Title: The Devil & Daniel Johnston
Year: 2005
Dir: Jeff Feuerzeig
Review: M Original ****
Dokumentärer, detta kära medium för oss i The True Originals.
Några av de bästa av filmkvällar har varit i sällskap av just dokumentärer:
Hands On A Hardbody (S.R Bindler 1997)
Little Lady Fauntleroy (Roger Pomphrey 2004)
Tourette De France (Keith Allen 2007)
Dessa är tre av de många dokumentärer vi sett, och sett om igen.
The Devil And Daniel Johnston kommer platsa in på denna lista.
Ett närgånget porträtt av en sångare, målare och psykiskt sjuk person.
Det är ärligt, närgånget, jobbigt, roligt, ledsamt, glatt, positivt och negativt.
Vi får följa Daniels liv från det att han är liten till vuxen ålder.
Hur han filmar kortfilmer, målar en massa och framförallt spelar in musik.
Detta accepteras inte av hans djupt kristna föräldrar.
Detta misstycke resulterar i en av de mer ärliga låtar vi kommit att höra:
Daniels filmer och konst visas upp i dokumentären också, och båda delar har stora kvalitéer.
Ju mer tiden går, och efter en kärlekshistoria blir Daniel mer och mer "annorlunda" och det visar sig att han är psykiskt sjuk vilket gör att han hamnar på mentalsjukhus under perioder.
Detta må låta sorgligt, och/eller som man sett det förrut.
Visst, det är inget ovanligt med dokumentärer om psyksjuka artister, men denna är något annorlunda.
Men texterna som Daniel sjunger är så nakna att man inte kan låta bli att bli berörd av hans livsöde.
Teckningarna han gör är också stundtals riktigt bra.
Daniel fick ett visst erkännande genom ett ihärdigt säljande av sina många kassetter.
Kurt Cobain hade vi många framträdanden en t-shirt med Daniels omslag till Hi, How Are You på sig.
Det kom också en skiva med covers på hans låtar där bland annat Beck medverkade.
Jag skulle säga att recensionen som getts att dokumentären innehåller glädje, smärta och stor inspiration är klockren.
Det är stundtals väldigt ledsamt och man lider med de inblandade, men i nästa sekund blir man glad och känner sig inspirerad att göra något kreativt.
För kreativ, det var och är ju Daniel Johnston utan tvekan.
Bara kolla upp listan av släppta musikalster, det är en gedigen lista för att säga det lite lagom.
På Daniels hemsida kan man också köpa tröjor, och hans konst som går för overkliga summor.
Vad ska man avsluta med då? Ja, se dokumentären och se ett porträtt över ett livsöde med höga toppar och djupa dalar.
Få en inblick i en djupt psykiskt sjuk människas liv och leverne, och hur det påverkar personen och hans närhet.
Hör mer känslomässiga texter än vad som vanligen klassas som emotionell musik.
Mycket mycket sevärd, och väl värd att se flera gången utan tvekan.
Title: Zombie Diaries
Year: 2006
Dir: M.Bartlett & K.Gates
Review: M Original
****
Framsidan utlovar den kanske bästa zombie-film som någonsin gjorts.
Också lovas det att detta är filmen som gjort hela zombiegenren intressant igen.
Stora ord som lovar mycket.
Håller den vad framsidans expertutlåtande lovar? Nej, självklart inte.
Det vore ju helt av kartan att tro att den skulle vara det ens.
Vad bjuds man på i fallet med Zombie Diaries då? Självklart är det filmat "dokumentärt" av olika människor.
Fråga ett: Skulle man under en zombieinvasion där man riskerar att förvandlas till en mänsklig kebab filma sig igenom detta? Jag svarar personligen nej på de frågan.
Där skulle dokumenterandet av de levande döda få stå åt sidan faktiskt.
Filmen är uppdelad och man får följa några grupper under epidemin.
Vi kastas inte så mycket in i det som att filmen utelämnar stora delar av det som skulle vara intressant.
En klassisk "en månad senare" dyker upp direkt när det börjar bli intressant.
Man fastnar aldrig för karaktärerna och man lär sig varken gilla eller ogilla någon.
Varför är det ett par busar med egentligen, och vilken är deras anledning till att göra som de gör? Ingen som vet.
..och egentligen bryr man sig inte, eftersom man inte känt något inför de övriga karaktärerna.
I en värld där zombiefilmen varit på dekis en längre tid är dock en upplyftande detalj hasande slöa zombies till skillnad från de löpande som är vanligt nu.
Också lite friskt att filmen är engelsk och inte amerikansk, men tyvärr räcker inte ett försök för att flörta in sig i True Originals varma famn.
Skådespelandet i början av filmen känns lovande, men när själva skräcken börjar faller det snabbt och blir tillyxat.
Effekterna känns inte intressanta heller, tyvärr återigen.
Man undrar lite hur mycket andra zombiefilmer recensenterna sett när detta är det absolut bästa som gjorts i deras ögon.
Man blir ju lite nervös vad de sett och va de har missat onekligen.
Gillade du 28 Days Later (Danny Boyle 2002) så kan du nog uppskatta Zombie Diaries med.
Lite samma känsla, och lite samma önskan efter något mer, något rivigare.
Finner mig själv alltid återvända till klassikerna efter att ha sett en sån här film.
Kanske lika bra att hålla sig till dessa i fortsättningen? Zombie Diaries, inte en katastrof men långt ifrån ett mästerverk.
Se hellre denna än re-maken av Day Of The Dead eller något liknande.
Finns en uppföljare gjord av samma herrar 2011 - World Of The Zombies: The Zombie Diaries.
Jag tror jag står över, tack ändå.
Title: Hooked For Life
Dir: Staffan Hildebrand
Year: 2011
Review: M Original
****
Kan verka som vi favoriserar den ungdomstörstande Staffan Hildebrand.
Så är självklart icke fallet, men man måste belysa en dokumentär om en av de mesta och bästa sakerna som kommit fram i världen, nämligen skateboard.
Detta fenomen som man som liten pilt sysselsatte sig med och slog sig fördärvad av.
Skateboard och BMX var stora nöjen som ung.
Jag blev aldrig någon hejare på skateboard och lade av.
Intresset för det fortsätter dock, och extra roligt med fokus på de svenska skateboardåkare som finns.
Hildebrand gjorde sent 70-tal dokumentären 14-årslandet om ett par unga skatare, däribland Tony Magnusson.
Nu följer han upp dessa, vad de gör nu, hur scenen utvecklats i världen och vad skateboardåkningen gett dessa människor.
Vi får även höra intervjuer med bland andra Ali Boulala, Tony Alva och Mattias Ringström.
Denna film skiljer sig ju såklart med mils radie från Hildebrands andra givar, och tur är väl det.
Utan att bli för smetigt sentimental eller sådär borderline kiddiefiddleraktigt som annat han gjort är Hooked For Life en bra dokumentär.
Det är nyttigt för folk av idag att se hur stort nedslag skateboard hade och fortfarande har.
Klippen från 70 och 80-talet varvas med nyare klipp och intervjuer.
Vi får följa med till New Sports House i Stockholm, till garaget under Sheraton och till stränderna i Los Angeles.
Vi får även höra en Dolph Lundgren-aktig svenska hos de numera USA-boende herrarna Magnusson och Hagelin.
Varning för plågsamt skrytande vid tillfällen.. men det kanske kommer med pengarna?
Att hitta denna dokumentär i reabacken för 19 kr samma år som den släppts.. känns inget vidare.
Den är långt ifrån en pajasgiv i stil med redan recenserade Stockholmsnatt, och bygger dessutom på grundligt förarbete.
Är intressant, bra musik och övergripande och förståeligt även för de som inte växte upp med en bräda under armen eller såg sig trött på mästerverket Thrashin' (D. Winter 1986).
Nästan så man känner den småbeska smaken av asfalt i käften när man ser filmen.
Minnet av att se Tony Magnusson i Skarpanrampen någonstans runt 88-89 blir också ett plus i kanten
Inte med i filmen dock, men jag var där och såg denna skapare av H-Street köra rampen jag aldrig vågade åka i ordentligt.
Hildebrand kan alltså, förutom att värka fram klara b-filmsklassiker göra dokumentärer av ej pajas-snitt.
Uppmuntrar folk att se denna, och ge den en sådan uppmärksamhet som den förtjänar.
För det är intressant, sentimentalt och man blir sugen att ge sig ut och skrapa knäna på närmsta asfaltsplätt eller offra garnityren i ett christ air-försök.
Skate or die!
Title: Stockholmsnatt
Dir: Staffan Hildebrand
Year: 1987
Review: M Original
****
Vill du ha en bit paj med extra ost?
