28 Days Later (2002)

Title: 28 Days Later
Year: 2002
Dir: Danny Boyle
Review: M Original
***

Minns det tydligt, var på bio och såg en film med några kamrater.
Efter filmen frågade vi oss vad vi skulle göra, och i sann filmnördsanda föreslog jag en till bio.
Sagt och gjort, vi gick på en bio direkt och valet föll då på 28 Days Later.
Den hade nyligen haft premiär och var redan ganska omtalad som "en ny zombiefilm alla måste se".
Klart man blev nyfiken i en strut.
Inte sett om filmen sedan dess och kände såhär 13 år senare (damn, gammal känner jag mig...) att det var dags att återbesöka den.

En grupp djurrättsaktivister bryter sig in i ett labb för att befria apor som använts i medicinska experiment.
Väl på plats råkar de på en av forskarna som varnar dem från att öppna burarna in till djuren.
De har tydligen smittats med vad forskaren säger är "vrede" rätt och slätt.
När en av burarna öppnas blir de snabbt varse om vad han menar, och helvetet bryter lös.
Jim (Cillian Murphy) vaknar upp på sjukhuset, 28 dagar efter aktivisternas inbrott på labbet, till en helt öde stad.
Det är tomt på folk och det ser ut som om något har hänt, som att kriget dragit fram på gatorna.
Helt plötsligt blir han attackerad och hjälps av gatan av några människor.
Det visar sig att ett virus som gör folk till våldsamma galningar.
Jim och Selena (Naomie Harris) som räddat honom på gatan börjar leta efter en trygg plats att uppehålla sig på.
De ramlar på Frank (Brendan Gleeson) och hans dotter (Megan Burns) i ett höghus, som visar sig ha en radio som fungerar och de hör ett rop som meddelar att det finns ett "säkert ställe".
Ska de hoppas på att ta sig dit och att det är ett säkert ställe eller ska de försöka klara sig på egen hand?

Det jag minns tydligast är att alla sålde in 28 Days Later som en "nyskapande zombiefilm".
Finns två fel med den saken, den är inte särskilt nyskapande och det är ingen zombiefilm.
Virusfilmer har ju gjorts mängder innan där jorden går åt tusan för att någon illbatting till bakterie slipper lös.
En film på temat, som är en personlig favorit dessutom, är 12 Monkeys (T. Gilliam 1995).
Febrig rulle med en Bruce Willis i högform i huvudrollen som rekommenderas till... ja, alla egentligen.
Sen är det ju det här med att det skulle vara en zombiefilm.
Anser man att exempelvis ebolasmittade är zombies?
Om man svarat ja på den frågan, ja, då kanske denna film är en zombiefilm med.
Är man däremot med på vad en zombie är, både i folktron och på vita duken, nej, då är det en virusfilm.
Infektionen slår direkt och gör folk extremt våldsamma, men döda som går omkring är det inte.
De är ju inte vandrande lik, bara smittade, alltså är 28 Days Later en virusfilm.
Ännu tydligare blir det kanske då militären West (Christopher Eccleston) säger att det bara rör sig om människors normaltillstånd, människor har alltid dödat människor.
Blickar man på omvärlden som den är nu så låter det ju inte som han är helt fel ute direkt.
Blev ju med det sagt inte någon direkt positiv första bekantskap för egen del.

Som redan nämnt är storyn inte superunik, och jag tycker själva utförandet blir extremt slarvigt.
Filmen är filmad med DV-kamera vilket ger den en extremt platt uttryck.
Detta blir extra tydligt i miljöerna där ett bilddjup vore till fördel för scenen, som vid motorvägsscenerna exempelvis.
Det finns inget djup i bilderna, och känns nästa som att det skulle vara målade bakgrunder.
Men det som nog drar ner betyget mest är att det är extremt irriterande filmat i actionsekvenserna.
Som om det klippts bort vissa bildrutor, eller att de filmat hela kalaset genom ett stroboskop så man får en ryckig effekt som måhända funkar när man shakear på ett dansgolv, men när det gäller action är det helt förkastligt.
Man kan skönja att de smittades sminkning ser ganska bra gjord ut, men det faller nästan helt bort med "hjälp" av den helt genomusla klippningen och det där avskyvärda ryckandet som kommit att bli skola inom skräcken på 2000-talet.
Effekterna försvinner också bort mycket på grund av samma sak.
Jag personligen tycker att det är lite av ett hån mot filmtittaren, att blåsa oss på effekterna och möjligheten att se dem bra.
Känns som om de skulle ta bort backarna i en berg och dalbana ungefär.
Överlag kladdig känsla på filmens utseende och det stör bara och ser inte snyggt eller bra ut på något sätt.

Skådespelarna är okej, men inte mycket mer.
Ges kanske inte direkt utrymme för att ge någon minnesvärd rolltolkning direkt då karaktärerna är ganska platta också.
Finns stunder då det glimmar till lite och man får en liten bakgrund eller känsloyttring, men oftast är det relativt stelt.
Cillian Murphy får desto mer utrymme som Scarecrow i The Dark Knight (C. Nolan 2008), så vill man se honom i en bättre roll ska man fukta ögonen med den filmen istället.
Eccleston är bra i rollen som den strikta militären West och får nog ses som den bästa skådespelaren i filmen.

Har varit inne och snuddat på effekterna i filmen, och som sagt lider de av att filmandet och klippningen är så dålig.
När man väl ser någon av de smittade så finns det en potential i sminkningen och de ser faktiskt ganska ruttna ut på ett bra sätt.
Linserna speciellt är bra, men allt detta försvinner bort då man knappt ser något på grund av det eviga hoppandet och skakandet.
Som redan sagts känner jag mig blåst på konfekten.
Visst kan en skräckfilm leverera utan våldsamheter, men när det kommer till filmer som denna med tyngdpunkten på våld och action så blir det fel att det inte visas ordentligt.
28 Days Later känns dock bara hafsig och försöker leverera jump scares istället för genuint bra scener.
Finns mängder av filmer som folk viftar bort som lågbudget och b-filmer som är resor bättre effekt och skräckmässigt än 28 Days Later.

