Det är Sveriges nationaldag när jag börjar skriva detta, och det talas vitt och brett om "hjältar" i media.
Är det inte någon som ingripit i vardagen för en medmänniska så är det en klackspark i målet på en fotbollsmatch.
Detta fick mig osökt att tänka på en mina främsta hjältar, som följt med mig genom livet.
När jag var runt 6-7 år gammal hade jag en videokassett (Alla ynglingar får googla vad det är).
Nästan omgående blev den riktigt välspelad, sådär så den frasade lite när man tryckte på play och bilden hoppade.
Kommer inte ihåg om filmen gick på tv eller om någon jag kände hade gjort sig omaket, som det ju faktiskt var, att kopiera filmer på den tiden.
Koppla ihop två videoapparater med speciella sladdar, sen trycka play på den ena och record på den andra.
Sen fick man gott sitta där medan banden rullade på, och hålla tummarna att inget av dem började krusa sig eller gå av.
Vissa saker har onekligen blivit smidigare med tiden.
På mitt band var det en låt med ett av mina favoritband (A-Ha) först och sedan kom Superman II (R. Lester 1980).
Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag såg denna kassett, om och om igen.
Fick en tröja i samma veva, kommer inte ihåg vad mer som stod på den, men mitt på tröjan stod det Zod.
Zod var den onde ledaren i Superman II, för den trio som kom till jorden för att att göra livet surt för människorna, och Superman i synnerhet.
Han spelades utmärkt av Terence Stamp, och fick mig peppad att bara bära svarta kläder.
Jag var så ruskigt nöjd med den där tröjan och hade den på mig jämt och ständigt.
Ingen annan av mina kompisar hade sett Superman II, men när jag väl fick den där kassetten såg vi den jämt.
Att jag inte ägde Superman - The Movie (R. Donner 1978) gjorde inte så mycket.
Man var inte så brydd om det just då, för tvåan var ju så bra i sig.
Efter något år av att ha nött tvåan fick jag till sist tag i Superman och efter ett tag också Superman III (R. Lester 1983).
Richard Pryor hade genom de filmer han gjorde tillsammans med Gene Wilder blivit något av en favorit, så treans sammanförande av de två världarna var ju mycket välkommet.
Dessutom kom min noja inför robotar inte ifrån Terminator (J. Cameron 1984) utan ifrån just Superman III, och till viss del även av den mekaniska rösten på vakten i början på Superman II.
En av scenerna i slutet av del III dröjde det länge innan jag kunde se utan att rysa i hela kroppen.
Superman III var överlag elakare och mörkare än de två innan, i och med att Stålmannen blir ond under en del av filmen och just nämnda scen mot slutet.
Helkroppsryset är borta, men känner ett obehag än idag när jag vet att scenen är på väg.
Gång på gång såg jag dessa tre filmer, och lyckan var ju total när jag på det lokala Konsum hittade Superman IV - The Quest For Peace (S.J Furie 1987).
Glad i hågen lyckades jag få mina päron att hyra den åt mig en fredag.
Tyvärr var lyckan inte lika stor efteråt, för det var inte lika bra.
Visst, Gene Hackman var tillbaka som Lex Luthor, som förmodligen är den absolut bästa skurk någonsin, men storyn var tunn och hela utförandet kändes lite taffligt.
Som när de måste få ur sig en uppföljare, trots att det liksom inte behövs.
Minns att jag var väldigt besviken, och den egentligen största behållningen var att någon i filmen spelade Nintendo.
Tyvärr blev det ju Christopher Reeves sista framträdande som Stålmannen också.
Intresset för fortsättning på filmserien var lågt efter del fyra, och det höll ju i sig.
När man på imdb.com läser om Superman IV förstår man ju att en femte del var i stort sett omöjlig hur som helst.
Filmens försök till att engagera sig i någon slags reell politik blir krystad, och känns inte trovärdig.
Stålmannen ska ju stå upp för sitt ideal och rättvisan, men jag skulle ju helst sett att de lämnade "verkligheten" utanför.
Såg om del fyra alldeles nyligen, och det är samma känsla idag.
En onödig uppföljare med det mesta av det där som gjorde filmerna innan magiska borta eller förvanskat.
1993 kom tv-serien Lois & Clark - The New Adventures Of Superman, men det var inte det samma.
En stunds underhållning kunde jag väl erkänna att det var, men det var inte i samma kaliber.
Det var luckor, plotholes och ändringar från den filmserie jag växt upp med, och det var ju inte Christopher Reeves.
Dessutom var det lite fånigt Lois och Clark emellan och mer humor inblandat, vilket det inte var i filmerna.
Men, i ärlighetens namn var Lois & Clark iallafall sevärt till skillnad från den totalostiga serien Smallville (2001).
Jag återvände dock med jämna mellanrum till filmerna.
Men det blev allt mer sällan tyvärr, och känns ibland som om jag glömde bort min hjälte Stålmannen.
Vilket resten av världen också verkade göra, det kom andra superhjältefilmer och mannen av stål från Krypton hamnade i skymundan.
Batman från 1989 (T.Burton) överskuggade Stålmannen med sin mycket mörkare framtoning och extrema franschise.
