2001 Maniacs (2005)

Title: 2001 Maniacs
Year: 2005
Dir: Tim Sullivan
Review: M Original
***

2000 Maniacs! (H.G Lewis 1964) har jag skrivit om innan här på bloggen.
Den är en klassiker, och en rejält bidragande anledning till det filmvåld vi ser idag.
Det är ju hatten av för det till Lewis.
Videovåld och dess historia är ju som bekant grädden i vårt kaffe, glittret i våra ögon och läskeblasken i våra dryckesglas.
Därför tänkte jag återbesöka Pleasant Valley i denna remake/uppföljare av klassikern 2000 Maniacs!
Såg den när den kom ut, men har inget minne av den så var dags att packa väskan full med moonshine och tuggtobak och ge mig av dit igen.

Några studenter bestämmer sig för att åka till Daytona över Spring Break.
Det vankas drycker, rökverk och galanta damer.
På vägen åker de vad de tror är en genväg mot festerierna, men istället hamnar de i Pleasant Valley.
Väl där så visar det sig att det är en fest på gång där också, den årliga Guts & Glory festivalen.
Det finns mat och galanta damer i den lilla hålan, så gänget trotsar bonnläppigheten och bestämmer sig för att stanna.
Det dyker också upp ett par på motorcykel som följt genvägsskylten.
Festligheterna kan börja!
Snart uppdagas det dock att allt inte står rätt till i den lilla staden och en efter en möter gänget sitt slut.
Den stora finalen på firandet kommer närmare och närmare, men kommer någon att klara sig?

Jag vill inte ta ifrån Robert Englund att han gjort några riktigt ikoniska roller.
Han är den vänlige Willy i V (K. Johnson 1984) och såklart Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street-serien.
Men det är ganska länge sedan det kändes som han gjorde en roll som inte var en trött upprepning av det han gjort innan.
2001 Maniacs är inget undantag.
Han kör på med gamla beprövade knep som sitt skratt, spelar över och kör på.
Det är ledsamt att se då jag tycker att Englund gjort en del vassa framträdanden förr, men nu känns mest trött och lite som att han tar de roller han får.
Överlag är skådespeleriet i filmen under all kritik.
Det är inte charmigt dåligt heller utan bara plågsamt dåligt.
Det underliga är att filmen faktiskt har en del namn utöver Englund.
Peter Stormare är exempelvis med, och likaså Lin Shayne och Guiseppe Andrews.
De har ju alla gjort bra roller innan och efter, men här i är det ingen av dem som levererar alls.
Hela ensemblen är riktigt rutten så det är ju bra, att ingen själv får bära hundhuvet utan alla är lika dåliga.
Det blir såpopera på tv-känsla med hur skådespelarna säger sina repliker.
Alla dessa one-liners ska vi inte ens tala om hur ansträngt bajsnödiga de är.

Manuset känns mest som en dåligt uppdaterad variant av originalet, med mer tuttar och mindre charm.
Känns som att de försöker sälja in den med hjälp av lite hud, men det hjälper inte.
Inte alla nakna damer och herrar i världen kan maskera att detta bara är en trött, mycket sämre variant av en äldre klassiker.
Dåligt skrivna karaktärer, trötta och väldigt självklara one-liners och nakenscenerna som slängts in för att blidka en publik jag inte ens tror orkar bry sig.
Sedan som grädde på det klistriga potatismoset, som redan nämnts, en oengagerad skådisensemble i alla roller.
Visst att originalet haltar när det kommer till skådespelarna, men den vinner på charmen och att den är en klassiker.
2001 Maniacs har inget som räddar den från att bara vara en riktigt dålig film.
Visst, det finns en och annan effekt som är kul och bra gjorda.
Men även de effekterna får en bajsmacka stämplad mitt i ansiktet med putslustiga one-liners eller dåligt skådespeleri av både offer och förövare.
Man sitter och skruvar på sig och plockar fram skämskudden då och då för det är så pinsamt styltigt.
Jag brukar kunna fnissa åt dåligt skådespeleri, men då ska filmen i övrigt bjuda på en viss charm.
Så kallat "so bad it's good"... men det gör inte den här.
Charmen finns inte, glädjen finns inte och det blir platt fall med ansiktet före rakt ner i en tank med avföring.
Utöver detta känns en del av skämten och utförandet väldigt daterade.
Det brukar inte störa mig jätteofta, men nu blir det så påtagligt när resten av filmen är så dålig.
Återigen finns det inget ursäktande man kan fokusera på för att blunda för felen med filmen.
Det finns liksom inga rätt att hålla fast vid när skitstormen blåser.
 
