra, och effekterna är kul.
Det är det alltid lika välkomna köttslitet, uttrycka ögon och annat effektgodis vi bjuds på.
Både Bob Shelley och Giannetto De Rossi är vana inom special effekter och båda arbetar fortfarande.
De lyckas bra i Cannibal Apocalypse tycker jag, och effekterna känns "italienska" om ni förstår vad jag menar.
Menar det i  positiv mening i allra högsta grad, man dyrkar ju Italien.
Med risk för att bli tjatig känner man ju en varm känsla i kroppen varje gång man ser sådana här effekter.
Det är inget klippt, skakigt eller undvikande utan det är närgånget och bra.
Som sagt, värmen sprider sig i kroppen som av en slurk för varm choklad.

Som redan skrivet, väntar du dig en Cannibal Holocaust-liknande upplevelse blir du besviken.
Men jag tycker Cannibal Apocalypse är underhållande, och den är långt upp på listan över Video Nasties.
Den har åldrats bra, är inte särskilt märkt av andra rullar som skulle kunna gjort den sämre och skådespeleriet är överlag bra.
Visst, det är absolut inget mästerverk som jag ger en femma i betyg, men den är bra och helt klart underhållande.
Filmen har bra fart och det är skön action med mycket tök, så man sitter med ett snett flin typ hela filmen igenom.
Jämför man med vissa andra titlar på Video Nasties-listan kan man förstå att moralistnötterna reagerade på filmen, för det är våldsamt och på sina håll mycket mer våldsamt än andra titlar på samma lista.
Dessutom hoppas jag att de fortfarande sitter och sliter sitt hår, för nu finns ju filmen i oklippt format på DVD.
En film helt klart värd att kolla upp om man inte sett den, för det är den värd.

Repossessed (1990)

Title: Repossessed
Year: 1990
Dir: Bob Logan
Review: M Original
***

Precis haft besök av Uppsalas avdelning av True Originals för en filmfestival.
Mer om denna kommer senare.
När ens vänner och gelikar åkt hem igen blir det ju lätt lite torr stämning på hemfronten.
Hur lättar man bäst upp humöret om en genuin filmnörd?
Jo, med en film självfallet.
Gör ett återbesök till en sådan där film man hyrde någon gång som ung, och sedan haft lite i bakgrunden av hjärnbalken.
Jag tycker ju att spoofrullar som exempelvis Airplane! (J. Abrahams/D & J Zucker 1980), Naked Gun (D. Zucker 1980) och liknande rullar är riktigt kul.
Dessutom dyrkar ju jag The Exorcist (W. Friedkin 1973) och vad kan då egentligen passa bättre än en spoof på nämna skräckklassiker?

Nancy Alget (Linda Blair) är en tvåbarnsmor som bor med sin man i en förort.
Hon har försökt lägga sin upplevelse då hon blev besatt bakom sig, det har också fader Jebedaiah Mayii (Leslie Nielsen).
Men helt plötsligt återvänder den onde till Nancy och ärtsoppan kommer farande igen.
Fader Luke Brophy (Anthony Starke) försöker få till en ny exorcism för att rädda Nancy.
Då dyker tv-evangelisten Ernest Weller (Ned Beatty) upp och föreslår att de ska tv-sända hela spektaklet.
Djävulen gnuggar händerna och ser potentialen till att både knäppa sin gamle fiende Mayii på näsan och få nya följare genom tv-apparaterna.

När eftertexterna börjar rulla förstår jag varför jag bara kommer ihåg små små fragment av filmen.
Plus förstår jag varför jag ser om vissa spoofrullar medan andra lämnas kvar i startblocken.
Gladeligen stoppar jag till exempel Top Secret! (J. Abrahams, D & J Zucker 1984) i spelaren och skrattar gott och slår mig på knäna.
Men Repossessed saknar typ allt jag gillar med de andra rullarna i denna genre.
Spoofandet är inte kärleksfullt, det är extremt väntat och skämten är återanvända från andra rullar, främst då de mest kända filmerna såklart.
Extremt ansträngt och man kan nästan se hur pengasedlarna skär i själen på Nielsen och Blair, för de kan inte ha gjort den här smörjan för annat än pengarna.
Hellre att de gör det enbart för pengar än att man skulle få reda på att de tyckte manuset var kul... för det skulle vara riktigt illa.
Det är tråkigt, då jag gillar Nielsen och Beatty och man måste ju respektera Linda Blair för hon satte demonbesatthet på kartan med sin roll i Exorcisten.
Men det är svårt när man ser Repossessed, för det är verkligen inte en sekund av filmen som är kul.
Det är ett skäggstrå ifrån att vara en sådan där putslustig buskis som vrålas ut sommar efter sommar av gubbsjuka personer med vodkavarm andedräkt.

Det hade kunnat bli kul, men i likhet med andra senare spoofrullar är det gjort helt utan kärlek.
Det känns mest som att Logan vill få folk att tycka att The Exorcist är en töntig film.
Känslan som man får i exempelvis Shaun Of The Dead (E. Wright 2004) av att spoofandet är en kärleksfull nickning till filmer de dyrkar får man inte för en sekund i denna film.
Sen blir ju inte en scen lyft direkt ifrån en annan film rolig för det sägs med en lustig röst och ett "kul" ljud inlagt i andra rullar, men i Repossessed sker det varannan minut ungefär.
Nej du Logan, du har missat det öppnaste målet jag sett på länge.
Nielsen kämpar med det sopdåliga manuset, och Linda Blair ser riktigt trött ut när hon försöker vara rolig.
Är nog ordet jag känner mest eka i mitt huvud medan filmen rullar: trött.
Sitter och funderar på vad jag ska äta till mat istället, eller hur svårt det vore att punktera sina ögon med en gaffel från lunchvickningen egentligen.
Jag har svårt att tänka mig att direkt någon av skådespelarna i filmen ens kommer ihåg att ha gjort den, eller vill minnas att de gjort den.
Precis så illa är det.

