Title: Two Thousand Maniacs
Year: 1964
Dir: Herschell Gordon Lewis
Review: M Original
***
Det finns ju vissa filmer som får räknas in i kategorin klassiker.
En film som på ett eller annat sätt färgat en genre, eller till och med kanske skapat en.
Sedan finns det ju också regissörer och skådespelare som också lämnar ett outplånligt avtryck.
Herschell Gordon Lewis är kanske inte den mest kände för den stora massan, men avtryck har han gjort för oss våldsfilmsnördar.
Tidigt ute med det som kom att formas till det filmvåld vi ser idag och som får och alltid fått motståndare att sätta oblaten i vrångstrupen.
Törs säga att trots att den stora framgången för massan inte kom så är han en legend, och ska visas uppskattning och respekt för sitt arbete.
1963 kom Blood Feast (H.G Lewis 1963) som visade filmvärlden en ny twist på filmvåld som inte setts innan.
Filmen blev en Drive in-succé hos folk, och året efter kom Two Thousand Maniacs!
Sex "jänkare" åker in i den lilla staden Pleasant Valley i djupa södern.
Det är en festival i görningen för att uppmärksamma hundraårsdagen av den historiska händelsen då unionens trupper förstörde staden under inbördeskriget.
Allt verkar till en början vara frid och fröjd, om än lite underligt i staden.
Men "turisterna"märker snart en efter en att det inte står rätt till, och en efter en försvinner de i olika makabra situationer.
Två av turisterna upptäcker vad som sker och måste försöka fly och larma polisen om vad som sker i den lilla staden innan det är för sent.
Innan de också blir en del i den väldigt underliga och våldsamma festivalen.
Som jag skrev i inledningen så är Lewis en förgrundsgestalt inom filmvåld.Med ett smeknamn som "the wizard of gore" kan man ju inte annat än respektera karl'n.
Two Thousand Maniacs är enligt Lewis själv hans favoritfilm av de filmer han gjort.
Man märker att det finns en skaparglädje i filmen, och våldet är extremt för att vara så tidigt.
Vi pratar ändå om en film som kom för 50 år sedan, men vissa av våldsscenerna håller riktigt bra än idag.
Kanske inte effektmässigt, för färgen på blodet är inte trovärdigt.
Men elakheten exempelvis i att placera en person i en tunna och sen slå i spikar i tunnan och rulla person och tunna nerför en slänt...
Det är en ruffig scen även med dagens mått mätt.
Men som sagt, effekterna har ju ett par år på nacken och är inte helt trovärdiga idag.
Det gör egentligen inte så mycket, för idéerna och utförandet är ändå så pass intressant att man blundar lite för den dåliga blodfärgen.
Two Thousand Maniacs! är en sådan där film som jag skulle vilja ha sett när den kom ut, för jag kan inte ens tänka mig in i precis hur extrem den var då den kom.
Storymässigt är filmen kul, med en lite annorlunda story som dessutom är väldigt tidig.
Det är trätandande rednecks som stolpar omkring och beter sig illa mot jänkarna.
Skådespeleriet är ju absolut inte toppnivå, men här och där blänker det till med någon som faktiskt kan kvida fram ett par meningar relativt trovärdigt.
Manuset är som sagt ganska annorlunda, inte superbra skrivet, men ändock annorlunda.
Med 50 år på nacken i skräckgenren, eller ja, goregenren till och med, så man har ju överseende med vissa hål i manus och skådespeleri.
Personligen finner jag ju mer nöje i att se den här filmen än mer nutida "gorefilmer" som hypeas upp på forum här och var.
Can't touch the classics som det så vackert heter.
Two Thousand Maniacs! ska avnjutas då och då, för att minnas var delar av genren vi omfamnat kommer ifrån.
För en klassiker är det ju utan omsvep, och den har sina stunder då den är riktigt underhållande.
Vissa delar av filmen känns lite långa, men inte så pass långa att det börjar krypa i skinnet som det kan göra.
Det är en rolig resa att hoppa på i trätandscountry, och ledmotivet är i all sin dumhet riktigt medryckande.
Sen får man ju ha överseende med lite klent manus, ett ganska styltigt skådespeleri och sådant.
Men som jag sagt innan, 50 år och en riktig grundpelare i goregenren.. det måste respekteras.
Den är rolig och man har skoj medan man tittar på den, och man behöver ju inte få sig en livslära av varenda film man ser.
Ska väl helst ses när man är ett par stycken och med en stor skål popcorn.
En klassiker som är en av filmerna som kom att forma en genre, och är därför en klassiker som ska ses och respekteras.
För att citera honom själv om hur det var att vara tidig med att göra den sortens filmer han gjorde:
"I've often compared Blood Feast (1963) to a Walt Whtiman poem--it's no good but it's the first".
Hatten av för han vågade göra extremt våldsamma filmer, och ge oss ett arv att förvalta.