Jag förstår nu att jag inte glömt filmen, utan förträngt den helt enkelt.
Jag går så långt att jag säger att filmen är en skymt mot skräckfilmen, och jag skulle om jag vore Lewis vara extremt missnöjd med att få mitt arbete fläckat av detta skräp.
Filmen är gjord för folk som kanske egentligen inte gillar skräckfilmer, av folk som inte orkar komma på något eget.
Nej tack säger jag.
Finns tydligen ännu en i serien, 2001 Maniacs: Field Of Screams (T. Sullivan 1010) men den tänker jag stå över.
För en uppföljare på denna hög av lort kan omöjligt vara en bra idé att fresta ögonen med.
Det enda jag gillade med 2001 Maniacs var att de använde den smittsamt catchy låten The South Will Rise Again
Men.. det lyckas de sabba också genom att utan ironi slänga in en neo-metalversion av den.
Känt sedan gammalt är ju att neo-metal är en musikalisk styggelse som måste bekämpas med all till buds stående medel.
Så till och med den lilla livlinan jag kunde klamra mig fast vid lyckades de hälla fotogen på och bränna upp.
Eller jo, när skräcknörden Eli Roth dyker upp i en liten cameo är kul.. i de 20 sekunder han är med.
Undvik denna film så långt det är möjligt!
Se originalet och låtsas som om denna dynga aldrig gjorts.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: ***
- Skådespelare: *
- Helhet: *

A Return To Salem's Lot (1987)

Title: A Return To Salem's Lot
Year: 1987
Dir: Larry Cohen
Review: M Original
***

När jag skrev om The Stuff (L. Cohen 1985) såg jag att Cohen gjort flera rullar jag missat.
Q - The Winged Serpent (L. Cohen 1982) bland annat, och sedan uppföljaren till Salem's Lot (T. Hooper 1979).
Jag gillar Salem's Lot, och jag var livrädd för Mr Barlow när jag såg en bild av honom som liten.
Det är en bra och stabil skräckminiserie, och finns för en billig peng runt om nätet på DVD.
Rekommenderar alla att kolla in den, ifall ni missat.
Blev såklart nyfiken på uppföljaren eftersom jag helt missat att den fanns, där dessutom Mr Barlow pryder framsidan.

Joe Weber (Michael Moriarty) återvänder från Sydamerika där han arbetat som antropolog.
Han visar sig vara en sådan antropolog som anser att man som utomstående inte ska lägga sig i traditioner, seder och bruk.
När han återvänder till USA blir han satt på att försöka få sin bångstyrige son Jeremy (Ricky Addison Reed) att skärpa till sig.
De båda åker till Salem's Lot där Joe växt upp som ung och nu ärvt ett hus.
Ganska snart uppdagas det att hela staden tagits över av vampyrer, men det finns också ett litet antal "vanliga" människor som hålls som någon slags matkälla och för att sköta saker på dagarna.
Joe, som vampyrerna känner som antropologen som inte lägger näsan i blöt, vill att han ska skriva deras historia åt dem.
Jeremy lockas att bli en av vampyrerna, och Joe börjar inse att han måste sätta stopp för dem på något sätt.
Från oväntat håll lyckas han få hjälp med sitt uppdrag.

