Videovåld och nymoralism

Många med mig kommer inte ihåg när denna debatt gick som hetast.
I och med det nu smått legendariska programmet Studio S som sändes 1980.
I programmet ser men vettskrämda föräldrar med gråten i halsen beklaga sig över alla dessa våldsamma videofilmer.
Man får höra bibelord som fördömer utövare och försäljare av detta videovåld.
Distributörer attackeras med frågor om det "moraliska ansvaret".
Där är pudelns kärna tydligen, för nu har bankerna i Sverige valt att gå på samma linje.
Att via en moralisk kompass visa upp för oss vad vi ska och inte ska se i våra egna tv-apparater.
De lägger även till vad vi ska och inte ska göra i våra sovrum.
Vi kunde läsa på Sveriges Radios hemsida att banker nekar butiker möjlighet till betaltjänster.
(https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=5342399)
De intervjuade är Justine & Juliette i Malmö som säljer sexleksaker och www.skräckfilmsbutiken.se som säljer filmer och annat som rör skräckfilm och dess olika genres.
Bankerna och deras talesmän förespråkar en "moraliskt kompass" för vad de vill ha i sitt namn.
Att små butiker som det ändå rör sig om nekas är självfallet helt horribelt.
Men det blir ännu värre då man ser att denna "moraliska kompass" tydligen inte gäller för de större kedjorna.
Att Ginza och CDON kan fortsätta sälja samma filmer som Roland Hånell på skräckfilmsbutiken.se nekas känns ännu vidrigare.
Att Apoteket säljer sexleksaker spelar ingen roll, för uppenbarligen är inte J&J den sortens "seriösa verksamhet".
Att neka de mindre men undvika de större är dock något bankväsendet gjort sig känt för, så egentligen inget förvånande.

När jag började intressera mig för den mer våldsamt lagda filmen var filmcensur ett faktum i Sverige.
Filmerna man kunde hyra var ruskigt klippta och ibland blev till och med storyn lidande för så stora delar var bortklippta.
Att få se Evil Dead (S. Raimi 1981) och City of The Living Dead (L. Fulci 1980) oklippta för första gången var som en helt annan filmupplevelse.
I januari 2011 lades den svenska filmcensuren ner efter ett beslut taget året innan, och den sista filmen som klipptes var Casino (M. Scorsese 1995).
När man som jag var intresserad av den mer underjordiska filmen som skräckfilmen ändå fick ses som att vara då fick leta.
Det kunde handla om piratkopierade filmer ifrån Holland där censuren inte var alls lika hård.
Att sitta och se Opera (D. Argento 1987) med holländsk text på en vind i Västervik, eller att på ett grynigt band, ej översatt såklart, se Story Of Ricky (N. Choi Lam 1991) är kära minnen.
Det var rena julafton då John på gatan bredvid fick hem Men Behind The Sun (T. Fei Mou 1988).
Att man fick betala rätt saftiga summor för dessa piratkopior var inget hinder.
Man kunde gå ihop ett par stycken och likt skilda föräldrar ha delad vårdnad om den kära kassetten när den kom.

På så sätt var filmintresset mer spännande då, jakten gjorde mycket, lite som med vinylskivor nu.
Idag kan man med enkla klicka få tag i alla de filmer vi med ljus och lykta sökte efter.
Den filmen jag haft störst problem med att hitta under VHS och den tidiga DVD-åldern är Four Flies On Grey Velvet (D. Argento 1971).
Nu står den i hyllan, till och med signerad av en av författarna till den, Luigi Cozzi.
Men, oavsett om den där spänningen av att man gjorde något som var lite olagligt är borta känns det bättre idag.
Man behöver inte betala direkta överpriser för en dålig kopia, utan normalpris för en i de flesta fall bra utgåva.
Men, detta vill alltså bankerna sätta stopp för.
De vill förhindra att jag som konsument och fanatiker ska kunna utöva min rätt att köpa de filmer jag vill se.
Ingen av filmerna eller böckerna innehåller något olagligt.
Inte heller bedrivs verksamheten på något olagligt vis.
Censuren av kultur är något av det vidrigaste jag vet, och detta är inget annat.
"Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem".
Detta citat kommer ifrån chefen för Swedbanks kortbetalningslösningar Jan-Olof Brunila.
Jag frågar dig Jan-Olof, vilka är ni att vara pekpinne egentligen?
Stötande för den stora allmänheten?
Studio S-arvet ekar i bakgrunden och Siewert Öholm gnuggar nöjt händerna.