När man läser på hemsidan imdb.com att Stockholmsnatt är en genuint BRA film undrar man.
Är det månne någon som blivit rundsparkad mitt i plåten av den unge Paolo Roberto?
Eller rör det sig om Staffan Hildebrand själv som gått in och kommenterat?
Stockholmsnatt är en svensk klassiker, och en solklar pärla i filmmyllan.
Historien kretsar kring Paolo Robertos förehavanden under 80-talet, som en regelrätt värsting.
Han var då, precis som nu, en ruskigt dålig skådespelare.
På det där sättet att man sakta smyger sig ner i en ställning i soffan så man inte riktigt ser tv'n längre.
Alternativt, om man är en nutida hipp ungdom, så kanske man spelar något spel via extrahjärnan aka iphone.
Paolo och hans gäng av fräcka frisyrer slår ner folk, bråkar med punkare och med andra kickers.
Alltmedan vi lotsas fram genom tunga dimmor av hårspray, tidsenlig musik inslängd for good measure och sköna sidekicks på discon.
Manuset klampar fram på trasiga styltor genom den kalla Stockholmsnatten.
Det är moralfyllt, dock inte lika nedtyngt av moral som Staffan Hildebrands tidigare giv G: Som I Gemenskap (1983).
Visst, vi får lära oss att man inte får damer om man slåss och att man inte ska sabba telefonkiosker (nostalgin).
Men utöver det så står sig Stockholmsnatt ganska klen i jämförelse med G, iallafall på moralpunkten.
Här är räddningen musiken, medan i G är musiken en expressväg rakt in i kaklet.
Stockholmsnatt är inte lika pseudokristet som G, på gott och ont.
Man älskar ju bjudningen på moralkakor, även om kakorna smakar dammet under soffan.
Televerket, som det hette då, sponsrade filmen för att "stoppa sabbet".
Huruvida det lyckades, eller om folk kände sig uppmanade att slå sönder telefonkiosker efter att i 45 min sett Paolo yxa sig igenom sin första filmroll, det får vi aldrig veta.
Det vi kan enas om är väl att Stockholmsnatt iallafall inte lyckades stoppa "sabbet".
Stockholmsnatt, i likhet med Sökarna (Daniel Fridell 1993), ville visa det "riktiga" våldet och visst, vi som minns ungdomsfesterna på 90-talet kan väl enas om att det var väldigt våldsamt.
Men nej, tror inte att filmerna direkt satte p för att folk rundhusade varandra till vansinne på skumma bakgårdar.
Hur står sig Stockholmsnatt idag då, och skulle den funka att visa i skolorna?
Nej, självklart inte i något slags avskräckande syfte.
Vi sitter med ett ständigt flin på läpparna åt Paolos ruskigt usla skådespeleri och resten av gänget.
Den enda som känns om än för bara några sekunder trovärdig är väl egentligen den gamla rånaren Liam Norberg.
Liam som vi förresten känner igen från just nämnda Sökarna, där han på ett rent Saida-mässigt vis spelar sitt framtida jag.. minus dykandet ner i stenröset och den groende kristendomen.
Paolo Roberto är ju numera en folkkär gaphals som varvar snack om manlighet med snack om sitt italienska arv.
Ian Roberto stod i skuggan av sin bror i Stockholmsnatt, och var co-host som kommentator på UFC innan tv4 tog sitt förnuft till fånga.
Stockholmsnatt är ett härligt dokument över 80-talet, och kanske ganska talande för hur problem togs hand om.
Det var helt i sin ordning att göra filmer som skulle upplysa ungdomarna om ditten och datten.
Vem minns inte sexualupplysningsfilmerna?
Jag kan sakna instruktionsfilmerna och upplysningsfilmerna från den tiden.
Självfallet slutar allt lyckligt och alla är vänner.
Precis som det ska vara i en instruktionsfilm angående gatuvåld och sabotage.
Paolo Robertos skådespel har inte ändrats på något sätt sedan 1987 utan fortsätter vara precis lika yxigt och pajigt.
Tyvärr ser vi ju inga rundhus i plåten på folk när han styr skutan i Robinsson.
Stockholmsnatt är mer underhållande än den var menad, och Hildebrands önskan att vara yngre än han är blir bara humor och lite obehagligt.
Precis som i G.
Hur som haver så är filmen ett dokument vi alla ska ta del av.
Länge leve 80-talet!
Title: Cool As Ice
Dir: David Kellogg
Year: 1991
Review: M Original
Å, det ljuva 80-talet tänker jag när filmen rullar igång.
När kläderna må ha varit fula och frisyrerna stora, men ack så vackra.
90-talet är det årtionde som är det allra vidrigaste i mina ögon.
Kläderna, frisyrerna, filmerna.. ja, det mesta var inte fullt top notch så att säga.
Vad minns vi av Vanilla Ice?
Hans Ice Ice Baby, och hans efterföljande totalkrasch rakt in i betongen?
Eller kanske hans utbrott över att ständigt bli påmind om just Vanilla Ice?
När man ser Cool As Ice börjar det uppdagas varför han är så arg.
Filmen är någon slags pastich, eller "inspirerad av" Rebel Without A Cause (N.Ray 1955).
Att James Dean slipper se sin stora rollkaraktär glida omkring på en färgglad motorcykel med en frisyr som en nervskadad plattläggare kanske är lika bra det.
Filmen startar med det längsta introt i mannaminne där en viss Naomi Campbell lurats med.
Vanilla, eller Johnny som hans karaktär heter rappar vitt och brett om sin egen skönhet och sin egen coola stil.
Det är självklart otroligt underhållande och extremt pajigt på gränsen till outhärdligt.
Efter introdansen då man sjövilt stagediveat i soffan av ren pepp börjar så filmen.
Inom några minuter har vi förstått att Johnny och hans gäng är ena riktiga hårdingar.
Inget säger gangster så mycket som en färgglad jacka, skrikiga brallor och en keps med plåtplatta på.
Någon mer som saknar 90-talet?
Johnny gör ett underbart stunt rakt ner framför den unga Kathy (Kristin Minter) och vräker henne av hennes häst.
Jag erkänner, det sättet för att limma på en dam har aldrig korsat mina hjärnhalvor.
Till alla er singlar där ute, kasta er ut framför en tjej och hennes häst i dödsförakt så att hon dammar i backen...
Ett helsäkert kort för att få avnjuta ungmöns läppar i en förförisk ökenmiljö... där man också kan dansa.
Självfallet finns antagonister i filmen, förrutom Vanilla Ice kläder.
Kidnappare, Kathys kille, det bara radas upp hinder Vanilla måste breakdance:a och slunga tuffa oneliners för att överkomma.
Utan att fördjupa oss för mycket i filmens story, så kan detta sägas...
Filmen är otroligt underhållande i all sin pajighet och skämskudden är ständigt närvarande.
Man förundras och minns kläderna och att det nog måste varit i och med denna "film" som det egentliga 80-talet dog och det förkastliga 90-talet tog vid.
Man får varva hela storyn med sekvenser av dans och sång.
Vanilla gör lite sköna moves i öknen, tar över en scen på en tillställning och åker motorcykel i slowmotion.
Vi ska minnas att Vanilla var en skicklig motorcyklist, och har tävlat i det.
Kanske därför han kan rycka med en tung båge över ett högt staket för att skrämma hästtjejer?
Kanske... kanske..
För en fördjupning i allt som någonsin borde lagstadgats om i klädväg bör man leta sig fram till denna film.
För en ansträngd gangsterattityd som inte är trovärdig i ens en sekund är Cool As Ice dit du vill gå.
För lite barntillåten, men ändå attitydtung rap om sin egen bossighet är Vanilla helt klart yo' maaan.
Även är det ett mycket tillåtet sätt att väcka en tjej att bryta sig in i hennes rum och sen mosa ner en isbit i munnen på henne.
Bara så ni vet!
Väljer också att sammanfatta en hel del lärdomar från filmen, och listan är tagen ifrån den eminenta sidan badmovies.org:
Automotive worklights have built-in microphones.
If you are in the witness protection program then avoid being interviewed on the evening news.
The correct term is "driving a horse."
In the early 90's there was no such thing as wasted space on a jacket.
Lawn sprinklers are an effective intrusion deterrent.
Once a girl finds another girl's phone number in your pocket you will never hear the end of it.
Efter att ha avnjutit Jerry Seinfelds standup i Stockholm tillsammans med min in i den angenäma ålder av 30 stigna kamrat, tänkte jag till lite.
"Varför" är ju en fråga den välkände amerikanen ofta frågar om ditten och datten.
