The Devil And Daniel Johnston

Title: The Devil & Daniel Johnston
Year: 2005
Dir: Jeff Feuerzeig
Review: M Original
****

Dokumentärer, detta kära medium för oss i The True Originals.
Några av de bästa av filmkvällar har varit i sällskap av just dokumentärer:
Hands On A Hardbody (S.R Bindler 1997)
Little Lady Fauntleroy (Roger Pomphrey 2004)
Tourette De France (Keith Allen 2007)
Dessa är tre av de många dokumentärer vi sett, och sett om igen.
The Devil And Daniel Johnston kommer platsa in på denna lista.
Ett närgånget porträtt av en sångare, målare och psykiskt sjuk person.
Det är ärligt, närgånget, jobbigt, roligt, ledsamt, glatt, positivt och negativt.

Vi får följa Daniels liv från det att han är liten till vuxen ålder.
Hur han filmar kortfilmer, målar en massa och framförallt spelar in musik.
Detta accepteras inte av hans djupt kristna föräldrar.
Detta misstycke resulterar i en av de mer ärliga låtar vi kommit att höra:

Daniels filmer och konst visas upp i dokumentären också, och båda delar har stora kvalitéer.

Ju mer tiden går, och efter en kärlekshistoria blir Daniel mer och mer "annorlunda" och det visar sig att han är psykiskt sjuk vilket gör att han hamnar på mentalsjukhus under perioder.
Detta må låta sorgligt, och/eller som man sett det förrut.
Visst, det är inget ovanligt med dokumentärer om psyksjuka artister, men denna är något annorlunda.
Men texterna som Daniel sjunger är så nakna att man inte kan låta bli att bli berörd av hans livsöde.
Teckningarna han gör är också stundtals riktigt bra.

Daniel fick ett visst erkännande genom ett ihärdigt säljande av sina många kassetter.
Kurt Cobain hade vi många framträdanden en t-shirt med Daniels omslag till Hi, How Are You på sig.
Det kom också en skiva med covers på hans låtar där bland annat Beck medverkade.

Jag skulle säga att recensionen som getts att dokumentären innehåller glädje, smärta och stor inspiration är klockren.
Det är stundtals väldigt ledsamt och man lider med de inblandade, men i nästa sekund blir man glad och känner sig inspirerad att göra något kreativt.
För kreativ, det var och är ju Daniel Johnston utan tvekan.
Bara kolla upp listan av släppta musikalster, det är en gedigen lista för att säga det lite lagom.
På Daniels hemsida kan man också köpa tröjor, och hans konst som går för overkliga summor.

Vad ska man avsluta med då?
Ja, se dokumentären och se ett porträtt över ett livsöde med höga toppar och djupa dalar.
Få en inblick i en djupt psykiskt sjuk människas liv och leverne, och hur det påverkar personen och hans närhet.
Hör mer känslomässiga texter än vad som vanligen klassas som emotionell musik.
Mycket mycket sevärd, och väl värd att se flera gången utan tvekan.

Zombie Diaries

Title: Zombie Diaries
Year: 2006
Dir: M.Bartlett & K.Gates
Review: M Original
****

Framsidan utlovar den kanske bästa zombie-film som någonsin gjorts.
Också lovas det att detta är filmen som gjort hela zombiegenren intressant igen.
Stora ord som lovar mycket.
Håller den vad framsidans expertutlåtande lovar?
Nej, självklart inte.
Det vore ju helt av kartan att tro att den skulle vara det ens.

Vad bjuds man på i fallet med Zombie Diaries då?
Självklart är det filmat "dokumentärt" av olika människor.
Fråga ett: Skulle man under en zombieinvasion där man riskerar att förvandlas till en mänsklig kebab filma sig igenom detta?
Jag svarar personligen nej på de frågan.
Där skulle dokumenterandet av de levande döda få stå åt sidan faktiskt.

Filmen är uppdelad och man får följa några grupper under epidemin.
Vi kastas inte så mycket in i det som att filmen utelämnar stora delar av det som skulle vara intressant.
En klassisk "en månad senare" dyker upp direkt när det börjar bli intressant.
Man fastnar aldrig för karaktärerna och man lär sig varken gilla eller ogilla någon.
Varför är det ett par busar med egentligen, och vilken är deras anledning till att göra som de gör?
Ingen som vet.
..och egentligen bryr man sig inte, eftersom man inte känt något inför de övriga karaktärerna.

