Anvil! The Story of Anvil

Title: Anvil! The Story of Anvil
Year: 2008
Dir: Sacha Gervasi
Review: M Original
****

Ibland ramlar man på en dokumentär och upptäcker något man helt missat.
Jag anser mig själv vara väl bevandrad i metalscenens alla skrymslen och vrår.
Men trots detta har jag missat Anvil.
Efter att ha sett dokumentärnamnet lite varstans kollade vi i True Originals-lägret upp den.
En ny dokumentärpärla var funnen.
Anvil handlar således om bandet Anvil, som sedan en kort storhetstid på 80-talet inte hörts av så mycket.
Bandet spelar konserter då och då, och trots att de stora arenorna är borta är bandet positiva och lika energiska som alltid.
Robb Reiner och Lips hoppas fortfarande på det stora breaket, en grandios återkomst till the spotlight.

I dokumentären får vi följa med på en stundtals kaosartad turné genom Europa.
Att se ett långt ifrån fullt Skylten gapa tomt smärtar mig något fruktansvärt att veta att man missat.
Anvil har alltså spelat 20 min från mitt hus, och detta missade jag helt.
Vissa av spelningarna vittnar om att inte alla glömt denna kanadensiska pärla från 80-talet.
Mycket upp och ner i bandets humör, fast de aldrig riktigt tappar fokus på att slå tillbaka.
Efter den stundtals inte alls så lyckade turnén i Europa bestämmer de sig för att spela in en ny skiva.
Skivan som ska bli den absolut bästa de gjort, och som ska ta de tillbaka till toppen.

Dokumentären om Anvil bär många likheter med den helt otroliga filmen This Is Spinal Tap (1984).
Det är en skön samling människor som utgör Anvil, med stimmen i Reiner och Lips.
Dessa två är som ett gift par, bråkar, blir sams och har ett band mellan dom som är ovanligt att se.
Anvil har dessutom ett par riktigt sylvassa riff att visa upp för oss.
Jag uppskattar människor som offrar allt för att nå dit de vill.
De som vågar satsa på det de tror på och vill ska ske i deras liv, alltid lika inspirerande.
Till skillnad från Spinal Tap så är humorn i Anvil inte gjord så att man skrattar åt bandet, man mer blir glad av entusiasmen dessa herrar känner.
Att de efter 30 år fortfarande hoppas på det stora genombrottet trots en hel del motgångar.

Dokumentären är gjord av en gammal roadie till bandet och det märks att han har ett nära band till dom.
Kärleken inför bandet och deras sound är tydlig, och gör bara dokumentären ännu bättre.
Dokumentären blev de facto också en del i en allt mer upplyst situation för bandet.
Det är en uppfriskande känsla att se några som är 50+ ha en sådan tilltro till det de håller på med.
Och att se att en dröm inte behöver gå i kras bara för att den inte blir sann direkt.

Anvil! The Story of Anvil är en bra dokumentär om ett sorgligt bortglömt bra metalband.
Sylvassa riff blandas med klipp från då och nu.
Upp blandas med ner, topp och dal, lycka och nedstämdhet... alla känslor finns väl synliga i denna dokumentär.
Att se att Anvil fått en skjuts framåt och faktiskt kommit till sin rätta plats i och med denna dokumentär är nog precis vad Sacha Gervasi ville.
Att putta bandet i rätt riktning, där de inte behöver spela inför 40 personer och där barägaren sedan skiter i att pröjsa dom.

En varm dokumentär som ger mig inspiration till att inte ge upp då det känns motigt.
Rolig, varm och inspirerande om ett band som inte sålde ut eller ändrade sig för någon.
Väl värd alla hyllningar den fått runt om i världen.

Metal on metal
The hardened breed
True to the end
A fire to feed

Sånger Från Andra Våningen

Title: Sånger Från Andra Våningen
Year: 2000
Dir: Roy Andersson
Review: M Original
****

Det finns många som säger "jag gillar inte svensk film".
Jag har aldrig varit en av dom, dock tycker jag mycket av det som släpps i Sverige är dåligt.
Men då och då glimmar det till och det med eftertryck.
En sådan film är Sånger Från Andra Våningen.
Roy Andersson är en otroligt modig filmskapare, och att släppa en sådan här film är modigt.
Precis som i den efterföljande Du Levande (2007) är det väldigt avskalat, men ändå otroligt djupt.
Filmen kretsar kring ett antal människor och deras levnadsöden i en underlig vardag.
Det handlar om rädsla, ensamhet, kärlek, sorg och ånger inför livsval man gjort.
Men även om den kyla som samhället för emot sina innevånare.
Vissa av scenerna fullkomligt osar av samhällskritik, på ett rått men ändå annorlunda sätt.