Det är också en fråga man som skräpfilmskonnesör eller att man talar sig varm om film/tv-tider som flytt får minst en gång i veckan om inte mer.
"Varför tittar ni på sån skit?"
"..om det nu är så "dåligt", varför fortsätter ni titta på det?"
"Är det inte dags att växa upp snart?"
Svaret på de frågor man så ofta får har några ganska enkla svar, med lite svårare och längre förklaringar.
Först och främst handlar det ju om smak och tycke.
Jag tycker att lågbudget ofta slår multimiljonbudgeten, för multimiljonerna har oftare en rädsla i sig.
De måste tjäna pengar, och vågar kanske därför inte ta ut svängarna ordentligt med effekter och våld exempelvis.
Men, i och med Saw-seriens framgång har de mer våldsamma filmerna fått ett erkännande och mer budget.
Så då vågar betonghäckarna på filmbolagen släppa filmer i en genre som på 70-80talet klipptes sönder och samman och hamnade i källare och på piratkopierade vhs-kassetter.
(Men å andra sidan har ju moralpaniken slagit ner i vårt thédrickande örike igen som en bomb, 2.30min klipp i The Human Centipede 2... klocka 2.30min så förstår ni hur långt det är i en film)
Tycker jag det är bra att de släpper sådana filmer hur som helst nu?
Nej.
Varför? Jo, känslan i filmerna försvinner och det handlar enbart om effektsökeri och att tjäna pengar, alternativt att försöka återskapa eller göra en "ny" version av en gammal klassiker.
(Läs Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, Last House On The Left etc etc. Alla lysande i sitt original, och genomruttna i sin remake).
De gamla slasher-filmerna exempelvis var charmiga, spännande och hade en edge i sig, en lekfullhet som är försvunnen idag.
Medan de som kommer nu famlar i sitt eget mörker och hittar aldrig riktigt fram.
Hostel på 80-talet hade förmodligen varit en riktigt vidrig historia.
Idag, visst, finns element av vidrighet, men allt är för polerat och snyggt genom en kristallklar lins i ett för ändamålet ombyggt hotell någonstans i världen.
Nej, ge mig en repig lins, ett ödehus som stinker mögel och en rulle film som legat i solen för länge.
Varför? Jo, för det ser bättre ut och känns mer äkta och på riktigt.
Plus att man TROR på det man ser, det känns äkta, om än bara för stunden, men ändå.
Nu villar jag bort mig lite i mitt eget resonemang, från min utgångspunkt varför man tittar på "skräp" eller "gamla grejer".
Det rör sig också om nostalgi, minnen och känslor som bubblar upp i kroppen lika snabbt som kolsyran i läskeblasken man slukar.
Vissa av filmerna man ser minns man som helt lysande och underhållande... och vissa håller ju inte alls samma standard längre.
Ett exempel i T.O-lägret på en sådan är Howard The Duck (Willard Huyck 1986).
Minns den som ung och såg den gång på gång tills bandet rök av utmattning.
Är den lika rolig och spännande år 2011?
Svaret för mig är nej, det är den inte.
Den är ganska dålig och Howards one-liners känns dammiga och man blir mest irriterad, tyvärr.
Men, det finns också många filmer som man ser nu med andra ögon som fortfarande håller.
De där filmerna som man gång på gång såg som liten, och nu när man ser dom som vuxen växer de och ger en varm hemkär känsla i magtrakten.
Jag som 32-årig filmnörd får ofta utstå små pikanta hån för att jag än till dessa dagar ser på tecknat.
Att köpa He-Man dvd's dagen efter man blåst ut 30 ljus på tårtan ses inte som ett vuxet beteende.
Men som jag skrev ett par rader upp, det handlar om nostalgi.
Ett kärt återseende, lite som att träffa en gammal barndomskompis och upptäcka att man fortfarande kan prata som om inget vatten flutit under broarna alls sen ni som små osnutna piltar sprang i lekparken och kastade sand på tjejerna.
Den känslan får jag när jag ser vissa av de tv-program och filmer, eller läser de böcker och serietidningar man gjorde som liten.
Att se Thrashin' (David Winters 1986) nu inger samma ungdomliga entusiasm som den gjorde då, fast såklart med en ryggkrum och lite benstel känsla i hoppet om att kunna göra en ollie över en fullvuxen människa.
Att dessutom höra två av sina favoritband på soundtracket (Devo och Circle Jerks) knyter ju samman säcken nu, när man sitter och fingrar på sin samling Devo-plattor.
Filmer anklagas ju ofta för att göra folk försoffade, och visst uppskattade man lite down-time även som ung.
Men att se Thrashin' och sen ge sig ut i närmsta asfaltsområde och självsäkert vråla "THE DAGGERS" eller som den mer vänliga av oss säga "Jag är Corey Webster" var ju självklart.
Filmerna tog inte ifrån oss fantasin, utan eggade den bara till nya utomhuslekar.
Hos vissa av oss, som den trogne bloggläsaren upptäckt har hela barndomens filmäventyr etsat sig fast och återupplevs med jämna mellanrum.
Plus att man mår bra av att sätta sig ett gäng, dricka läsk i onödiga mängder och sen skratta åt filmer som försöker och försöker, men inte riktigt lyckas.
För vi vet också när en film är pajig.
Men det finns ett ordstäv som lyder: "So bad it's good".. och det är vad vi som filmälskare kan se.
Att det finns filmer som så pajiga att de blir bra.
Med en minimal budget, ett bristande manus och en skådespelarensamble som man får skämmas för kan underverk uträttas.
Så länge hjärtat är på rätt ställe.
Bara se på en film som Plan 9 From Outer Space (Edward D. Wood 1959).
Den är lågbudget med stora, stora brister, men man älskar den.
Filmen genomsyras av den entusiasm jag efterlyste i början hos nya filmer.
Man vet att Ed Wood älskade att göra film och trodde på filmen hela vägen från start till slut.
Likaså med Manos: The Hands Of Fate (Harold P. Warren 1966).
I all sin uselhet och sin plågsamma speltid njuter man ändå för det är så dåligt att det blir bra.
Visst, vi kan förstå att människor inte vill se gryniga b-filmer från 80talet med mer jeansshorts än manus.
Visst, vi kan köpa att man inte blir fnittrig och varm i kroppen på en nyutgåva av en rymdfilm med biljakter modell radiobil.
Visst, vi kan till och med förstå att människor undrar när man sitter kväll ut och kväll in och ser filmer man själv säger är dåliga.
Men i den oändliga ström av totalt meningslösa och slätstrukna filmer vi lever i idag är det befriande att se dessa guldklimpar från förr.
Att kunna sjunka ner i soffan och slippa se remakes av bra filmer omgjorda till ingenting.
Att slippa se ännu en up and coming ung skådespelare/skådespelerska försöka övertyga i en roll de inte passar för.
Att inte behöva se ett multimiljonprojekt trippa fram på tå för att inte skrämma aktieägarna, eller förlora sina dyrbara pengar.
Men framförallt att kunna minnas tillbaka till en annan tid av filmskapande.
Eller till och med kunna återuppleva lyckliga stunder från sin barndom.
Att ifrågasätta varför man ser på "skit" blir således en fel frågeställning.
Det gäller att se förbi den ruffiga fasaden, och se guldklimpen som ligger där under.
Därför tittar vi på "skit"... för vi ser guldet under den slitna fasaden och gillar det vi ser.
Aldrig roligt att behöva skriva om när människor vi beundrar dör. Senast i raden är enligt uppgift David Hess. Hans son ska på ett socialt nätverk ha bekräftat att David Hess avlidit den 8:e oktober. Vi minns honom i den oöverträffade rollen som den galne Krug i Last House On The Left. En rolltolkning som lever kvar som en av de absolut bästa filmskurkarna någonsin i vårat tycke. Men förutom att belöna oss filmnördar med klockrena porträtt av skurkar så var också David Hess musiker. Han gjorde bland annat ledmotivet till redan nämnda Last House On The Left, som är ett riktigt bra soundtrack. Gitarrbaserat och med David Hess sjungande, i skarp kontrast till filmens råa våld och smutsighet. Han gjorde också låtar åt andra artister. Under 2000-talet gjorde han också ett par låtar, bland annat en nyinspelning av Wait For The Rain från Last House On The Left till Eli Roths Cabin Fever. I intervjuer man sett med David Hess ger han ett skönt intryck av att vara en jordnära människa. Sorgligt att höra om hans bortgång, och vi i The True Originals kan bara skatta oss lyckliga att många av hans filmer går att se på dvd nu. Last House On The Left finns i oklippta utgåvor, och vi rekommenderar alla att se den idag som ett minne för historiens kanske främsta tolkning av en filmskurk. David Hess som Krug... det blir inte råare eller mer elakt än så. David Hess 1942 - 2011
"The road leads to nowhere and the castle stays the same. And the mother tells the father.. wait for the rain"
Title: Alucarda
Dir: Juan Lopéz Moctezuma
Year: 1978
Review: M Original
****
Ibland sker det mirakel.
