I Married The Eiffel Tower

Title: I Married The Eiffel Tower
Year: 2008
Review: M Original
****

Ännu en dokumentär som fokuserar på udda sexuella preferenser.
Denna gång hamnar monument, åkattraktioner, kyrkbänkar och annat mellan benen på de tre porträtterade kvinnorna i dokumentären.
En av kvinnorna är gift med Eiffeltornet, och filmskaparna följer med henne då hon åker till Paris för att där avnjuta en intim stund med sin man.
Vi får även se delar av en intim stund mellan en kvinna och hennes älskare... en åktur på ett nöjesfält.
Samma kvinna pratar även om problemen hon haft med sin käresta då han blev arbetslös.
Hon talar om World Trade Center.. och arbetslösheten, ja ni vet ju när WTC gick i botten.
Berlinmurens fru, som för övrigt bor i Sverige får vi också bekanta oss med.
Ni kommer aldrig titta på ett staket på samma vis igen.

Hela dokumentären är bara sak på sak som gör att man brister ut i totala bryt av skratt.
Samtidigt ska man ju inte glömma bort att detta är sjuka människor, två har klargjorda diagnoser bland annat.
Men det är fortfarande så fruktansvärt surrealistiskt att höra en människa prata om ett monument som att det är levande väsen som talar till henne och bedyrar sin kärlek till henne.
Att en åktur på ett halvtaskigt nöjesfält med hjälp av olja får orgasm på en kvinna.
Det är för mycket.
Man kan inte tycka varken synd om dom, eller förstå dom, för det är bara för mycket.
Språket de har, och hur de pratar gör att man inte ser sjukdomen som misstänks ligga bakom.
Man ser bara 3 kvinnor klänga på staket och vara översexuella, men inte mot människor utan mot saker, staket, souvernirer över sina favoritmonument och "män".
Precis som i dokumentären My Car Is My Lover så blir det lätt att man tror det är på låtsas.
Att dessa människor fejkar, blivit betalda eller helt enkelt luras.
Men det är ju inte så, hur gärna man än vill.
Att se en av kvinnorna stå med en modell av Berlinmuren inne på ett museum för Berlinmurens historia och prata om hur oskyldigt bespottad denna "vackra" mur blev är plågsamt.
Att hon verkar tro att tyskarna själva byggde muren, och sen inte tyckte om den.
Det är en plågsam uppvisning i inte bara dålig historiekunskap utan även i den otroligt skeva verklighet denna kvinna lever i.
Där Berlinmuren är en missförstådd älskare, och vars fru är en enstöring ifrån Sverige med engelskakunskaperna hos en dålig mellanstadieelev.

I Married The Eiffel Tower är en hysteriskt rolig och vriden dokumentär.
Visst, man tycker synd om kvinnorna som är sjuka, och där en av dem blivit sexuellt utnyttjad.
Men det är fortfarande bara en parentes i dokumentären, då det faktiskt bara nämns lite i förbifarten.
Resten är när de förklarar vad objekten säger, känner och förklarar sin kärlek.
Vissa av scenerna är så disturbing, att en double feature med denna och bilälskar-dokun är en riktig matig bit att svälja.
Men helt klart ett underligt ämne värt att se en dokumentär om.
Om inte annat för den helt lysande, och helt oironiska dialogen.

My Car Is My Lover

Title: My Car is My Lover
Year: 2008
Review: M Original
****

I bilreklamer talas det ofta om att bilen innehar en sexig sida, något erotiskt tilltalande eller något sensuellt över sig.
Linjerna diskuteras som om det vore de vackra formerna hos kvinnan du älskar.
Allt sexuellt du hört om bilar förvandlades någonstans på vägen till en korrekt sexuell känsla hos de två män vi får följa i denna dokumentär gjord av BBC.
Edward och Jordan är två män som har tappat bort sig i sin egna vridna värld där man polerar upp sin bil, för att polera staken i.
De är mecaphiles, och nej det är alltså inte en skön robot i Transformers.
Bubbla är en bil du inte kommer kunna se på med samma ögon längre efter att ha sett denna timmeslånga bilfantasts mardröm.
Vi får höra ingående om hur det är att ha ett förhållande med en bil.
Se närgånget hur en fullvuxen man med gubbkeps som det är fastlimmade björnöron på hånglar med en bil.
Även hur samma man i skydd av mörkret står och runkar på den andres bil.
Men goda vänner, det slutar absolut inte där.
Vi får även följa med de båda på en bilshow, där det är smek och kyssar på vareviga plåt.
Även den odödliga kommentaren från den yngre, inte fullt lika romantiska mecaphile, Jordan:
"A lot of these cars I would rape like a wild animal".
Är inte det kärlek så säg?

