Rocks Winning Workout Without Weights

Title: Rocks Winning Workout Without Weights
Year: 1990
Review: M Original
****

Ibland börjar vi i T.O-lägret att fundera..
Finns det månne en gud däruppe bland molnen som håller oss filmfanatiker om ryggen?
För, likt en skänk från ovan, dyker denna pärla till video upp inför våra oanande ögon.
Vad är det då säger ni?
En träningsvideo säger jag, av aldrig före, under eller efter skådat slag.

Rock har bjudit in sin hemlösa kompis Zar till en eftermiddag av sol, träning och bad i poolen.
Poolen är då grund nog för en låghalt dvärg att kunna stå raklång i, och mer av barnvarianten än den som skateboard-åkarna susade fram i under det glada 80talets torra dagar.
Zar kan ha blivit mutad med något för att utstå den plåga som videon bjuder på.
Allt medan Rock står och navelsvettas bredvid i en skön pose värdig ett par sköna glasögon likt hans.

Vi får se hur man korrekt värmer upp inför ett pass på hemmagymmet, hur man cyklar fort och vi får även veta att man bör andas under träning.
Skönt att veta då jag alltid tuppat av efter ett par minuter under vikterna, då jag helt sonika hållt andan under hela passet.
Rock, I thank thee.

Mitt i allt får vi besök av vad som antas vara sponsorn till denna underbara video.
Dorral Silverthorn, 83-år ung.
Han berättar för oss ovetande om sambandet mellan bibeln och träning alltjämt ackompanjerat av klapprandet från hans tandrad av trä.

När Zar blötlägger sin hemlösa lekamen i barnpoolen stiger två surfers in och visar upp sina träningsskills på hemfronten.
En av de två är skrämmande lik den gräsrökande sköningen i Creepshow 2, i avsnittet The Raft.
De två surfarna gör muskliga övningar allt medan Rock står brevid och hejar på och bygger på fläcken av navelsvett stadigt.

Som ni förstår är detta en sann pärla i myllan av hemmavideos och strictly vhs-marknaden som blomstrade långt in på 90-talet.
Det är surrealistiskt att folk betalat för att få detta gjort, och distrubierat det till allmänheten.
Men man tackar för det, och tror att den filmälskande, skräpdyrkande guden med en barnpool vid sidan om sig, hetsar på hemlösa att köra fort på sin nysnodda cykel och bjuder oss även i fortsättningen på liknande underbara tittarupplevelser.

Hela den tjugo minuter långa världsförändrande dokumentären och nyckeln till ett nytt, hälsosamt och välpumpad liv finns på youtube för hela världen att beskåda.
Och det tackar vi för.

Posters

Estetik kanske inte är ett ord man sammankopplar med vår odödliga (levande döda?) kärlek inför det de flesta kallar skräp.
Men tro mig, vi har en ådra av det också i oss.
Filmaffischer var bättre förr, så enkelt är det.
Dagens posters med enbart fotografier på och lite text är inte roliga.
De ser tråkiga ut, och är inte fina att titta på eller att pryda ens pojkrums väggar med.
På mina väggar på hemfronten hänger Metropolis, Evil Dead, Night Of The Living Dead, Dawn Of The Dead, Star Wars och Opera.
De följande affischerna är precis som soundtrack-listan ej på något sätt komplett.
Kommer fler inlägg med snygga/fula/underbara/fruktansvärda affischer.
Var så säkra.

Elefantmannen:

- Snygg, stilren och skvallrar inte mycket om vad filmen handlar om.
Grått och lockande i all sin enkelhet.
Loggan är klockren också.

Metropolis:


- Mästerlig affisch till en mästerlig film.
Också snyggt och rent och annorlunda färgsättning.

The Thing:


- En av världens bästa filmer, och en affisch som skrämde mig som liten.
Finns i ett paket hemma hos mig, redo att pryda väggen i min nya lya.
Klockren, kall och elak.. precis som filmen.

Gremlins (Polen):


- Polsk affisch till Gremlins.
Många länder gör egna affischer, och de polska är alltid fina och roliga att titta på.
I många fall väldigt amatörmässiga, men alltid klockrena.
Minns fortfarande när jag fick bläddra i en bok med samlade polska filmaffischer.
Suveränt!

Death Wish:


- Världens hårdaste man på en otroligt snygg affisch.
Klockren med den bruna tonen som var originalaffischen.
Ännu snyggare i denna färgsättning.