Vi sitter där i T.O-borgen med väta i ögonen, och den beror inte på allt för hårt lökorienterad mat eller den livsdödande känsla som vissa filmer kan ge.
Våra hakor dinglar likt det patenterade ditot från den östgötska småstaden.
Beror detta på en döende livsgnista, en usel på det usla sättet-film?
Nej, det beror helt sonika på den något underliga känslan lycka.
Man är genuint lycklig och i det närmsta salig över det man blickar ut över på tv-skärmen.
Alucarda är precis ett sådant i det närmsta religiös upplevelse.
Filmen har för egen del varit en undangömd skatt, en karamell man glömt att man hade undangömd i ett skåp.
Ett iskallt glas läsk en stekvarm sommardag, eller en mössa i den bittra vinterkylan.
Ett genomockult mästerverk som lyckats smita undan ifrån mig tills nu.
Väntan har inte varit förgäves.
Filmen utspelar sig i ett katolskt nunnekloster.
Där flyttar Justine (känns namnet igen från en viss dekadent libertins böcker måhända?) in efter sina föräldrars död.
Hon blir snabbt vän med Alucarda som levt där hela sitt liv.
De båda flickornas relation blir snabbt erotiskt laddad, och det ockulta levernet börjar ta fart.
Efter att ha snubblat på ett resande sällskap så blir demoniska krafter och blasfemiska inslag nytt och fräscht för flickorna.
Vad som följer är i mina ögon det mest och bäst blasfemiska filmverket kanske någonsin.
Det blir mord, exorcism, vampyrism, lesbiska scener, ockulta undertoner, blasfemi och rakt igenom superbt.
Utan att fördjupa mig ytterliga i filmens manus och handling vill jag bara återigen poängtera att jag lyckats missa denna pärla under alla min år som skräckkonnäsör.
Mot slutet av filmen, efter otaliga glada tillrop blev man nästan matt av allt som försigick.
Det är antireligiöst staplat på blasfemiskt med ett rödblänkande körsbär av religionshets på toppen.
Alltså precis vad ett gäng som oss vill ha i en film i ett nunnekloster (ojo, vi får lesbiska scener med, icke att förglömma).
Visst kan man jämföra Alucarda med andra liknande filmer med liknande plots, men något är annorlunda med denna.
Inte bara att den är gjord i Mexiko, utan mycket annat.
Filmens dekor känns välgjord och trovärdig för hur ett nunnekloster nog såg ut under tidseran.
Den religiösa fanatismen är stark och riktigt rå åt båda hållen.
Väggmålningen där prästen står och pratar till flickornas hyllning av Satan under en lektion.
Allt är precis som man vill ha det när det kommer till teman som detta.
Skådespelarna sköter sig bra, och även om man kan önska lite mer av ljudet ibland är det fåtal eller inga saker att klaga på.
Alucarda limmar fast hornen i näven på oss när vi tittar och tillropen under de mest blasfemiska stunderna ekar än mellan husväggarna likt ett dåligt omen.
När Jesus brinner i en av slutscenerna lägger vi oss och tillber framför den flimmrande tv-skärmen och när sluttexterna rullar suckar vi djupt av missnöje att resan redan är slut.
Om filmer i våra dagar ändå vore så modiga att de totalt tillintegör religiösa ikoner som Alucarda gör.
En nostalgisk suck drar jag när jag skriver den meningen och ser The Omen och Alucarda back to back.
En milstolpe i skräckgenren som håller otroligt hög klass och fungerar idag lika bra som när den gjordes.
Både i chockvärde, då jag kan tänka mig att religiösa människor skulle sätta nattvardsvinet eller närmsta pedofilprästs lekamen i vrångstrupen i synen av denna film.
Men även i story och utförandet, bra, smart, snygg och annorlunda.
Finns inte mycket mer att säga än höj hornen, prisa djävulen, spotta på korset och avguda Alucarda.
Hail Satan!
Ännu ett tips för er som läser denna eminenta blogg med fuktiga ögon. Chopping Mall erbjuder recensioner om filmer av den mer obskyra sorten. Ungefär som här, fast med en snyggare fasad och i engelska ord. Läsvärda texter, och mycket bra tips på filmer att kolla upp i framtiden.
En suverän blogg för oss metalheads. Ryggmärken av olika grupper. Det är en riktig fröjd för ögat och man fäller en nostalgins tår nedför kinden. Jag vill bara slänga på mig en svart, sliten jeansväst och mosa dit ett fröjdigt ryggmärke med något band som sjunger om djävulen och att kick ass and take names. Hatten av från The True Originals.
Title: Rocks Winning Workout Without Weights Year: 1990 Review: M Original ****
Ibland börjar vi i T.O-lägret att fundera.. Finns det månne en gud däruppe bland molnen som håller oss filmfanatiker om ryggen? För, likt en skänk från ovan, dyker denna pärla till video upp inför våra oanande ögon. Vad är det då säger ni? En träningsvideo säger jag, av aldrig före, under eller efter skådat slag.
Rock har bjudit in sin hemlösa kompis Zar till en eftermiddag av sol, träning och bad i poolen. Poolen är då grund nog för en låghalt dvärg att kunna stå raklång i, och mer av barnvarianten än den som skateboard-åkarna susade fram i under det glada 80talets torra dagar. Zar kan ha blivit mutad med något för att utstå den plåga som videon bjuder på. Allt medan Rock står och navelsvettas bredvid i en skön pose värdig ett par sköna glasögon likt hans.
Vi får se hur man korrekt värmer upp inför ett pass på hemmagymmet, hur man cyklar fort och vi får även veta att man bör andas under träning. Skönt att veta då jag alltid tuppat av efter ett par minuter under vikterna, då jag helt sonika hållt andan under hela passet. Rock, I thank thee.
Mitt i allt får vi besök av vad som antas vara sponsorn till denna underbara video. Dorral Silverthorn, 83-år ung. Han berättar för oss ovetande om sambandet mellan bibeln och träning alltjämt ackompanjerat av klapprandet från hans tandrad av trä.
När Zar blötlägger sin hemlösa lekamen i barnpoolen stiger två surfers in och visar upp sina träningsskills på hemfronten. En av de två är skrämmande lik den gräsrökande sköningen i Creepshow 2, i avsnittet The Raft. De två surfarna gör muskliga övningar allt medan Rock står brevid och hejar på och bygger på fläcken av navelsvett stadigt.
Som ni förstår är detta en sann pärla i myllan av hemmavideos och strictly vhs-marknaden som blomstrade långt in på 90-talet. Det är surrealistiskt att folk betalat för att få detta gjort, och distrubierat det till allmänheten. Men man tackar för det, och tror att den filmälskande, skräpdyrkande guden med en barnpool vid sidan om sig, hetsar på hemlösa att köra fort på sin nysnodda cykel och bjuder oss även i fortsättningen på liknande underbara tittarupplevelser.
Hela den tjugo minuter långa världsförändrande dokumentären och nyckeln till ett nytt, hälsosamt och välpumpad liv finns på youtube för hela världen att beskåda. Och det tackar vi för.
Estetik kanske inte är ett ord man sammankopplar med vår odödliga (levande döda?) kärlek inför det de flesta kallar skräp. Men tro mig, vi har en ådra av det också i oss. Filmaffischer var bättre förr, så enkelt är det. Dagens posters med enbart fotografier på och lite text är inte roliga. De ser tråkiga ut, och är inte fina att titta på eller att pryda ens pojkrums väggar med. På mina väggar på hemfronten hänger Metropolis, Evil Dead, Night Of The Living Dead, Dawn Of The Dead, Star Wars och Opera. De följande affischerna är precis som soundtrack-listan ej på något sätt komplett. Kommer fler inlägg med snygga/fula/underbara/fruktansvärda affischer. Var så säkra.
Elefantmannen: - Snygg, stilren och skvallrar inte mycket om vad filmen handlar om. Grått och lockande i all sin enkelhet. Loggan är klockren också.
Metropolis:
- Mästerlig affisch till en mästerlig film. Också snyggt och rent och annorlunda färgsättning.