90-talet hade precis börjat när Repossessed kom ut, och den kom till en stor del bli en rejäl fingervisning hur det skulle fortsätta inom filmvärlden.
Trött, ingen kärlek bakom arbetet och riktigt oengagerade skådespelare som förr om åren ändå kunnat göra bra filmer, men missar med mil i den man just nu och då sitter och kollar på.
Jag borde ha hedrat Leslie Nielsen med att låtit denna och en rad av det som kom att bli hans sista gäng rullar vara, för det är inte vackert alltså.
Nej, låt denna film ligga kvar där i botten lådan och stuva undan den långt bak i hjärnan.
Se istället någon annan av de bra spoofrullarna om du känner för lite dum men kul humor.
För Repossessed gör ju ingen glad alls, och den torra stämningen i hemmet ligger kvar som en cementklump rakt över stortån.
Hur var det med spänsten i en ögonglob nu igen? 

The Blob (1988)

Title: The Blob
Year: 1988
Dir: Chuck Russell
Review: M Original
***

En sak som är väldigt välkänt med oss i True Originals är våran aversion gentemot remakes.
I 99 fall av 100 är det helt meningslöst, fånigt och de brukar allt som oftast ta det som var bra med originalet och lägga en riktig rödvinsspya rakt över det.
Tröttsamt är det och man hänger med gamnacken över hur filmklimatet är när godbitar rapas om och tuggas om.
Men, ibland så händer det att till och med vi uppskattar en remake på en redan bra film.
Ett sådant exempel var ju den på bloggen recenserade Maniac (F. Khalfoun 2012), den höll en riktigt bra nivå.
Där satt vi med mjölbyhakorna dinglande av förvåning, eftersom man på förhand surnat ihop som en citron av missnöje att de skulle ge sig in och göra om mästerverket Maniac (W. Lustig 1980).
Men den filmen satt ju som en örfil i oktober.
The Blob från 1988 är en remake på The Blob (I.S Yeaworth Jr 1958) med en solskensglansing Steve McQueen i huvudrollen.
Jag har ju ett gott öga till gamla science fiction-rullar och så också till The Blob.

En kväll faller en mystisk meteorit mot jorden
När en hemlös man nyfiket knackar på den spiller en seg massa ut över hans hand.
Samtidigt står Brian Flagg (Kevin Dillon) i närheten och mekar med sin motorcykel, och Meg Penny (Shawnee Smith) är på dejt.
Flagg hör mannens skrik och försöker jaga fatt i honom och mannen blir då påkörd av Megs dejt.
De tre ungdomarna tar den hemlöse mannen till det lokala sjukhuset, och väl där brakar det lös ordentligt.
Massan har blivit större och börjar sakta men säkert förstöra alla som kommer i dess väg.
Det udda paret Flagg och Penny måste slå sig ihop för att få samhället att tro på det de sett.
När män i skyddskläder helt plötsligt dyker upp förstår de att det kanske inte är en slump att det i deras lilla stad kryper fram en massa som dödar människor.
Flagg och Penny måste göra allt för att både stoppa the blob och undvika de skyddsklädda horderna.

The Blob är en sådan film som jag såg ofta som yngre, då jag hade den på VHS.
Kom ihåg den som riktigt fräck med bra fart och en del ruggiga effekter.
Därför var jag lite tveksam inför att se om den nu i, på pappret, vuxen ålder.
Debaklet med Howard The Duck (W. Huyck 1986) lever fortfarande kvar i färskt minne.
Jag höll verkligen tummarna stenhårt för att det inte skulle bli en liknande upplevelse med The Blob.
När eftertexterna börjar rulla börjar jag andas en annan luft, en lättnadens luft.
The Blob är fortfarande fräck, har en skön känsla över sig och effekterna är för det mesta bra.
När vi i T.O-lägret såg den sade vi att den gjorts i ganska passande tidsperiod.
Precis innan de ruttna 90-talseffekterna tog över, för den hemska tanken att se The Blob med någon slags Lawnmover Man (B. Leonard 1992) effekter får ju huden att krulla sig.
Visst, det är några få stunder i filmen som ser lite kackiga ut, men det glömmer man bort för att resten är så bra.
Vissa av scenerna mindes jag som ganska obehagliga och de har åldrats väl.
Ryggknäckarvalsen som polisen utsätts för är fortfarande en klassiker.
Man trodde inte att en stor geléklump skulle kunna erbjuda spänning, men det är precis vad den gör.

Shawnee Smith är en sådan skådis som jag alltid varit lite betuttad i.
Det är sedan hon var med i Who's Harry Crumb? (P. Flaherty 1989) med min hjälte John Candy.
Blev därför glad när hon dök upp i Saw (J. Wan 2004) i en roll, mycket välkommet.
Men utöver att ha fångat mitt pojkhjärta i privatsnok-komedin med Candy är hon ju de facto en bra skådespelare.
Här flankerad av Kevin Dillon och en rad andra skådespelare man känner igen från olika filmer har The Blob en bra ensemble.
Det är ingen som gör bort sig direkt eller är ostig i sitt försöka att lägga fram repliker trovärdigt.
Det är överlag bra, och kanske låter det som jag är förvånad, och ja, det måste jag erkänna.
Brukar ju alltid vara någon i scifi-blåsare som denna som faktiskt inte håller måttet.
Men The Blob är väl undantaget, för det haltar aldrig något nämnvärt.
Nu är ju inte Chuck Russell känd för att ha regisserat direkt dåliga rullar om man ser till hans CV.
En annan av mina favoritrullar från yngre ålder ligger han också bakom, nämligen A Nightmare On Elm Street III (C. Russell 1987).