Det tär på en att ständigt ses som kriminell eller perverterad för man råkar gilla andra filmer än de "normala".
Att man som konsument inte ska få välja själv vilken slags kultur man vill inhandla.
Konst förbjuds för vissa samhälleliga grupper blir "kränkta" av det avmålade.
Böcker förbjuds eller kritiseras hårt för de tar upp ämnen som allmänheten ryggar inför.
Musik ska stämplas med stora klisterlappar för att visa vilket omoraliskt innehåll de har.
Filmer får inte säljas hos vissa för den "stora allmänheten" har en pinne upp i röven (inget sexuellt då, för det är moraliskt opassande).
Det är extremt påfrestande att se bankerna utnyttja och kringgå lagen för de inte kan se skillnad på film och verklighet.
Vi påtvingas vidriga scener från kriget i Syrien varje dag på nyheterna, men där finns ingen moralisk kompass.
Där vi de facto ser riktiga människor torteras, mördas och skändas... PÅ RIKTIGT.
Filmerna är fantasier, påhitt och en stunds underhållning.
Gillar du inte samma underhållning som mig, nej, byt kanal om tv'n visar en våldsam film.
Jag byter med ett enkelt knapptryck när någon av dessa otaliga dokusåpor visas.
Visst, jag irriterar mig på att dessa existerar, men jag undviker de samma och kan således inte göra mer.

I kölvattnet av denna diskussion har Konkurensverket sagt att bankernas "moral bedömning" kan vara olaglig.
Jag hoppas att detta får dem att tänka om och godkänna de butikerna som drabbats av detta kvasireligiösa larvande.
Jag säger inget om åldersgränser på film eller på sexleksaker.
Men att censurera och förbjuda saker som inte utgör något lagbrott är vidrigt och är precis som NaziTysklands Entartete Kunst.
Är det vad man vill att de som tillhandahåller med ens pengar ska syssla med, gamla dammiga åsikter som nazister hade?
Till syvende och sist kommer jag, som så många gånger förr citera Last House On The Left (W. Craven 1972), och hör upp nu banker:
"To avoid fainting keep repeating, IT'S ONLY A MOVIE!"

http://thechapel.bandcamp.com/track/cellar-dwellers-of-the-underground

Birdemic: Shock & Terror

Title: Birdemic: Shock & Terror
Year: 2010
Dir: James Nguyen
Review: M Original
****

Vi har skrattat åt Manos, vi har hånat Troll 2 och legat dubbelvikta åt The Room.
På något vemodigt vis trodde vi att det kanske var slut där med de där filmerna som är outtömliga på pajas.
Men, från horisonten hörde vi ett kall.
En neurosedynskadad örn skriker sitt gälla skrik i vår riktning och vi hörsammade.
Likt en fyr i nattens hav drogs vi till den, och blir aldrig de samma igen.

Birdemic har precis allt som gör en dålig film till en film man kommer ihåg.
Den har ett uselt manus uppbackat av extremt dåligt skådespeleri, effekter gjorda av en femåring i paint och ett klyschigt och smetigt budskap ingen ens ska kunna missa.
Regissören ville ge oss en modern blandning av The Birds (A.Hitchcock 1963) och den prisbelönta dokumentären An Inconvenient Truth (D.Guggenheim 2006).
Det vi får är en pannkaka olikt alla andra filmpannkakor.

Vi får följa Rod och Nathalie när de på ett ytterst osynkat vis börjar träffas och bli ett par.
Rod är en lyckad karl mitt i karriären och Nathalie är modell, match made in heaven.
Mitt i kärleken och det yxigaste skådespeleriet på länge börjar fåglar dyka ner i inklistrade explosioner över hela rutan.
Vad är det som sker egentligen?
Det enda vi vet är att om man ser EN fågel utanför rutan som stilla hoovrar så slänger man upp madrass och säng för fönstret.
Sedan brakar det loss ordentligt.
Från att ha varit en röra av osynkat ljud, dåliga klipp och skyhöga skoljud så läggs nu även de sämsta effekterna i mannaminne till och lik som andas.
Komplett för en helkväll alltså.

