Staffan Snitting: AIK's skånskaste supporter, tillika flink basist i sXe-bataljonen Stay Hungry (s.e.o.g) Christoffer Röstlund Jonsson: Yxhanterare i Sonic Ritual, skribent och enda jag känner med mc-boots. M Original: Skägg och utmärkt filmsmak.
Många bloggar som ryms under skeppet Internet är som bekant ren skit. Det krystas om mode, utseende, onödigheter och allehanda låtsasvetare (ooops). Men ibland så ramlar man på en blog man faktiskt villigt och gärna följer. En sådan är canthateenough.blogspot.com av Christoffer Röstlund Jonsson. Känd från allehanda punk/hardcore-band är han numera skribent. Och då, på samma gång blogskapare på I Just Can't Hate Enough. Inläggen är skrivna på ett språkligt och innehållsmässigt lysande sätt. Det sprutar ironi ur varenda stavelse, och man ges dessutom musiktips som kommer räcka långt in på höstkanten. Vardagen som pappa, festivaler, politik och allt däremellan avhandlas. Det är som sagt ironiskt, genomtänkt och bra läsning. Ska du bara läsa en blog mer än denna i år, så bör det bli I Just Can't Hate Enough. Passa även på att kolla upp Sonic Ritual för en dos bredbent tungung att skaka frillan till. Riffet i Early Graves vräker sig ur mina högtalare nu, och grannskapet sliter fram sina skinnjackor och headbangar frenetiskt. http://www.myspace.com/sonicritualofficial
Vill även passa på att tipsa er heads där ute om den tredje mannen i bildens band: myspace.com/stayxhungry Det bästa svenska hardcore-bandet på minst 10 år i min bok. Kommer en ny platta under året, och deras debutlp finns att köpa via hemsidan eller Reflections Records.
Title: Sleepaway Camp Year: 1983 Dir: Robert Hiltzik Review: M Original ****
"Är inte det den filmen där...?" Jo, det är precis den filmen. En för oss i Sverige rätt förbisedd skräckklassiker från det helt underbara 80-talet. Den har inte fått den kultstatus filmen faktiskt förtjänar. Vi får följa kusinerna Angela och Ricky när de under ett sommarlov åker till Camp Arawak. Väl där så blir Angela mobbad av de andra för sin något tysta och underliga stil. Utöver mobbningen av den underliga Angela försiggår det som alltid sker på sommarläger i USA. Och som man önskade att man hade fått åka som ung till ett amerikanskt sommarläger. Galanta damer, skogstokiga mördare och fin natur så långt ögat nådde. En fantasivärld man ofta drömde sig bort till, och ibland gör fortfarande ska erkännas. Efter en stund på Camp Arawak börjar människor råka ut för olyckor och försvinna. Vem är det egentligen som rör om i grytan? Angela öppnar sig något inför en annan lägerdeltagare och det hettar till lite, emn varför sluter hon sig?
Sleepaway Camp har många likheter med alla de andra lägerfilmerna som kom runt samma tid. Där den skiljer sig är dock det helt fenomenala slutet, vilket vi i Sverige då inte hört så mycket om. Det är bara plus. Stämningen i filmen är bra, skådisarna gör inte bort sig något fruktansvärt och effekterna är på topp. En klassiskt lägerfilm, baserad på vad man skulle kunna tro är en urban legend som berättats runt lägereldar i flera år. Filmen får mig sugen på att återuppleva mina ungdomens dagar på sommarlägret. Dock fanns inte de lättklädda damerna eller galna mördarna på det lägret. Det var mest magsjukan som skrämde oss under mitt sista år.
Precis som de flesta andra filmer i samma genre fick Sleepaway Camp en rad uppföljare. I dessa är bland annat Bruce Springsteens syster med och spelar en avgörande roll. Lika flink och vass på plankan är hon inte ska erkännas. Första filmen är som oftast bäst, men uppföljarna har sina stunder de också. Enligt filmsiten imdb planeras en till uppföljare nu. Om den blir värd att se får jag återkomma med.