Jag ångrar mig att jag återbesökte 28 Days Later.
Hade hellre haft minnet kvar av att i sällskap av två galanta damer till vänner sitta där i biomörkret och äta popcorn och vara nöjd att ha sett två biofilmer på en dag.
Nu är jag mest trött på hur fånig filmen är, hur väntade alla jump scares är, hur ful filmen faktiskt är och hur störande det är när folk fortsätter kalla den för en zombiefilm.
Den förtjänar enligt min åsikt inte den enorma hype den fick, och jag kan för mitt liv inte förstå varför folk fortsätter att prata upp den.
Uppföljaren 28 Weeks Later (J. C Fresnadillo 2007) kommer jag inte ens ihåg och troligen kommer jag inte återbesöka den, för om första filmen i serien är såhär rutten... hur är då uppföljaren?
Nej, ska du se virusrullar som tar död på 99% av jorden finns mycket annat.
Vill du se våldsam och röjig action med monster eller galningar som tema finns mycket annat.
Vill du se zombies finns enorma mängder annat.
En överskattad skräpfilm är vad det är och inget annat... och inte den bra formen av skräp utan bara musikvideoryckig dynga som folk tror är nyskapande.
Nej tack.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: *
 
  

Maximum Overdrive (1986)

Title: Maximum Overdrive
Year: 1986
Dir: Stephen King
Review: M Original
***

Läste häromdagen på någon av kvällsblaskorna att det var en komet i omlopp.
Kom då osökt att tänka på Stephen Kings gamla stänkare till rulle, Maximum Overdrive.
Minns att jag såg den som yngre, och då självfallet i ett alldeles för klippt skick.
Fick den på DVD för ett par år sedan och mungiporna åkte ju rakt upp när den var oklippt.
Det är bara skicka in en näve tuggtobak, dra på sig sina tajtaste jeans och slita ärmarna av tröjan och hoppas rakt in i filmen.

När en komet passerar jorden så hamnar dess svans i jordens kraftfält.
Detta naturfenomen blir inte till människors gagn när det medför att en enorm mängd av maskinerna på jorden börjar leva sitt egna, våldsamma liv.
Elektriska knivar börjar skära folk hej vilt, glassbilar kör över de glassugna, bankomater kallar filmens regissör för ett rövhål etc etc.
På en vägkrog börjar problemen med maskinerna snart bli extremt tydligt.
Där jobbar Bill Robinson (Emilio Estevez) bland annat.
Han upptäcker att vägkrogens ägare inte har rent mjöl i påsen, men bekymret med detta får snabbt stå åt sidan för horden av maskiner som börjar ställa till det.
Den lilla gruppen människor på vägkrogen finner sig snart fångna av maskinerna, och tvingas serva lastbilar och bilar med bensin för deras fortsatta våldsamheter.
Hur ska de komma undan all världens maskiner och går det att stoppa vad det nu är som gör dem galna?

Soundtrack av AC/DC? Check.
AC/DC särskilt utvalda av Stephen King själv? Check.
Motorgräsklippare som kör över folk, läskapparater som skjuter folk till döds med burkar och elektrifierande flipperspel? Check.
Maximum Overdrive är en ren och skär jävla rökare alltså.
Det är fartfyllt, mycket stora lastbilar och annat tufft som åker omkring planlöst och gör dagen sur för folk och allt ackompanjerat av AC/DC.
Känns som att Maximum Overdrive är lite bortglömd, vilket jag kan tycka är synd.
Den bjuder upp till dans, är spännande och stökig.
Intressant är när jag ser den nu att Stephen King sagt att det är den sämsta av filmatiseringarna av hans verk.
Då har han gjort den själv och uppenbarligen inte sett alla filmatiseringar, för det finns helt klart sämre.
Han har dessutom sagt att han tog så mycket kokain när han gjorde denna att han inte visste vad han gjorde mestadelen av tiden.

Skådespeleriet håller en skaplig klass även om Estevez kanske inte är helt klippt och skuren för den ruffige Robinson.
Han känns lite för mycket till utseendet som den där killen i skolan som ville vara hård, men inte riktigt lyckades.
Det är försumbart dock, för det händer så mycket i filmen att man inte riktigt behöver fördjupa sig ordentligt i karaktärerna.
Karaktärsutvecklingen och bakgrundsstoryn till dem är hygglig, men inget man direkt kommer ihåg.
En rolig sak jag inte hade full koll är att den lätt irriterande nygifta Connie spelas av Yeardley Smith som vi känner som Bart Simpsons röst i The Simpsons (1989).
I övrigt finns det en del skådespelare man känner igen från andra bra rullar.
Tänker då främst på Pat Hingle, Frankie Faison och Christopher Murney.
Alltså inte en ensemble av helt okända skådespelare som försvann i glömska efter sina 15 minuter på duken.

Effekterna var kul att få se ordentligt nu på DVD och inte sönderklippta som de var när man ögnade VHS'en.
Det finns en del bra scener, och den jag tänker främst på är med den elektriska kniven som drar ett par drag i en kvinnas arm.
Känns som att det skulle vara relativt oskönt om det hände när man står redo att hyvla upp söndagssteken (eller söndagstofun om man inte äter kött).
Är ju ganska tacksamt också med att ha stora lastbilar som kör över folk till höger och vänster.
Motordrivna dödsfall kan ju vara pajas eller bra, och skulle säga att i denna rulle så är det på den bra kanten.
Är ju också smart att ha en lastbil med en stor mask på fronten för att öka känslan av att maskinerna fått "mänskliga" våldsamma känslor.
Att de inte "bara" är maskiner utan fått ett medvetande, utan att för den sakens skull bli Herbie i The Love Bug (R. Stevenson 1968) eller en snackande fyrhjuling.

Maximum Overdrive må inte vara den bästa film jag sett, men den är kul och rejält röjig.
Skådespeleriet funkar och effekterna känns helt okej.
Man hjular kanske inte runt i rummet av upphetsning, men ett och annat upphop i soffan blir det allt.
Tycker filmen är bra överlag, bjuder på spänning och action utan att bli alldeles för ostig.
Man vill stoppa ansiktet fullt med pizza alltmedan Estevez och gänget oljiga bekämpar maskinernas framfart.
Tycker inte King ska vara så missnöjd med denna giv, och hoppas han håller sig borta från de andra av hans filmatiseringar som mer bränner hål i hornhinnan av uselhet.
En solid 80-talare som bjuder på underhållning genom hela rullen plus ett extremt gjutet soundtrack.
En av världens bästa låtar, Hells Bells, är ju med och bara en sådan sak höjer ju betyget.
Maximum Overdrive är inte den bästa av King-historierna omgjord till film, men långt ifrån den sämsta och jag tycker allt folk ska kolla upp den.
Visst, den har inte de bästa skräckelementen som exempelvis The Shining (S. Kubrick 1980), Salem's Lot (T. Hooper 1979) eller Pet Semetary (M. Lambert 1989) har, men det väger den upp med att ha sköna actionsekvenser istället.
En rökare helt enkelt som jag tycker håller god klass och som bjuder på en stunds godis.
Vill du ha skräck, så skippa denna rulle för stunden.
Vill du dock ha action med vissa skräckelement tycker jag du laddar in denna i spelaren.
Rekommenderas med varm hand och elektrisk kniv på flykt.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Fatal Games (1984)