Känns skönt att det inte blev en ank-katastrof med The Blob utan att den fortfarande levererar underhållning.
Inte ofta man ser en rulle där en av de yngre karaktärerna stryker med heller, så bara det är ju anmärkningsvärt.
Är en sprakande scifi-fläkt som bjuder på en del geggiga effekter och motorcykelmekningar i månljuset.
Ta en rågad näve popcorn och stoppa i hela ansiktet, för det är en sådan film.
Jag vill, innan min tid är över, se The Blob på en drive in någonstans i världen med en alldeles för stor läsk i näven och den fria armen runt en käresta.
Det är i ett sådant scenario The Blob skulle göra sig absolut bäst.
Väl rutet Chuck Russell!

The Ward (2010)

Title: The Ward
Year: 2010
Dir: John Carpenter
Review: M Original
***

Det är få regissörer jag gillar lika mycket som John Carpenter.
Han har gjort tre av mina absoluta favoritfilmer, en trio av guldrullar jag brukar kallar min holy trinity.
Flykten Från New York (1981), The Thing (1982) och Big Trouble In Little China (1986).
Dessutom har han ju gjort den otroligt banbrytande Halloween (1978), spökstänkaren The Fog (1980), Prince Of Darkness (1987) och They Live (1988) och ett gäng andra.
Han är som ni ser, en briljant filmskapare med en rad guldklimpar bakom sig.
Hans del i den tyvärr ganska, i min mening, misslyckade satsningen Masters Of Horror (2005) var en ganska underhållande liten sak.
Därför började det ju genast vibrera lite härligt i gomseglet av upphetsningen när man hörde att han skulle göra en ny skräckfilm.
Lika laddad blev jag den dagen det dök upp en nytagen bild på Carpenter och Kurt Russell.. man kan bara hoppas på ett nytt samarbete i framtiden!

1966 hittar polisen Kristen (Amber Heard) framför ett brinnande hus.
De tar henne till North Bends sjukhus för de psykiskt sjuka.
Väl på plats börjar det ganska omgående gå upp för henne att allt inte står rätt till.
Hon hittar delar av ett armband, och hennes medsjuklingar verkar veta något som hon inte får reda på.
Patienter har försvunnit, och hela personalstyrkan verkar också undvika vissa frågor.
Redan första natten märker Kristen att allt inte står rätt till, och sedan eskalerar det med oklarheter.
Hon börjar känna att hon varken hör hemma på sjukhuset eller är trygg där.
Någon eller något vill henne och hennes medpatienter illa.
Är det månne den där Alice som det viskas om i korridorerna?

Äntligen! tänkte jag när jag satte igång filmen på Netflix, en ny och av mig tills nu osedd Carpenter-skräckis.
1 timme och 30 minuter senare är inte känslan den samma tyvärr.
Jag ska inte ens försöka mig på med någon målande omskrivning eller stoppa in det i ett rosafluffigt sockervadd.
Här kommer det bara... The Ward är inte en bra film.
Det är långt ifrån en bra film tyvärr, och det smärtar mig enormt att behöva säga.
Carpenter, som med både sina filmer och sin sköna stil i intervjuer har haft mig charmad sen jag var liten har totalt misslyckats.
The Ward faller på i stort sett varenda plan en film kan falla på, och det är så sjukligt tråkigt.
Jag vill inte tro att det är så illa, men vid närmare eftertanke är det precis prick så illa.

För det första är manuset inget vidare alls, och man har sett det göras flera, flera gånger innan och med bättre resultat.
Det kan dock inte Carpenter klandras för, utan det är herrarna Michael & Shawn Rasmussen som får stå vid den skampålen. 
Effekterna, i den mån det är några, är okej, men inte man direkt gör snurrhopp av glädje inför.
Ett stålverktyg rakt in i ögongloben är vasst, men lite kort för att vinna några priser för bästa effekt i min bok.
Maskskaparen måste haft en dålig dag när masken till Alice kom till, för den är inte bra alltså.
Känns lite Buttericksmask över den, inget illa mot den butiken men när det kommer till filmmasker vill man ju ha något mer.
Men filmens kanske största fallgrop är nog ändå skådespelarna.
Det är överlag dåligt, riktigt dåligt skådespeleri.
Ingen direkt trovärdighet, ingen intressant rolltolkning.. det är platt och engagerat.
För att vara 1966 känns det inte heller tidstypiskt, vilket i min bok är viktigt om man ska göra något bundet till en specifik tid.
Men, jag ska vara lite hygglig också.
Jared Harris i sin roll som Dr Gerald Stringer är ganska bra i de scener han är med i.
Han är iallafall många nivåer ovan de andra.

Det som jag tror tynger mig mest med den här enorma besvikelsen jag känner är att Carpenter, som jag alltid sett som en person som förnyar genren han skapar inom, inte verkar ha någon energi alls.
Han bara kör efter en ny modern mall och verkar inte lägga ner något hjärta i att ens försöka.
Det brukar alltid vara något nytt grepp, eller en twist på en genre som kanske stagnerat lite.
Men i The Ward är det helt tvärtom, det bjuds inte på något nytt alls.
Inget intressant, inget annorlunda... bara dagsgammal kolatrög film som krälar sig fram och är helt ofarlig och helt onödig.
Det är tröttsamt "modernt", med en sådan mängd jump scares att man tappar räkningen.
Det är en twist man sett hundratals gånger innan, och det är som jag nämnt innan bara så tråkigt.
Hittar typ inget förlåtande med filmen, utan känner mig bara blåst på konfekten och vill bara skaka om Carpenter så han hittar tillbaka till sin forna glans.
Man vet ju att han kan göra mästerverk utan större konstigheter, och då är det ju bara plågsamt att se honom göra en sådan här riktigt genomusel film.
Det enda som kanske kan anses som lite skönt med rullen är att man slipper den ack så alldagliga ryckiga kameran eller att det på något sätt ska låtsas vara dokumentärt.
Utöver det.. nej, det finns ingenting som gör att jag känner att man behöver se den här filmen.
Det svider i fingertopparna av att behöva skriva ner min hjälte Carpenter, men det går tyvärr inte göra annat när det gäller The Ward.
Ingen film ni någonsin behöver se.... någonsin.
Snälla Carpenter, kom tillbaka!