Sleepaway Camp är en klassiker som kan ses med nöje flera gånger, även om själva chockmomentet går förlorat. När man ser den idag så förs man snabbt tillbaka till när man som ung kollade på Fredagen den 13:e och liknande filmer. Även filmer som den klassiska Bill Murray komedin Meatballs (1979) dyker upp i tankarna. Det är synd att det görs så få filmer om sommarläger nu för tiden. Temat passar utmärkt både i lättare komedier som Meatballs och i skräck som Sleepaway Camp och Fredagen den 13:e. Sleepaway Camp är sorgligt bortglömd i våra trakter och det är dags att den får det erkännande den förtjänar.
En av mina favoritskådisar från barnsben är John Candy. Denna stora man med en rad utmärkta komedier i ryggen förgyllde min barndom inte bara en gång. Hans väldigt karakteristiska skratt och hans roller i filmerna han medverkade i fångade mig direkt. Home Alone är ett utmärkt exempel, där han är med i runda slängar 5 minuter, men det är hans Polka Polka-sång jag minns. Jag hade ett videoband där filmen Who's Harry Crumb? (1989) var inspelad på. Det bandet är tillsammans med kanske 5 andra filmer, som nämnts eller kommer nämnas i denna blog, var fruktansvärt slitna. Såg dessa filmer gång på gång på gång. Allt John Candy var med i försökte jag se, och när dvd'n gjorde entré så blev ett av mina mål att köpa allt han varit med i.
Det jag tycker är så speciellt med John Candy var hans förmåga att både vara sjukt rolig, verka genuint trevlig, men även kunna spela scener som får den mest hårde personen att darra på underläppen. Man får ibland känslan av att skådespelaren egentligen spelar sig själv, och med John Candy verkade det så. I extramaterialet till den helt lysande filmen Stripes (1981) talar de medverkande om att i John Candys trailer under inspelningen var det alltid massa folk. Det var fest, och alla var inbjudna, från lägsta till högsta. De talar genuint väl om honom, utan att ha den där ansträngda känslan man får när Hollywood-kändisar ska tala om någon dött. Efter att ha snokat på internet och hittat filmer där John Candy mitt under en intervju skriver autograf till ett fan, så blir bilden än mer klar. John Candy verkar verkligen ha varit den godhjärtade, festliga killen han alltid spelade.
För att nämna några favoritfilmer med en av mina absoluta favoritskådisar så bör framförallt Stripes, Who's Harry Crumb?, Spaceballs och Brewsters Millions nämnas. Han har huvudrollen i en av dom, och framträdande biroller i de andra. Alltid med samma närhet, talang och humor, den som gjorde att jag som liten fastnade för hans sätt att vara på film. Under gårdagen så gick Cool Runnings på tv, och jag märkte att John Candy, tillsammans med Micke Dubois dödsfall påverkat mig mer än vad jag velat erkänna kanske. Dessa två var några jag växte upp med, som på sitt egna vis lärde mig en del om vad humor är. Micke Dubois kommer inom en snar framtid att få ett eget inlägg i stil med detta. Jag minns att jag blev besviken och ledsen när jag 1994 fick höra att John Candy dött. Man visste att det inte skulle komma mer filmer med honom, och att det var så mycket kul man aldrig skulle få se. Sen lever ju alltid hoppet i en total filmnörds hjärna, som min, att man en gång ska få träffa sina hjältar. Men nu släcktes ju det hoppet. Det tragiska är förrutom att han dog väldigt ung att man kan ju bara fantisera om hur mycket mer roligt han skulle kunna gjort i livet. John Candy blev 44 år.
Min Candy-samling växer allt mer vad åren går. Under tiden denna text skrivits har jag också sökt och beställt några mer titlar. När jag känner mig på dåligt humör, eller är nerstämd brukar jag slänga på en Candy-film, för det muntrar alltid upp. Kanada kan vara extremt stolta över att ha fostrat en komiker som John Candy. John Candy 1950 - 1994
Title: Black Tar Heroin: The Dark End Of The Street Year: 1999 Dir: Steven Okazaki Review: M Original ****
Välkomna till den amerikanska motsvarigheten till Stefan Jarls helt lysande dokumentärserie om Modsen i Stockholm. Det är skitigt, eländigt, närgånget och man mår stundtals riktigt dåligt. Vi får följa 5 personer som alla använder Black Tar heroin, heroinets Lidl uppenbarligen. Det ska vara den sämsta sorten av en drog som redan från start inte är helt nyttig för kroppen. De 5 som porträtteras har följts i 3 år av dokumentärskaparen. Någon som till en början kanske inte ser jätte illa däran ut, är ett dött skal i filmens slutscener. Någon annan verkar ha lyckats att sluta med drogerna, och börjat om på nytt med livet.