Title: Fatal Games
Year: 1984
Dir: Michael Elliot
Review: M Original
***

Kommer ni ihåg gymnastiken i skolan?
Man stod där med sin ospänstiga lekamen, sprang i cirklar, försökte undvika yxhuggen när man körde innebandy och sen var det alltid någon som försökte glutta in i tjejernas omklädningsrum.
Sen var det alltid några stjärnskott i varje klass som drömde OS-drömmar och slet så svetten sprutade, allt medan vi andra lufsade runt i lokalerna eller kastade boll på folk.
Inte lektionen man såg fram emot mest under veckan ska erkännas.
Man ändrade åsikt om gymnastik dock när man blickade mästerverket Gymkata (R. Clouse 1985) första gången.
Tänk om lektionerna varit så!
På temat gymnastikfilmer hittade jag även Fatal Games, som mer faller in i slashergenren än vigt sparkande actionrökare.
Slet omgående upp en påse dillskruvar, stretchade vaderna och ställde fram plinten.

På Falcon Academy of Athletics drömmer alla om det stora genombrottet i de olympiska spelen.
Det springs, hoppas, simmas och slits för att nå det målet.
Vi får följa en grupp ungdomar där alla delar intresset för träning och den alltid lika förbjudna älskogen.
Mitt i allt finns personalen på skolan som med hårda träningsprogram och viss medicin vill att eleverna ska nå framgången.
Samtidigt som det slits hårt för att nå sina drömmars mål smyger en mördare omkring på skolan.
En efter en faller de offer för den spjutkastande galningen med de glansiga gympabraxorna.
Skolans personal börjar fatta misstankar om att något inte står rätt till när eleverna utan spår är borta, eller inte dykt upp där de ska vara.
Eleverna själva börjar nysta i sina kamraters försvinnanden, och kommer de kunna stoppa spjutkastaren innan de alla genomborrats och ingen kommer till OS?

Ska villigt erkänna att jag helt missat Fatal Games, till och med då vi i T.O sagt att vi skulle beta av alla slasher-filmer vi kunde hitta.
Den verkar lite hamnat under radarn, kanske en smula oförtjänt.
Det som sägs är att den lånat/stulet mycket från filmen Graduation Day (H. Freed 1981), som jag faktiskt inte sett ännu.
Detta ska såklart åtgärdas illa kvickt för en slasher man missat som dessutom har Linnea Quigley i en av rollerna.. är ju så man får skäms att man inte ögnat ännu.
Men, tillbaks till Fatal Games, som jag förövrigt såg i slutscenerna hade Linnea Quigley i listan över gymnaster, såg henne dock inte.
Anledning nog att se den igen bara det.
Kan tycka som sagt att det är en smula oförtjänt att den tappats bort i listan över just slasherfilmer man bör se.
Nej, såklart är det inte en odödlig klassiker som de mer kända 70/80-talarna, men den är underhållande på ett lät ostigt sätt.
Låter ju inte,och är inte, jätteskrämmande med en spjutkastande sportnörd till mördare, men det är annorlunda och man nickar gillande ändå.
Storyn är ganska tunn och karaktärsutvecklingen är ju inte jätteimponerande, men det behövs inte i en stänkare som denna.
Är ju meningen att man ska ha roligt och en åktur i en timme och trettio minuter.
På den punkten uppfyller den helt klart sitt jobb.
Sedan finns det ju också en ganska oväntad twist på filmen jag iallafall uppskattade, och som återigen gör att bortfallet i diverse listor känns lite underligt.

Skådespelarna är ju inga Gene Hackmans direkt, men det där extremt stelbenta infinner sig aldrig direkt, så det får klassas som B, men godkänt.
Är som jag nämnde nyss ingen vidare karaktärsutveckling, men man får en skaplig hum om vem som hör ihop med vem och vem som har en trist förälder och liknande.
Är ju en go' slasher man ser, och inget drama där karaktärerna och hur de funkar är a och o för filmens existensberättigande.
Effekterna i filmen är ganska kul, om än inte de mest trovärdiga man sett.
Men det bjuds på en del oväntat, och som sagt.. hur ofta ser man någon döda med spjut egentligen?
Första mordet i filmen kommer som en överraskning, för det är som sagt annorlunda och gjort ganska bra.
Sen är det alltid en fnissframkallare med vilka medel mördare i filmer som dessa tar till för att nå sina offer.
Vem skulle sitta på botten av en pool i en dykardräkt i väntan på att något tilltänkt offer skulle doppa kroppsstrumpan?
Mördaren i Fatal Games har uppenbarligen inte mycket annat för sig än att häcka på bassängbotten.
Inte mig emot då det bjuder på en kul scen.

Fatal Games är inte Halloween (J. Carpenter 1978), Maniac (W. Lustig 1980) eller Friday The 13th (S. S. Cunningham 1980) såklart, men jag tycker nog allt den förtjänar att nämnas på slasherlistorna.
Den är underhållande och det är ju vad man letar efter när man ser filmer inom denna genre som inte är de odödliga klassikerna.
Den bjuder på en del kul scener, en twist och en mördarstil man fnissar åt.
Gymnastikgenren är ännu ganska outforskad, både på actionfronten och skräckfronten.
Hoppas såklart ramla på någon mer film inom denna smala genre.
Gäller att passa sig när man går förbi lokala idrottsanläggningen i fortsättningen så man inte får ett spjut i någon mjukdel.
Filmen blir nog extra kul om man ser den i goda vänners lag, och då ska det vara människor som gillar filmer som dessa såklart.
Det är roligt, lite ostigt och sådär lattjo som filmer inom denna genre ska vara.
Värdig en väl tilltagen popcorn-skål och ett omnämnande när man pratar slasherfilmer.
Finns en rad filmer där som fått alldeles för mycket cred medan roliga filmer som Fatal Games exempelvis tappas bort.
Eller så har de fått stå tillbaks för nyare, sämre kloner som det inte finns någon rimlig anledning till varför folk gillar egentligen.
Som sagt, Fatal Games är inget mästerverk, men den är kul och jag känner att det är en film jag kan återvända till.
Men då kommer jag besöka den i sällskap av några likasinnade, för att ytterligare vrida till nöjet med den.
Sen vet man ju nästa gång det är OS... då får man se upp.
Hör jag en prasslande träningsbyxa närma sig i horisonten kommer jag iallafall slå rekord på 100 meter.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Tommyknockers (1993)

Title: Tommyknockers
Year: 1993
Review: M Original
***

Stephen King har ju gjort en och annan bladvändare värdig namnet, och hans betydelse för skräcklitteraturen kan ju inte annat än respekteras.
Mitt öga har ju alltid passat filmtittande mer än böcker, men ett par stycken av hans verk har jag allt betat av.
Desto flesta filmatiseringarna av hans verk har jag ögnat, och en skaplig andel såg jag när jag var yngre.
Har ju varit inne på risken med att återbesöka en gammal filmbekanting man dyrkade som ung i vuxet tillstånd, så hade en oro när jag återbesökta Tommyknockers.
Var inget knäböjande inför just den här som yngre, men jag minns att jag såg den ett par gånger och gillade den.
Hittade den för en liten kaffepeng på facebook och tänkte att jag skulle återbesöka den igen, då det var länge sedan sist.
Oron som sagt låg kvar sedan jag återvänt till The Langoliers (1995) med en inte helt välsmakande eftersmak i munhålan.