Alltså... någon The Stuff är det ju inte, så mycket kan jag säga direkt.
Inte heller skulle jag vilja kalla det en korrekt uppföljare.
Cohen hade ingen kontakt med Stephen King eller Tobe Hooper vad man kan utläsa, utan gjorde bara en egen variant.
Att Mr Barlow figurerar på framsidan är falsk marknadsföring då den gamle tandraden inte är med en enda sekund i denna film, men hey.. Cohen lurade mig.
Moriarty är som han är mest i filmerna jag sett med honom, han är ingen superrutten skådespelare, men känns lite obrydd.
Han spelar liksom inte på hela känsloregistret direkt utan håller sig inom samma stil även när han skulle behöva spela ut lite mer.
Kanske är "fel" filmer jag sett med honom, men hans stil passar bättre i The Stuff än vad den gör i den här filmen.
Dock ska sägas att Moriarty är den bästa av skådespelarna i den här filmen, för den övriga ensemblen knycker sig fram riktigt ordentligt.
Jag får vibb av Troll 2 (C. Fragasso 1990) när det rör skådespelandet.
Fast helt utan den där humorn som Fragasso aldrig menade, men som man som tittare skrattar sig glosögd till.
A Return To Salem's Lot är aldrig riktigt rolig på det sättet, även om skådespeleriet och effekterna är skrattframkallande.
Ricky Addison Reed är riktigt illa ute med sitt skådespeleri och föga förvånande blev denna film också hans enda.
Han skulle inte kunna spela sig ur en blöt papperspåse, och varje mening han säger är som naglar mot svarta tavlan.
Att den muffinsmjuka killen också ska spela någon slags hårding är bara fel.
Över hela skådespelarkartan är det under all kritik, och jag förstår inte hur Cohen kunnat godkänna det.
Iallafall inte när meningen är att spela in en korrekt skräckfilm, och inte en putslustig skräckkomedi.

Som jag nämnde i början var Mr Barlow en källa till mardrömmar när jag var liten.
Den som får mardrömmar av effekterna och maskerna i denna rulle bör söka sig till närmsta glasspaket, för något hårdare kan de inte se.
Buttericks måste dragit in en rejäl hacka när de sålde sin andrahandssortering till Cohen inför denna rulle.
I klarspråk, det ser riktigt dåligt ut, och man sitter och fnissar när det är meningen att man ska bli rädd.
Jag satte pepsin i vrångstrupen också vid första nackbettet då det är så smärtsamt tydligt att skådespelaren bara dreglar blod på offrets hals.
Är ju såklart trist att någon munspiller tranbärsdryck över hela ens fredagsdress, men rädd blir man ju inte.
Det känns billigt och extremt amatörmässigt när det kommer till effekterna, såväl som skådespeleriet.
Jag tror att jag hade ursäktat det om det var lokala tonåringarna som ville spela in en film efter skolan.
Då hade man ju torkat bort en tår av lycka ur ögonvrån och skrockat att det är kul att de håller på.
Men med en uppskattad budget på 12 miljoner dollar borde ju det rimligen kunna bli bättre än närmsta skämtbutiks billigaste masker.
De enda scenerna som skulle kunna klassas som godkänd är när två olika vampyrer får heligt vatten slängt i nyllet.
Men den ena förstörs av de ohyggligt fåniga naglarna hon bär.
Känns som när jag äter snackset Sombreros och envisas med att sätta dem som naglar och göra häxläten.
12 miljoner......