Twilight Zone - The Movie (1983)

Title: Twilight Zone - The Movie
Year: 1983
Dir: Joe Dante, John Landis, George Miller & Steven Spielberg
Review: M Original
***

Jag erkänner utan någon som helst omskrivning att jag verkligen gillar John Landis.
Han har regisserat flera odödliga filmklassiker jag kan se hur många gånger som helst.
Sen är ju inte Joe Dante, George Miller eller Steven Spielberg några spolingar utan tunga titlar heller.
Alltså är ju Twilight Zone - The Movie redan på pappret en rulle att hålla tummarna för.
Nu var jag ju inte mer än precis ur blöjorna i stort sett när filmen kom ut, så just då var jag kanske inte så medveten.
Men medvetenheten för alla dessa sköna filmskapare kom ganska tidigt i mitt liv som tur var.
Hade en granne som hade en trave VHS där flera av deras titlar ingick.
Lyckades under en kväll spela in Twilight Zone - The Movie och blev helt knockad.
Var inte jättebekant med serien, men filmen slog knock på mitt unga jag direkt.
Redan introt var ju helt lysande, och fick mig dessutom att upptäcka Creedence Clearwater Revival

Filmen är uppdelad i episoder, eller segment som de kallas.
Den första är den som kanske blivit mest omtalad då huvudrollsinnehavaren Vic Morrow omkom i en helikopterolycka under filminspelningen.
Två vietnamesiska barn dog också vid samma tillfälle, så hela segmentet känns ju lite tragiskt av den anledningen.
Delen handlar om den bittra och rasistiske Bill (Vi Morrow) som efter en sur utekväll hamnar mitt i alla sina fördomar.
Han blir tillbakaskickad i tiden till NaziTyskland, Vietnamkriget och han råkar också på KKK.
Ett segment som passar i dessa dagar onekligen, och kanske inte vore så fel om några där ute råkade ut för.
Segment två är inte fullt lika nedsläckt, om än med ett ganska tungt tema, nämligen att bli gammal.
Mr Bloom (Scatman Crothers) anländer till ett ålderdomshem och försöker där få de gamla att motverka sin ålder.
Att leka och hitta sin ungdomliga källa igen, och det gör han med hjälp av en magisk omgång av "kick the can".
Segment tre handlar om Helen Foley (Kathleen Quinlan) som är på väg till sitt nya jobb, och stannar på en bar för att få en vägbeskrivning.
Där träffar hon på den unge Anthony (Jeremy Light) som hon hjälper ur ett mindre trångmål.
När hon sedan råkar backa på den samme med sin bil erbjuder hon sig att hjälpa honom hem och hamnar på så sätt i ren surrealism av värsta slag.
Segment fyra som också är det sista i filmen är inget för flygrädda.
John Valentine (John Lithgow) är livrädd för att flyga, och våndas inne i planet.
Ovädret rasar utanför och helt plötsligt tycker sig Valentine se något på vingen som absolut inte skall vara där.

När jag ser filmen idag får jag samma känsla som när jag såg den som ung, i mångt och mycket.
Visst, jag har blivit äldre och även om jag inte är pensionärsålder så slår ju Kick The Can-avsnittet mer nu.
Människor runt en blir äldre, och vissa slutar vara de där personerna man lärde känna.
För ett tag sedan gjorde jag, konstnörd som jag är, en tavla.
Jag valde ett citat ifrån segmentet Kick The Can, som titel på tavlan.
"The day we stop playing is the day we start getting old"
Jag gillar verkligen det, och tycker det känns sant, och ännu sannare idag när man vaknar med gubbaxel, ryggont och dödsångest var och varannan dag.
Likadant med första segmentet om den rasistiske Bill som sitter och vräker ur sig dumheter.
Det är ju lite vardag i dessa tider med trögtänkt rasistsnack, så hela det scenariot får en ju att gnugga händerna.
Plus att jag alltid när jag är ute och flyger citerar John Lithgow, kanske inte till alla medresenärers nöje.
Ett betyg gott som vilket när man i vissa situationer alltid citerar en rulle.
Twilight Zone är ett äventyr, som det såklart skall inmundigas popcorn till.
Den är ett lyckat samarbete mellan fyra stora regissörer, vilket inte alltid brukar bana väg för god filmunderhållning direkt.
Men i detta fall funkar det, och det är riktigt bra.
Skådespelarna är gjutna, manusen känns välskrivna och intressanta, så betyget är överlag högt.
Hittar egentligen inget stort att klaga på.
Känns som ett bra årtionde att få en sådan här film gjord med, och en bra samling regissörer som sagt.
Man kan känna att de hade nog ganska roligt när de gjorde sina delar, iallafall tills olyckan var framme.
Tragiskt, men hedrande att Vic Morrow iallafall fick ända sina dagar med en bra och underhållande film.
Gör ju inte händelsen mindre tragisk såklart, men kunde ju slutat som för Raul Julia.
Sista filmen i karriären... Street Fighter (S. E. DeSouza 1994).
Där kan ju Vic Morrows minne iallafall leva vidare med en bra film.

Twilight Zone är en bra och underhållande filmresa fylld med fantasi, lite eftertanke och spänning.
Alltså precis vad jag eftersökte första gången jag såg den alla de där åren sen.
Likaså vad jag vill ha idag när jag ser den.
Den har åldrats med värdighet tycker jag och jag ser inga jättestora fel med den som svärtar ner upplevelsen.
En skål popcorn, kall läsk, en skön soffa och den här rullen så har du receptet på en bra kväll.