Thriller - En Grym Film (aka They Call her One Eye):


- 70talet gav oss mer snygga affischer än något annat årtionde.
De målade figurerna och de funkiga logotyperna, totalt överlägset allt annat.
Vi knäböjer inför denna affisch och detta årtionde.

Crippe tipsar...

Direkt efter inlägget om soundtracks dök ett tillägg in.
Det är Crippe, känd från ett av Sveriges bästa band någonsin: Undergång (myspace.com/undergang)
En välkänd filmälskare och en Uppsala-boende True Originals-konnäsör.
Hans lista över magnifika soundtracks är som nedan visar, och han säger att han bestämt skriver under på den första listan också.

The Beyond:


Conan The Barbarian:


Where Eagles Dare:


Cannibal Holocaust:


Tenebrae:

Soundtrack.

Vissa filmer kan inte nämnas utan att man direkt börjar nynna ostämt på ledmotivet eller någon låt som är med i filmen.
The Return Of The Living Dead är en sådan, där låten av 45 Grave direkt kommer på tal med "Do You Wanna Paaaaaarty?"
Men, den är långt ifrån den med mest karäkteristiskt soundtrack.
Att försöka sammanställa en komplett lista över de absolut bästa soundtracks inom skräckfilmen blir en omöjlig uppgift.
Men nedan följer ett axplock av de många toner man kommit att älska över åren som gått.
Låt höra era listor kära läsare.

Rosemary's Baby:


The Omen:


Suspiria:


Psycho:


Funny Games:

Psalm 21

Title: Psalm 21
Dir: Fredrik Hiller
Year: 2010
Review: M Original
****

Jag är barnsligt förtjust i skräckfilmer med religiösa undertoner.
Filmer med en religionskritik, med visioner av ett faktiskt helvete och även ett personlig helvete.
Präster som tvekar inför sin tro och slits mellan de två världar som tro och icke-tro är.
Visioner av sedan länge döda människor och den limbo de är fast i.
Psalm 21 försöker att ha alla dessa ingredienser, men faller platt som en stendöd pannkaka.
Eller snarare, en dåligt sminkad vit pannkaka med synliga muskler och trätänder gjorda i paint.

Filmen är fruktansvärt schizofren utan att vara det på ett skönt surrealistiskt sätt.
Regissören och manusförfattaren har aldrig bestämt sig vad de vill ha ut av filmen känns det som.
Vill den vara en slags svensk uppdatering av Exorcisten?
Vill den vara The Ring eller The Grudge med de vitsminkade skrikande figurerna?
Vill den vara ett familjedrama?
Vill den vara gjord runt 1940-talet?
Vill den vara en kommentar till religion?
Oklart, väldigt väldigt oklart är det hur som helst.
Jag märker att jag under filmen sitter och gräver ner naglarna i låren av ilska för den aldrig bestämmer sig.
Den blir aldrig klar då heller, eftersom den aldrig svarar på vissa frågor och bara startar upp vissa trådar för att sedan bara låta de vara ouppklarade.

Historien handlar om prästen Henrik som drömmer mardrömmar om sin döda mamma.
När sedan hans far dör beger han sig till den lilla ort där fadern arbetat som präst.
Väl framme på orten träffar han snabbt ett ungt demonliknande väsen i en lada, för att sedan stifta bekantskap med en familj i huset bredvid.
Det börjar uppdagas den ena hemligheten efter den andra innan det oväntade slutet.
Utöver detta finner vi också lite skumma familjeförhållanden och ett självmord.

Som den trogne T.O-läsaren redan märkt är detta ingen film jag uppskattar alls.
Storyn är kluven, manuset är taffligt skrivet och kommer ingenstans och skådespelarinsatserna är till och från rent horribelt usla.
Görel Cronas skärrade ansiktsuttryck gör ju ingen sommar som jag brukar säga.
Per Ragnar sköter sig i rollen som den döda pappan, men det är också den enda som känns bra i sin roll.
Hoppa-till effekterna och den från Suspiria stulna idén att helt enkelt höja musiken för att få folk att släppa ifrån sig en skopa blött i bänkraderna känns inte särskilt väl utnyttjade i denna sörja till film.
Dataeffekterna med överanvändet av det från photoshop välbekanta burn-tool är inte heller något att skriva hem om.
Men det som jag nog mest retade mig på under filmens gång var sättet de framförde sina repliker på.
Yxigt, pretentiöst och på ett nästan fördummande sätt hostar sig ensemblen genom manuset.
Återigen är Per Ragnar den enda som ger det pajasaktiga försöket till något slags religiöst skräckscenario någon slags värdighet.
Man blir aldrig rädd eller uppjagad mer än för någon sekund, men det blir jag onekligen även när man går runt ett hörn och någon helt oväntat står där eller när en harkrank sakta hoovrar ovan mitt intet ont anade öga eller öra.