Filmen, eller miniserien, utspelar sig i den sömniga småstaden Haven i delstaten Maine.
Livet går sin gång och alla känner alla.
Författaren Jim Gardner (Jimmy Smits) bor där med sin käresta Bobbi (Marg Helgenberger) och sin hund.
Hans karriär är på upphällningen, och detta är såklart en ordvits då han lider av alkoholism.
På efterfesten till en uppläsning gör han bort sig ordentligt när han druckit alldeles för mycket.
Hemma i Haven så har Bobbi hittat ett mystiskt föremål nedgrävt i skogen i närheten av deras hus.
Föremålet får henne att känna sig uppåt och mer energisk, och hon vill att Jim ska hjälpa henne gräva fram det.
Runt om i staden, i takt med att föremålet grävs fram mer och mer så börjar lustiga saker hända.
Människorna i den lilla staden börjar förändras, och många verkar fått en inspiration till att skapa olika sorters maskiner.
En del av maskinerna är till för att sortera brev, andra för att hjälpa en ung aspirerande magiker på traven och en för att hämnas på sin otrogne man.
Nästan alla verkar påverkas, förutom ett fåtal och däribland Jim som verkar skyddas från förändringen på grund av sin stålplatta han fått inopererad i huvudet efter en olycka.
Människor försvinner och det blir mer och mer hotfullt och underligt i staden.
Jim bestämmer sig för att gå till botten med det och förhoppningsvis kunna rädda Bobbi undan det beroende hon fått för föremålet i skogen.
Men kommer han och de fåtal andra som är omärkta av det mystiska föremålet hinna stoppa det innan det är för sent?

Min oro var i detta fall inte befogad, för Tommyknockers har faktiskt åldrats helt okej.
Det är som brukligt att vissa av effekterna är lite off.
Den är ju gjord i början av dataeffektåldern och det var ju inte alltid top of the line när det gjordes för TV.
En grej där jag tror den överlevt tidens tand på är att den faktiskt har bra skådespelare.
Det är en rad av dem man känner igen från andra filmer och serier, som dessutom gör arbetet bra.
Jimmy Smits, Robert Carradine som man känner som Lewis Skolnick från Revenge Of The Nerds (J. Kanew 1984), John Ashton och E.G Marshall är bara några av namnen.
Var ju något av en grej också när filmen kom att den före detta horisontalfilmsaktrisen Traci Lords har en ganska stor roll.
Det var folk som tyckte det var "osmakligt" att hon var med i en "vanlig" film.
Hon gör inte bort sig, och har uppenbarligen lyckats göra en karriär efter porren som skådespelerska och det känns rimligt med tanke på att hon funkar.
Det hade nog lätt kunna bli så att Tommyknockers fått samma sjukdom som många andra "direkt till TV"-filmer lider av om inte skådespelarna varit så pass bra som de är.
Visst, är ju inga Oscars-framträdanden kanske, men de gör så att det funkar med ett visst stänk av trovärdighet ändå i ett inte allt för troligt scenario.
Karaktärsutvecklingen är bra, och man får en helt okej insyn i de man får följa i filmen.
Det är vardagliga problem och bekymmer som finns där redan innan det de gräver fram i skogen börjar ändra folks beteende.
Skulle kunna bli ostigt, men jag tycker allt att det fungerar och man kan känna för karaktärerna.

Har inte läst boken, men enligt vad som skrivs och sägs så håller sig denna film ganska trogen originalet iallafall.
Jag gillar storyn, men som brukligt är så spårar det ju ur lite på slutet i sann King-anda.
Men det är inget som stör nämnvärt, och det är ju iallafall inte lika lökigt som slutklämmen på 6-timmarseposet The Stand (1994).
Här håller sig de scener som med en liten knuff åt fel håll hade blivit riktigt pajiga på rätt sida av gränsen, som tur är.
Dessutom blir ju historien lite mer djup när man tänker på att delar av den skrevs som terapiarbete kring Kings eget missbruk, som han nu är kvitt.
Jims alkoholism, människornas besatthet av föremålet och det där ruset som det till en början gav innan det övergick till vansinne.. jag gillar det.
Det ger storyn ett ytterligare djup som känns behövligt och välkommet.
Är ju i flera historier som han rör vid ämnet, och ofta med ett bra resultat enligt min mening.
Stephen King anser boken vara usel, och den var också den sista han skrev innan han tog tag i sitt liv och blev nykter.

Jag är ju inget stort fan av 90-talet, men Tommyknockers är årtiondet till trots bra och underhållande.
Det är lite spänning, lite vardagsbekymmer och en dos science fiction i en ganska angenäm mix.
Man kan läsa in, som jag nämnt, problematiken kring att ha ett beroende och kampen mot detta.
Eller så ser man den bara som tre timmar underhållning.
Är nöjd att jag återvände till den efter debaklet med The Langoliers som faktiskt inte var så intressant längre tyvärr.
Men Tommyknockers höll bra standard, och kanske till och med lite över vad man kan förvänta sig av en film gjord direkt för TV på det förkastliga 90-talet.
Det är inte den bästa av King-filmerna, men långt ifrån den sämsta.
Skulle säga att Tommyknockers lagt sig på en bra nivå, åldrats värdigt och är helt klart sevärd även nu när jag inte längre än 14 och kanske inte var fullt lika selektiv med vad som var bra eller inte.
En stunds underhållning helt enkelt, passande för en söndageftermiddag eller med en käresta till fredagsmyset kanske.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***

Masters Of The Universe (1987)

Title: Masters Of The Universe
Year: 1987
Dir: Gary Goddard
Review: M Original
***

Hoppar in i tidsmaskinen till en tid då mina tänder hade glugg, mitt ansikte var slätt och min mage inte byggd av chips.
Jag belamrade mitt pojkrumsgolv med Masters-figurer, Masters-tidningar och vid besöken till lokala videouthyraren så slank det ofta med någon av de tecknade filmerna om de samma.
Det började skrivas i tidningarna om att Sveriges egen Dolph Lundgren skulle porträttera He-Man på vita duken.
Behöver jag säga att mitt 8-åriga jag var exalterad bortom sans?
Det är alltså med en nostalgisk känsla i prick varenda cell i kroppen jag laddar i Masters Of The Universe i DVD-spelaren.

