Island of Death

Title: Island of Death
Year: 1975
Dir: Nico Mastorakis
Review: M Original
****

True Originals främsta kämpar har påbörjat "T.O going Nasty".
Målet är att se alla 74 filmer på Video Nasties listan.
Denna ökända lista med mer eller mindre "nasty" filmer som England valde att bannlysa i början av 80-talet.
Turen hade nu kommit till den för egen del anonyma Island Of Death.

Filmens handling är simpel.
Ett par åker till Mykonos för att semestra och insupa den fina atmosfär som detta paradis kan erbjuda.
Väl där upptäcker man att det är något lurt med paret.
Förrutom att ha filmvärldens kanske snyggaste kropp, så är kvinnan mystisk och mannen aggressiv mot människor runt honom.
Folk gör "fel" i hans ögon.. och detta ska så klart tas itu med på bästa möjliga vis.
Kvinnan (Jane Lyle) börjar stöta på en lokal ortsbo som visar sig vara målare.
När hon sedan förför honom och ligger med honom så brakar det loss.
Paret börjar mörda och fotografera när de gör det av allskönes olika anledningar.
Sexuella akter, mord och vredesutbrott mot folk är a och o.

Det är en simpel historia i filmen, men filmen är långt ifrån enkel eller enspårig.
Snarare helt tvärtom.
När man minst anar det, efter en sexscen med redan nämnda Jane Lyle i en telefonkiosk, medan mannens mamma är i luren (!) så får vi se följande:
Mannen (Robert Behling) vaknar och är sugen, men Jane vill inte.
Då går han och tar sig en get i närheten.... hakorna faller i kör till marken.
När han är klar skär han halsen av geten.... hakorna dinglar kvar och ekolodar över vardagsrumsmattan på alla och envar.
Sedan drar det igång ordentligt.
Det mördas målare, det bjuds på kärlek mellan män, mördade homosexuella, våldtäkter, homosexuella våldtäkter och ett slut som får våra hakor att slå hål i golvet för att få mer plats att dingla fritt.
Island of Death har det mesta man kan önska av en film i denna genre.
Underlig syn på vad som är rätt och fel, smygreligiösa budskap på ett ytterst skevt sätt och mycket, mycket naket.
..och ett slut som är one for the ages.
Den såg man inte komma... det ska jag säga er.

I listan över Video Nasties finns mycket dåligt, det ska erkännas utan omsvep.
Man trodde kanske inte Island Of Death skulle vara någon höjdare, då den i min värld levt en väldigt anonym tillvaro.
Så anonym att jag inte ens reflekterat över den i listorna man läst angående just Video Nasties.
Men, tji fick jag.. för detta är en film jag kommer att komma ihåg väldigt, väldigt länge.
Inte bara för den helt urspårade storyn, utan för att den faktiskt är annorlunda än många andra exploitationfilmer.
Skådespelarna är inte tagna direkt från lokala teatern, eller ja, det känns inte så iallafall.
Det är underligt, musiken är precis lika passande som den är opassande vilket är helt underbart.
Sol och romantikmusik när paret jagas över en gräsig kulle, jagade av polisen.
Känner på mig att denna film kommer hamna högt i listan när vi senare i år kommer lista topp till botten i Video Nasties listan.
Väl värd att se, om inte för hela filmen så för en del helt underbart bisarra scener.

Cannibal Holocaust

Title: Cannibal Holocaust
Year: 1980
Dir: Ruggero Deodato
Review: M Original
****

Utan tvekan en av filmvärldens mest omdiskuterade och mytomspunna filmer.
Filmen handlar parallellt om vad som hänt med en grupp dokumentärfilmare, och om en grupp som letar efter den samme.
Dokumentärfilmarna ska filma livet i djungeln, och de är på jakt efter stammar som praktiserar kannibalism.
När denna första grupp inte hörs av så åker antropologen Harold Monroe (Robert Kerman) ner till djungeln för att leta rätt på dom.
I deras sökande hittar de resterna av kropparna och även gruppens guide.
Tillsammans med dessa finner de också filmrullarna från det gruppen filmat i djungeln.
Monroe lyckas få rullarna med film och återvänder till USA för att titta på det som filmats.
Det han får se är bortom allt han trodde han skulle få se.
Den grupp prisbelönta dokumentärfilmare som av allmänheten behandlats med respekt visar här en helt annan sida.
Detta är upptakten till vad som kallats: "possibly the most disturbing film ever made".
Vi får följa gruppen på deras väg genom djungeln där de gör allt för att få bra, chockerande och uppseendeväckande bilder.

Ruggero Deodato blev känd över en natt när Cannibal Holocaust visades.
Sergio Leone prisade filmen som lysande, men varnade också att Deodato skulle få problem med många av scenerna.
Filmen beslagtogs, bannlystes, klipptes sönder och Deodato blev även anmäld, för både våldet mot djur i filmen, men även för att det påstods att en av kvinnorna som mördas i filmen hade dödats på riktigt.
Han kunde få livstid i fängelse, men lyckades avstyra detta genom att de som antogs mördats i filmen dök upp livs levande.
Sägnerna är många runt filmen, men Deodatos kamp mot rättsystemet är i högsta grad sann.
Filmen är fortfarande bannlyst i en rad länder, eller enbart tillgänglig i grovt klippta utgåvor.

