Oculus (2013)

Title: Oculus
Year: 2013
Dir: Mike Flanagan
Review: M Original
***

Jag var aldrig något fan av tv-serien Varan TV (1997), det var alldeles för studentikost för min smak.
Men jag använder mig någorlunda frekvent av en sketch ifrån den serien för att beskriva filmer med en pajig story eller en väldigt tunn plot.
"Sagan om det onda pappret" har i min värld alltså blivit en synonym för filmer eller storys med väldigt tunn plot, eller där ett vardagligt föremål/fenomen ska utgöra det otäcka och mystiska.
Oculus faller in i den kategorin, då filmens fokuspunkt är en spegel.

Tim (Brenton Thwaites) har i ett antal år varit på sjukhus på grund av det trauma han som ung utsattes för.
Nu har tiden kommit för honom att återvända till samhället igen.
Traumat med att hans pappa (Rory Cochrane) sagts ha torterat och dödat hans mamma (Katee Sackhoff) innan Tim själv vände vapen mot fadern tog inte bara hårt på honom, utan också på hans syster Kaylie (Karen Gillan).
Väl ute i friheten återförenas syskonparet och åker mot hemmet.
Kaylie berättar då att hon genom sitt jobb på en auktionsbyrå lokaliserat och stulit en stor spegel som hängde i deras hem när allt hände deras familj.
Kaylie säger att spegeln figurerat i många underliga händelser och att den nog haft något med deras pappas och mammas galenskap att göra.
Väl i huset börjar glimtar av dåtiden börjar komma tillbaka, minnet av en underlig kvinna och allt det hemska fram till att Tim pressade ner avtryckaren.
Vad är spegelns roll i alla dessa underliga historier egentligen och går det att stoppa den?

När jag såg trailern för Oculus och det blev klart att det handlade om en "ond spegel" kom Varan TV-citatet upp direkt.
Visst, speglar kan ge upphov till både skräck och mystik.
Vad finns på andra sidan spegeln?
Är det man ser egentligen den riktiga världen och man själv är i spegelbilden för någon annan?
Frågorna är många, men tyvärr bjuds man i Oculus inte på något av detta mystiska direkt.
Jag såg den när jag låg hemma en dag och bläddrade på Netflix.
Klagar ju ofta eller alltid på nyare skräckfilmer och deras brist på originalitet, men sen ska man ju ändå ge rullar en chans för ibland blixtrar det ju till.
Senaste åren har ju faktiskt bjudit på ett par rullar jag gillat, så försökte mig på denna spegelskräckis i hopp om att den också skulle chocka mig.
Var ju onekligen ett tag sedan en film körde på spegelspåret, så fanns ju en liten gnutta hopp att det bara var trailern som var lök.

Oculus hamnade tyvärr i högen med besvikelser vilket var synd för den hade en del saker som hade kunnat bli riktigt bra.
Några av scenerna var surrealistiska och hopp i tiden är ett grepp som kan funka om det görs bra.
Det jag trodde skulle bli ett av Oculus fall var faktiskt inte så extremt påtagligt som det ofta är, nämligen jump scares.
Visst finns det, men inte på samma nivå som många andra filmer inom samma genre.
Tätt, eller ja direkt, efter Oculus kollade jag på Scream 4 (W. Craven 2011) och i den är det fler fall, vilket blir så extremt tröttsamt i längden.
Där får Oculus ett litet plus i kanten för att de inte överanvände jump scares.
Men, det räcker inte för resten av filmen är inte särskilt intressant, eller bjuder på massa effekter man skulle kunna gotta sig i.
Den går lite på halvfart genom hela filmen, och jag kom på mig själv med att zona ut lite då och då för intresset falnade nämnvärt.
Själva storyn hade saker som skulle kunna funka, men det lyfter aldrig och blir bara ointressant och outforskat.
Allt är lite lagom, någon effekt här och där, skapliga skådespelare och ett manus som varken glädjer eller gör mig förbannad.
Jag hade gärna sett mer tyngdpunkt på att göra de surrealistiska scenerna mer febriga och obehagliga.
När det börjar bli intressant nu så bryts det och byts ut mot något annat.

Oculus kändes onödig, för den var inte särskilt otäck, bjöd inte på några grepp jag gillade särskilt eller strålande utförande.
Den kommer bli en sådan där film som någon frågar om man sett och det är oklart. för med största sannolikhet har man glömt den.
Hade fokus lagts på det febriga med ett bättre manus hade den nog hamnat i högen med rullar jag gett tummen upp.
Men med detta utförande så hamnar den, inte längst ner, men ändå i högen med tummar riktat rätt neråt.
Oengagerat är nog ordet jag främst skulle använda för att förklara den.
Inte 100% Varan TV-sketch kanske, men alldeles för mycket för att denna tittare ska tycka att det är värt att ödsla tid på.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: **