Stockholmsnatt

Title: Stockholmsnatt
Dir: Staffan Hildebrand
Year: 1987
Review: M Original
****

Vill du ha en bit paj med extra ost?
När man läser på hemsidan imdb.com att Stockholmsnatt är en genuint BRA film undrar man.
Är det månne någon som blivit rundsparkad mitt i plåten av den unge Paolo Roberto?
Eller rör det sig om Staffan Hildebrand själv som gått in och kommenterat?
Stockholmsnatt är en svensk klassiker, och en solklar pärla i filmmyllan.
Historien kretsar kring Paolo Robertos förehavanden under 80-talet, som en regelrätt värsting.
Han var då, precis som nu, en ruskigt dålig skådespelare.
På det där sättet att man sakta smyger sig ner i en ställning i soffan så man inte riktigt ser tv'n längre.
Alternativt, om man är en nutida hipp ungdom, så kanske man spelar något spel via extrahjärnan aka iphone.

Paolo och hans gäng av fräcka frisyrer slår ner folk, bråkar med punkare och med andra kickers.
Alltmedan vi  lotsas fram genom tunga dimmor av hårspray, tidsenlig musik inslängd for good measure och sköna sidekicks på discon.
Manuset klampar fram på trasiga styltor genom den kalla Stockholmsnatten.
Det är moralfyllt, dock inte lika nedtyngt av moral som Staffan Hildebrands tidigare giv G: Som I Gemenskap (1983).
Visst, vi får lära oss att man inte får damer om man slåss och att man inte ska sabba telefonkiosker (nostalgin).
Men utöver det så står sig Stockholmsnatt ganska klen i jämförelse med G, iallafall på moralpunkten.
Här är räddningen musiken, medan i G är musiken en expressväg rakt in i kaklet.
Stockholmsnatt är inte lika pseudokristet som G, på gott och ont.
Man älskar ju bjudningen på moralkakor, även om kakorna smakar dammet under soffan.

Televerket, som det hette då, sponsrade filmen för att "stoppa sabbet".
Huruvida det lyckades, eller om folk kände sig uppmanade att slå sönder telefonkiosker efter att i 45 min sett Paolo yxa sig igenom sin första filmroll, det får vi aldrig veta.
Det vi kan enas om är väl att Stockholmsnatt iallafall inte lyckades stoppa "sabbet".
Stockholmsnatt, i likhet med Sökarna (Daniel Fridell 1993), ville visa det "riktiga" våldet och visst, vi som minns ungdomsfesterna på 90-talet kan väl enas om att det var väldigt våldsamt.
Men nej, tror inte att filmerna direkt satte p för att folk rundhusade varandra till vansinne på skumma bakgårdar.

Hur står sig Stockholmsnatt idag då, och skulle den funka att visa i skolorna?
Nej, självklart inte i något slags avskräckande syfte.
Vi sitter med ett ständigt flin på läpparna åt Paolos ruskigt usla skådespeleri och resten av gänget.
Den enda som känns om än för bara några sekunder trovärdig är väl egentligen den gamla rånaren Liam Norberg.
Liam som vi förresten känner igen från just nämnda Sökarna, där han på ett rent Saida-mässigt vis spelar sitt framtida jag.. minus dykandet ner i stenröset och den groende kristendomen.
Paolo Roberto är ju numera en folkkär gaphals som varvar snack om manlighet med snack om sitt italienska arv.
Ian Roberto stod i skuggan av sin bror i Stockholmsnatt, och var co-host som kommentator på UFC innan tv4 tog sitt förnuft till fånga.
Stockholmsnatt är ett härligt dokument över 80-talet, och kanske ganska talande för hur problem togs hand om.
Det var helt i sin ordning att göra filmer som skulle upplysa ungdomarna om ditten och datten.
Vem minns inte sexualupplysningsfilmerna?
Jag kan sakna instruktionsfilmerna och upplysningsfilmerna från den tiden.

Självfallet slutar allt lyckligt och alla är vänner.
Precis som det ska vara i en instruktionsfilm angående gatuvåld och sabotage.
Paolo Robertos skådespel har inte ändrats på något sätt sedan 1987 utan fortsätter vara precis lika yxigt och pajigt.
Tyvärr ser vi ju inga rundhus i plåten på folk när han styr skutan i Robinsson.
Stockholmsnatt är mer underhållande än den var menad, och Hildebrands önskan att vara yngre än han är blir bara humor och lite obehagligt.
Precis som i G.
Hur som haver så är filmen ett dokument vi alla ska ta del av.
Länge leve 80-talet!