The Thing:
- En av världens bästa filmer, och en affisch som skrämde mig som liten. Finns i ett paket hemma hos mig, redo att pryda väggen i min nya lya. Klockren, kall och elak.. precis som filmen.
Gremlins (Polen):
- Polsk affisch till Gremlins. Många länder gör egna affischer, och de polska är alltid fina och roliga att titta på. I många fall väldigt amatörmässiga, men alltid klockrena. Minns fortfarande när jag fick bläddra i en bok med samlade polska filmaffischer. Suveränt!
Death Wish:
- Världens hårdaste man på en otroligt snygg affisch. Klockren med den bruna tonen som var originalaffischen. Ännu snyggare i denna färgsättning.
Thriller - En Grym Film (aka They Call her One Eye):
- 70talet gav oss mer snygga affischer än något annat årtionde. De målade figurerna och de funkiga logotyperna, totalt överlägset allt annat. Vi knäböjer inför denna affisch och detta årtionde.
Direkt efter inlägget om soundtracks dök ett tillägg in. Det är Crippe, känd från ett av Sveriges bästa band någonsin: Undergång (myspace.com/undergang) En välkänd filmälskare och en Uppsala-boende True Originals-konnäsör. Hans lista över magnifika soundtracks är som nedan visar, och han säger att han bestämt skriver under på den första listan också.
Vissa filmer kan inte nämnas utan att man direkt börjar nynna ostämt på ledmotivet eller någon låt som är med i filmen. The Return Of The Living Dead är en sådan, där låten av 45 Grave direkt kommer på tal med "Do You Wanna Paaaaaarty?" Men, den är långt ifrån den med mest karäkteristiskt soundtrack. Att försöka sammanställa en komplett lista över de absolut bästa soundtracks inom skräckfilmen blir en omöjlig uppgift. Men nedan följer ett axplock av de många toner man kommit att älska över åren som gått. Låt höra era listor kära läsare.
Title: Psalm 21 Dir: Fredrik Hiller Year: 2010 Review: M Original ****
Jag är barnsligt förtjust i skräckfilmer med religiösa undertoner. Filmer med en religionskritik, med visioner av ett faktiskt helvete och även ett personlig helvete. Präster som tvekar inför sin tro och slits mellan de två världar som tro och icke-tro är. Visioner av sedan länge döda människor och den limbo de är fast i. Psalm 21 försöker att ha alla dessa ingredienser, men faller platt som en stendöd pannkaka. Eller snarare, en dåligt sminkad vit pannkaka med synliga muskler och trätänder gjorda i paint.
Filmen är fruktansvärt schizofren utan att vara det på ett skönt surrealistiskt sätt. Regissören och manusförfattaren har aldrig bestämt sig vad de vill ha ut av filmen känns det som. Vill den vara en slags svensk uppdatering av Exorcisten? Vill den vara The Ring eller The Grudge med de vitsminkade skrikande figurerna? Vill den vara ett familjedrama? Vill den vara gjord runt 1940-talet? Vill den vara en kommentar till religion? Oklart, väldigt väldigt oklart är det hur som helst. Jag märker att jag under filmen sitter och gräver ner naglarna i låren av ilska för den aldrig bestämmer sig. Den blir aldrig klar då heller, eftersom den aldrig svarar på vissa frågor och bara startar upp vissa trådar för att sedan bara låta de vara ouppklarade.
Historien handlar om prästen Henrik som drömmer mardrömmar om sin döda mamma. När sedan hans far dör beger han sig till den lilla ort där fadern arbetat som präst. Väl framme på orten träffar han snabbt ett ungt demonliknande väsen i en lada, för att sedan stifta bekantskap med en familj i huset bredvid. Det börjar uppdagas den ena hemligheten efter den andra innan det oväntade slutet. Utöver detta finner vi också lite skumma familjeförhållanden och ett självmord.
Som den trogne T.O-läsaren redan märkt är detta ingen film jag uppskattar alls. Storyn är kluven, manuset är taffligt skrivet och kommer ingenstans och skådespelarinsatserna är till och från rent horribelt usla. Görel Cronas skärrade ansiktsuttryck gör ju ingen sommar som jag brukar säga. Per Ragnar sköter sig i rollen som den döda pappan, men det är också den enda som känns bra i sin roll. Hoppa-till effekterna och den från Suspiria stulna idén att helt enkelt höja musiken för att få folk att släppa ifrån sig en skopa blött i bänkraderna känns inte särskilt väl utnyttjade i denna sörja till film. Dataeffekterna med överanvändet av det från photoshop välbekanta burn-tool är inte heller något att skriva hem om. Men det som jag nog mest retade mig på under filmens gång var sättet de framförde sina repliker på. Yxigt, pretentiöst och på ett nästan fördummande sätt hostar sig ensemblen genom manuset. Återigen är Per Ragnar den enda som ger det pajasaktiga försöket till något slags religiöst skräckscenario någon slags värdighet. Man blir aldrig rädd eller uppjagad mer än för någon sekund, men det blir jag onekligen även när man går runt ett hörn och någon helt oväntat står där eller när en harkrank sakta hoovrar ovan mitt intet ont anade öga eller öra.
Finns människor runt om på vårat stora lekfält internet som jämför Psalm 21 med Låt Den Rätte Komma In (Tomas Alfredsson 2008). Där Låt Den Rätte Komma In lyckades både kännas trovärdig och bjuda på en minnesvärd filmupplevelse levererar Psalm 21 ingenting. Ser ingen som helst koppling mellan dessa filmer, vare sig i utförande eller i uttryck. Svensk skräckfilm lider inte längre, den är död och begraven. Jag hoppas dock att liket kommer komma upp ruttnande ur marken och chocka med en riktig pärla till film någon gång i framtiden. Tills dess får vi nog lida av tuggummit under de nyinköpta skorna som Psalm 21 känns som. Hoppet om den svenska skräcken är bortblåst. Tyvärr....
Title: Living Dolls: The Making Of A Child Beauty Queen Dir: Shari Cookson Year: 2001 Review: M Original ****
Mitt i sommarhettan bestämde vi i T.O-lägret för att ytterligare skruva upp temperaturen i våra blodådror. Hjärt och blodtrycksmedicinerna flög som kvistar i en röjsåg under dokumentärens gång. Aldrig förr har människosläktet varit så vidrigt som under Living Dolls. ..och då har vi ändå sett en dokumentär om folk som ligger med djur till vardags.
Det är sällan eller aldrig som något provocerar oss längre, men Living Dolls lyckades. Blanda lika delar ultrakristna jänkare, föredetta soldater med en föräldraroll som ett betongblock rakt i ansiktet på barnet och ett pedofildoftande par.. vad får man? Jo, man får de som ska stå för den vuxna delen av dokumentären. Lägg sedan till barn sminkade som prosituerade på rea och en rejäl näve dödslängtan hos tittaren.
Living Dolls följer ett antal föräldrar och deras barn under skönhetstävlingar för barn. Konceptet är absurt även innan den byxrunkande jubelpedot skjuter skarpt vid första avtag av klädsel. Från första bildruta kommer magsaften krypande upp i svaljet, och så fortsätter det. Det skriks för barnen inte ler bra, det hetsas om att de ska flörta med domarna (3-8 år gamla barn), det lånas steg och klädavsläng från närmsta stripbar och det sprejas hårspray så ozonlagret tar långledigt. Barnen tillåts inte en sekund uppleva det de flesta ser som den bästa tiden i livet, nämligen när man var liten. Istället för att springa runt, skita ner sig i skogen och komma in med skrubbsår av glädje på knän och armbågar får de lära sig danssteg lånat från Casa De Tuttgung ihop med sin kedjerökande misslyckade mamma som gör noll och ingenting annat än att radera det lilla självförtroende barnet kanske hunnit gömma undan i sitt inre. De får lära sig att de är förlorare och hur hemskt det är att de har en glugg i tandraden. Detta åtgärdas såklart av en tandprotes, för tvi vale att låta naturen ha sin gång med tänderna, för det gillar inte domarna.
Vi får även höra Mother Of The Year prata om sin son och hur han varit som att det kändes "like a pair of wet panties". Där kom middagen upp... ursäkta. Barnen står där med stela leenden medan förlorarna till mödrar står redo med brödkaveln om de inte lockar fram läppstiftet på domarna på första bänk.
Dokumentären är en enda plåga att se, och man gnisslar tänder mer än en gång av ilska över hur mentalt våldtagna dessa barn blir. Men likväl är den mycket sevärd, om man har hjärtat och nerverna för det. Dokumentären visar upp industrin runt skönhetstävlingar för barn. Jag väntar med spänning på om det kommer en uppföljare, när de visar hur barnen mår nu 10-12 år senare. Att se vuxna män och kvinnor dregla över barn är aldrig vackert, och jag kan inte förstå hur dokumentärfilmarna kunde undvika att implodera inför dumheterna de tvingades bevittna och sedan klippa ihop.