Där The Room var så lysande i all sin pajighet höjer Birdemic upp detta ytterligare ett steg på stegen.
Det är här nämligen tillagt effekter som ingen kan ha trott på ens i skapandet av de samma.
På hedersord och allvar har jag aldrig sett sämre och mindre trovärdiga effekter i hela mitt långa filmliv.
Jag njuter varje sekund och torkar tårarna som sprutar ur ögonen av skratt.
För precis som tidigare nämnda filmer är detta så extremt uselt att det blir roligt.
Skulle självfallet aldrig se denna film själv, men i sällskap av goda vänner med samma filmsmak är den lysande.

Att försöka komma fram till vad det bästa kontra sämsta är i filmen är omöjligt.
Allt hamnar på samma plats, effekterna, skådespelarna, manuset, faktumet att Nguyen hittat på namn på folk som ska ha varit med och gjort filmen, att den tog 4 år att göra och den uppsjö av felaktigheter i filmen.
Allt hjälper till att bygga den kloss av dumheter vi bevittnar.
När man inte trodde det kunde bli värre så läser man om att det redan nu finns en del 2!
Självklart kommer även denna att bevittnas inom kort.

För en helkväll i goda vänners lag rekommenderas Birdemic å det varmaste.
Den har allt vad man kan önska av en film gjord för cirka 5 kronor på en bakgård.

The Art Of Violence

12 döda och runt 50 skadade rapporterar kvällstidningarna.
En ensam galning har gått in på en visning av nya Batmanfilmen The Dark Knight Rises (C.Nolan 2012) och skjutit ner människor.
En av de skadade är ett litet barn.
Debatten börjar omgående vad som fått personen att göra detta, som sig bör när något chockerande händer.
Är exempelvis ett år sedan Anders Behring Breivik mördade ungdomar på Utöya, och man söker ju svar på frågan varför direkt när sådant händer.
Ligger i människans natur att försöka förstå händelser så de inte ter sig så oförståeliga som de kan göra.
Man vill ju inte tro att någon kan gå in på en biograf och mörda människor.
Men, det är diskussionen efter sådana här händelser jag vill ta upp i denna text.
Där folk skyggar för den kanske mer svårhanterliga, men nog mer sanna anledningen till varför sådana här saker sker.

Läste på hemsidan kulturbloggen.com en kolumn angående dådet där liknande filmer utpekas som avtryckaren till sådana här dåd.
(Länk till texten: http://kulturbloggen.com/?p=57805)
Batman som fenomen och film utmålas som en pro-amerikansk, antimuslimsk och genom våld lösande kraft där bara det amerikanska accepteras och allt utanför den ramen förkastas.
Att dådet i Denver ses som en naturlig följd på liknande filmer, även om skribenten säger att hon inte utpekar själva filmen som utlösaren.
För det första mindregör skribenten ett fruktansvärt brott mot oskyldiga människor som letade efter underhållning en kväll plus att hon mindregör den psykiska ohälsa vi ser runt om i världen.
Liknande diskussioner gick, på en hemsida jag tyvärr glömt namnet på nu, fast då handlade det om våldtäkter och sexuellt våld i populärkulturen.
Där också filmer sågs som den utlösande faktorn, och då handlade det inte om direkta pornografiska filmer med våld utan om spelfilmer som exempelvis Irreversible (G.Noé 2002) och I Spit On Your Grave (M.Zarchi 1978).
Alla som såg liknande filmer, män som kvinnor, var sexuella galningar och blev upphetsade av våldtäkter enligt skribenter.

Det är en extremt enkel förklaring att skylla på filmer eller musik när något hemskt händer.
Marilyn Manson var inte den som fick Eric Harris och Dylan Klebold att mörda 12 personer i Columbine.
Men det var främst han och gärningsmännens tittade på film och spelade av exempelvis Doom som fick bära skulden.
Att ungdomar som stöts ut och mobbas av andra faller in i utanförskap eller depression sågs inte som den bidragande orsaken, utan det var film och spel som hade skapat dessa mördare.
Precis som när Judas Priest fick sitta i en rättsal i USA och vara måltavla som egentliga förövare då två ungdomar skjutit sig.
Att de båda ungdomarna var beroende av droger, var utanför i skolan, hade ultrareligiösa föräldrar och liknande var inte anledningen.
Nej, det var att Judas Priest skulle ha spelat in uppmaningar om självmord baklänges på skivan Stained Class.
Det låter som ett skämt, men rättegången pågick länge och Judas Priest friades till sist.