Driller Killer (1979)

Title: Driller Killer
Year: 1979
Dir: Abel Ferrara
Review: M Original
***

Alla har väl haft en granne de har svårt för?
När jag var liten hade vi grannar där kidsen var pure snorungar av värsta sort.
Plus att mamman i familjen var ett riktigt ägg i hela sin uppenbarelse.
Jag avskydde dem, så när de flyttade var det ju en firandets dag.
Champagnekorkar flög, banderoller vecklades ut, folk hjulade gatorna fram och solen tycktes aldrig sluta skina.
Jag tänker lite extra på den där familjen och fingrar på verktygslådan när jag ser Driller Killer.
Återigen har vi att göra med en film ifrån den ökända Video Nasty-listan.

Reno (Abel Ferrara) bor med sin älskarinna och hennes kamrat, som även de har ett kärleksförhållande.
Han hankar sig fram som konstnär i New York, och han kämpar med en ny tavla.
En tavla som ska bli hans mästerverk.
Hans gallerist tjatar på honom att få den färdig så snart som möjligt.
Ekonomin är ansträngd och blir bara mer och mer så ju längre tiden går.
När ett punkband flyttar in och använder våningen under som replokal blir tillvaron bara mer miserabel för Reno.
Han svävar in och ut ur dagdrömmar och mardrömmar där han dödar människor, och ser våld spelas upp framför hans ögon.
Den tunna tråd hans sinne hänger i innan det rasar rakt ner i vansinnet blir bara tunnare och tunnare.
Till slut slår det över...

Abel Ferrara har med Driller Killer lyckats med det som Buddy Giovinazzo också gjorde 5 år senare med Combat Shock (B. Giovinazzo 1984).
Nämligen få mig helt ointresserad, eller ja.. mer rädd kanske för att åka till New York.
De målar upp en bild av New York som en komplett smältdegel av allt risigt man kan tänka sig.
Det är skitigt, pundigt, våldsamt, nergånget och utslaget, helt utan förskönande detaljer.
Snarare verkar de båda undvika allt som skulle kunna klassas som lite förskönande eller förhärligande.
Combat Shock ställer sig dock lite mer på den utslagnes sida, medan Driller Killer kör en borr rakt i anletet på hemlösa och utslagna.
Våldet i Driller Killer är väldigt slumpartat och kan drabba vem som helst egentligen.
Är ju så våld i allmänhet fungerar, så det är ju inget ovanligt eller ett orealistiskt grepp.

Skådespeleriet i Driller Killer är inte av högsta kvalitet tyvärr, men Ferrara sköter sig.
Man köper mestadels hans allt mer tilltagande vansinne, mycket på grund av hur filmen är klippt.
Kanske också lite för jag vet hur det är att kämpa med en tavla... var lade jag min borrmaskin nu igen?
Det är klippt på ett sådant sätt och berättat så man inte riktigt kan vara säker på vilken "verklighet" man är i just för tillfället.
Detta ökar ju bara på känslan av nedåtgående spiral för Renos mentala hälsa.
Miljöerna i filmen, i den mån de inte är i en lägenhet känns bra, och är som sagt väldigt dålig reklam för turistande i New York på det sena 70-talet.
Kameraföringen i filmen är av den handhållna, lätt ostadiga karaktären, men det gillar ju jag i rullar som dessa, så inga klagomål från min sida.
Ger ju en genuin känsla, lite dokumentärt sådär.
En sådär sunkig feel över filmandet också, med det jag redan nämnt i tidigare recensioner.
Det är skitig lins, färgsättningen känns lite off på ett skönt sätt och en alltjämnt ganska smutsig känsla över bildrutorna.
Effekterna är i vissa fall riktigt fräcka, vilket också enligt olika källor var anledningen till att filmen förbjöds.
Inte på grund av effekterna i filmen, men för att framsidan pryddes av en bild där en borr körs rakt in i pannan på en man.
Utan den bilden hade filmen kanske gått under radarn, men det är väl tveksamt med tanke på moralpaniken som rådde i England då.

Kommer ihåg att jag för en massa år sedan såg Driller Killer med en dåvarande flickvän jag hade.
Hon var inte övertygad av filmen, vilket jag inte heller riktigt var.
Tyckte inte den kom igång, och jag hade svårt för den av någon mer anledning jag inte kan komma ihåg nu.
Kan ha berott på bilderna man sett ifrån den, och att jag genom dem förväntat mig mer av filmen kanske.
Har mer tyckte för den nu när jag ser den, men den är fortfarande inte en suverän film.
Den har sina stunder och blir ju för mig som skräckfanatiker intressant för sin plats på Video Nasty-listan.
Men som film stående helt själv övertygar den inte hela vägen.
Känslan på filmen är bra, men utförandet är lite si och så, och det är vad den faller på till syvende och sist.
Hade den varit mer jämn hade betyget varit högre.
Den är annorlunda, och själva idén ser man ju inte varje dag, men den faller lite på målsnöret tyvärr.
Det är inte så bra som man vill att det ska vara, men väldigt långt bort ifrån att vara ett slöseri med ögonvätska att titta på den.
Den är bättre än en rad andra Video Nasties, men den är inte med i toppstriden bland filmerna och slåss om titeln.
Ska man snacka i fighttermer är filmen en första match på en gala.
Men man är glad att man sett den, för den gav ett par sköna snytingar, men ingen match for the ages.
Kan även tipsa om att se Ms.45 från 1981 som Ferrara också gjort.
Även den är nog borttagen från New Yorks turistbyrås kataloger för att locka resande till The Big Apple.