Även Spider-Man (S. Raimi 2002) gjorde att Stålmannen föll i glömska för många.
Jag tyckte aldrig Spider-Man eller The Hulk (A. Lee 2003), de kändes luftiga och plastiga och dataeffekterna gjorde mig irriterad.
Jag uppskattade Batman-filmerna, men inte i samma skala som jag uppskattat Superman, och då speciellt del två.
2006 återvände Stålmannen till jorden igen efter att ha varit borta från jorden i ett antal år.
Filmskaparen förklarade ganska bra varför vi inte sett till honom på så länge.
Superman Returns (B. Singer 2006) fick mig att återigen återvända till min barndoms mantelprydda hjälte.
Kevin Spacey axlar Gene Hackman bra som Lex Luthor, och även om filmen inte är i samma nivå som de gamla så är den ändå värd att se enligt mig.
Visst, den är ingen odödlig klassiker för egen del, men klart sevärd.
Brandon Routh är inte Christopher Reeve, men han gör rollen helt okej.
Men vi slipper se ett romantiskt dravel eller meningslös tonårsångest, vi får istället se en superhjälte fylld av kval och en mänsklig sida.
Plus frågor från omgivningen och vetskapen om att tiden inte stått stilla medan han varit borta.
När jag ser filmerna idag känns det som att samspelet mellan Reeve och Margot Kidder är genuint, likaså mellan Reeve och Hackman.
Det främsta samspelet är dock i min bok mellan Ned Beatty och Gene Hackman, perfekt!
Det känns som ett bra val av skådespelare, som färgar av sig på tv-rutan.
Att de allihop verkade trivas i varandras sällskap.
Överlag tycker jag att skådespeleriet är bra, för ska man vara ärlig brukar de ju kunna halta lite i filmer som dessa.
Det tråkiga är när man läser att stämningen inte var så god under inspelningen av del fyra.
Jag blir alltid varm i kroppen av att höra ledmotivet, som till denna dag är oslagbart på hjälteskalan.
Plus att jag förstår nu att Sarah Douglas i rollen som Ursa nog egentligen var min första "filmcrush".
Lika snygg i filmen idag som då, plus en av de hårdaste kvinnorna man sett på film.
Det är en våg av nostalgi som sköljer över mig varje gång jag laddar spelaren med filmerna.
När jag skriver fortsättningen på detta har jag Superman II på i bakgrunden, för att peppa mig extra.
När jag besökte Paris var det första jag sa vid Eiffeltornet att "här flög Stålmannen och räddade Lois Lane".
Samma sak när jag 2001 besökte Niagarafallen, jag försökte då hitta hotellet där Lois och Clark bor, och även där barnet ramlar över kanten.
Var mäktig upplevelse att ha sett själva fallen, men nästan ännu mer att vara på samma plats som Stålmannen!
Tror att hotellet var ombyggt för jag kunde inte hitta det tyvärr.
Livet som filmnörd blev så otroligt tydligt när man stod där och tittade ut över kanten.
Är ju en konstant sak att göra när man är ute och reser, att hitta filmplatser.
Alla resmål blir lite extra intressanta då, kanske inte för mitt resesällskap alla gånger, men för egen del är det viktigt.
Köpte boxen med alla filmerna i för några år sedan, där också det finns med dokumentärer om Stålmannen.
En riktigt bra dvd-box, och som jag nämnt redan, alltid en rejäl nostalgitripp när jag ser filmerna.
Extra plus för dokumentärerna som ger ytterligare djup i hela historien runt karaktären, serierna och filmerna.
För några dagar sedan såg jag trailern för den kommande Man Of Steel (Z. Snyder 2013) och blev inte alls imponerad.
Känns som om den försöker leva på enbart specialeffekter, och jag blev provocerad.
Jag är ju som bekant emot remakes och "reboots" av klassiska filmer, och denna är inget undantag.
Plus att den nya General Zod ser bara fånig ut, inte elak som Terence Stamp utan bara fånig.
Jag hoppas att den inte ska fläcka ner filmerna med Christopher Reeve, eller att folk av idag glömmer bort dessa filmer när deras törst för specialeffekter är så stor.
Är skönt att kunna återvända till det trygga och vana, och slippa det nya lull-lullet.
Stålmannen kommer alltid, tillsammans med He-Man, vara den där barndomens hjälte jag återvänder till.
Därför hade jag något av en sorgens dag tionde oktober 2004, då Christopher Reeve avled.
Han var ingen favoritskådis som gjorde mängder av bra filmer, han var Stålmannen.
Som jag nämnt flera gånger så är Stålmannen det där fyrtornet som leder mig hem när dimman av dåliga nya filmer är för tät.
Det är fortfarande en fröjd att se Christopher Reeve, Margot Kidder, Terence Stamp, Ned Beatty och de andra ge liv åt karaktärerna.
Det är trettio år sedan Superman III och den sista riktigt bra Stålmannen-filmen kom.
För mig är det värt att fira.
Att fira en barndomshjälte, som gett mig mycket nöje och fortsätter ge mig nöje.
Tack Jerry Siegel och Joe Shuster för att ni skapade den figur som genom Christopher Reeve blev en hjälte för mig som liten pilt.
Christopher Reeve 1952 - 2004.