Finns människor runt om på vårat stora lekfält internet som jämför Psalm 21 med Låt Den Rätte Komma In (Tomas Alfredsson 2008).
Där Låt Den Rätte Komma In lyckades både kännas trovärdig och bjuda på en minnesvärd filmupplevelse levererar Psalm 21 ingenting.
Ser ingen som helst koppling mellan dessa filmer, vare sig i utförande eller i uttryck.
Svensk skräckfilm lider inte längre, den är död och begraven.
Jag hoppas dock att liket kommer komma upp ruttnande ur marken och chocka med en riktig pärla till film någon gång i framtiden.
Tills dess får vi nog lida av tuggummit under de nyinköpta skorna som Psalm 21 känns som.
Hoppet om den svenska skräcken är bortblåst.
Tyvärr....

Living Dolls: The Making Of A Child Beauty Queen

Title: Living Dolls: The Making Of A Child Beauty Queen
Dir: Shari Cookson
Year: 2001
Review: M Original
****

Mitt i sommarhettan bestämde vi i T.O-lägret för att ytterligare skruva upp temperaturen i våra blodådror.
Hjärt och blodtrycksmedicinerna flög som kvistar i en röjsåg under dokumentärens gång.
Aldrig förr har människosläktet varit så vidrigt som under Living Dolls.
..och då har vi ändå sett en dokumentär om folk som ligger med djur till vardags.

Det är sällan eller aldrig som något provocerar oss längre, men Living Dolls lyckades.
Blanda lika delar ultrakristna jänkare, föredetta soldater med en föräldraroll som ett betongblock rakt i ansiktet på barnet och ett pedofildoftande par.. vad får man?
Jo, man får de som ska stå för den vuxna delen av dokumentären.
Lägg sedan till barn sminkade som prosituerade på rea och en rejäl näve dödslängtan hos tittaren.

Living Dolls följer ett antal föräldrar och deras barn under skönhetstävlingar för barn.
Konceptet är absurt även innan den byxrunkande jubelpedot skjuter skarpt vid första avtag av klädsel.
Från första bildruta kommer magsaften krypande upp i svaljet, och så fortsätter det.
Det skriks för barnen inte ler bra, det hetsas om att de ska flörta med domarna (3-8 år gamla barn), det lånas steg och klädavsläng från närmsta stripbar och det sprejas hårspray så ozonlagret tar långledigt.
Barnen tillåts inte en sekund uppleva det de flesta ser som den bästa tiden i livet, nämligen när man var liten.
Istället för att springa runt, skita ner sig i skogen och komma in med skrubbsår av glädje på knän och armbågar får de lära sig danssteg lånat från Casa De Tuttgung ihop med sin kedjerökande misslyckade mamma som gör noll och ingenting annat än att radera det lilla självförtroende barnet kanske hunnit gömma undan i sitt inre.
De får lära sig att de är förlorare och hur hemskt det är att de har en glugg i tandraden.
Detta åtgärdas såklart av en tandprotes, för tvi vale att låta naturen ha sin gång med tänderna, för det gillar inte domarna.

Vi får även höra Mother Of The Year prata om sin son och hur han varit som att det kändes "like a pair of wet panties".
Där kom middagen upp... ursäkta.
Barnen står där med stela leenden medan förlorarna till mödrar står redo med brödkaveln om de inte lockar fram läppstiftet på domarna på första bänk.

Dokumentären är en enda plåga att se, och man gnisslar tänder mer än en gång av ilska över hur mentalt våldtagna dessa barn blir.
Men likväl är den mycket sevärd, om man har hjärtat och nerverna för det.
Dokumentären visar upp industrin runt skönhetstävlingar för barn.
Jag väntar med spänning på om det kommer en uppföljare, när de visar hur barnen mår nu 10-12 år senare.
Att se vuxna män och kvinnor dregla över barn är aldrig vackert, och jag kan inte förstå hur dokumentärfilmarna kunde undvika att implodera inför dumheterna de tvingades bevittna och sedan klippa ihop.

Lyckan var att läsa att en av mödrarna i filmen lämnat jordelivet i allafall.
Ett ljus i mörkret.

För att citera en användare på cinemageddon:
"This is the most horrific film I have ever seen. Highly recommended"