Lyckan var att läsa att en av mödrarna i filmen lämnat jordelivet i allafall. Ett ljus i mörkret.
För att citera en användare på cinemageddon: "This is the most horrific film I have ever seen. Highly recommended"
Title: Vampyres Year: 2007 Dir: Laurent Courau Review: M Original ****
En liknande skräck har aldrig upplevts. Inte ens de reportrar som blivit beskjutna, kidnappade eller mördade har upplevt något liknande. Det är en så påtaglig skräck dokumentärskaparen känner så man mår dåligt... Eller?
Vampyres är en dokumentär om de ca 15000 "riktiga" vampyrer som finns i New York. Dokumentärfilmaren har en onödigt nervös hållning till dessa övervintrade rollspelare. Vi får följa med in i källarlokalernas glowstickskimrande inre rum där människor med plasttänder står och åmar sig. Vi får se en rundlagd herre i för tajt kostym stå och låtsas veta något om ett försvinnande. Lägg då till en taxichaufför med en mascarasminkning som tog död på Alice Coopers karriär. Eller en nedrökt fåntratt i en tomtemössa med det respektingivande klottret Evil på luddet. Allt medan dokumentärfilmaren gör sitt bästa för att inte skvätta ner sina bästa byxor med en nervös strimma kiss.
Upplägget är till att börja med otroligt skrattretande och man minns folket som gick med solbrickor mitt i natten i hemstaden på 90-talet. I mitten av all denna sönderökta och hippieflummiga smältdegel av rollspelare och misslyckade gangsters står då filmaren och skakar. Vi får höra de mest fantastiska historier som aldrig hänt, och människor prata om sig själva som fantasifoster.. fast på riktigt. Alltid imponerande med människor som tar sig själva på så otroligt stort allvar. Speciellt när de springer runt mitt i natten med låtsaständer och linser köpta ner på optikern på hörnet.
Inte bara New York har "vampyrer" utan även Tokyo, Amsterdam och Paris. Alla verkar precis lika flummiga och fast i sin roll i ett halvruttet rollspel. Men vi bör akta oss, vissa kan äta av oss, de levandes, energi om vi har otur.
Är Vampyres värd att se? Absolut, den är otroligt underhållande och samtidigt extremt pinsam. Priset för mest plågsamt är nog taxichauförren som pratar om sina sexualle erövranden, som vi nog alla kan enas om inte existerat eller månne har betalts för. Alternativt den monokelbeprydda rundlagda herren i för tajta kläder som pratar mystiskt runt ett försvinnande. Båda dessa partier får oss att plocka fram skämskudden eller med hela ansiktet dyka mot bordskanten i hopp om att slå sig medvetslös.
Någon jämförde Vampyres med Monster Camp, men skillnaden är att de i Monster Camp inte tror de är farliga. De må vara nördar ut i fingertopparna, men aldrig tror de på riktigt att de är varken farliga eller magiska på riktigt. Det gör dock de många "vampyrerna" i Vampyres. Och ve den som råkar säga något fel om varulvar, då kanske en läderaktig man kommer och ryter mot dig.
Vampyrer på riktigt? Nej. Gothare med gängkomplex och taskig klädsmak? Ja. Trovärdigt och skrämmande? Nej. Skrattframkallande och otroligt plågsamt? Absolut. Om Dracula vetat vad han skulle komma att inspirera hade han nog gett upp innan han ens startat.
I True Originals-lägret så återkommer det ett par ansikten med jämna mellanrum. De kan dyka upp i en biroll eller ibland oväntat i en huvudroll eller två. Alltid sitter man där med ett snett flin på läpparna och njuter av att innan de andra i soffan kunna skrika ut vilken film denne varit med i som vi sett. Utöver att vi kan ropa ut vårt filmkunnande över nejderna har de allt som oftast fastnat i våra minnen av en anledning. Det kan vara en rolltolkning utöver det vanliga, eller bara lyckan av att de har kunnat medverka i en av våra många favoritfilmer på ett eller annat sätt. Vi tänkte därför ge en kort, men smakfull lista över personer vi tycker ska ha lite extra uppmärksamhet för deras arbete. Men också för att de under flera filmkvällar lyckats skapa en tävling oss T.O's emellan med vem som kan komma på filmer de medverkat i snabbast.
Robert Z'Dar Mannen, myten och hakpartiet vi alla dyrkar. Från elak baconflottskastare i pajmästerskapet Samurai Cop till hämndlysten snuthäck i Maniac Cop. Svärdsvingare i Beastmaster 2 och vidare genom en lång lista sköna filmer. Minns än idag när jag första gången såg Tango & Cash och Z'Dar dyker upp som en skurk. På en importerad nedsliten kopia njöt vi i fulla drag av filmen, och Z'Dar följde med mig in i framtiden. Som det verkar som kommer Z'Dar medverka i ett antal filmer inom en snar framtid. Det ser vi fram emot. Bästa roll: Samurai Cop - Yamashita
Gaylen Ross 3 av 4 roller i karriären är i suveräna filmer. Hur många kan skryta med detta faktum egentligen? Den 4:e rollen kom i tv-serien Walker Texas Ranger.. så jackpot. 3 bra filmer och en tv-serie med den prisbelönta jeansröven Chuck Norris. Starten kom med mästerverket Dawn Of The Dead, följdes upp av slashergodbiten Madman och avslutades med Creepshow. Inget dåligt CV, och inte en tolkning att skämmas över. Utsikten att vi får se Gaylen i någon mer filmroll ser mörk ut, men vi återvänder mer än gärna till hennes korta men suveräna karriär som den är. Bästa roll: Dawn Of The Dead - Fran
Richard Norton Känner du igen mannen på bilden? Nej, det gjorde knappt vi heller när vi letade fram en bild av denna gigant i True Originals-lägret. Den film som födde vårt intresse för Norton var gymnastikslektionsdrömscenariot Gymkata. Även har han också för övrigt medverkat i rundhusextravagansan Walker Texas Ranger. En klar parentes när man läser denne karate-experts rollista. Utöver Gymkata finns där också The Octagon, Future Hunters, Abba The Movie (!) och mycket annat sevärt. Plus att han hjälpte Kurt Thomas komma i kampsportsform inför Gymkata... mästerligt. Richard Norton har en närvaro i rollerna som gör att man minns honom även i hans mindre roller. Är aktuell med en roll i nya Mad Max-filmen, så bara för den anledningen kommer den bevittnas av True Originals. Bästa roll: Gymkata - Zamir
Ken Foree Går inte att undgå att knäböja inför Ken Foree. En lång lista roller, med start i mästerverket Dawn Of The Dead, precis som Gaylen Ross. Ken Foree uppvisar en pondus som gör att han känns trovärdig även i filmer som kanske inte är så bra. Han räddar själv Leatherface exempelvis från att stoppas mid-film. Hans bullrande skratt känns hemkärt i The Devils Rejects, och under Arkiv X-tittandet så sken ett leende upp på munnen då han dyker upp i avsnittet The List. En närvaro i rollerna, oavsett vikten av hans karaktär göratt Ken Foree känns stadig. En av få gånger som det hörts ett högre ljud från mig, skribenten, på bio var när Ken Foree dyker upp som tv-evangelist i remaken av Dawn Of The Dead. Ett mindre jubel hördes innan hyschandet drog igång som en melodifestivalsfinal i mörkret. Andra gången var när Scott H. Reiniger dök upp i den samma som polis. Nya projekt är i krokarna med Ken. Bästa roll: Dawn Of The Dead - Peter
Lana Clarkson Vad är Scarface (statist), Fast Times At Ridgemont High, Barbarian Queen 1 och 2 plus guldrullen Deathstalker? Jo, det är några av Lana Clarksons filmer hon medverkat i innan ärkepsykot Phil Spector gav henne en prematur sorti genom att helt enkelt ha ihjäl henne. Att vi i True Originals har en fanatisk kärlek till sword and sorcerer-filmer kommer inte som en nyhet för någon. Att då läsa om att en skådespelare i kanske den bästa i genren, Deathstalker, blivit mördad är bara sorgligt. En barbarian queen gick för tidigt ur tiden. Bästa roll: Deathstalker - Kaira
George Eastman Jublet nådde inga gränser när Eastman dök upp i Rambo-pastichen Blast Fighter från 1984. Eastmans utseende pendlar mellan en verkligt snygg man och den mest psykotiska människan någonsin porträtterad på vita duken. Hans pondus är enorm, och hans tolkning av bland annat galningen i Antropophagus är klockren, trots att filmen kanske inte är helt felfri. Vi ser Eastman i samröre med snuskgubben Joe D'Amato då och då, och till och med i dessa "under disk-filmer" kommer Eastman undan med hedern i behåll. Även i Porno Holocaust, där man slängs mellan radioaktiva våldtäktszombies till ömma pungpåläggningar på sandstranden bibehåller ändå Eastman en trovärdighet. En lång karriär med mängder av olika roller i bagaget, men hos oss i T.O är det nog ändå de mer obskyra titlarna som hänger kvar. Eastman har fört en allt mindre aktiv existens, och senaste jobbet verkar ha varit 2008. Dags för honom att återvända och visa hur en slipsten ska dras under 2011-2012 tyvker vi. Bästa roll: Absurd - Mikos Stenopolis
Title: A Serbian Film
Year: 2010
Dir: Srdjan Spasojevic
Review: M Original
****
Tillhör du en av dom som, precis som jag, i yngre ålder trodde kvinnan i The New York Ripper blev mördad på riktigt?
