Title: Death Wish
Year: 1974
Dir: Michael Winner
Review: M Original
****
Kan säga detta redan nu så är det avklarat.
Detta är en av de absolut bästa filmerna någonsin gjorda.
Filmen handlar om Paul Kersey (Charles Bronson), en lugn och stillsam arkitekt som bor med sin familj i New York.
Tillvaron vänds upp och ner när hans fru och dotter överfalls, våldtas och frun mördas av ett gäng ligister i deras eget hem.
Paul tvingas begrava sin hustru och se sin dotter sjunka allt djupare ner i ett katatoniskt tillstånd.
Paul börjar sakteliga se världen för vad den är, då han läser om brottsligheten och inser att hans frus mördare och dotters våldtäktsmän aldrig kommer fångas.
Han blir allt mer öppen för hur världen ser ut och vad som måste göras.
Paul får en present av en klient under en av sina resor, och detta är startskottet för 1970-talets hårdaste karaktär.
När Kersey återvänder till New York är han en förändrad man, en hämndlysten "vigilante".
Med strumpor fyllda med mynt tar han sig ut på gatorna, för att övervinna den första rädslan av sin hämndresas första steg.
Paul förvandlas allt eftersom tiden går och han ser att hans dotter inte blir bättre.
New Yorks undre värld har fått en ny fiende, och det är inte polisen.
Däremot börjar polisen snoka i var alla döda och skadade kriminella kommer ifrån.
Kersey är en jagad man från båda sidor av lagen.
Death Wish är en av mina absoluta favoritfilmer.
Den är skitig på ett sätt som filmer inte är längre, plus att den uppvisar ett verkligt våld.
Ett våld där förövarna kommer undan, och polisen inte kan göra någonting åt saken.
Där den ensamma människan vill ha hämnd för det som hänt, men aldrig får upprättelse.
Överfallsscenen på Kerseys familj är något av det råaste som gjorts i filmväg.
Det är elakt, känslokallt och gjort så metodiskt att man förstår att de gjort det innan och kommer göra det igen.
1970-talet var överlag mer för att uppvisa ett äkta våld som faktiskt existerar.
Inte likt senare tider då våldet är så uppskruvat att ingen människa kan tro på det.
Det vi ser i första Death Wish-filmen sker medan du sitter och läser den här recensionen och det är filmens styrka.
Vissa har klagat på Bronsons stela skådespeleri, men jag har inget att klaga på.
Det är stenhårt, trovärdigt och slutscenen, alltså precis sista sekunderna i filmen är det bästa som någonsin gjorts.
Överlag ett trovärdigt dokument över en människas kamp och plågor i en våldsam värld där ingen skonas från det.
Death Wish har samma känsla över sig som mästerverket Taxi Driver (1976), en ej kopierbar svärta.
Det pratas om en remake som ska komma 2011, men jag vill verkligen inte se det.
Det finns ingen anledning till det, för originalet fungerar fortfarande hur bra som helst.
Death Wish fick en rad uppföljare.
Dessa håller absolut inte samma klass, även om det är underhållande.
Del 2 i serien följer i ungefär samma fotspår som nummer ett, men når inte ända fram.
Death Wish står ohotad på topplacering.
Ett årtionde som gav så otroligt mycket bra film, där återfinns Death Wish på topp3.
Överlag, trots 36 år på nacken är Death Wish fortfarande en helt okrossbar film som står sig.
Stenhård, brutal, ärlig och Charles Bronson i sitt esse.
Jag avslutar recensionen med ett citat... behöver inte säga mer:
"What do we do next?" asked Bronson.
"The best script I've got i 'Death Wish'. It's about a man whose wife and daughter are mugged and he goes out and shoots muggers", said Winner.
"I'd like to do that," Bronson said.
"The film?" asked Winner.
Bronson replies, "No...shoot muggers."