Black Tar Heroin skalar av allt det som kan verka glamoröst med droger, men den är inte i ansiktet på oss som tittare heller. Den gör vad en dokumentär ska göra, visar upp delar av samhället och världen som folk kanske helst blundar för. Vi får följa med i vardagen hos heroinister, prostituerade, aidssjuka och hemlösa. Precis som i Modstrilogin gör inte dokumentärskaparen något intrång, utan är bara i bakgrunden. Vissa intervjuer görs, men det hela känns väldigt naturligt och som om det bara är sanningen, inte tillrättalagt i efterhand.
Skillnaden mellan Modstrilogin och Black Tar Heroin är att i Modstrilogin får vi en avslutande, lite trevligare del. Där saker och ting verkar ha ändrats sig en smula iallafall, en liten ljusning. I Black tar Heroin är den ljusningen mycket mindre, även om det verkar ljust för iallafall en av personerna. Slutscenen är krävande och plågsam att se, för man förstår att människan man ser på tv'n inte lever längre. Förmodligen är även risken stor att hon gjort så många andra inte heller lever.
Black Tar Heroin och dokumentären Children Underground från 2001 är något av det mest misärfyllda man kan se. Children Underground är från 2001 och behandlar barn som lever i tunnelbanan i Rumänien.
Black Tar Heroin är en fruktansvärt bra och ytterst sevärd dokumentär, om hur jävla skitigt och jävligt livet kan vara för vissa. Hur rutten en persons uppväxt kan vara, och hur snett folk kan hamna i livet. För en riktigt trist helvkäll rekommenderar jag därför: Modstrilogin (Stefan Jarl) Black Tar Heroin (Steven Okazaki) Children Underground (Edet Belzberg)
En intervju med Steven Okazaki hittar ni här: http://www.metroactive.com/papers/sfmetro/04.12.99/okazaki-9913.html
Title: Eleganten Från Vidderna Year: 2010 Dir: Andreas Brink Review: M Original ****
Jag kommer ihåg när jag var liten. Det var vissa låtar man kände sig lite extra.. ja, busig i brist på bättre ord, när man lyssnade på. Några av dessa låtar tillhörde Eddie Meduza. Alla har vi något slags förhållande till denne man, Errol Norstedt som han hette egentligen. Måhända är det ansträngt, eller så är du en av många som roas av hans plumpa humor med sikte på könsorganen. När vi började se denna dokumentär så trodde jag att man skulle få se den burduse Eddie som säger att "kvinnär har en å knulle mää" och dricker sprit. Döm om min förvåning när den Errol Norstedt vi får stifta bekanskap med verkar vara en skärpt och smått deprimerad man. Vi får höra om hans uppväxt då de ständigt flyttade runt, han mobbades i skolan och livet var allmänt tråkigt för barnen i familjen. Flera personer från både Errols uppväxt, hans familj och bandmedlemmar är med och pratar om Errol/Eddie. Eddie/Errol själv är också med, i en lugn och som sagt, lätt deprimerad intervju där han visar upp en helt ny sida av sig själv som iallafall jag inte trodde man skulle få se. Han pratar om musik, sin roll han spelar som Eddie Meduza. Hur han tog namnet Meduza gjorde mig golvad så oväntat var det, lysande. Vi får höra vilket musikalist geni han var, och hur begåvad och snabb han var på att lära sig nytt och på att skriva låtar.
Från att ha sålt sin musik via annonser i tidningar och på kassett växte Eddie Meduzas karriär, och med den också hans alkoholism. Den behandlas också i dokumentären, av både hans nära och han själv. Vi får också veta mer om musiken han skrev till andra artister av varierande musikstilar.