Detta såklart innan du ens sett filmen med egna ögon.
Eller hade visioner av magnituden på våldet i Cannibal Holocaust, The Toolbox Murders och liknande titlar?
Jag minns första gången jag såg Cannibal Holocaust.
Jag minns första gången jag såg The New York Ripper.
Ögonscenen i The New York Ripper var inte som jag hade föreställt mig alls, man såg ju att det var en effekt.
Det var ju inte någon som fick sätta livet till för Lucio Fulcis vision av en mördare med ankläte.
Cannibal Holocaust tillhör fortfarande bland det starkaste jag sett i filmväg, men likväl är det ju "bara" en film.
Filmerna lever i folks snack ett eget liv, som sällan lever upp till hur filmen faktiskt är när man väl ser den.
Jag älskar Cannibal Holocaust, jag tycker The New York Ripper är en bra thriller/skräckis.. men hur mycket jag än dyrkar filmer som dessa så blev de aldrig så vidriga och elaka som man trodde när folk pratade om dem.
Jag såg precis A Serbian Film (Srdjan Spasojevic 2010), som på senaste blivit en mycket omtalad film.
"Det värsta jag någonsin sett... alla kategorier".
En sådan kommentar skvallrar om något i hästväg när det rör obsceniteter och våld.
Visst, filmen levererar våld och skeva scenarion, men är den bra, upprörande, provocerande eller en framtida klassiker?
Svaret är nej.
Den tillför ingenting, och så fort filmens sluttexter börjar rulla börjar jag glömma vad den handlade om.
Detta till trots att folk pratar om filmens som någon slags katarsis rörande kriget i forna Jugoslavien.
Jag ser inte kopplingen eller politiken i filmen, trots att jag försökte.
Intervjuer med filmskaparen ger den lite mer djup, men det är ju ett minus i sig.
Jag personligen vill ha politiken, det som ger filmen djup eller det personliga i själva filmen.. inte efter i intervjuer eller i diskussioner.
Att vissa scener pratats upp till höjder faller platt då det mest verkar komma ifrån en drucken eftermiddag runt skriptbordet.
"Jag vet, vi våldtar ett nyfött barn, tihi.. ooh så djärvt...."
Idén och vetskapen att det finns folk som gör det är vidrig, men filmen och scenen i filmen lämnar mig helt oberörd.
Är nollställd för den sortens "nu ska vi chocka åskådaren" våld som A Serbian Film allt som oftast uppvisar.
Ett inkastat försök att få folk i salongen att hosta upp lunchen, inget annat.
Det är tröttsamt och det har gjorts innan, och med bättre resultat.
Scenerna känns som de sista sidorna i Markis De Sade's bok: De 120 Dagarna I Sodom.
När man får läsa listan på saker som hänt de kidnappade barnen.
Den delen av boken man mest ögnar igenom för att efter en stund hoppa stora stycken.
Kul när man var yngre, mindre intressant när man är 32... och då är jag ändå en sucker för unken humor och våld på film/i böcker.
Vad går filmen ut på då hör jag våra stackars läsare fråga sig?
Den avdankade porrskådisen Milôs får en inbjudan till ett jobb som ska säkra ekonomin för lång tid framöver.
Milôs leds genom en hörsnäcka vad han ska göra, och vad som til len början verkar vara den sortens pornografi han är van vid rasar snabbt neråt i en dekadent och våldsam skala.
Det är då här som den mycket omtalade våldtäkten av ett nyfött barn sker bland annat.
Sen går det bara utför med inspelningen ända fram till slutet.
A Serbian Film är i linje med exempelvis Hostel och Saw-uppföljarna.
Effekter staplat på effekter för ett chockvärde som för mig helt faller bort.
Det är ju faktiskt "bara" en film, och den lever ju inte upp till det vidriga kriget och åren innan och efter som regissören säger sig vilja spegla.
Jag hade önskat att den hade haft en politisk ådra, eller en hjälplös känsla i ett krigshärjat och våldsamt land.
Men istället får man en Hostel-liknande soppa, med ett annat talat språk än engelska.
Mer blir det tyvärr aldrig.
Precis som den mycket omtalade Philosophy Of A Knife (Andrey Iskanov 2008) så är pratet om filmer mer upprörande än själva filmen.
När det gäller A Serbian Film är det mer upprörande hur självutnämnda gorehounds kan beröras av detta.
Jag tackar för titten och vänder ett öga tillbaka till 70 och 80-talet igen... som alltid.
Title: V Year: 1983 Dir: Kenneth Jonsson Review: M Original ****
En sann tv-klassiker som skrämde mig gråhårig som ung. I sällskap av familjen satt jag och skulle titta på det nya rymdäventyret, och vid första ansiktsslitning sprang jag som en skottspole ut genom rummet. Efter många år vågade jag mig på att se serien igen, och föll pladask. Ett mästerverk vill jag säga, och sa det precis.
Serien börjar med att ett antal rymdskepp anländer till jorden. Vid första kontakt verkar "besökarna" vara av godhjärtad natur som enbart söker hjälp. Men som vi alla vet brukar ju sällan dessa rymdlingar enbart ha bra saker i skjortärmen. ET kanske är undantaget, men då finns ju också ET Porno å andra sidan.... En konspiration mot besökarna uppdagas, där forskare och antropologer sägs stå bakom. Vänner blir fiender, familjemedlemmer anger varandra och förhållanden tar slut. Förrutom detta börjar folk försvinna spårlöst, hela städer verkar helt gått upp i rök. Reportern Mike Donovan upptäcker något som kan förändra människors inställning till besökarna, och blir snabbt en jagad man. Han hamnar till slut hos en grupp som bestämt sig för att kämpa emot det nya, världsrymdshotet mot jorden. Kommer de hinna innan jorden är ett minne blott?
V är en sådan serie jag brukar se en gång per år, precis så bra är det. Karaktärerna känns, förrutom vissa små undantag, genomtänkta och situationen trovärdig. Seriens grundpelare baseras på andra världskriget och hur situationen var i Europa under nazisterna. Politiskt, men utan att bli för övertydligt och man kan fortfarande se serien som en enskild del. Man behöver nödvändigtvis inte se den som ett inlägg om andra världskriget. Serien tillägnas motståndskämpar i alla tider. En scifi-stänkare helt enkelt, fast baserad på jorden.
Serien är lagom lång, så den hinner inte bli urvattnad och spänningen finns kvar hela tiden. Dock ska erkännas att det kom en uppföljningsserie, men den kan man utan omsvep hoppa över. Visst finns det sektioner av den som funkar, men inte i samma klass som originalet. Miljöerna är mäktiga och spänningen som sagt bra. Karaktärerna är blandade, och man får en inblick i gruppdynamik och vad man är beredd att göra för sina nära och kära.
True Originals är ju riktiga 80-talsälskare, och V tillhör för egen del det främre på 80-talet. Serien håller fortfarande, även om jag kan se att vissa effekter inte är så trovärdiga som man tyckte en gång i tiden. Men det stör aldrig och det blir aldrig pajigt. Sminkningen på besökarna är bra, och vem kan inte älska laservapen? Serien följdes som sagt av en uppföljare som sändes mellan 1984-1985, men slutade efter 19 avsnitt. Även en serietidning kom, och den kom i 9 nummer. 2009 kom en nyversion av V, där ingen av originalkaraktärerna finns med och storyn är ändrad. Jag tror jag håller mig till Mike Donovan, Ham Tyler och de andra. V.... for VICTORY.. go tell your friends!