Cool As Ice

Title: Cool As Ice
Dir: David Kellogg
Year: 1991
Review: M Original

Å, det ljuva 80-talet tänker jag när filmen rullar igång.
När kläderna må ha varit fula och frisyrerna stora, men ack så vackra.
90-talet är det årtionde som är det allra vidrigaste i mina ögon.
Kläderna, frisyrerna, filmerna.. ja, det mesta var inte fullt top notch så att säga.
Vad minns vi av Vanilla Ice?
Hans Ice Ice Baby, och hans efterföljande totalkrasch rakt in i betongen?
Eller kanske hans utbrott över att ständigt bli påmind om just Vanilla Ice?
När man ser Cool As Ice börjar det uppdagas varför han är så arg.

Filmen är någon slags pastich, eller "inspirerad av" Rebel Without A Cause (N.Ray 1955).
Att James Dean slipper se sin stora rollkaraktär glida omkring på en färgglad motorcykel med en frisyr som en nervskadad plattläggare kanske är lika bra det.
Filmen startar med det längsta introt i mannaminne där en viss Naomi Campbell lurats med.
Vanilla, eller Johnny som hans karaktär heter rappar vitt och brett om sin egen skönhet och sin egen coola stil.
Det är självklart otroligt underhållande och extremt pajigt på gränsen till outhärdligt.
Efter introdansen då man sjövilt stagediveat i soffan av ren pepp börjar så filmen.
Inom några minuter har vi förstått att Johnny och hans gäng är ena riktiga hårdingar.
Inget säger gangster så mycket som en färgglad jacka, skrikiga brallor och en keps med plåtplatta på.
Någon mer som saknar 90-talet?

Johnny gör ett underbart stunt rakt ner framför den unga Kathy (Kristin Minter) och vräker henne av hennes häst.
Jag erkänner, det sättet för att limma på en dam har aldrig korsat mina hjärnhalvor.
Till alla er singlar där ute, kasta er ut framför en tjej och hennes häst i dödsförakt så att hon dammar i backen...
Ett helsäkert kort för att få avnjuta ungmöns läppar i en förförisk ökenmiljö... där man också kan dansa.

Självfallet finns antagonister i filmen, förrutom Vanilla Ice kläder.
Kidnappare, Kathys kille, det bara radas upp hinder Vanilla måste breakdance:a och slunga tuffa oneliners för att överkomma.
Utan att fördjupa oss för mycket i filmens story, så kan detta sägas...
Filmen är otroligt underhållande i all sin pajighet och skämskudden är ständigt närvarande.
Man förundras och minns kläderna och att det nog måste varit i och med denna "film" som det egentliga 80-talet dog och det förkastliga 90-talet tog vid.
Man får varva hela storyn med sekvenser av dans och sång.
Vanilla gör lite sköna moves i öknen, tar över en scen på en tillställning och åker motorcykel i slowmotion.
Vi ska minnas att Vanilla var en skicklig motorcyklist, och har tävlat i det.
Kanske därför han kan rycka med en tung båge över ett högt staket för att skrämma hästtjejer?
Kanske... kanske..

För en fördjupning i allt som någonsin borde lagstadgats om i klädväg bör man leta sig fram till denna film.
För en ansträngd gangsterattityd som inte är trovärdig i ens en sekund är Cool As Ice dit du vill gå.
För lite barntillåten, men ändå attitydtung rap om sin egen bossighet är Vanilla helt klart yo' maaan.
Även är det ett mycket tillåtet sätt att väcka en tjej att bryta sig in i hennes rum och sen mosa ner en isbit i munnen på henne.
Bara så ni vet!
Väljer också att sammanfatta en hel del lärdomar från filmen, och listan är tagen ifrån den eminenta sidan badmovies.org:

• Automotive worklights have built-in microphones.
• If you are in the witness protection program then avoid being interviewed on the evening news.
• The correct term is "driving a horse."
• In the early 90's there was no such thing as wasted space on a jacket.
• Lawn sprinklers are an effective intrusion deterrent.
• Once a girl finds another girl's phone number in your pocket you will never hear the end of it.
• Vinyl couches are lawn furniture.
• Corvettes make for excellent jump ramps. 

Lärdom för livet kära läsare...
Lärdom för livet.