Eleganten från vidderna är en riktigt bra dokumentär om en av Sveriges kanske mest omdiskuterade artister. Bannlyst, hatad, älskad, bespottad och hyllad... Vad man än må tycka om Errol Norstedt och hans alterego Eddie Meduza så har man något slags förhållande till honom. Från att ha skrattat gott åt hans texter som ung till att ha skrattat än mer åt dom som vuxen lämnar den här dokumentären en lite bitter eftersmak. Man förstår att rollen som Eddie kanske inte var den allra roligaste alla gånger, och att humorn och viljan att få folk att skratta har en baksida. Det är med nya ögon jag ser på Eddie Meduza och framförallt på Errol Norstedt nu. Det var inte bara en försupen bråkstake som inte verkade göra annat än att runka, slå punkare på truten och dricka sprit dagarna i ända.
Eleganten från vidderna ska såklart ses av människor med iallafall ett litet intresse av Eddie, men kan med gott samvete ses av alla. För alla har vi hört, sjungit med, skrattat åt eller blivit förbannade av en av hans låtar. Dokumentärskaparen kan vara mycket nöjd, för samma sekund som den var slut så laddade P Original ner samtliga Eddie-album han hittade på nätet. Ett gott betyg Errol Norstedt - 1948-2002 Avslutar detta med en av mina favoritlåtar av Eddie Meduza.
Title: Rabid Year: 1977 Dir: David Cronenberg Review: M Original ****
En stilla motorcykel tur ute på landet slutar i katastrof då motorcykeln kraschar. Känns upplägget igen? Förmodligen, men nu är hela konceptet kört genom David Cronenbergs hjärna också. Rose (Marilyn Chamber) som skadas värst i kraschen tvingas till operation, och då testar läkarna en ny form av kirurgi på henne. Rose överlever, men under hennes koma som hon hamnar i så gör kroppen en förändring. I hennes kropp så väcks en något annorlunda hunger. När hon vaknar och hennes kropp kräver föda så börjar människor helt plötsligt bete sig nästan rabiessmittat på sjukhuset där hon ligger. En läkare som varit i nära kontakt med Rose, en annan patient, en bonde och flera andra gör extremt våldsamma utfall mot människor. När personalen på sjukhuset hittar en djupfryst, död kvinna i ett kylskåp så väcks misstankarna, för Rose är försvunnen. Rose pojkvän Hart (Frank Moore) börjar också leta efter Rose. Den rabiesliknande smittan sprider sig från sjukhuset, ut på landsbygden och når slutligen storstaden. Allt eskalerar till den rafflande avslutningen.
Som alla som läst bloggen eller pratat med mig i mer än 5 minuter vet så är David Cronenberg en av favoriterna. Rabid fängslade och skrämde mig något helt otroligt som yngre. Scenen i tunnelbanan är fortfarande en av de mest klasutrofobiska och skrämmande jag vet. Blev inte bättre under en resa i Paris då en av kvinnorna på tunnelbanan tydligen har en exakt tvilling i den rabiessmittade kvinnan i Rabid. Filmen är en enda lång skräckscen av den där sorten som man någonstans kan tänka sig ska hända. Med vissa kroppsliga undantag såklart, men rabies är ju en i allra högsta grad riktig smitta. Virusfilmer som blandas med skräck brukar smaka bra, och lämna ett visst obehag i kroppen. Rabid är på toppen i denna genre. Cronenberg kan med relativt enkla medel skapa miljöer som är riktigt skrämmande, och med ett visst igenkännande i sig för att öka skräcken. Manuset må enligt vissa ha en del brister, men att man inte får ett helt kalrt svar på allting gör mig ingenting. Så är det ju i verkliga världen med, bara se på aids eller liknande virus. Vi får inga svar angående detta heller, så varför skulle just viruset i Rabid ge oss svar på något? Skådespelarna är övertygande, och Marilyn Chambers sköter sig utmärkt i rollen som Rose. Som synd var fick hon inte många fler roller utanför porrbranschen, men Rabid är något hon kunde dö stolt över att ha gjort. Chambers dog 2009.
Jag pratar mig alltid varm om filmer från 70/80-talet och Rabid är inget undantag. Den är bra skriven, bra spelad, obehaglig, klaustrofobisk, snygg och briljant. En klassiker som står sig bra fortfarande, och som ställer sig över dagens filmer. [REC] ifrån 2007 är nog den film som hamnar närmast Rabid, men är ändå många, långa mil ifrån lika bra. Cronenberg är en mästare, och jag hoppas som jag sagt innan att han ska göra någon mer skräckfilm snart. Nästa giv är tydligen en film om förhållandet mellan Jonsson Originals favoriter Jung och Freud. Intressant, men som sagt.. hoppas han letar sig tillbaka till det han kan bäst: Skräck med kroppen och alla dessa skrymslen och vrår som grund. Long live the new flesh!