En dag för sen väljer True Originals att hylla kvinnan! Vi missade internationella kvinnodagen, men råder bot på detta genom att presentera 5 kvinnor och deras rollfigurer vi beundrar på film.
- Riff Randall (P.J Soles) - Rock N Roll High School En stenhård rockbrud som med tajta jeans och rock n roll utmanar vuxenvärlden. Pärla!
- Jennifer Hills (Camille Keaton) - I Spit On Your Grave Kvinnan som vägrar vara ett offer efter en grov våldtäkt. Slår tillbaka med besked mot männen som försökt förstöra hennes liv.
- Frigga (Christina Lindberg) - Thriller Precis som i I Spit On Your Grave får vi se en kvinna slå tillbaka. Stenhård, hänsynlös och mäktig trots att hon slår ur underläga. Hårdaste filmkaraktären någonsin från Sverige.
- Ripley (Sigourney Weaver) - Alienserien Rymdens mäktigaste kvinna. Alltid framåt igenom alla hinder.
- Fran (Gaylen Ross) - Dawn of The Dead Kvinnan som växer mer och mer i filmen och även hon vägrar vara en svagare individ trots att folk kanske ser henne som det.
Listan kan göras lång med kvinnor vi respekterar och beundrar i filmvärlden. Dessa 5 är bara en liten del av mäktiga, stenhårda och suveräna karaktärer kvinnor spelat genom åren.
Tipsar om en blogg som rör filmer och livet i en videoaffär: http://videowesthorngatan.blogg.se/ Bloggen drivs mestadels av Franco, som är en skön lirare från True Originals-residensens granne Norrköping. Detta faktum till trots är han en bra kille, och driver som sagt en videobutik. Skönt att se folk som fortfarande älskar film så mycket att de ger sig in i denna bransch. Hatten av för Franco, och besöker ni Norrköping, gör ett besök i den faktiska butiken.
Title: Return Of The Living Dead Year: 1985 Dir: Dan O'Bannon Review: M Original ****
Dan O'Bannon lyckas med ngt som ingen direkt lyckats med efter. Han lyckas göra en zombiefilm med lite humor och springande, talande zombies som inte gör mig arg. Det är ett konststycke värt en applåd bara det för den tyvärr avlidne O'Bannon (1946-2009). Mina ungdomsår präglades bland annat av att smyga in på min brors rum och kolla i hans tidningar. En av tidningarna var en filmtidning, där just Return var omskriven. Jag kan utan omsvep säga att det är den artikel om film som märkt mig mest. Jag var livrädd för att scenariot skulle komma att bli verklighet, då menar jag hysteriskt rädd. Hela idén med att döda människor gick omkring var otroligt skrämmande. Minns inte vad tidningen hette, men bilderna och texten gör att jag än idag tycker filmen är lite obehaglig.
Första bildrutan är magisk, då det står att filmens innehåll är baserat på verkliga händelser. Tillika diskussionen om att Night Of The Living Dead (George Romero 1968) är sann med, magiskt. Filmen kretsar kring ett företag som sysslar med bland annat saker till läkarstuderande, såsom skelett, lik och halva hundar. I källaren finns en av de kvarvarande tunnorna med kroppar ifrån situation som speglats i just Night Of The Living Dead. När den tunnan spricker släpps ånyo de levande döda ut på krigsstigen. I samma tidsspann får vi följa ett gäng som väntar på sin kompis Freddy och hans arbetskamrat Frank som ligger medvetslösa av zombie damm i företagets källare. Efter ett något tumultartat uppvaknande för de två arbetarna i källaren, börjar saker och ting gå riktigt snett. Det färska liket i kylen börjar leva runt där inne, halva hundar ligger och skäller och Frank och Freddy mår inget vidare själva. När lösningen på det levande döda problemet tror sig vara löst, det är då det riktiga börjar. Efter att ha kremerat det färska likets uppstyckade kropp släpps zombiedammet löst ut i molnen. Ett regn börjar falla från himlen, och gänget som tagit sig in för att festa på kyrkogården hör något illavarslande.. Det är återkomsten av de levande döda!
Som nämnt tidigare springer de levande döda, och pratar. Men även med den glimten i ögat tycker jag filmen levererar. Om detta beror på mitt något fetishartade förhållande till zombie/skräckfilmer eller att den redan innan jag sett den skrämde livet ur mig vet jag inte. Humorn tar aldrig överhand, och det blir aldrig fånigt även om vissa saker balanserar väldigt nära gränsen. Att de springer kan man också ursäkta med att filmen faktiskt gjordes på det gyllene 80-talet. Innan den eviga hetsen att alla skräckfilmer skulle vara full fart, hoppa till-effekter och snygga ungdomar. Return Of The Living Dead är skitig och räddningen så långt bort att man mår dåligt. Vissa kängor delas ut till militären, vilket alltid uppskattas i filmer som denna. Lösningen och räddningen man alltid väntar sig i filmer blir bara mer och mer avlägsen. För att förrutom att väcka de döda till liv, så kan de inte dö en gång till. Allt man lärt sig om att slå av huvudet eller förstöra hjärnan är ut genom fönstret. Detta var en av de saker som skrämde mig allra mest när jag som liten osnuten parvel satt med näsan djupt i tidningen. Först kolla bilderna på porrstjärnan Teresas filmomslag, och sen skrämmas till panik nästa sida. Det var en underbar tid.
Filmen fick en mängd uppföljare, men ingen når originalet. Det O'Bannon i första filmen lyckades med, misslyckas uppföljarna kapitalt med. Att hålla filmen på en skräcknivå med små glimtar av humor, och den kvävande känslan av hopplöshet. Vindsscenen är en av de starkare i sådana här filmer enligt mig. Totalt ha gett upp hoppet och bara överlämna sig till ödet. Lysande slutscen.
Vår första gästlista på True Originals-bloggen (här tillsammans med den uppklädde M Original) Fia sköter till vardags om sin blogg (http://nerd-fia.blogspot.com), sin hund och sina många serietidningar. Många och långa har filmdiskussionerna varit med Fia, och det är alltid trevligt. Hon fick lov att sätta tänderna i sin topp10 skräcklista, och på hennes begäran kommer sci-fi topp10 nog vara nästa event att ta sig an. Här är Fias lista:
- Psycho (Alfred Hitchcock 1960)
Hitchcock, the Master of Suspense och all film enligt mig. Och Psycho är utan tvekan hans och planetens otäckaste rulle och Bates kan vara historiens ruggigaste karaktär.
- The Changeling (Peter Medak 1980)
En fantastiskt film på alla sätt med mästerliga George C Scott i huvudrollen, som är utan by far den otäckaste filmen om ett Haunted House någonsin.
- Freaks (Tod Browning 1932) (Ingen trailer fanns att få tag i)
Den viktigaste filmen på denna lista och stört otäck historia Om "vanliga" människors förakt mot vad som är annorlunda, ondska och hämnd. En av mina all time favorite movies.
- Dr Jekyll & Mr Hyde (Victor Fleming 1941)
Efter Anthony Perkins rollprestation i Psycho kommer Spencer Tracy som läskigast i denna. Fantastisk version av en av världens bästa och otäckaste böcker.
- The Others (Alejando Amenábar 2001)
Åh, skulle aldrig se den själv. Stört bra och Nicole Kidman är helt fantastisk som den hysteriska mamman. Önskar alla spökfilmer hade denna standarden.
- Rosemarys Baby (Roman Polanski 1968)
- Texas Chainssaw Massacre (Tobe Hopper 1974)
Gore, blod och galenskap. Perfekt recept för skräck som jag måste se med en kudde hållandes i famnen.
- Dead Of Night (Alberto Cavalcanti mfl 1945)
Fantastiskt bra och grymt otäck film om mardrömmar, baserad på H.G Wells bok. Denna film är ett perfekt exempel på hur otroligt bra 40-talet var i denna genre och satte standarden högt bland originalitet och manus.
- The Shining (Stanley Kubrick 1980)
Ännu en jag Aldrig skulle se själv, Nicholson övertygar mig som ingen annan. bland de otäckaste som finns är galenskap..
- Cat People (Jacques Tourner 1942)
Otroligt smart och skrämmande B-film som aldrig visar monstrena men ändå får en att bli livrädd. Producerad av 40-talets skräckfilmspionjär och geni Val Lewton.
Bubblare:
- Suspiria (Dario Argento 1977) - Evil Dead (Sam Raimi 1981) - The Fly (David Cronenberg 1986) - El Orfanato (Juan Antonio Bayona 2007) - The Blair Witch Project (Daniel Myrick 1999)