Det som Cannibal Holocaust har, som inte någon annan i kannibalgenren har är en mening.
Ett syfte långt bortom att bara äckla och vara provocerande, det som efterapningarna mest fokuserade på.
Idén till filmen föddes när Deodato såg hur nyhetssändningar alltid fokuserade på våldet, och han även trodde att vissa nyhetsinslag var iscensatta.
Detta visade sig vara sant långt senare, då exempelvis ett upplopp i Palestina visat sig varit fingerat och några lokala ungomdar blivit betalda av filmteamet för att kasta lite sten mot några också betalda soldater.
Filmen är riktigt svår att sitta igenom och se utan att vända bort blicken.
Våldet mot djuren, det våld som är verkligt i filmen är mastigt och otroligt närgånget.
Deodato själv och även flera av skådespelarna mådde fysiskt och psykiskt dåligt av att göra detta, och Deodato ska själv ha sagt att han ångrar det och önskar att han aldrig gjort filmen.
Våldet mot djur är genomgående i italiensk film och teater tyvärr.

När man 2010 ser filmen så är den provocerande på mer sätt än det som folk kanske tog illa vid sig av 1980 när den kom.
Våldet som upprörde då är fortfarande upprörande, men än mer är det likheten till dagens tv-sändningar och till hur censur diskuteras än idag.
En film med fingerat våld censureras kraftigt och vidhåller bannlysning i ett flertal länder, medan våld på bästa sändningstid i nyheterna är helt synligt för vem som helst.
11:e september 2001 fick vi bevittna människor som hoppade mot sin död dygnet runt, men en film går fortfarande inte hyra eller köpa.
Nyhetssändningar, dokusåpor och diskussionsprogram fokuserar på allt det som Cannibal Holocaust blev bannlyst för.
I bästa sändningstid ser vi slakt av djur, men våldet mot djur i Cannibal Holocaust fördöms.
Frågor och diskussioner som denna föds när man 2010 ser filmen.

Vad finns att säga om filmen som film då, bort ifrån den politiska diskussionen?
Det är en närgången, dokumentär och otroligt jobbig film att se.
Skådespelarna gör sitt jobb bra, och man mår illa av hur lite respekt de har mot både naturen, djur och andra människor i jakten på den perfekta bilden.
Filmen är skitig, det stinker från tv-rutan och allt känns extremt verkligt även om det "bara" är en film.
Att den kallats "the most disturbing" är ingen överdrift, för detta är disturbing på riktigt.
Där som sagt de efterföljande kannibalfilmerna enbart fokuserar på sexuellt våld, våld mot djur och osmakligheter har Cannibal Holocaust en mening och ett djup i samma äckel.
En film som man verkligen ska tänka efter en extra gång om man ska se.
Inget för den med svaga nerver.

Vi i True Originals håller Cannibal Holocaust mycket högt på listan över filmer.
En plågsam inblick i hur människor behandlar varandra, och framförallt vilken otroligt liten respekt vi västerlänningar har mot de "primitiva kulturerna".
Frågan som ställs i filmen vilka som är de riktiga kannibalerna lämnas obesvarad.
Men för att hitta svaret på det är det bara slå upp en kvällstidning eller kolla på nyheterna.
Hur härdad man än är så kommer alltid Cannibal Holocaust att nå ända fram och man vill alltid vända bort blicken.
Men då vänder man också bort blicken från det verkliga problemet filmen fokuserar på.
En otrolig filmupplevelse som alltid kommer följa med dig efter du sett den.

David Cronenberg

Av: M Original

David Cronenberg är en av vår tids mest spännande regissörer i min bok.
Eller var iallafall, med sina erotiska, vridna, perversa och fantastiska filmer.
De senare filmerna, som exempelvis Eastern Promises (2007) eller A History of Violence (2005) är bra, men når inte samma höjd som de tidigare verken.
I True Originals högkvarteret hålls Videodrome som en klar favorit ibland Cronenbergs (1983) filmer.
Den är en politiskt inlägg emot censurdebatten som var ett hett ämne, och fortfarande är för vissa.
Där James Woods karaktär dras allt djupare in i snuff-träsket, även det ett inlägg då snuffs vara eller icke-vara har varit på tapeten i många år.
Effekterna av tv-tittande, inverkan på kroppen av att se våld, erotik och kött... makalöst.
En odödlig klassiker i min bok, och utan tvekan Cronenbergs bästa film.
Shivers (1975), där en parasit förvandlar ett helt hus till DeSade libertiner (håll utkik efter Salo-parafraser i filmen!).
En krypande film, med ett slut öppet för tolkningar, allt beroende på hur man står i frågor angående sexualitet, frihet och människans rätt till sin egen kropp.
Cronenberg ger inga svar, men frågorna är många och diskussionen man kan föra runt filmen är intressant.
Rabid (1977) följer lite på samma spår, där en kvinna (spelad av porrskådisen Marilyn Chambers) efter en olycka utvecklar en penisliknande tagg i armhålan som hon suger blod med.
Må låta extremt fånigt, men filmen är precis som Shivers en uppvisning i inte bara skräck, utan den där krypande känslan man inte får i film längre.
Vem kan man lita på, vem är smittad och hur ska det sluta?

Cronenberg använder nästan alltid kroppen som ett föremål för "skräcken" i filmen vi ser.
Det kan vara allt från virus som växer inom oss, till att vår kropp är ett eluttag för spelmaskiner som i eXiztens (1999).
I Cronenbergs filmer är det inte alltid så att det vi ser som virus eller ondska är nödvändigtvis ont eller elakt.
Han har i intervjuer sagt att man bör kunna se saker från ett virus synpunkt.

David Cronenbergs skräck och mer thrillermässiga filmer som fokuserar på kroppen är de jag uppskattar mest.
De senare filmerna är bra, men långt ifrån lika intressanta eller uppseendeväckande som de från sent 90-talet och bakåt.
Filmerna där kroppen står som fokus, och det är spännande, filosofiskt, perverst, erotiskt, äckligt och vackert på en och samma gång.
Filmer av Cronenberg kommer dyka upp med längre recensioner i framtiden här på T.O-bloggen.
Men som slutkläm ska jag lista de 5 bästa, som jag anser att alla ni läsare måste se om ni inte gjort det.
Ingen inbördes ordning:

1: Naked Lunch (1991) Filmatisering baserad på William Burroughs bok med samma namn och dennes liv. Osmaklig, underlig och helt lysande.
2: Videodrome (1983) En skrämmande film om hur det faktiskt blev med alla dokusåpor och sådant. Kill your television!
3: The Fly (1986) En av få remakes jag uppskattar. Traumatiskt, kroppsligt och lysande. Kolla efter Cronenberg själv i en gästroll.
4: Dead Zone (1983) Baserad på en Stephen King-roman. Christopher Walken är lysande i denna thriller.
5: Shivers (1975) Skrämde slag på mig som ung, och är idag en av mina favoriter. Sexuellt, DeSade och tänkvärt på samma gång. Vem behöver Hollywood?

"When I am doing art, I have absolutely no social responsibilities whatsoever -- it's like dreaming"

"Censors tend to do what only psychotics do: they confuse reality with illusion"

LONG LIVE THE NEW FLESH!

The Fog

Title: The Fog
Year: 1980
Dir: John Carpenter
Review: M Original
****

Antonio Bay är en lummig stad vid vattnet där livet går sitt sakta mak.
På stranden berättar en fiskargubbe spökhistorier för en grupp barn och ungdomar.
I fyrtornet sänder Stevie Wayne (Adrienne Barbeau) radio till de nattugglor som finns i staden.
Staden planerar också inför sitt jubileum, men en viktig detalj tycks ha glömts bort.
Att för 100 år sedan så kraschade skeppet Elizabeth Dane mot klipporna och dödade besättningsmännen.
Nu, 100 år senare så rullar en mystisk dimma in över staden, och en fiskebåts besättning försvinner mystiskt.
Fiskebåtens besättning tycker sig se ett äldre skepp svepa förbi innan de alla dödas ombord.
Flera underliga fenomen händer i den lilla hamnstaden.
Jubileumet är inte bara en rolig händelse i staden, utan också en grym påminnelse om hur staden grundades.
De svikna och mördade sjömännen är tillbaka för att kräva vad som är deras.
Antonio Bay sveps mer och mer in i dimman, och det som lever där i.

John Carpenter är en av mina absoluta bästa filmskapare genom tiderna.
Halloween, The Thing, Escape from New York, Big Trouble in Little China... listan fortsätter.
The Fog brukar vara en lite sorgligt bortglömd pärla i hans repertoar.
Ett klassiskt spökhistorie vid lägerelden-manus, och med det menar jag inget illa.
Det är en film som verkligen förtjänar epitetet "rysare" om någon.
Storyn är klassisk, och fungerar utmärkt och växer i händerna på en man som Carpenter.
Rollsättningen fungerar bra också, med Adrienne som redan nämnts och även Jamie Lee Curtis från Halloween i en roll.

Filmen är rakt igenom bra, och finns många Carpenter-moments, så man ska inte vara orolig bara för filmen inte är lika omtalad som hans andra.
Förrutom en del våldsamma scener så skulle The Fog lika gärna kunnat vara gjord på det sköna 50-talet.
Klassisk film i klassisk anda, men med den där extra känslan som Carpenter alltid lyckas med.
En film jag gärna återvänder till i höstrusket när dimman ligger tät utanför fönstret.
Enda minus är att inte Kurt Russell är med som var planerat från början.
Kolla även efter Carpenter själv som gör ett snabbt inhopp i filmen.