På Eternia har Skeletor (Frank Langella) med hjälp av en underlig sorts nyckel lyckats att ta kontroll över slottet Grey Skull.
Han håller också Grey Skulls inneboende häxa (Christina Pickles) fången och vill komma åt hennes krafter.
Detta kräver dock att saker i deras kosmos är i linje med varandra.
Utanför slottets väggar försöker He-Man (Dolph Lundgren) komma på hur han ska återta kontrollen över slottet och hindra Skeletor från att få krafterna.
He-Man i sällskap av Man At Arms (Jon Cypher) och Teela (Chelsea Field) träffar figuren Gwildor (Billy Barty) som visar sig vara skaparen av den mystiska nyckeln.
Det visar sig också att han har en andra likadan nyckel fortfarande i sin ägo som Skeletor vill få fatt i.
När den aktiveras förflyttas He-Man och hans kamrater till Jorden, och efter dem följer några av Skeletors kumpaner.
Väl på Jorden får ungdomarna Kevin (Robert Duncan McNeill) och Julie (Courtney Cox) fatt i nyckeln innan He-Man.
I tron om att det är något slags nytt fräckt musikinstrument trycker de på knapparna, och plötsligt befinner de sig mitt i ett kosmiskt äventyr som spänner över två olika världar.

Som sagt, nostalgin är ju på hög nivå när jag sitter i soffan och ögnar denna film.
Ibland kan ju nostalgin vara en käpp i hjulet, då man minns filmen som mycket bättre än vad den faktiskt är.
Ett sådant tydligt exempel är ju Howard The Duck (W. Huyck 1986) som visade sig vara riktigt röten när man såg den nu.
Masters kommer jag dock ihåg att jag ändå var lite besviken på när den kom.
Kan inte sätta fingret på exakt vad det var, men tror att det rörde att de i långa stunder av filmen är på Jorden.
Detta rimmar illa med serien och de tecknade filmerna, och känt sen gammalt är ju att jag är extremt petig med sådana saker när jag ser på filmer och serier som baseras på exempelvis då andra böcker, serier eller tidningar.
Jag tror dock att jag tycker filmen känns "bättre" nu när jag ser den än när jag var yngre.
Den är absolut inget mästerverk och har inte åldrats lika bra som exempelvis äventyrsstänkaren Beastmaster (D. Coscarelli 1982), som fortfarande är riktigt vass.
Men när man vigt sitt liv åt att i stort sett dagligen se någon film, och då ofta de som kallas b-filmer har man lärt sig se förbi vissa sådana fel och brister.
När jag ser filmen nu förstår jag också varför de valde att sätta mycket av filmen i "den vanliga" världen.
För effekterna och utseendet på Eternia är inte optimalt.

För att nämna effekterna lite mer är det väl den största bromsklossen för filmen egentligen.
Manuset är ganska roligt och bjuder upp till dans på äventyrsrotundan måste jag säga.
Tillika är inte skådespelarna dåliga, och behöver inte skämmas för sina insatser på något sätt.
Det finns en viss karaktärsutveckling även om den är sparsam, men man får lite bakgrundshistorik till personerna på jorden.
Speciellt rör det Courtney Cox's karaktär Julie.
Visst kastas man in i äventyret ganska omgående, och är man inte bekant med He-Man alls kan jag tänka mig att det blir lite rörigt.
Rekommenderar därför att man ser de gamla guldserierna, alla finns tillgängliga på DVD såklart.
Eller om man har tur och ramlar på de gamle serietidningarna ska man självklart lätta på lädret och inhandla dem.
Har läst i efterhand att filmen inte baserades på serierna eller de tecknade filmerna, utan enbart utifrån leksakerna som Mattel släppte.
Tycker ändå man ska kolla upp serierna och filmerna för lite bakgrundskoll på karaktärerna.

Själva storyn i filmen är det inget större fel på, det är en ganska bra "resa mellan världar och stöka"-story.
Även skådespeleriet är rätt bra, och skådespelarna fungerar bra.
Några av dem är ju de facto bra skådisar som inte missköter en film man kan tänka att de kanske inte tog sig an med förhoppningen att vinna en Oscar.
Men effekterna drar tyvärr ner helhetsintrycket som nog annars skulle bli högre.
Det ser inte bra ut till stora delar, flygscenerna speciellt ser riktigt tråkiga ut tyvärr.
Det känns som att budgeten kanske spelat in i detta, då andra samtida och tidigare filmer har riktigt bra flygscener och andra effekter.
Vissa av maskerna är inte heller så trovärdiga tyvärr vilket också gör att mitt vuxna jag kopplar på det kritiska ögat lite mer än vad jag vill egentligen.
Känns inte rätt, men det kritiska går inte alltid att stänga av tyvärr och då främst inte när det gäller en film med intentionen att vara en bra effektfilm.
Är ju skillnad om man ser en film gjord för ett burgarmål och skosnören till effekter, men här håller det inte med dåliga effekter tyvärr.
Det är synd, för den har alla ingredienser för att vara en riktigt kul rulle, men faller lite på grund av effekterna.
Missförstå mig inte, den är fortfarande kul men tappar i betyg tyvärr.

Överlag är Masters Of The Universe en kul film, men lite trista effekter.
Kan man se förbi de pappriga flygsekvenserna och lite halvtråkigt gjorda miljöerna är Masters ändå ett bra äventyr.
Jag känner en pepp infinna sig att lägga mig på närmsta soffa och läsa serietidningar dagen lång.
Växte du upp med He Man eller någon av de andra serierna i samma skola så tror jag du kommer få en kul stund med filmen, trots effekterna.
Det är en nostalgisk resa man gör trots allt.
Är du inte bekant med det och tycker att de senaste tio-femton årens äventyr är det bästa som gjorts tror jag du ska hålla dig borta dock.
Effekterna som sagt är inte top notch, men det är ett äventyr och jag tycker det är roligt att se om den nu.
En varm nostalgisk känsla, och samtidigt ett vemod infinner sig när jag ser Masters.
Är ju inte annat än att man ibland saknar att vara liten...