Det som stör mig med filmen är inte de dåliga skådespelarna och de ruttna effekterna.
Nej då, det kan man ju sitta och förnöjt fnissa åt i all sin pajighet.
Det som stör mig är att idén med en stad som styrs av vampyrer inte är helt oäven.
I de rätta händerna tror jag att själva idén skulle kunna ha blivit en bra och stabil skräckfilm.
Nu blir det mest löständer och styltiga repliker tyvärr.
Jag motsäger mig ju i de flesta fall remakes, men denna skulle kunna tjäna på en re-envisioning eller iallafall att någon snodde grundidén och gjorde något med den.
Jag vill gärna läsa in någon slags politik i filmen, men det finns inte riktigt underlag för det känner jag.
Ska jag säga något positivt är soundtracket helt okej.
Utöver det är tyvärr A Return To Salem's Lot en rätt sorglig historia, och jag retar mig fortfarande på att Mr Barlow är på omslaget och i filmen ersatt av en annan karaktär med gummimask.
Det går att sitta ett par stycken och skratta åt filmen, dess urusla skådespelare och pinsamt usla effekter.
Men det blir en sur eftersmak med tanke på titeln och att originalet är en vass film.
Kommer inte springa benen av mig för att leta rätt på den här ifall det nu finns en DVD-utgåva där ute.
Jag hade gärna haft sällskap av någon när jag såg den här filmen.
Då hade jag sluppit att sitta och säga syrliga kommentarer för mig själv och det hade kanske känts värt det av den anledningen.
Nu känns det mest som jag borde valt en annan rulle som kvällsfilm.. och jag poppade inte ens popcorn.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespelare: *
- Helhet: *

The Stuff (1985)

Title: The Stuff
Year: 1985
Dir: Larry Cohen
Review: M Original
***

Jag kommer ihåg när jag var yngre och tv-kanalen Sky Movies fanns.
Innan den hamnade i utbudet i området där jag själv bodde så brukade jag och några vänner ögna film där de bodde.
Vi såg massa bra tecknat, en radda Dr Who-filmer (Exterminate! Exterminate!) och annat godis.
En av filmerna vi lyckades se, om än inte hela just då, var The Stuff.
Jag tyckte hela idén i filmen var riktigt kul, och ska erkännas lite läskig var rullen allt när man var så pass ung.
Man tittade ju både en och två gånger när man skulle ta sig en skopa glass i fortsättningen.
Efter några år hittade jag The Stuff på VHS och nu finns den också på DVD i samlingen.
Att till sist efter så många år få se den i sin helhet och dessutom oklippt... guld.

Ur marken kommer det ett välsmakande skum, och vad annat att göra än att paketera denna godbit och sälja till folket?
The Stuff blir senaste flugan och alla inmundigar i kubik.
Jason (Scott Bloom) vaknar en natt och är ordentligt törstig, och när han öppnar kylskåpet ser han en burk med The Stuff bete sig underligt för att vara en dessert.
Dagen efter försöker han få sin familj att sluta äta godsaker, och går sedan bärsärk inne i en mataffär.
Samtidigt börjar ex-FBIagenten "Mo" (Michael Moriarty) forska, på uppdrag av några höjdare, i var The Stuff kommer ifrån, vad det innehåller och vem som forskat på det.
Han ramlar på en sömnig småstad, där han också träffar den numera arbetslösa Chocolate Chip Charlie (Garrett Morris).
De blir varse ganska snart om att allt inte står rätt till med The Stuff och folket som äter det.
Mo träffar också reklamgeniet Nicole (Andrea Marcovicci) som ligger bakom reklamkampanjen för nämna dessert.
Jason träffar på Mo av en slump när han försöker fly från sin familj som blivit väldigt annorlunda.
Runt dem märker de att människor blivit helt annorlunda, och som i någon slags trans.
De teamar upp för att gå till botten med vad The Stuff egentligen är, och hur de ska kunna stoppa dess framfart över USA.

Jag är den första att erkänna att jag är en sucker för desserter.
Ställ fram en LP-stor creme brulee och jag kommer göra mitt bästa för att sätta i mig hela guldbiten.
Därför känns ju idén med filmen kul men läskig, en dessert som gör folk till zombieliknande figurer.
Sen kan man ju klistra på filmen en samhällskritisk stämpel, vilket man kanske inte gjorde när man var yngre.
Hysterin kring en ny produkt som ingen vet effekterna av, men alla köper.
Extremt vanligt förekommande i dagens samhälle, och förfarandet i filmen med att ett antal lobbyister och storföretagare säljer in en produkt utan ordentlig koll sker ju hela tiden.
Oavsett om det gäller ett vaccin eller någon slags annan produkt som är menad för invärtes bruk vill man ju gärna att den ska vara säker, men idag är det ju inget som känns helt säkert tyvärr.
På den punkten känns filmen tyvärr allt för sann och modern.
Men man ska kanske inte överdriva filmens politiska ståndpunkt, för det är ju trots allt en film om en dessert som gör människor galna i första hand.