Guldet Ur Dyngan

Efter att ha avnjutit Jerry Seinfelds standup i Stockholm tillsammans med min in i den angenäma ålder av 30 stigna kamrat, tänkte jag till lite.
"Varför" är ju en fråga den välkände amerikanen ofta frågar om ditten och datten.
Det är också en fråga man som skräpfilmskonnesör eller att man talar sig varm om film/tv-tider som flytt får minst en gång i veckan om inte mer.
"Varför tittar ni på sån skit?"
"..om det nu är så "dåligt", varför fortsätter ni titta på det?"
"Är det inte dags att växa upp snart?"
Svaret på de frågor man så ofta får har några ganska enkla svar, med lite svårare och längre förklaringar.
Först och främst handlar det ju om smak och tycke.
Jag tycker att lågbudget ofta slår multimiljonbudgeten, för multimiljonerna har oftare en rädsla i sig.
De måste tjäna pengar, och vågar kanske därför inte ta ut svängarna ordentligt med effekter och våld exempelvis.
Men, i och med Saw-seriens framgång har de mer våldsamma filmerna fått ett erkännande och mer budget.
Så då vågar betonghäckarna på filmbolagen släppa filmer i en genre som på 70-80talet klipptes sönder och samman och hamnade i källare och på piratkopierade vhs-kassetter.
(Men å andra sidan har ju moralpaniken slagit ner i vårt thédrickande örike igen som en bomb, 2.30min klipp i The Human Centipede 2... klocka 2.30min så förstår ni hur långt det är i en film)
Tycker jag det är bra att de släpper sådana filmer hur som helst nu?
Nej.
Varför? Jo, känslan i filmerna försvinner och det handlar enbart om effektsökeri och att tjäna pengar, alternativt att försöka återskapa eller göra en "ny" version av en gammal klassiker.
(Läs Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, Last House On The Left etc etc. Alla lysande i sitt original, och genomruttna i sin remake).
De gamla slasher-filmerna exempelvis var charmiga, spännande och hade en edge i sig, en lekfullhet som är försvunnen idag.
Medan de som kommer nu famlar i sitt eget mörker och hittar aldrig riktigt fram.
Hostel på 80-talet hade förmodligen varit en riktigt vidrig historia.
Idag, visst, finns element av vidrighet, men allt är för polerat och snyggt genom en kristallklar lins i ett för ändamålet ombyggt hotell någonstans i världen.
Nej, ge mig en repig lins, ett ödehus som stinker mögel och en rulle film som legat i solen för länge.
Varför? Jo, för det ser bättre ut och känns mer äkta och på riktigt.
Plus att man TROR på det man ser, det känns äkta, om än bara för stunden, men ändå.

Nu villar jag bort mig lite i mitt eget resonemang, från min utgångspunkt varför man tittar på "skräp" eller "gamla grejer".
Det rör sig också om nostalgi, minnen och känslor som bubblar upp i kroppen lika snabbt som kolsyran i läskeblasken man slukar.
Vissa av filmerna man ser minns man som helt lysande och underhållande... och vissa håller ju inte alls samma standard längre.
Ett exempel i T.O-lägret på en sådan är Howard The Duck (Willard Huyck 1986).
Minns den som ung och såg den gång på gång tills bandet rök av utmattning.
Är den lika rolig och spännande år 2011?
Svaret för mig är nej, det är den inte.
Den är ganska dålig och Howards one-liners känns dammiga och man blir mest irriterad, tyvärr.
Men, det finns också många filmer som man ser nu med andra ögon som fortfarande håller.
De där filmerna som man gång på gång såg som liten, och nu när man ser dom som vuxen växer de och ger en varm hemkär känsla i magtrakten.
Jag som 32-årig filmnörd får ofta utstå små pikanta hån för att jag än till dessa dagar ser på tecknat.
Att köpa He-Man dvd's dagen efter man blåst ut 30 ljus på tårtan ses inte som ett vuxet beteende.
Men som jag skrev ett par rader upp, det handlar om nostalgi.
Ett kärt återseende, lite som att träffa en gammal barndomskompis och upptäcka att man fortfarande kan prata som om inget vatten flutit under broarna alls sen ni som små osnutna piltar sprang i lekparken och kastade sand på tjejerna.
Den känslan får jag när jag ser vissa av de tv-program och filmer, eller läser de böcker och serietidningar man gjorde som liten.
Att se Thrashin' (David Winters 1986) nu inger samma ungdomliga entusiasm som den gjorde då, fast såklart med en ryggkrum och lite benstel känsla i hoppet om att kunna göra en ollie över en fullvuxen människa.