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***

Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV (2000)

Title: Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV
Year: 2000
Dir: Lloyd Kaufmann
Review: M Original
***

Ska sägas först att jag såg filmen via en stream-sida på internet.
Inte sett en DVD eller Blu-rayversion av filmen alltså.

För ett helt gäng år sedan var jag med i ett band.
Vi hette The Melvin Junko Band, och hade tagit namnet ifrån The Toxic Avenger II (L. Kaufmann 1989).
Det hände ofta att vi i bandet satt i någon lya, åt enorma mängder popcorn, drack blasfemiska volymer läsk och ögnade Troma-filmer.
En riktigt härlig tid.
Var på gång att vi skulle spela in en låt och skicka till Troma för att förhoppningsvis hamna på något soundtrack.
Det blev aldrig av tyvärr.
Vet inte exakt hur många av Tromas titlar vi såg, men det var en hel del.
En favorit var den första Toxic Avenger (L. Kaufmann 1984).
Efter många herrans år tänkte jag att det var dags att förhoppningsvis kunna återuppleva den goda tiden genom att se The Toxic Avenger IV för första gången.

Filmen tar avstamp i Tromavilles skola för "speciella barn".
Helt plötsligt blir skolan attackerad av en terrorgrupp i blöjor som hotar att spränga hela skolan.
Toxie dyker upp, och i en av världens längsta sekund-scener så ska han och hans sidekick LardAss (Joe Fleishaker) hindra gruppen från att spränga sin bomb.
Detta misslyckas och av någon mystisk anledning så blir Toxie skickad till ett alternativt universum, till Amortville.
Till Tromaville skickas då Noxie, Toxies onda tvilling från det alternativa universumet.
Det blir direkt konstigheter då Toxie är vänlig i det knepiga universumet där alla är sura skurkar.
Noxie i sin tur beter sig i Tromaville, sliter armarna av polischefen, kastar barn in i väggar och liknande illdåd.
I Tromaville slår sig Noxie i lag med den korrupte Sgt Kazinski, spelad av Dan Snow som vi känner igen som Cigar Face från The Toxic Avenger.
Toxies flickvän Sarah (Heide Sjursen) blir gravid, med två olika män... eller två olika Toxic Avengers.
Nu måste Toxie komma tillbaka till Tromaville, och Noxie skickas tillbaka till sitt universum så att det återigen kan dansas och fröjdas på Tromavilles gator och torg.

Det jag uppskattade med Troma var att filmerna kändes som att de var gjorda med låg budget med mycket kärlek och humor.
Visst var det B som tusan, men det fanns ändå någon slags kärlek bakom dem.
Men... det var länge sedan.
De senaste filmerna från Troma man sett har varit skämskudde fram, och det känns som att hela glädjen är borta.
Numer känns det som att filmerna görs mest för att de "ska" göras, inte för att någon vill egentligen.
"Ha med tuttar, några dåliga effekter, lite avdankade porrskådisar eller musiker som gästspelar och sen återanvänd scener som funkade förr.... pärla"
Citizen Toxie är inget undantag tyvärr, det här är bara tragiskt att se.
Pruttskämt staplade på varandra, uppmixat med lite naket för att blidka publiken och en riktigt tunn story.
Utöver det är det också simpla, ganska plumpa skämt om utvecklingsstörda, homosexuella och andra grupper av människor.
Nej, jag står inte över att fnissa åt sådana skämt, men här blir det bara tröttsamt och det blir aldrig roligt.
Där de äldre Tromafilmerna faktiskt lockar skratt i sina "politiskt inkorrekta" skämt faller denna rulle helt platt.
Tror inte jag skrattade eller fnissade en enda gång, och det hade jag verkligen hoppats på att kunna göra.
Jag har svårt att se vilken publik de riktar sig emot med denna, för det mesta, om inte allt, man gillade med de gamla Toxic-filmerna är här ersatt med.. ja, trams.
Känns som en blodigare och mer avklädd variant av valfri Stefan & Krister-fars ungefär.
Skitnödigt, och det känns nästan som att det skulle komma ett laugh track för att visa oss vart det är kul.

Effekterna i filmen ska jag inte säga jättemycket om, för jag tror att versionen jag såg var lite klippt.
Eller så hoppas jag bara att den var klippt.
Var den inte det så är filmen motorsågad i klipprummet av en blind med neurosedynarmar, för det är riktigt hackigt stundtals.
Det man ser i effektväg är.. ja, Troma.
Något som stör mig något fruktansvärt med denna är alla helt oförklarliga lösmustascher och annat de ska larva sig med.
Nej, det är inte roligt, det är bara fånigt och ökar ytterligare på tanken att man ser en fars ala svensk sommar.
Det känns riktigt tråkigt att plocka fram stora häcksaxen mot ett bolag jag genom åren försvarat och sett som nytänkande.
Men med denna känns det som att de slog den sista spiken i kistan för mitt intresse iallafall.

Skådespelarna då?
Röstskådisen som gör The Toxic Avengers röst, Clyde Lewis, funkar.
I övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen alls.
Ni förstår kanske själva hur illa ställt det är när Ron Jeremy är på toppen av skådespeleriet.
Det är snäppet sämre än valfri 70-tals horisontalfilm ungefär, fast gjord 2000.

Det är svårt att ge en recension av den, för genom hela filmen satt jag bara och retade mig på vad de gjorde mot en filmserie och ett bolag jag faktiskt gillar... gillade.
Hur de använde sig av enkla knep för att försöka vara putslustiga eller "provocerande".
Extremt tröttsamt och jag drog inte på munnen en enda gång trots Tromas många försök att vara roliga.
Jag tackar inte nej till våld och naket, men här bryr jag mig inte ens för jag är för irriterad av den genomusla filmen jag suttit igenom.
Det finns ju en skala som människor inte förstår när det kommer till att se en dålig film och dyrka den, och se en dålig film och hata den.
För många är ju en dålig film alltid en dålig film.
En "so bad it's good" har vissa saker som gör att trots att filmen är dålig så tycker man om den, man skrattar och har roligt.
Citizen Toxie är en svettig tonårings blöta tuttfantasi kombinerat med en föredettings filmskapande, där ingen av dem borde närma sig filmmediet alls.
Känns tråkigt, men det går inte att skärma av sig från att detta är riktigt jävla dåligt bara.
Men Stefan & Krister med blodstänkt?
Nej, ni har tappat mig Troma... tur att ni har ett gäng sköna titlar från tidigare år man kan rensa ögonen med.
Troma r.i.p

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: *

Fight For Your Life (1977)

Title: Fight For Your Life aka Stayin' Alive
Year: 1977
Dir: Robert A. Endelson
Review: M Original
***

Ibland så frågar folk varför man gillar vissa filmer, eller filmer inom en viss genre.
Många gånger köper folk förklaringen, men ibland blir det svårt att förklara vad det är man kollar på egentligen.
Exploitation och sleaze är sådana genrer som får den mest luttrade att höja på ögonbrynen.
När man försöker förklara varför man gillar rullar inom de genrerna får man ofta en blick som andas att man är någon slags hjärnskadad.
Fight For Your Life faller in i dessa genres, och är en film True Originals missat.
Den är med på den av oss filmälskare ack så hatade Video Nasty-listan.
Eftersom alla moralisternas värsta mardröm blev sann och filmcensuren lättade i många länder finns den nu att tillgå ocensurerad på DVD.
Under årets första T.O-sammankomst så tidsreste vi tillbaka till det sena 70-talet och denna exploitationrulle.