Manuset tycker jag är kul och annorlunda.
Själva idén med filmen låter riktigt skrattretande när man först hör om det, men det funkar trots allt.
Visst, det är inget man skulle belöna med en Oscarsstayett kanske, men det är skoj och innehar en viss spänning.
Man ges som tittare en viss inblick i karaktärerna och deras förehavanden innan filmens början.
Manuset andas samma luft som klassikern Invasion of The Body Snatchers (D. Siegel 1958) med det där att man inte riktigt vet vem man kan lita på.
Man får lite action, lite sköna effekter där folks ansikten sprängs, The Stuff kommer krälande ur halsen och liknande.
Precis som jag nämnde i min senaste recension av Halloween III (T. L Wallace 1982) bjuds det också här på en jingel du kommer nynna på i dagar.
Jag tycker om att man kan läsa in politik i filmen, och på flera olika plan.
Storföretagens överkörning av de mindre aktörerna och produkter som säljs in utan ordentlig koll, eller att blicken vänts åt annat håll för att tjäna en extra peng.
Man får allt om man väljer att se det.
Vill man bara ha en stunds b-rulle av bra klass får man det också.

Skådespelarna är inga höjdare direkt, och det yxas fram som på bästa klyvardag i skogen.
Men det är trots allt helt okej, för filmen har en sådan karaktär att det ska vara lite pajigt så.
Skådespelardebuten för Scott Bloom är absolut ingen höjdare rent skådismässigt, men filmmässigt är det briljant.
Vem vill inte starta sin karriär i en skön b-rulle som 30 år efter sin premiär fortfarande är aktuell och snackas om?
Michael Moriarty känner man igen från ett antal rullar, och i en mindre roll ser vi också Danny Aiello, så en del namn finns ju med i filmen också.
Man kan känna att även skådespeleriet andas äldre science fiction/skräckfilm.
Det styltas lite och känns inte så genuint på sina håll, men man köper det som sagt för känslan av filmen är sådan.
Jag tror Larry Cohen ville göra en skön popcorn-film, och han lyckades i min mening med det.

The Stuff är till ganska stor del en effektfilm, där det sprängs ansikten, The Stuff kryper fram över väggar och golv, halsar expanderar och allt däremellan.
Är ganska plastigt, och man ser tydligt när det använts dubbla bilder för att få in vissa sekvenser i filmen.
Som den miniatyrnörd jag är uppskattar jag verkligen de scener där man ser att de använt miniatyrer, exempelvis vid en explosion i filmen.
Det är lite synd att vissa av effekterna känns b, och inte helt på okej b-sätt.
Men filmen är gjord på ett sådant sätt att man blir underhållen genom hela rullen, så man är förlåtande för vissa gumminyllen och lite illa klippta scener.
Uttrycket "So bad it's good" skulle kunna påskrivas filmen, men mest då runt effekterna för manuset är det inga större fel på.