Dokumentären är en underlig, skrattframkallande resa genom två extremt udda hjärnor.
Ingen av dem har någonsin haft ett sexuellt förhållande med en människa exempelvis.
De förklarar vad det är som är så fascinerande och upphetsande med bilar.
Edward är vad man utan tvekan kan tänka sig skulle vara en "äcklig gubbe" om han inte fick styving i gabardinet av bilar.
Han smeker varenda bil han ser, pratar om att de är "ensamma" och hur fina de är.
När han polerar bort ett könshår från sin bubbla "Vanilla" är bara för mycket.
Även när de båda vännerna smeker sina bilar och på ett frustande, lite fyllgubbe sätt väser kärleksförklaringar åt dom är varenda tittare på väg genom porten in till galenskapen.
Detta är så fel på så många sätt, och självfallet är detta ett gott betyg för The True Originals.
Dokumentärer om riktigt udda sexuella preferenser är alltid av godo, för vad man än må gilla själv så kommer det för alltid att verka helt sunt och normalt.
Detta är på topp5 över de mest udda dokumentärer man kan se kan jag nog utan att överdriva säga.
Jag lovar er att ni efter tittande på denna aldrig kommer kunna höra någon säga "det där var en snygg bil" utan att det vrider sig lite i kroppen.
Nästa gång en bilreklam talar om åket som sexuellt kommer jag se Edward stå och slörunka vid avgasröret... och nej, det är ingen vacker syn.

Maniac

Title: Maniac
Year: 1980
Dir: William Lustig
Review: M Original
****

Frank, en schizofren man utmärkt spelad av den tyvärr avlidne Joe Spinelli gäckar New Yorks gator.
Han anfaller kvinnor och även par och dödar dom, tar med kroppar hem och dekorerar sina skyltdockor med delar av kropparna.
I bakgrunden är det Franks mamma som skapat detta monster genom sitt leverne och sitt kuvande av den unge sonen.
Flera människor faller offer för den svårt sjuke Frank.
När han finner en kvinnlig fotograf och blir kamrat med henne, ska hela sjukdomen vända eller kommer den ta en nedåtgående spiral?

Maniac är en i raden av filmer som djupt provocerade människor när den kom ut.
Kvinnorättsgrupper protesterade mot den, för den sades uppmuntra våld mot kvinnor.
Människor klagade på det grova våldet (effekterna signerade Tom Savini, som också spelar en mindre roll i filmen).
Filmen är annorlunda mot skräckfilmer i allmänhet, även än idag, trots 30 år på nacken.
Man får följa mördaren mer än att han/hon bara är en figur i filmen.
Man får se hur sjuk Frank är, och hur hans sinnessjukdom spelar ut honom mot sig själv och mot sina offer.
Dessutom är filmen smutsig, lägenheten där Frank bor är så skickligt inredd att man nästan häpnar.
Varenda detalj är på precis rätt plats, och precis rätt på alla sätt.
Där många andra filmer blir för filosofiska eller tillrättalagda slår Maniac direkt i ansiktet.
Man får följa med in i en sjukdom, ett kluvet tillstånd där ingen vet vad som ska hända.

Joe Spinell spelar Frank helt fenomenalt.
Ansiktsuttrycken, språket och hur han rör sig är på topp hela filmen igenom.
Det känns äkta, och när man sett extramaterialet om hur han levde är det än mer imponerande att han lyckas göra en så pass bra roll som han gör.
Joe Spinell ville göra en del två då han tyckte att kvinnogrupperna som anklagat honom för att vara kvinnohatare och sexist var helt fel ute.
Maniac II skulle handlat om en man som hämnas de barn som farit illa av misshandlande föräldrar.
Tyvärr blev det inte mer än ett par scener inspelade innan Joe Spinell dog 1989.

Maniac hör till en av mina favoriter i slashergenren, då den är så pass annorlunda.
Visst, vi får följa med in i psyket hos Jigsaw i Saw och liknande, men aldrig på samma plan.
Aldrig så att det verkligen känns som att denna sjuka människa lika gärna kunde vara på riktigt.
Vi vet ju med största vetskap att det finns människor som likt Frank urskiljningslöst dödar människor utan anledning.
Att psykvården skär ner, så att människor med grava psykiska problem inte får någon vård.
Att ha detta i bakhuvudet och se Maniac är nästan plågsamt.
En riktigt bra film som står ut i slashergenren som tyvärr kommit att bli urvattnad och tråkig.
Bra manus, bra klippning, bra ljud och framför allt ett underbart skådespeleri av Joe Spinell.