Den kriminella Jesse Lee Kane (William Sandersson) rymmer tillsammans med sina kumpaner Chino (Daniel Faraldo) och Ling (Peter Yoshida).
Vid flykten dödar de några poliser, stjäl en bil från en hallick och ger sig av.
De härjar på sin flyktväg, och när de dödar ett affärsbiträde på en liten lokal butik så kidnappar de även Corrie (Yvonne Ross).
Corrie tvingas att visa var hon bor, och gänget tar då hela hennes familj gisslan.
Familjen tvingas först ge dem mat, och blir sedan utsatta för psykisk och fysisk misshandel av ständigt ökande grad.
Det kulminerar med att Corrie blir våldtagen och familjen står inför vägskälet att dödas eller slå tillbaka.

Det känns underligt att man som ung fick vänja sig med att se liknande filmer på ruttna VHS-kopior och nu kunna se dessa med krisp bild och bra ljud.
Blir ju en ännu skönare känsla i kroppen när man vet att exempelvis Fight For Your Life som varit både sönderklippt och förbjuden, nu fått upprättelse på något sätt.
Där denna film skiljer sig ifrån många andra på Video Nasty-listan är att denna faktiskt är ganska nasty.
Vi i T.O satsar ju på att se alla Video Nasty-filmerna, än är vi inte framme vid det målet men en till avbockad.
Hur står den sig på listan då?
Jo, den står sig bra måste jag säga, för den är faktiskt just "nasty" vilket inte alltid stämmer på filmerna på listan.
Vissa av de filmerna hamnade ju där baserat enbart på titeln eller att de innehöll något "omoraliskt".
Filmen är väldigt oförlåtande och är sådär politiskt inkorrekt som bara 70-talarna kunde vara.
William Sandersson som vi känner som den timide J.F Sebastian i Blade Runner (R. Scott 1982) eller den hunsade E.B Farnum i Deadwood (D. Milch 2004) är här helt tvärtom.
Han spelar en genomvidrig rasist, våldtäktsman och mördare och han gör det riktigt bra.
Skådespeleriet i filmen är genomgående bra, och det ger karaktärerna tyngd, i vad folk kanske vill kalla en b-film.

En sak som gör Fight For Your Life annorlunda mot mycket annan film är den totala avsaknaden på vad som är "korrekt".
Det dödas barn, det våldtas, siktas på spädbarn med pistol, överöses med rasistiska tillmälen och annat.
Allt görs också med en närvaro som gör det riktigt plågsamt att se stundtals, även om det faktiskt inte visas så mycket våld.
Men, som bekant är, så är ju ibland bara vetskapen om vad som händer ännu värre då ens egna skeva skalle får måla upp scenen.
Det är sleazy och exploitation i ordens ursprungliga betydelse, och det kan nog reta vissa tittare som besöker denna nu när den finns tillgänglig.
Storyn är simpel och har gjorts förut, men det gör ingenting för det görs bra och har som sagt ett ytterligare lager man inte ser så ofta.
Mycket beror som sagt på att skådespelarna är bra, men även utseendet på filmen.
Det är lite grynig bild, kameravinklarna är udda stundtals och det ser inte sådär tillrättalagt eller fräscht ut som nyare filmer gör, och som faktiskt förstör känslan ofta.

Det filmen fått kritik för är det rasistiska språket, och jag kan köpa att folk hajar till, för det är grovt och hela tiden.
Men de som stjälper ur sig det är inte hjältar i filmen, utan det är just buset som knatar på i de fotspåren.
Lite kuriosa är att det kom två olika trailers till filmen, en riktad mot en vit publik och en mot afro-amerikaner.
Båda turligt nog utan att måla upp buset som hjältar.
Man känner inte den där peppen till de risiga i filmen som man de facto kan göra i vissa filmer där de görs till någon slags antihjältar.
Här är de bara svinpälsar man vill ska få på tafsen, och helst omgående.
Återigen spelas de riktigt bra, och familjen, med undantag för kanske Grandma Turner (Lela Small), är också bra.
Många av de som spelade i filmen gjorde ingenting efteråt vilket jag tycker känns konstigt med tanke på att de allra flesta sköter sitt jobb bra.
Inte heller gjorde regissören något efteråt, vilket också är synd för vem vet vad som skulle kunna kommit med tanke på vilken stark tobak den här rullen är.
Enligt imdb.com arbetar han nu som tandläkare, vilket för egen del är mer skräck än någon film kan frammana.

Fight For Your Life är en bra exploitation och hämndrulle, helt klart.
Skådespeleriet håller bra klass och manuset må vara gjort förr, men känns ändå annorlunda med tanke på den råhet filmen visar.
Det är som sagt något visst med 70-talsfilmer, innan det började komma in vad som var korrekt och inte.
Man känner en lätt smutsighet kleta sig fast på kroppen när man ser sådana här rullar, och man kan sakna det.
Finns många nutida filmer folk snackar om som att de är så vidriga, men i mina ögon finns det få filmer som gör mänskligt avskräde lika mycket rättvisa som en hårdkokt 70-talare.
Allt var så mycket smutsigare och ärligare då på något sätt, och Fight For Your Life är inget undantag.
Skulle inte förvåna mig om man kunde läsa om en liknande incident till morgonkaffet vilken dag som helst nu, medan det kanske inte händer så ofta att någon syr ihop en mun med röven på någon direkt.
Det är skitigt, elakt, noll medmänsklighet visas och 70-talets glans ligger som en nybakt muffin av gott över hela filmen.
Är den ett mästerverk?
Nej, det finns andra hämndrullar som är bättre, men den står sig absolut bra och tiden har inte gjort den sämre.
När man ser den nu tänker man osökt på att filmer av den här sorten inte görs längre, eller iallafall inte på samma sätt.
Det är synd, för hårdkokta rullar kan man nog aldrig få för mycket av tror jag.
Fight For Your Life är en bra film på Video Nasty-listan och jag tycker det är kul att den finns att få tag i numera på en bra DVD-utgåva.
Nu kan man bara hålla tummarna för att Arrow Films gör en riktigt smaskig utgåva, som man hoppas med alla filmer.
Helt klart en film för alla med intresse för hårda och oförlåtande rullar, och en upprättelse för all skit som filmmakare och filmförsäljare fick utstå under moralpanikens glansdagar.
"If it wasn't for that gun, you'd be a yellow-streaked bum!"