I en värld där zombiefilmen varit på dekis en längre tid är dock en upplyftande detalj hasande slöa zombies till skillnad från de löpande som är vanligt nu.
Också lite friskt att filmen är engelsk och inte amerikansk, men tyvärr räcker inte ett försök för att flörta in sig i True Originals varma famn.
Skådespelandet i början av filmen känns lovande, men när själva skräcken börjar faller det snabbt och blir tillyxat.
Effekterna känns inte intressanta heller, tyvärr återigen.
Man undrar lite hur mycket andra zombiefilmer recensenterna sett när detta är det absolut bästa som gjorts i deras ögon.
 Man blir ju lite nervös vad de sett och va de har missat onekligen.

Gillade du 28 Days Later (Danny Boyle 2002) så kan du nog uppskatta Zombie Diaries med.
Lite samma känsla, och lite samma önskan efter något mer, något rivigare.
Finner mig själv alltid återvända till klassikerna efter att ha sett en sån här film.
Kanske lika bra att hålla sig till dessa i fortsättningen?
Zombie Diaries, inte en katastrof men långt ifrån ett mästerverk.
Se hellre denna än re-maken av Day Of The Dead eller något liknande.
Finns en uppföljare gjord av samma herrar 2011 - World Of The Zombies: The Zombie Diaries.
Jag tror jag står över, tack ändå.

Hooked For Life

Title: Hooked For Life
Dir: Staffan Hildebrand
Year: 2011
Review: M Original
****

Kan verka som vi favoriserar den ungdomstörstande Staffan Hildebrand.
Så är självklart icke fallet, men man måste belysa en dokumentär om en av de mesta och bästa sakerna som kommit fram i världen, nämligen skateboard.
Detta fenomen som man som liten pilt sysselsatte sig med och slog sig fördärvad av.
Skateboard och BMX var stora nöjen som ung.
Jag blev aldrig någon hejare på skateboard och lade av.
Intresset för det fortsätter dock, och extra roligt med fokus på de svenska skateboardåkare som finns.

Hildebrand gjorde sent 70-tal dokumentären 14-årslandet om ett par unga skatare, däribland Tony Magnusson.
Nu följer han upp dessa, vad de gör nu, hur scenen utvecklats i världen och vad skateboardåkningen gett dessa människor.
Vi får även höra intervjuer med bland andra Ali Boulala, Tony Alva och Mattias Ringström.
Denna film skiljer sig ju såklart med mils radie från Hildebrands andra givar, och tur är väl det.
Utan att bli för smetigt sentimental eller sådär borderline kiddiefiddleraktigt som annat han gjort är Hooked For Life en bra dokumentär.
Det är nyttigt för folk av idag att se hur stort nedslag skateboard hade och fortfarande har.

Klippen från 70 och 80-talet varvas med nyare klipp och intervjuer.
Vi får följa med till New Sports House i Stockholm, till garaget under Sheraton och till stränderna i Los Angeles.
Vi får även höra en Dolph Lundgren-aktig svenska hos de numera USA-boende herrarna Magnusson och Hagelin.
Varning för plågsamt skrytande vid tillfällen.. men det kanske kommer med pengarna?

Att hitta denna dokumentär i reabacken för 19 kr samma år som den släppts.. känns inget vidare.
Den är långt ifrån en pajasgiv i stil med redan recenserade Stockholmsnatt, och bygger dessutom på grundligt förarbete.
Är intressant, bra musik och övergripande och förståeligt även för de som inte växte upp med en bräda under armen eller såg sig trött på mästerverket Thrashin' (D. Winter 1986).
Nästan så man känner den småbeska smaken av asfalt i käften när man ser filmen.
Minnet av att se Tony Magnusson i Skarpanrampen någonstans runt 88-89 blir också ett plus i kanten
Inte med i filmen dock, men jag var där och såg denna skapare av H-Street köra rampen jag aldrig vågade åka i ordentligt.

Hildebrand kan alltså, förutom att värka fram klara b-filmsklassiker göra dokumentärer av ej pajas-snitt.
Uppmuntrar folk att se denna, och ge den en sådan uppmärksamhet som den förtjänar.
För det är intressant, sentimentalt och man blir sugen att ge sig ut och skrapa knäna på närmsta asfaltsplätt eller offra garnityren i ett christ air-försök.
Skate or die!