Äkta Skräck (2011)

Title: Äkta Skräck - Den Nya Vågen Av Extrem Film
Writer: Magnus Blomdahl
Year: 2011
Review: M Original
***

Klockorna stannar, och det är inte när Fantomen tajtbyxat ångar fram i djungeln.
Det är när det kommer en recension av en bok och inte en film på denna sida.
Men visst serru, ibland släpper vi blicken från tv'n och ögnar ner i en bok också.
För vad än moralisterna vill ge sken av så kan vi både skriva, läsa och äta med kniv och gaffel.
Självklart handlar boken om film dock, för mycket utsvävningar kan vi ju inte kosta på oss såhär direkt.
Ingen hemlighet heller att skräckfilmen ligger oss nära, så när en svensk bok om skräckfilm dyker upp blir man ju intresserad.
Med några snabba knapptryck var boken på väg till min brevlåda.
Satte på mig finaste rökrocken, lutade mig tillbaka i läsfåtöljen och öppnade alstret.

Boken tar upp både äldre och nyare filmer, skådespelare och regissörer inom vad som kan kallas "extrem film".
Varje person som är omskriven i boken är också intervjuad av författaren.
Exempel på intervjuade är Jörg Buttgereit, Karim Hussain, Lucifer Valentine, Srdjan Spasojevic och Rodleen Getsic.
Deras olika filmer diskuteras och analyseras enligt bästa förmåga.
Vi får läsa om bland annat August Underground-filmerna av Paul Vogel, Snuff 102 (M. Peralta 2007) och Guinea Pig-serien. 
Intervjuerna är okej genomförda, även om de kanske hade behövts en del följdfrågor och lite mindre fanboyism av författaren.
Det pratas om skivmässor (för övrigt en god källa till filmer) och annat som också rör "extrem film".

När jag läst bokens 199 sidor är inte peppen lika stor längre tyvärr.
Det började knorras lite i rökrocken redan i inledningen av boken.
Intresset för boken sjönk tyvärr ju mer fingrarna bläddrade och texten flöt ihop mer och mer.
Det är för pretentiöst skrivet, lite för allan i brallan-attityd hos författaren och som ett fördummande av läsaren.
"Jag fixar att se det här, men du ska nog passa dig lille vän"... lite den känslan får man stundtals.
Den känslan kombinerat med en överdriven påskriven viktighet i vissa av filmerna blir tröttsam.
Visst, Jörg Buttgereit blev ju en ikon i underjorden med Nekromantik (J. Buttgereit 1988), men att påstå att det nya sömnpillret Human Centipede (T. Six 2009) kommer ha samma undergroundstatus känns ju bara fel på alla sätt.
Författaren skriver att filmerna i boken inte är, citat, "fucking Saw" (J. Wan 2004), men oavsett vad man tycker om Saw har ju de filmerna lyckats att skära sin plats i mainstream-filmen utan att ha dragit ner på våldstempot alls.
Hade den kommit under 70/80-talets glansdagar hade ju ett förbud smällts på den så snabbt att man inte hunnit säga sprängd käklinje.
Alternativt hade den klippts till oigenkännlighet.
Jag tror både Saw och Hostel (E. Roth 2005) kan komma att betyda mycket för skräckgenren i framtiden, på gott och ont såklart.
Men visst, det rör ju tycke och smak också när det kommer till vad man gillar för rullar.
Har bara svårt att se hur Saw verkar ses som lite pajas medan skitfilmen A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) hyllas som det bästa sen skivat bröd.
Saw är ingen favoritfilm för mig, men man kan ju inte förbise att den serien gjort extremt våld till mainstream.
Sen om man tycker om det eller inte är en annan sak, jag är inte så förtjust i hypen av skräck som gör genren urvattnad, men får ändå erkänna serien.

Många av exemplen som Blomdahl tar upp är rätt tråkiga försök till provokation och vara "svåra" i mina ögon.
När han skriver att trailern till The Bunny Game (A. Rehmeier 2010) "våldtog" internet så suckar jag bara och gnuggar ögonen av trötthet.
Såna totalt hjärndöda uttalanden gör mig bara irriterad, och kan även ge oss filmälskare ännu mer dåligt rykte.
Med tanke på den kvinnosyn som stötts och blötts i åratal runt filmer som dessa, så kan ju det i kombination med såna uttalanden bara bli som en hästspark i nyllet på oss som gillar skräckrullar.
Jag tror inte regissörerna har en skev kvinnosyn bara för de gör knepiga rullar, så föd då inte folks misstankar om det med tröga ordval som detta.

Vissa av de intervjuade känns trött självgoda och som att det de gör är så spektakulärt när det de facto gjorts många gånger innan.
Blir en lätt seg stund att läsa.
Ni har inte uppfunnit hjulet igen direkt, snarare med ny teknik gjort en ny mjölpåse av gamla korn.
I dessa dagar när exempelvis Faces Of Death (J.A Schwartz 1978) ligger tillgänglig för alla och envar på youtube i oklippt format är ju inte filmer som dessa så "speciella".
Plus att när det kommer till rena våldsskildringar utan handling är ju Guinea Pig: Flowers Of Flesh & Blood (H. Hino 1985) svårslagen.
Jag tänker inte förkasta rullarna helt som skrivs om i boken, men jag förstår bara inte uppståndelsen kring vissa av dem då det finns både äldre och bättre rullar i samma genre.
Mondo-genren torde varit en del i boken, men det känns inte som att historien är så intressant tyvärr för författaren.