Som filmälskare känns det extremt provocerande och ledsamt att gång på gång få försvara filmerna man ser.
Eller meddela folk att man inte behöver bli som filmerna man ser.
Det sker även av människor som inte nödvändigtvis tror att man blir våldsam av våldsamma filmer.
För egen del är jag 33 år gammal, aldrig varit särskilt våldsam och ryggar än idag tillbaka från våld i "verkliga livet".
Men ge mig en våldsam film och jag gottar ner mig ordentligt.
Samma sak med de övriga i True Originals.
Att särskilja på verkligt våld och det uppdiktade är något jag fick lära mig som liten av mina föräldrar.
Visst, de ville inte låta mig se Robocop när jag var runt 9 år gammal, och det kan jag idag förstå.
Man ska inte utan medverkan eller en ordentlig förklaring låta barn se vad som helst.
Förklara för barnen, och vill du inte ha en parvel som smiter iväg till polarna och ser saker oförberedd så gör inte sakerna "förbjudna".
Det, som vi alla vet och skriver under på, blir bara mer intressant då.
Alla har dock inte turen att ha någon som kan berätta detta är jag väl medveten om.

För att återknyta till min ursprungliga tanke med denna text.
Det är en tragedi som inträffat i Denver, och man ska inte bara sopa det under mattan med att "han var påverkad av filmer".
Då bortser man ifrån alla de människor som har psykiska problem och spårar ur.
Det tar bort allt samhälleligt ansvar och lägger det enbart åt ett håll, och då är det inte svårt att vifta bort sitt eget ansvar i saker och ting.
Medias roll i skapandet av mass/seriemördare exempelvis är precis lika stort som politikers och bolags inverkan på hur människor lever och bor på ekonomiskt och socialt plan.
Breivik blev inte massmördare för att han spelade datorspel, Columbine-mördarna sköt inte för de spisade Marilyn Manson på pojkrummet och James Holmes sköt inte folk i Denver för att Batman hade förvridit hans syn andra människor.
Skräckfilmer och actionfilmer som varit måltavla för de värsta attackerna är precis som lättsamma komedier där för underhållning.
Tror att ett tungt drama om ett uppbrott från någon eller om någon som blir sjuk träffar närmare hjärtat än en spinkick-vevande Van Damme om man ska se till påverkan av personer.
Jag har inget svårt att förstå att folk inte förstår dragningen i filmerna, precis som att jag inte ser storheten i viss musik eller vissa filmgenres.
Därmed inte sagt att jag tycker mig ha rättigheten att påskriva folk som gillar dessa genres speciella egenskaper.
Ser du Sex & The City betyder ju inte det att du ligger med vem som helst och dricker drinkar 8 dagar i veckan.
Varför skulle jag då vilja våldta kvinnor till höger och vänster för jag tycker Thriller - En Grym Film (B.A Vibenius 1974) är ett mästerverk?
Oftast när man tar upp denna liknelse så påskrivs ändå skräckfilmerna och actionfilmerna som mer påverkande än andra genres.
Borde inte, med tanke på all reklam, köphysteri, dryckeskultur och annat exempelvis då Sex & The City vara ett större hot än skräckfilmer som sällan gör mördaren till en slags förebild?
Medan att vara rik och ha mycket dyra saker ses i samhället som ett lyckligt liv.

Diskussioner om filmers inverkan på människor är gammal och blir bara äldre ju mer den rapas fram och tillbaka.
Det är tyvärr inte så stor skillnad på Rosemari Södergrens kolumn och Studio S debatten där moralpaniken nådde oanade höjder.
Ska en lista likt The Video Nasties blir en realitet igen för att någon störd individ sköt ihjäl människor på en biograf?
Politiker och media gnuggar händerna åt liknande händelser, och debatten om våld i kulturen rasar vidare.
Allt medan media är en stor del i skapandet av "kändisar" som gör våldsdåd och politiker tvingar fram radikala lösningar hos människor för att de ska överleva.
Att böcker, filmer och konst behandlar hemska ämnen är för att världen är en våldsam plats.
Konsten är en spegel riktad mot sin omvärld och det egna samhället.
Den skapar inte våldet, våldtäkterna, krigen, svälten, fattigdomen och de sociala orättvisorna.
Den reflekterar om det.
Vi måste se filmer som reflektioner då de behandlar riktiga ämnen, inte som sanningen.
Vi måste på samma sätt se filmer som de som kritiseras som våldsskapare för vad de är... underhållning.
Välj vilka filmer du vill se.

