Title: A*P*E
Year: 1976
Dir: Paul Leder
Review: M Original
****
Har du ibland tänkt som så att 'undrar om de kan göra en King Kong för samma budget som jag spenderar på att köpa skosnören per år?'
Eller om det skulle funka att limma ihop en apdräkt hemma och sen filma dig iförd den stå och härja?
Svaret på dessa frågor är.... ja, det går utmärkt att göra detta.
A*P*E är en film som mer än utmärkt passar på epitetet "så dåligt att det blir bra".
Filmen börjar med att en båt fraktar inte bara urusla skådespelare och meterrullar med lökigt manus, utan också en jättestor apa.
Apan lyckas självklart bryta sig loss och sen blir det bärsärkargång genom den asiatiska landsbygden.
I ett moln av modeller som får sätta livet till går apan fram, i jakt på... ja, vadå?
Det är ännu lite oklart.
Vi får också följa en välklädd man och hans lika välklädda kvinna, och kvinnan blir såklart apans intresse.
Känns det igen från någon annan film... hmm, om en stor apa?
Kom det inte en King Kong 1976?
Jodå, A*P*E gjordes för att casha in på den förhoppning att King Kong från 1976 skulle bli en stor succé.
Det blev den inte, och A*P*E gick ännu sämre.
Utöver den uppsjö av fantastiskt pajiga skådisar, dekor, effekter och allt annat man kan paja till så är filmen i 3D!
Samma sorts 3D som Friday The 13th part 3 var.
Man behöver inte de sköna brillorna, utan får effekten ändå.
Fast det stämmer ju tyvärr inte när man ser den på tv i dessa dagar.
Men kul är det att se hur extremt mycket 3D Leder tryckt in i filmen för att göra den lite extra.
Vid sidan av all skön 3D undrar man ju också hur mycket Leder betalade för att få låna alla arméklipp?
Tacket i början som går ut till US Army gör ju att man förstår att de invaderar alla länder nu för tiden för att försöka flytta fokus.
3 sekunder som förstörde världen....
A*P*E faller som sagt rakt in i vad The True Originals står för.
Skådespelarna är usla, men försöker så envist att vara bra.
Effekterna är så fruktansvärt billiga att man vill krypa ner i popcornskålen och gömma sig.
Apans dräkt är köpt ur en baklucka på en loppis i den tråkigaste delen av den tråkigaste staden.
Men det är precis så uselt att man hela filmen igenom sitter med ett brett leende på läpparna.
Man slår sig på knäna och skrattar så man gråter åt allt som sker på skärmen.
Filmen är dessutom precis så lång att det inte går att tröttna, och man får med sig en filmupplevelse utöver det vanliga.
Precis vad man vill ha när det kommer till såna här gräddpajer.