Suspiria

Title: Suspiria
Year: 1977
Dir: Dario Argento
Review: M Original
****

Sitt ner i båten och håll i hatten.
Dario Argentos filmiska mästerverk från 1977 kommer skaka om er ordentligt.
Färgsättningen, musiken, kameraåkningarna... allt är 5.0 för att citera min vän Tarmen.
Filmen rör en dansskola dit den amerikanska kvinnan Suzy (Jessica Harper) kommer.
Redan från det att hon anländer märker hon att det är något mystiskt med huset och flera av de som bor och verkar där.
Vi ser en kvinna ropa något i regnet och springa ifrån dansskolans lokaliteter.
Kvinnan blir sedan mördad i en av filmhistoriens mäktigaste dödsscener.
På dansskolan uppdagas den ena underliga händelsen efter den andra.
Suzy börjar forska i vad som försiggår egentligen.
Mysteriet är om möjligt ännu djupare än vad man till en början tror.
Slutsekvensen är en resa ner i helvetet.. precis som resten av filmen.

Suspiria är en av mina favoritfilmer, och tillsammans med Profondo Rosso (1975) det bästa Argento gjort.
Det som för mig gör att Suspiria står ut i genren är framför allt det makalösa färgspelet.
Det är så fel att det blir rätt, så skarpa färger att det skär i ögonen och i samspel med den magiska musiken av Goblin blir det bara succé.
Kameraföringen är som vanligt excellent när det gäller Argento.
Våldet i filmen är grafiskt och väldigt speciellt, vilket också tillför mycket till filmens helhet.
Ingen av de två uppföljande delarna i trilogin om mödrarna kommer i närheten av att ha samma stil eller känsla som Suspiria.
Detta är ett verk som står helt i en klass för sig själv, ohotad.
Det blir ännu bättre när man i extramaterialet får veta att historien sägs vara hämtad från Daria Nicolodis mormor som rymt från en dansskola på grund av allt mystiskt som hände där.

Musiken är ett kapitel för sig.
Goblins gör i Suspiria återigen ett utomordentligt arbete, och fixar det bästa skräcksoundtrack någonsin förmodligen.
Det följer i klassiska spår, men lägger till ytterligare ett par dimensioner med skrik, viskningar, skarpa ljud och väsande röstspår.
Goblin vet hur en slipsten ska dras helt enkelt.

Jag vill inte prata för mycket, eller för lite, om hur bra Suspiria är.
Jag lyckades få fatt i DVD-boxen där man får filmen, en extramaterialskiva och även soundtracket med.
Det är en komplett box, och extramaterialet berättar en hel del intressanta fakta.
Dario Argento säkrade sin plats som en mästare med denna och nämnda Profondo Rosso.
2007 kom den efter Inferno (1980) avslutande delen i trilogin om mödrarna Mother Of Tears.
Det är en omöjlighet att leva upp till den genreklassiker som Suspiria är.
Varken innan eller efter har det gjorts en liknande film.
En film man måste se, vare sig man gillar skräck eller inte.
Detta är ett konstverk.

Edward D Wood Jr

I en tid av remakes, urvattnade filmidéer, filmskapare helt utan hjärta är det alltid uppfriskande att vända blicken bakåt.
Till en annan tid och en annan passion.
Till en era innan ett skamset ruttet manus kunde maskeras med massa dataeffekter som får det att styvna i brallan på alla utan en brinnande kärlek för filmkonsten.
Ibland när allt det skräp som prackas på oss blir för mycket brukar jag återvända till en kär vän.
Nämligen den mycket omtalade, men sällan hyllade Edward D Wood Jr.
Idag på bussen pratade en ung kille om Ed Wood, och han sa såklart att det var "världens sämsta regissör".
Jag väljer att inte hålla med.
Ed Wood hade kanske inte det kunnande som utmärker en "bra" regissör.
Men det han hade, och som jag anser att många (de flesta?) av nyare regissörer saknar, var just hjärta och passion.
Han brann för att göra film, och med en outtömlig entusiasm kastade han sig från scen till scen.
Han höll humöret uppe, trots att han aldrig fick det erkännande han tyckte han förtjänade, och hans filmer förtjänade.
Visst, hans filmer är otroligt pajiga, men ser man bortom det ser man en man med stor passion.
Men likt alla av Ed Woods sort så dog han fattig, alkoholiserad och hånad.
Ed blev uppmärksammad och hyllad av sådana som mig långt efter sin död, vi som inte bara ser honom som en kuf som gillade att dricka sprit, göra dålig film och klä sig i kvinnokläder.
Jag ser Ed Wood som en pionjär, som de facto stärker mig när självförtroendet är lågt i min valda livsbana.
Jag försöker då att plocka upp lite av Ed's passion och hjärta i vad han höll på med.
Denna text är inte skriven för att ge en stor inblick i Ed's liv, utan mer bara en reflektion.
Ett minne över en tid då hjärta fortfarande fanns med i filmkonsten på ett djupare plan.
Då inte alla filmer som var lite udda kallades "independent" och glömdes bort i biografernas källare.
Det tragiska är att Ed Wood dog utfattig, alkoholiserad med en rad porrfilmer i ryggen, då detta var det enda folk ville låta honom göra.
Men känner jag Ed rätt så gjorde han även dessa med stor passion och glädje.
Allt för filmen.
Edward D. Wood Jr 1924-1978