Psykisk ohälsa, sociala orättvisor, fattigdom, politiska snedsteg, klyftor mellan folk, rasism och liknande är problemen.
Att Batman skjuter skurkar på bioduken är inte ett problem.
Det är underhållning, och vi MÅSTE se skillnaden.

Keep repeating.... It's only a movie! Only a movie! Only a movie!
http://thechapel.bandcamp.com/track/cellar-dwellers-of-the-underground

/M Original 2012

The Room

Title: The Room
Year: 2003
Dir: Tommy Wiseau
Review: M Original
****

Ibland sker det saker som man som människa inte kan råda över.
Vi har alla varit med om det.
Ibland är det bra, allt som oftast något dåligt.
Samma sak gäller filmtittandet.
Ibland så ramlar man över något så oklart och så orimligt att man tappar hakan till en utspänd Mjölbyvariant.
The Room är ett sådant tillfälle.
I samma skola av klassiker som Manos (H.P Warren 1966) och Troll 2 (C. Fragasso 1990) är The Room.
Komplett med plotholes stora som brunnslock, skådespeleri i stil med Paolo Robertos och ett manus som nog egentligen aldrig var varken klart eller nyktert.

I huvudrollen ser vi Tommy Wiseau som också skrivit och regisserat filmen i all sin prakt.
Han spelar Johnny som bor tillsammans med den alltid lika upphetsade Lisa.
Enligt filmens senare twist har de spenderat de senaste 7 åren tillsammans.
Självfallet komplett med totalt oerotiska sexscener i dimmigt motljus... inte bara en utan flera gånger.. samma scen då.
Lisa är otrogen mot Johnny med hans bästa kompis.
I röran av otrohet och missade jobberbjudanden finns också Denny, den föräldralösa pojken.
Vi får vissa sidospår, som självfallet aldrig ordnar upp sig som rör Dannys liv och leverne.
Som det ska vara alltså.
The Room ska vara någon slags drama om dubbelspel, otrohet och förtvivlan..
Är det det?
Nja, blir väl svaret på den frågan.

Man märker att Tommy Wiseau verkligen tror på sin vision, men den faller rejält pannkaka mer ggr än en.
Det är ju också anledningen till att man uppskattar filmen.
Den är otroligt pajig, dåligt skådespeleri som mer liknar en lokal råpretentiös teaterproduktion och miljöer som byter utseende lite allt eftersom.
Man kastar en boll lite förnöjt mellan sig iförda kostymer, man står på tak och beter sig, man tränar kampsport i öppna miljöer och man har fest med utrop av graviditet.
Allt ackompanjerat av Wiseaus övertro på sig själv och sin film.
Man misstänker att skaparna av Arrested Development lärt sig hur en kyckling låter från The Room.

Är The Room värd att se frågar ni?
Utan tvekan säger vi, den har precis som redan nämnda filmer ett otroligt underhållningsvärde.
Man spolar tillbaka, ser om scener flera gånger och skrattar sig lomhörd av det man ser.
Finns oändliga mängder citat att använda sig av och ni som inmundigar discodricka kan nog ordna ett drinking game eller två utan några större ansträngningar.
The Room kommer bli en film man återvänder till flera gånger, och citat ifrån den har redan fastnat i vår vokabulär.
Tecken på en film "so bad it's good" onekligen.

More Brains! A Return To The Living Dead

Title: More Brains! A Return To The Living Dead
Year: 2011
Dir: Bill Philputt
Review: M Original
****

Send more cops!
En given klassiker signerad Dan O'Bannon som jag tidigare skrivit skrämde livet ur mig via en recension med bilder i en gammal filmtidning jag lyckades smussla till mig på något sätt.
De levande döda som inte kunde dö igen, och åt upp människors hjärnor.
Return Of The Living Dead med sin absolut helt briljanta öppning.
En klassiker väl värd att återvända till med jämna mellanrum, vilket vi i T.O också gör.