Att försöka ge filmen en sammanfattande handling är svårt.
Filmen, precis som Du Levande är uppbyggd av kortare segment i vissa människors vardag.
Än mer i denna finns en huvudperson, den misslyckade möbelhandlaren Kalle.
Men även utanför hans värld finns människor man får följa, bland annat den misslyckade magikern och Kalles söner.
Scenerna är som fotografier som rör sig, snarare än att det är en film man tittar på.
Dialogen är rak och enkel, framförd med en skärpa hos skådespelarna som till största delen består av amatörer.
Miljöerna och hur skådespelarna rör sig i bilden är magnifikt, och jag kan inte nog berömma Roy Andersson för hans skärpa för syrlig och dold kritik av omvärlden.
För Sånger är en djup kritisk historia inför världen vi lever i och hur ser ut och har sett ut.
Utan att för den sakens skull vara uppe i ansiktet på tittaren, men en djup bitterhet inför hur folk behandlas kan man skönja i scenerna.
Flera samhälleliga ämnen behandlas i de smått surrealistiska, men ändå så lätt igenkännliga miljöerna.

Folk jämför ibland Roy Andersson med Ingmar Bergman, man jag tycker inte de ska jämföras.
Roy Andersson är på många sätt modigare än vad Bergman var, och mer intressant.
Sånger Från Andra Våningen högg tag i mig direkt när jag såg den, och när jag såg extramaterialet om filmen växer den ytterligare.
Likadant med Du Levande.
De båda filmerna rör en nerv som nog finns i alla människor, och speciellt i oss som kanske inte är helt nöjda med varken världen eller livet.
De rör vid ensamheten man känner inför det stora ibland, den lilla människans storhet som Andersson själv säger att filmerna behandlar.

Jag brukar inte slänga mig med att ge random filmer 5 i betyg, men Sånger Från Andra Våningen hamnar på den listan.
En otroligt vacker, obehaglig, rolig och annorlunda film som behandlar ämnen vi alla kan känna igen oss i.
Att alla människors trista gråa utseende blir vardag så att man ens inte tänker på det efter en stund.
Att det bekanta vid en andra koll inte alls är bekant utan något helt annorlunda.
Att vi människor ständigt brottas med känslorna som bubblar inom oss, och den hopplöshet man kan känna inför detta faktum.
En otrolig film som tål att ses gång på gång.
Roy Andersson är Sveriges bästa filmskapare, ohotat.

Punk: Attitude

Title: Punk: Attitude
Year: 2005
Dir: Don Letts
Review: M Original
****

En för mig okänd punkdokumentär som såldes ut på Melody Line för 29 kronor.
Kollade bandlistan, och spellängden och gjorde en chansning.
En väl satsad chansning visade det sig.
Det är en gedigen lista av band och människor som visas i denna dokumentär.
Där vanliga dokumentärer angående ämnet kanske håller sig till ett fåtal band så öppnar Letts upp för de man inte alltid får se.
Det är inte bara bundet till Sex Pistols, Ramones och The Clash.
Vi får höra amerikaners syn på McLarens historerevision att han "uppfann" punken som allt som oftast går som sanning i Europa
Vi får även, till min stora njutning se ett antal klipp ifrån den blomstrande hardcore-scenen på 80-talet.
Henry Rollins sätter fingret på vad man är: A fuck-yeah dude with a guitar.
Så beskrivs folk som spelar och gillar hardcore, briljant.

Dokumentären är bred, utan att bli spretig.
Dock så skulle man ju önska att det kommer fler dokumentärer som fokuserar på övriga världen.
Inte bara England och USA, för punk/HC-scener finns ju överallt och skulle vara intressant att se mer av resten av världen.
Överlag dock en bra, och matnyttig dokumentär som fick även en luttrad punk/HC-lyssnare som mig att upptäcka nya band.
Så absolut värd de 29 kr jag betalade.