Det är synd att inte boken är bättre, eller mer välskriven för det hade varit kul med en bra, svensk bok om skräckfilm.
Men den faller på flera plan för egen del.
För det första är jag personligen ointresserad av filmerna, då de flesta av de omskrivna jag sett är ganska.. ja... tråkiga.
Man har sett det förut, och göras med mer hjärta och intresse.
Men det rör ju smak såklart, men den största plumpen i protokollet är hur boken är skriven.
Som tidigare nämnt tycker jag den känns fördummande mot mig som läsare, och sen är den inte så välskriven i övrigt.
Jag är inte emot att låta det skina igenom att man är ett fan av det man skriver om, men här blir det lite väl fluffigt och fanboy ibland.
Återigen vill jag säga tyvärr, för jag vill verkligen tycka om boken och hylla Blomdahls försök.
Men jag kan inte hylla den, tyvärr.
Ryktet säger att han jobbar på en ny bok, och jag kan bara hoppas att de bristerna jag fann är bortskalade och ersatta med skönt läsande.
För jag vill verkligen sätta mig i min fåtölj och känna att, fan Sverige... du har lyckats med en bra bok om skräck!
För den här gången blev det inte så alls tyvärr.
Återigen.... tyvärr.

God Told Me To (1976)

Title: God Told Me To
Year: 1976
Dir: Larry Cohen
Review: M Original
***

Larry Cohen är ju en lite osjungen hjälte i T.O-lägret.
När man skrivit en guldklimp som Maniac Cop (W. Lustig 1988) och regisserat den alltid lika sötsugshöjande The Stuff (L. Cohen 1985) blir man ganska direkt en hjälte för oss.
Men för den stora massan är han kanske inte så känd tyvärr.
Den här filmen kom 1976, med Tony Lo Bianco i huvudrollen som polisen Peter J Nichols.
Lo Bianco känner man igen från den hårdkokta French Connection (W. Friedkin 1971).
I God Told Me To får vi också se första filmrollen för komikeresset Andy Kaufman i en mindre men betydande roll.
Dessutom är den störtsköna farmorn från Mars Attacks! (T. Burton 1996) Sylvia Sidney med också.

New York drabbas av en rad våldsdåd som alla verkar slumpartade, men bär en sak gemensamt.
I alla fallen säger mördaren att gud sagt åt dem att utföra dåden.
Den kristne polisen Peter Nichols är den förste att höra orden yttras då han försöker prata ner en prickskytt från ett tak från vilket han dödat ett antal människor på gatan nedanför.
När han sedan får ett namn på en misstänkt som kan tänkas ligga bakom upprinnelsen till dåden, och får höra om en mystisk födsel börjar historien bli underligare.
Allt börjar peka mer och mer mot den mystiske Bernard Phillips (Richard Lynch)
Vem eller vad är Phillips och hur har han med dåden att göra?
Nichols utsätts för hot och det blir allvarligare ju närmare han verkar komma ett svar på gåtan om dåden.
Frågan är bara om han vill ha svaret...

Jag minns att jag hyrde God Told Me To för en herrans massa år sedan, då med titeln Demonen.
Kommer inte ihåg den så väl, men minns att jag tyckte den var ganska trist och inte så bra.
Har inte lika svårt för den denna gång jag ser den.
Tror att mycket beror på att den kopia jag såg var slaktad av censuren, både med våldsscenerna men också en av de viktigare scenerna i filmen.
Uppskattar den lite ruttna 70-talsfunken i filmen, med det ganska stökiga New York, den ryckiga kameran och sköna kameraföringen.
Med skön menar jag såklart handhållen och dokumentär.
Det ger en helt annan lortighet till en sådan här film när det känns smutsigt hela tiden.
Inget är tillrättalagt eller jättefixat i efterhand med färger eller sådär, och det är skönt.
Är man uppväxt med VHS så är ju det inget trist med lite sunkig kvalitet, snarare ger den en varm hemvan känsla som jag tycker om.

Skådespelarna i filmen sköter sig riktigt bra, och det är ingen som gör bort sig.
Det är ganska välspelat till och med, och visst har manuset en del brister, men inga som stör helhetsintrycket nämnvärt.
Det är dock svårdefinierat vilken genre man ska placera God Told Me To i.
Den kretsar och svävar omkring en snutfilm, någon slags kroppslig skräck, religiöst drama, relationsfilm, science fiction...
Svårt att placera den i ett fack onekligen.
Var nog också det som gjorde att jag inte gillade den som ung, för med en titel som Demonen hade jag ju räknat med mer skräck.
Men gubbgammal som man blivit uppskattar jag det genreöverskridande mer nu.
Hade den bara varit en snutfilm ala Dirty Harry (D. Siegel 1971) hade den absolut funkat, för Lo Bianco har en närvaro i sin snutroll som är riktigt vass.
Scenen där han bygger upp sin aggression gentemot en man som dödat sin familj är lysande.
Men den funkar också med de religiösa inslagen, och det känns som om filmen bara kunde ha gjorts under 70-talet.
Det är inget fel med det, snarare tvärtom då jag ju dyrkar 70-talsrullar.

Är kul att se om en film och kunna ändra åsikt till det bättre.
Sker ju inte alltid när man ser om en gammal rulle direkt, så det är mycket välkommet.
Att det dessutom är ett genuint bra skådespeleri i filmen gör det ännu roligare, och jag kan känna att det är synd att fler än jag fick se den här filmen första gången i en klippt version med en ganska missvisande titel trots allt.
Det är inte rättvist mot en film som faktiskt har både ett annorlunda manus och ett bra utförande på de flesta plan.
Visst, effekterna är kanske inte 5.0 men det är en försvinnande liten del av filmen som förlitar sig på effekter så det gör inget.
Hade de försökt pressa in mer effekter hade det bara blivit löjligt då det inte är en sådan film.
Sen kan jag ju inte annat än dyrka den sista bildrutan, som bara gör slutsekvensen ännu mäktigare.
Inte alla som gillar sådana grepp, men när de funkar är det bland det bästa jag vet.

