It's Only A Movie....

Ingen hemlighet att vi i True Originals gillar skräckfilmer, och ingen hemlighet att man då är under ständig utfrågning.
Just hemkommen från att ha sett Evil Dead (F.Alvarez 2013).
Efter recensionen i dagens lokala blaska kände jag att detta inlägg var nödvändigt.
I tidningen fick filmen ett + för att den enligt recensenten var misogyn och helt förkastlig, på ett moraliskt plan.
Att det enbart var kvinnorna i filmen som drabbades, av arvssynden.
Utan att vara en spoiler kan jag meddela att det inte någonstans i filmen nämns något om arvssynden eller ens om religion, iallafall inte om kristendomen.
Huruvida voodoo eller det de kallar "häxkonster" innehåller arvssynd låter jag dock vara osagt.
Detta fick mig att tänka, för det är inte första gången skräckgenren är i skottgluggen, och förmodligen inte sista heller.
Den verkligt sexistiska och fördummande genren "chic flicks" slipper detta konstanta bombardemang av kritik.
En genre som de facto mindregör kvinnor och gör narr av de som vill kämpa sig ifrån "lyckofällan" där kärlek och framgång är måsten för att leva ett fullgott liv.
Vare sig det rör sig om religiösa knäppskallar, politiskt motiverade, skitnödiga recensenter eller rena filmhatare har det varit otaliga gånger jag har fått försvara min filmsmak, av olika anledningar.
Ofta rör det att de inte förstår min smak, vilket jag kan respektera för alla gillar ju inte samma saker.
Men ibland har det rört vad folk anser vara politiken i filmerna, eller har bestämt är politiken.

Jag personligen ser inte alla filmer som en reflektion av skaparens åsikter, mer fantasier och då inte några fantasier som vill levas ut genom något annat forum än film.
Samma sak gäller böcker, konst eller texter när man gör musik.
Jag målar och ritar väldigt ofta, och ibland väldigt underliga saker som jag plockar fram ur fantasin.
Fantasi är en av de finaste egenskaper människan har, och den ska näras.
Surrealisterna gjorde underbar konst på att plocka fram det underligaste ur tankeverksamheten och drömvärlden.
Ibland kan fantasier vara våldsamma eller underliga, men fantasier skadar ingen och är inget annat än fantasier.
Det som skadar är människorna som inte kan se skillnad på fantasi och verklighet.
I den kategorin faller de människor in som tror att enbart för man ser våld på film så blir man en våldsam människa.
Eller de som tror att de som ser mycket på skräckfilm skulle bli sexuella galningar eller våldsverkare.
Detta motiveras ofta med den filmgenre som kallas "tortyrporr", ett uttryck jag avskyr, som kommit upp de senaste åren.
Porr som i pornografi, "med syfte att väcka lust".
Ställer mig extremt tveksam till att människor blir sexuellt upphetsade av att se exempelvis Hostel (E. Roth 2005), förutom möjligen om de tycker någon i filmen ser väldigt bra ut.
Har aldrig hört en regissör av skräck säga att filmerna ska tjäna som material för sexuell upphetsning.
Det som skräckfilmer borde göra är ju att avskräcka från upphetsning, för vad händer med de som ligger?
Just det, de dör.
Moraliserande? Troligen inte, men man kan ju tolka det så om man är inne på spåret att filmer har någon slags gömd agenda.
Snarare rör det sig om att de ska fungera som underhållning, för att kittla våra sinnen med en trygg rädsla.
Som att åka berg och dal-bana fast utan möjligheten att hela vagnen släpper en rakt ner i backen.
Människor gillar att känna pulsen öka, och vissa av oss finner denna pulshöjning i film.
Att filmvärlden skulle ha ett samhälleligt ansvar, att uppfostra oss till goda medborgare har jag aldrig trott på.
Trots att film är en enorm del av mitt liv lever jag ändå med devisen vi alla känner igen så väl:
"It's only a movie".
Blir man så pass influerad av film att man går över en rimlig gräns, eller gör något skadligt mot någon annan har man problem redan innan man tryckt play på fjärrkontrollen.
De personer med dessa bekymmer skulle kunna triggas av precis vad som helst.
De människorna behöver professionell hjälp. 
Filmmediet kan inte klandras för våldet, det är andra saker som skapar våldet som är långt viktigare att ta itu med än att försöka censurera filmer eller konst.
Sedan har vi ju faktiskt den fria viljan att välja bort att se saker man inte tycker om eller känner en avsmak inför.
Jag undviker gärna tv-program där barn och djur far illa, eller där det visas från sjukhus.
Jag mår dåligt av det och väljer således att inte titta på det.
Precis som jag väljer att inte lyssna på musikradio, eller läsa vissa sorters böcker.
Vi kan värja oss från det som visas på tv i mångt och mycket.
Att samma diskussion inte tillnärmelsevis lika mycket förs om exempelvis reklam är helt oförståeligt.
Reklam kan vi inte värja oss emot eftersom den är överallt, och den måste väl ändå anses mer skadlig än skräckfilm?
Är ju ingen som säljer oss synen att vi ska klä oss i hockeymask och stympa flummare som ligger i skogen.
Däremot pådyvlas vi från dag ett att man ska vara pinnsmal, lycklig hela tiden, leva i lycklig tvåsamhet, ha det allra dyraste.. och den som faller utanför denna ram är inte en "bra medborgare" och en misslyckad människa. 
Man är inte lycklig om man inte är som de där personerna i reklamerna.