Dokumentären som fått namnet More Brains! kom lite som en överraskning, och en mycket välkommen sådan.
Det är anekdoter om inspelningen, mycket minnen och roliga scener vi får ta del av.
Också lite tragiska berättelser om Mark Venturini och Dan O'Bannon som inte längre är med oss.
Framförallt vill vi framhäva James Karen som är ruskigt rolig och verkar vara en helfestlig typ.

I vissa filmdokumentärer så brukar det ju bara skrapas lite på ytan under 10 minuter eller så, men More Brains! klockar in på imponerande 2 timmar.
Alltså 30 minuter längre än själva filmen som den behandlar.
Vi slipper också snack om de efterföljande uppföljarna, för så ärliga ska vi ju vara och säga att de inte ens närmar sig originalets storhet.
Intressanta fakta och "skvaller" om skådespelarna framkommer, som vem som var hemlös när filminspelningen startade, vem som var helt lyrisk över att få spela in en skräckfilm, vem som ville vara naken precis som Linnea Quiqley och vem som inte var så peppad på att spela in till och från.
Som sagt, en djupgående och noggrann dokumentär som gör filmen rättvisa och behandlar den med respekt.
Vilket vi vet inte alltid händer när det rör lite obskyra skräckisar precis utanför mainstream.

Vissa delar blir lite väl nostalgiska på ett småkrystat Hollywood-vis, men med tanke på den tid som gått och resten av dokumentären så har man överseende med det och njuter till fullo av allas minnen och berättelser.
Som sagt, uppföljarna är ju inget man behöver se direkt mer än kanske en-två gånger, men Dan O'Bannons original är en klassiker väl värd det.
Att se filmen och sen på det se dokumentären gör bara filmen ännu bättre och roligare.
Mycket sevärd.

Rise Of The Planet Of The Apes

Title: Rise Of The Planet Of The Apes
Year: 2011
Dir: Rupert Wyatt
Review: M Original
****

Remakes, detta påfund som får mig att slita håret och gnissla med tänderna.
Har därför valt att avvakta med denna pjäs, men då frugan ville se den ställde jag upp.
Har faktiskt hört att den ska vara helt okej ifrån "pålitliga källor".
Originalet från 1968 hör till en mina favoritfilmer, och denna syn delas av flera i T.O-lägret.
Det är en väldigt tydlig bild som målas upp i den över mänskligheten som förstör sig själv.
Det är inte lika tydligt ett kollektivt förstörande i denna.
Här är det mer en människas fel, och andras sug efter pengar som ordnar upp det som vi får anta blir mänsklighetens fall.

Skiljer sig storyn i denna från originalet?
Ja, på väldigt många punkter och framförallt är det inte lika uppenbart människofientligt.
Visst, man får stifta bekantskap med en del girigbukar som bara tänker på stålar.
Men å andra sidan hyllas detta beteende i andra Hollywood-produktioner så tror inte det riktigt går fram hos den med re-makes och "nya" filmer uppfödde tittaren.
Anser inte oss stå över att missa tydliga politiska grejer i filmer, men det kan nog gå förbi folk i denna.

Glidningarna till originalet finns där, vissa mer tydliga än andra och vissa mer okej än andra.
Hade dock, som jag sade under filmens gång, hellre sett samma film fast med en annan titel.
För det känns som man blir lurad med de uppenbara ändringarna och "felaktigheterna" kontra originalet.
Sen är det ju lite som har diskuterats innan rätt ointressant att veta "hur allt började" när man får veta det man behöver i originalet.
Känner lite samma sak inför prequel till The Thing, man får väl veta det man behöver i stort sett?
För i ärlighetens namn kanske man är orättvis att kalla denna en remake, är ju en prequel, dock precis lika onödig.
Som sagt, hade nog kunnat tycka denna var en okej ny film om den haft en annan titel, för när den heter som den gör nu letar man fel, iallafall när man är en sån dyrkare av den gamla filmen.
Är dock inte lika arg som jag varefter ögonvåldtäkten Planet Of The Apes (T. Burton 2001).
Den var verkligen provocerande, denna kommer jag nog mest bara glömma bort.

Effekterna håller en skaplig kvalité, dock önskar man att vissa saker kunde tagits bort.
Men för att vara en liknande film höll sig mitt blodtryck skapligt under filmens gång.
Inget jag kommer att minnas om 25 minuter, men långt ifrån den skräckupplevelse jag trodde jag skulle få uppleva.
Byte av titel hade dock suttit på sin plats.