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***

 

The Taking Of Deborah Logan (2014)

Title: The Taking of Deborah Logan
Year: 2014
Dir: Adam Robitel
Review: M Original
***

Man börjar komma tillbaka efter alla bukfyllor runt jul och nyårshelgen.
Man orkar släpa upp sin sargade lekamen från sofflocket, och vad bättre då än att se på lite film?
Inte mycket bättre än det säger jag.
Blivit tipsad om att The Taking Of Deborah Logan skulle vara värd att spana in.
Hittade den på en streamingsida på internet i bra kvalité och startade den för att se om tipsandet höll.

Alzheimers är en hemsk sjukdom som drabbar inte bara personen som får den utan också alla i dennes närhet.
Mia (Michelle Ang) och hennes team ska göra en dokumentärfilm om sjukdomsförloppet.
De har fått tillstånd att filma och följa Deborah Logan (Jill Larson) som uppvisat symptom på sjukdomen.
Hon och hennes dotter Sarah Logan (Anne Ramsay) intervjuas och följs i vardagen med allt vad det innebär.
Deborah visar tecken på paranoia och en del aggressioner, plus att hon förlägger saker och ting.
Hon tycks se saker som de andra inte ser, vilket hör till sjukdomsbilden enligt en läkare.
Filmteamet installerar kameror som filmar dygnet runt och överallt i huset och snart börjar det bli mystiskt.
Deborah går i sömnen, tycks sväva upp på köksbänkar och annat lurt.
Men är det verkligen sjukdomen som gör Deborah så underlig, eller är det något annat som lurar i mörkret?
Filmteamet och Sarah börjar forska lite och hittar ledtrådar som kan leda dem mot något helt annat än de först trodde.

Plocka fram den gamla malpåsen som alldeles för många varit och fingrat i de senaste 15-20 åren.
Alla klichéer och beprövade knep som finns ligger och bara väntar på att få Hollywoods svettiga fingrar om sig i den där påsen.
The Taking of Deborah Logan är inget undantag, utan plockar flera saker ur påsen till mitt stora missnöje.
Storyn känns... ja, kanske inte fräsch, men alzheimers är ju en ovanlig deltagare i rullar som dessa.
Men det är väl ungefär det enda med filmen som jag ser som något positivt.
I övrigt är det inte mycket som får mitt blodtryck att nå nya höjder.
Men självklart försöker filmskaparna få min bakdel att lämna soffkudden med ständiga jump scares.
Jag är allergisk mot det som det är, men här blir det ännu mer pajas då de är förannonserade som en rea på Elgiganten.
Det är en av många dammiga sakerna som plockats upp ur malpåsen.
Släng på ett högt ljud och någon som dyker upp snabbt i bild eller vänder sig om så är man hemma.
Nej, det funkar inte och det förtar så enormt mycket från de scener som faktiskt skulle kunna blivit obehagliga om de tagits hand om på rätt sätt.

Just det, mitt i all trötthet som uppstod då jag blickade denna film glömde jag säga att det är självklart en "handhållen" film.
Självklart med allt vad det innebär i form av skak, konstiga klipp och allt annat som gör att man önskar att den genren skulle gå sin egen död till mötes omgående.
Det som med ett fåtal filmer var en fräsch grej som hade potential blev snabbt bara tröttsamma knep att göra film på.
Jag dyrkar Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980), hade kul med Cloverfield (M. Reeves 2008) och tyckte att Blair Witch Project (E. Sanchéz 1999) var ganska fräck när den kom.
Kanske någon eller några till som funkar, men det är en filmidé som borde ha begravts efter ett par rullar eller iallafall inte blivit var mans egendom.
Det har blivit så urvattnat att man inte ens höjer ett ögonbryn längre när den där ljudsmällen kommer.
The Taking of Deborah Logan har på detta plan verkligen parkerat på botten av tunnan.
Det är så extremt trött och oengagerat, och detta i kombination med ett överlag dåligt skådespeleri blir det verkligen en gäspfest utan någon som helst underhållning.

Storyn då?
Som jag skrev innan, alzheimers är inte något jättevanligt att stöta på i en sådan här film.
Däremot är allt annat precis vad man väntar sig och den slutar precis som man kan tänka sig.
Det kommer inga överraskningar och man börjar ganska omgående att snegla mot klockan för att se hur länge man sett.
Man har sett allt innan göras mycket bättre, det som utvecklar sig har man sett innan och slutet har man sett innan.
Effekterna är inte något att hänga upp i årets kommande julgran heller.
Skådespelarna känns inte trovärdiga utan det styltar omkring och allt ska verka otäckt medan man själv kommer på sig med att tänka på vilka räkningar man inte betalt än.
Det är inte någon karaktär man känner något extra inför, vilket jag tror man hade kunnat göra inför Deborah och hennes fruktansvärda sjukdom om filmen inte varit så rutten.

Svårt att skriva en recension som inte bara blir att jag sitter och kräks galla över filmen.
Men, det går tyvärr inte göra mycket annat.
The Taking Of Deborah Logan är en snarkfest där alla saker man gillar med skräck har snytits i, torkats med i ändalykten och kastats på soptippen.
Det är ruskigt oengagerat, trött och den bjuder på exakt noll överraskningar förpackat i skakig kamera och suddiga effekter.
Vissa filmer kan jag ändå förstå att andra människor kan tycka är bra även om jag inte gör det, men den här ser jag inte hur någon kan gilla.
Det finns liksom ingenting som är värt med den alls.
Känns nästan som att man önskade en släng av alzheimers så man kunde glömma bort denna bilkrock till film.
Där 2014 chockade mig med två riktigt bra filmer så visar den här att de var nog bara en lyckoträff och att den nutida skräckgenren tyvärr ofta blir platt fall rakt ner i gödselbrunnen.
Som sagt, rekommenderar inte denna till någon och hoppas att vi aldrig mer får se en skakig "dokumentär"-skräckfilm som är såhär rutten.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: *
- Skådespeleri: *
- Helhet: *