Skräckfilm är inte för alla, men att kalla genren misogyn och att vi som ser på filmerna som män är potentiella våldtäktsmän och våldsivrare och som kvinnor missledda självhatare är inte bara fruktansvärt provocerande utan också direkt felaktigt och ledsamt.
Det rör en extrem form av underhållning, vare sig du förstår att det är underhållande eller inte.
Det finns ingen vetenskaplig undersökning som visar att män som ser skräckfilm skulle vara mer våldsamma eller överrepresenterade bland våldtäktsmän än de som inte sett en droppe blod på film i hela sitt liv.
Ofta läser man dock att kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld finner styrka i filmer där kvinnor slår tillbaka mot förövarna.
Som svar på ett blogginlägg på internet om den syn jag diskuterar här skrev flera kvinnor att de funnit styrka i exempelvis I Spit On Your Grave (M. Zarchi 1978).
En film där en kvinna utsätts för en lång och utdragen våldtäkt och sedan hämnas.
Filmerna i genren rape & revenge har kallats den mest feministiska filmgenre som existerar av vissa och instruktionsfilmer för våldäktsmän av andra.
Dessa kvinnor möttes av en enorm misstro och dessutom av rena nedtryckningar för att de såg filmerna som kraftgivande.
Enligt flera andra skribenter på inlägget var dessa kvinnor lurade, av samhället och av män, till att tro att de fann styrka i filmerna.
Inte nog med att de blivit utsatta för det vidrigaste som kan ske en människa, utan de blir ifrågasatte och nedtryckta i efterhand också.
Ett beteende som alltid är vidrigt och helt jävla fruktansvärt.
All heder till dessa kvinnor som kämpar för ett normalt liv, och hittar de styrka i våldsamma filmer är det väl bara bra?
Ser dessa motståndare och nedtryckare hellre att de kuvas av våldtäktsmännen och förstörs som individer?
Låter inte som frihet i mina öron, utan mer som den moralpanik som drabbade England med Video Nasties-listan och efter Studio S på 80-talet i Sverige.
Bilden längst upp i detta inlägg är ifrån filmen Thriller - En grym Film (B.A Vibenius 1973) där Christina Lindberg slår tillbaka mot sina förövare.
Minnas ska vi också, när en diskussion som denna förs, att i många filmer är kvinnorna hjältar, den som överlistar mördaren och överlever blodbadet.
Eller som i I Spit On Your Grave eller Thriller, där de kämpar sig tillbaka och förgör de som försökte förgöra dem.
En lärare jag hade i en genuskurs på universitetet sade att hon tyckte rape & revenge var den mest feministiska filmgenre som existerade och rekommenderade alla kvinnorna i klassen att se någon av de filmerna.
Var hon också bara lurad?

Jag har levt hela mitt liv med film, och mina politiska övertygelser och hur jag som man ser på kvinnor har inte formats utifrån någon film..
De politiska åsikter jag har kommer från omvärlden, från min familj och mina vänner, och från en viss andel ifrån böcker och musik, men inget kommer ifrån skräckfilmer.
Visst, det finns spår av politik från diverse regissörer och skådespelare där inne, men det är personligt och behöver kanske inte alltid ha smittats av sig i filmerna de gjort.
Det som det jag har tagit med mig dock är möjligheten att nära mina fantasier, hålla min kreativitet igång.
De människor jag känner som är mest nersyltade i våldsamma filmer, är de lugnaste människorna, som dessutom räds våld i det riktiga livet.
De som ser skillnaden mellan det vidriga våld vi ser i samhället och de effekter som är våldet på bioduken eller i tv-rutan.
Män och kvinnor med vad som kan anses vara "sunda värderingar", men med en filmsmak som är extrem och provocerande för många.
Därefter döms de också, som kvinnofientliga, lurade, sämre människor som onanerar sig galna till våld.
Filmer skapar inte oreda, våld och en dålig syn på sina medmänniskor.
Vi måste veta var vi ska lysa våra lyktor i samhället för att komma åt problemen, och filmer är inte där vi ska lysa.
Jag har alltid avskytt censur, och anser att reklamen vi tvingas se varje dag skadar mer än vad filmer någonsin kan göra.
Vi har inte valt att se reklamen, däremot väljer vi att se en skräckfilm på bio eller tv.
Reklamen kan vi inte värja oss emot, däremot att kunna gå hela livet igenom utan att ha sett en enda skräckfilm är enkelt.
Skräckfilmer letar vi upp medan reklamen letar upp oss i varje steg vi tar i livet.
Skräckfilmer är fantasier, som inte är menade att reflektera regissörens hemligaste önskningar, eller att fördärva unga och göra dom till galningar.
Reklamen vi ser varje dag är retuscherade bilder menade att föreställa en verklighet få kan leva upp till.
Ser du skillnaden?

Keep repeating, 
it's only a movie...
Only a movie...
Only a movie...