Att dessutom höra två av sina favoritband på soundtracket (Devo och Circle Jerks) knyter ju samman säcken nu, när man sitter och fingrar på sin samling Devo-plattor.
Filmer anklagas ju ofta för att göra folk försoffade, och visst uppskattade man lite down-time även som ung.
Men att se Thrashin' och sen ge sig ut i närmsta asfaltsområde och självsäkert vråla "THE DAGGERS" eller som den mer vänliga av oss säga "Jag är Corey Webster" var ju självklart.
Filmerna tog inte ifrån oss fantasin, utan eggade den bara till nya utomhuslekar.
Hos vissa av oss, som den trogne bloggläsaren upptäckt har hela barndomens filmäventyr etsat sig fast och återupplevs med jämna mellanrum. 
Plus att man mår bra av att sätta sig ett gäng, dricka läsk i onödiga mängder och sen skratta åt filmer som försöker och försöker, men inte riktigt lyckas.
För vi vet också när en film är pajig.
Men det finns ett ordstäv som lyder: "So bad it's good".. och det är vad vi som filmälskare kan se.
Att det finns filmer som så pajiga att de blir bra.
Med en minimal budget, ett bristande manus och en skådespelarensamble som man får skämmas för kan underverk uträttas.
Så länge hjärtat är på rätt ställe.
Bara se på en film som Plan 9 From Outer Space (Edward D. Wood 1959).
Den är lågbudget med stora, stora brister, men man älskar den.
Filmen genomsyras av den entusiasm jag efterlyste i början hos nya filmer.
Man vet att Ed Wood älskade att göra film och trodde på filmen hela vägen från start till slut.
Likaså med Manos: The Hands Of Fate (Harold P. Warren 1966).
I all sin uselhet och sin plågsamma speltid njuter man ändå för det är så dåligt att det blir bra.

Visst, vi kan förstå att människor inte vill se gryniga b-filmer från 80talet med mer jeansshorts än manus.
Visst, vi kan köpa att man inte blir fnittrig och varm i kroppen på en nyutgåva av en rymdfilm med biljakter modell radiobil.
Visst, vi kan till och med förstå att människor undrar när man sitter kväll ut och kväll in och ser filmer man själv säger är dåliga.
Men i den oändliga ström av totalt meningslösa och slätstrukna filmer vi lever i idag är det befriande att se dessa guldklimpar från förr.
Att kunna sjunka ner i soffan och slippa se remakes av bra filmer omgjorda till ingenting.
Att slippa se ännu en up and coming ung skådespelare/skådespelerska försöka övertyga i en roll de inte passar för.
Att inte behöva se ett multimiljonprojekt trippa fram på tå för att inte skrämma aktieägarna, eller förlora sina dyrbara pengar.
Men framförallt att kunna minnas tillbaka till en annan tid av filmskapande.
Eller till och med kunna återuppleva lyckliga stunder från sin barndom.
Att ifrågasätta varför man ser på "skit" blir således en fel frågeställning.
Det gäller att se förbi den ruffiga fasaden, och se guldklimpen som ligger där under.
Därför tittar vi på "skit"... för vi ser guldet under den slitna fasaden och gillar det vi ser.

David Hess 1942-2011

Aldrig roligt att behöva skriva om när människor vi beundrar dör.
Senast i raden är enligt uppgift David Hess.
Hans son ska på ett socialt nätverk ha bekräftat att David Hess avlidit den 8:e oktober.
Vi minns honom i den oöverträffade rollen som den galne Krug i Last House On The Left.
En rolltolkning som lever kvar som en av de absolut bästa filmskurkarna någonsin i vårat tycke.
Men förutom att belöna oss filmnördar med klockrena porträtt av skurkar så var också David Hess musiker.
Han gjorde bland annat ledmotivet till redan nämnda Last House On The Left, som är ett riktigt bra soundtrack.
Gitarrbaserat och med David Hess sjungande, i skarp kontrast till filmens råa våld och smutsighet.
Han gjorde också låtar åt andra artister.
Under 2000-talet gjorde han också ett par låtar, bland annat en nyinspelning av Wait For The Rain från Last House On The Left till Eli Roths Cabin Fever.
I intervjuer man sett med David Hess ger han ett skönt intryck av att vara en jordnära människa.
Sorgligt att höra om hans bortgång, och vi i The True Originals kan bara skatta oss lyckliga att många av hans filmer går att se på dvd nu.
Last House On The Left finns i oklippta utgåvor, och vi rekommenderar alla att se den idag som ett minne för historiens kanske främsta tolkning av en filmskurk.
David Hess som Krug... det blir inte råare eller mer elakt än så.
David Hess 1942 - 2011

"The road leads to nowhere and the castle stays the same.
And the mother tells the father.. wait for the rain"