God Told Me To är en bra representation av det jag gillar med filmer från 70-talet.
Inte den bästa filmen från det årtiondet såklart, men den är bra och väl värd att se lite då och då.
Den är annorlunda från mycket annat och för att återigen lyckas få in klagomål på nutiden känns storyn fräsch och att marken den går på är ganska otrampad.
Till skillnad från de nu upptrampade stigarna helt utan avkrokar ut i ovissheten som 99% av alla nya rullar är.
Både Cohen och Lo Bianco ska känna sig stolta över det här tillskottet till filmvärlden, för det är bra och spännande.
Känns bra att jag återvände till den nu och kunde ändra mig till det bättre.
Filmen finns i sin helhet upplagd på youtube om ni inte lyckas få tag i en DVD-kopia av den.
Hatten av till hjälten som laddat upp den i sin oklippta helhet.
Nu ska jag ut och skapa oreda... för gud har sagt till mig att göra det. 

Cabin Fever: Patient Zero (2014)

Title: Cabin Fever: Patient Zero
Year: 2014
Dir: Kaare Andrews
Review: M Original
***

En dag satt jag och spanade runt lite på klippmeckat youtube.com efter någon film att se.
Finns ju hjältar där ute som stillar filmbehovet hos nördar som mig genom att ladda upp hela filmer där.
Oftast rör det sig om någon gammal goding från 70 eller 80-talet.
Finns en ganska bra samling gamla skräckfilmer upplagda, och man kan ju bara tacka och ta emot.
När jag satt och kollade runt ramlade jag på den här rullen.
Har sett de tidigare, och tyckte nog att den första Cabin Fever (E. Roth 2002) hade sina stunder.
Nickningarna till andra skräckrullar och 80-talssunket var roliga och gjorde filmen lite mer intressant.
Inget mästerverk, men likväl en stunds underhållning som  inte är helt oäven.
Regnet öste ner ute så en dag på beachen fick vänta, bestämde mig för att se Patient Zero istället.
Lika bra det kanske, eftersom viruset i rullarna mest verkar drabba solbadare.
 
En liten grupp människor bestämmer sig för att storstilat fixa en svensexa åt en i gruppen som ska gifta sig.
Vad bättre än att åka ut till en obebodd ö för att festa till det lite, snorkla och ha det bra?
Solen skiner, bikinin är trång och douchebageriet är på topp.
Det som skulle kunna stoppa den goda, lätt rökiga stämningen är om ön också skulle fungera som laboratorium där ett våldsamt smittsamt virus finns.
Ett laboratorium där en patient sitter, smittad men immun mot själva sjukdomen som följer i virusets spår.
Efter en snorkeltur där två i gruppen ser en stor mängd döda, ruttnade fiskar upptäcker Penny (Jillian Murray) utslag på kroppen.
Viruset har nått den glada gruppen, och det blir snabbt skarpt läge.
När Marcus (Mitch Ryan) och Dobbs (Ryan Donowho) kommer tillbaka från en liten tur på ön hittar de Josh (Brando Eaton) fullspydd med blod.
De försöker att få fatt i hjälp i en byggnad de har sett på ön, men kommer det hjälpa eller stjälpa läget?

Uppföljare brukar ju sällan bjuda på några glada miner direkt.
Speciellt inte när de de facto inte har så mycket med originalet att göra egentligen.
Patient Zero är inte den sämsta uppföljare man sett dock, det ska jag villigt erkänna.
Den lider dock av de klassiska "nya skräckfilmer"-syndromet.
Det är en rad jump scares, manuset känns inte jättespeciellt eller nyskapande alls och det är väldigt färgglatt under dagscenerna men under kvällsscenerna är det svart som natten
Jo, jag vet att natten är mörk, men när det kommer till film och effektrullar vill man ju gärna se vad som sker.
En lång effektsekvens går typ förlorad för bilden är så mörk, och det är synd för effekterna i filmen man ser känns ganska okej ändå.
Är ju slemmigt som sig bör när det rör sig om ett köttätande virus.
Då blir det lite som att luras på konfekten när bilden är så mörk att man knappt ser vad som händer.

Ett dragplåster med filmen är att Sean Astin ifrån guldklimpen Goonies (R. Donner 1985) spelar den smittade men immuna mannen.
Han gör inte bort sig i rollen även om han inte ges något direkt enormt utrymme.
Känns lite som att han är med som just dragplåster och för att ge filmen någon slags egenvärde förutom att "bara" vara en uppföljare till en hygglig föregångare.
Skådespelarna i övrigt är ganska anonyma, varken särskilt bra eller dåliga, och det samma kan väl egentligen sägas om Austin med.
Kan bero på att manuset inte är varken särskilt djupgående eller intressant skrivet.
Det är inte uselt eller jättetråkigt på något sätt, men det är inget speciellt tyvärr.
Det liksom bara är, vanilj som folk brukar säga.
Vi bjuds på en ganska långdragen sexscen som gott kunde kortats till förmån för mer effekt.
Sen är det ju som det alltid är med nya rullar, ganska flådiga scener som känns både onödiga och lite skrytsamma.
Man fattar ju att de i filmen har pengar med tanke på båten de åker med, då behövs inte skrytscenerna.
Men det ska väl ackompanjera de grälla färgerna när solen steker hål i huden antar jag.

Cabin Fever: Patient Zero är inte en fullständig bajsmacka rakt i anletet, den är lite underhållande stundtals.
Men den är just det också... lite... underhållande.
Den är inte så ostig att man kan sitta och slå sin filmkamrat i sidan och skratta rått åt det taskiga försöket.
Men den är inte heller sådär spännande så man sätter tandraden rakt ner i dunkudden av rädsla.
Den bara är som sagt.
Man kan ta Cabin Fever-serien en regnig söndag när man ändå inte vill lämna hemmet.
Då passar den ganska bra, som ett ansiktsätande tidsfördriv.
Inga odödliga klassiker som kommer att kommas ihåg till jorden slocknar, men en stunds underhållning som man inte behöver tänka så mycket när man ser.