Varit lite tunt med uppdateringar på sistone, men detta ska rådas bot på nu. Räkna med en rad uppdateringar, filmtips och diskussioner om film här från och med nu. True Originals sover aldrig... vi bara vilar långa stunder.
Title: The Evil Dead Year: 1981 Dir: Sam Raimi Review: M Original ****
Innan Sam Raimi gick vidare till att göra plågsamt träiga filmer med såna där dataeffekter som får det att blixtra i skallen gjorde han världen en stor tjänst. Han, tillsammans med den lysande Bruce Campbell och en trogen skara till gjorde The Evil Dead. En av de första filmerna att hamna på den ökända Video Nasty-listan. Filmen kretsar kring 5 ungdomar som åker för att övernatta i en övergiven stuga i skogen. Väl där hittar de i källaren en bandspelare med en mystisk man som pratar om demoner och "de dödas bok". Mannen på bandet börjar uttala uråldriga besvärjelser som sägs väcka demoner till liv. En av kvinnorna i gänget får panik och försöker sticka ifrån stugan och våldtas då av skogen (!). Ash (Bruce Campbell) försöker skjutsa henne därifrån, men skogen har förtört deras enda väg därifrån, och natten har precis börjat. Sedan brakar det hela loss när den våldtagna kvinnan visar sig ha blivit besatt av demonerna från boken. Kampen för överlevnad plockar bort en efter en, och vem kommer överleva till morgonen egentligen, och vem är "dead by dawn"?
The Evil Dead klassas för mig som en av de absolut bästa skräckfilmerna någonsin. Handlingen är klockren, effekterna bra och fantasifulla även om budgeten var "shoestring". Kameravinklarna är innovativa och modiga, och hela känslan man får av filmen är extremt klaustrofobisk. Man bjuds även på en rad The Three Stooges liknande scener man kan skratta gott åt. The Evil Dead har inte samma flört med humor som uppföljarna har, utan här är det skräcken som är i fokus. Detta gör också att jag, trots att jag gillar del 2 och 3, ändå hållar originalet som den absolut bästa. Runt 1981 kom det väldigt mycket bra skräckfilmer, och det är en bedrift att lyckas hålla en fräsch känsla ända fram till idag, 2010. The Evil Dead har absolut åldrats med stil, och den är fortfarande smart, snygg och obehaglig i all sin lågbudgethet.
Det har pratats på diverse sidor runt på internet om en re-make av Evil Dead, men detta verkar ha stoppats nu. Istället pratas det nu om en uppföljare, alltså en del 4 i serien där Ash återigen ska tampas med de odöda demonerna. Om vi någonsin får se denna, och hur denna kommer stå sig återstår att se antar jag.
The Evil Dead är en av de absolut mest fröjdefulla filmerna att se i mina ögon. Klockren från början till slut, har bra skräck, humor, skådespelare, kameraarbete och manus. Står sig än idag, även om snart 30 år har gått och många, MÅNGA skräckfilmer har kommit efter. Jag fick frågan senast jag såg Evil Dead hur många gånger jag sett den egentligen. Svårt att svara på, men det jag vet är att jag och en kamrat såg filmen för att sedan spola tillbaka den (old school) och se den direkt igen. Samma sak med Evil Dead II (1987). Mitt första möte med Evil Dead var på en sunkig piratkopia som hyrdes ut i en lokal videobutik. Den klippta versionen där ca en kvart är borta ur filmen. När jag sedan fick min egen kopia, som jag då trodde var helt oklippt, gick den varm i videon. När jag sedan fick DVD-versionen i special utgåva kunde jag pensionera min VHS-version som var märkbart sliten. En av de skräckfilmer jag sett flest gånger är det hur som helst, och om mina ögon håller så kommer jag se den otaliga fler gånger innan det är min tur att bli odöd skogsdemon. Håll utkik efter specialversionerna av Evil Dead och Evil Dead II. Mycket extramaterial och en helt lysande förpackning för oss nördar.