The Stuff är en film, som jag skrev i inledningen, som är med mig sen jag var yngre.
Det känns nostalgiskt när jag ser den nu, och jag minns alla de där rullarna och tv-programmen jag blev bekant med via Sky Movies.
Filmen är gjord med en rejäl glimt i ögat och finns där för att underhålla, med ett visst mått av samhällskritik i den välsmakande mixen.
Storyn är annorlunda och utförandet är måhända inte felfritt på länga vägar, men det är ändå skoj.
The Stuff är kul, spännande och b på ett alldeles utmärkt, hemvant och varmt sätt.
Den är gjord i rätt årtionde helt klart, för jag misstänker att den hade försökt vara putslustigare om den gjorts senare.
Roligt är ju milsväga ifrån det där clownnäse-lustiga som skräckomedier tyvärr allt för ofta är nu för tiden.
The Stuff är vad jag kallar en popcorn-film, ett uttryck ni borde vara bekanta med om ni följt T.O-bloggen.
Det är underhållande och inte en film du ser kopierad gång på gång på gång..
Larry Cohen lyckas med att göra en god dessert man gärna tar en skopa extra av då och då.
Inte 80-talets bästa rulle, men helt klart sevärd och den knäpper på min nostalgilyra.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: ***

Halloween III: Season Of The Witch (1982)

Title: Halloween III: Season Of The Witch
Year: 1982
Dir: Tommy Lee Wallace
Review: M Original
***

Ibland ramlar man på uppföljare som helt ändrat inriktning från originalfilmen.
Man får helt klart säga att Halloween III är ett prima exempel på en sådan sorts uppföljare.
Planen enligt John Carpenter var att bryta sig loss från Michael Myers-historien och istället göra en Halloween-film varje år med en ny historia.
Del tre skulle bli det första försöket till det, men folk saknade Michael Myers och planerna gavs upp.. tyvärr.
Det hade kunnat bli en 80-talsversion av Masters Of Horror (2005), ett program som tyvärr gjorde mig lite besviken.
Läskande tanke på vad alla de där guldregissörerna kunnat åstadkomma med denna idé under 80-talet istället.
Men tji fick vi... publiken var inte imponerad av del tre i Halloween-serien och de resterande uppföljarna kretsar kring Michael Myers.

En regnig natt ramlar en man in hysterisk på en bensinmack och säger att alla kommer dö.. ALLA!
Mannen bär på en Halloween-mask och faller ihop.
Mannen hamnar på sjukhus, där han sedan mördas av en mystisk figur som när en läkare jagar ifatt honom tar sitt liv i en bil.
Läkaren Daniel Challis (Tom Atkins) blir förbryllad av hela scenariot och misstänker att saker och ting inte står rätt till.
Han träffar på mordoffrets dotter Ellie (Stacey Nelkin) som vill få reda på sanningen om sin fars mord, och vem den mystiske mördaren är.
Spåren leder dem till den lilla staden Santa Mira, där en leksaksfabrik är belägen.
Fabriken drivs och ägs av Conal Cochran (Dan O'Herlihy).
Väl på plats förstår Challis och Ellie att allt inte är som det ska vid första anblick i den lilla staden.
Det visar sig finnas en ondskefull plan, och många kommer få en riktigt tråkig Halloween om den inte stoppas snarast möjligt.
Allt medan paret försöker stoppa det kommande hemska så rullar reklamen för Silver Shamrock, och Halloween rycker allt närmare.

Halloween III blev ingen publikfavorit, och på ett sätt kan jag förstå varför.
Hade man vant sig vid Myers och den storyn måste det känts konstigt att se en del tre där nämnde mördare inte fanns med, utan storyn var en helt annan.
När man vet om det gör det dock absolut ingenting, för Halloween III är en riktigt bra film i mina ögon.
Jag hade gärna sett efterföljande filmer göras enligt samma recept, med ett nytt äventyr varje år i höstmörkret.
För ska man vara helt ärlig var ju inte Myers-uppföljarna av tillnärmelsevis samma kaliber som del ett, som är ett mästerverk.
Det tog mig många år innan jag satte tänderna i denna film, men när jag väl gjorde det var det som en prinsesstårta till frukost.. alltså riktigt välsmakande.
Känns som sagt skönt att se den i efterhand så man inte dömer ut den på grund av att Myers inte är med.
Kan förstå att man blev besviken när den kom.
Minns ju när slutklämmen i Friday The 13th Part V: A New Beginning (D. Steinmann 1985) kom och hur besviken jag blev då.
Den filmen hade nog haft en annan klang och man hade kunnat uppskatta den mer om man vetat om att den man förväntar sig ska vara med inte är med.
Samma sak med Halloween III, men eftersom jag visste vid första kollen att Myers inte var med så retade det mig inte.

Storymässigt tycker jag den håller riktigt bra.
Det är spännande, annorlunda och bjuder upp till dans på skräcktemat med tycker jag.
Wallace har lyckats med att få in högtiden på ett bra sätt, med att maskerna blir ett hot i sig.. och vilket barn har inte en mask på halloween i USA?
Dessutom känner man ju avundsjukan på halloween-högtiden som inte var något man firade i Sverige när man var kid.
Klä ut sig till fräcka grejer och få godis? Paradiset.
Men man får nöja sig med att se detta fenomen på film istället medan man snaskar på godis man minsann fått köpa för egna pengar.
Storyn bärs också upp av bra skådespelare och ett bra soundtrack, där reklamjingeln för Silver Shamrock hänger med i dagar efter att man sett filmen.
Tom Atkins är man bekant med ifrån pärlor som Escape From New York (J. Carpenter 1981), The Fog (J. Carpenter 1980) och actionstänkaren Lethal Weapon (R. Donner 1987).
Han är bra i rollen som Challis, och jag gillar hur han spelar mot Cochran (O'Herlihy) som vi alla känner igen från mästerverket Robocop (P. Verhoeven 1987).
Cochran är sådär skönt ondskefull som bara typer som han kan vara.
O'Herlihy som Cochran har ju en sådan där pondus som bara bossar på vidriga företag har, sådana där som sitter och smilar i tv medan de planerar hur det ska göra livet surt för alla för att dra in lite extra kulor.
Perfekt för en film, inte lika lattjo när man tänker att de finns i verkliga livet.

Såg filmen klippt första gången, men min DVD-utgåva är oklippt och jag gillar verkligen effekterna.
Visst finns det vissa ljuseffekter som inte åldrats helt briljant, men våldet är riktigt bra.
Scenen där en kvinna får någon slags laserskott mitt i plåten är riktigt bra, och ser alldeles förträffligt oskönt ut.
Användandet av insekter i några av scenerna är riktigt bra, och jag märker att jag tar upp fötterna från golvet när de scenerna kommer.
Det är ett betyg gott som något.
Jon G. Belyeu som gjort effekterna har också gjort effekter i mästerverket The Goonies (R. Donner 1985) och han är verksam än idag, men skulle säga att dessa två filmer är hans prime.

Halloween III är en riktigt bra och rolig film, inte på humorsättet men på det där berg och dalbane-sättet.
Spännande, skräckigt och ett race mot klockan i en bra blandning, toppat med bra skådespelare och bra effekter.
Som grädde på moset har vi den där jingeln som etsar sig fast i hjärnan på direkten.
Jag ska säga att jag inte saknar Michael Myers titeln till trots, men har förståelse att det var underligt när filmen kom och han uteblev.
Vetskapen att han inte är med höjer faktiskt betyget, för jag är väl medveten om att min sura sida hade tittat fram om jag inte vetat om det.
Friday The 13th Part V som sagt.... där blev jag mitt sura jag.
Jag hade gärna sett en fortsättning på idén med en ny halloween-relaterad rulle varje år, men får vara nöjd med denna del iallafall för den är riktigt bra.
Känns som att den blivit lite bortglömd och kanske fått oförtjänt dåligt rykte.
I mina ögon levererar den på varje plan den behöver leverera och har åldrats på ett bra sätt.
Man kan se över de lite dåliga ljuseffekterna, för resten av filmen är så pass vass.
Halloween III är en stark film som jag tycker folk ska ge en chans om de inte gjort det, för det är den värd.
Den har känslan från 80-talet jag gillar, bra skådespelare, tuffa effekter, bra musik och den är annorlunda.
Har du en kall dryck, en skål popcorn och Halloween III har du receptet på en riktigt bra filmkväll i mina ögon.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ****