Title: 2001 Maniacs
Year: 2005
Dir: Tim Sullivan
Review: M Original
***
2000 Maniacs! (H.G Lewis 1964) har jag skrivit om innan här på bloggen.
Den är en klassiker, och en rejält bidragande anledning till det filmvåld vi ser idag.
Det är ju hatten av för det till Lewis.
Videovåld och dess historia är ju som bekant grädden i vårt kaffe, glittret i våra ögon och läskeblasken i våra dryckesglas.
Därför tänkte jag återbesöka Pleasant Valley i denna remake/uppföljare av klassikern 2000 Maniacs!
Såg den när den kom ut, men har inget minne av den så var dags att packa väskan full med moonshine och tuggtobak och ge mig av dit igen.
Några studenter bestämmer sig för att åka till Daytona över Spring Break.
Det vankas drycker, rökverk och galanta damer.
På vägen åker de vad de tror är en genväg mot festerierna, men istället hamnar de i Pleasant Valley.
Väl där så visar det sig att det är en fest på gång där också, den årliga Guts & Glory festivalen.
Det finns mat och galanta damer i den lilla hålan, så gänget trotsar bonnläppigheten och bestämmer sig för att stanna.
Det dyker också upp ett par på motorcykel som följt genvägsskylten.
Festligheterna kan börja!
Snart uppdagas det dock att allt inte står rätt till i den lilla staden och en efter en möter gänget sitt slut.
Den stora finalen på firandet kommer närmare och närmare, men kommer någon att klara sig?
Jag vill inte ta ifrån Robert Englund att han gjort några riktigt ikoniska roller.
Han är den vänlige Willy i V (K. Johnson 1984) och såklart Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street-serien.
Men det är ganska länge sedan det kändes som han gjorde en roll som inte var en trött upprepning av det han gjort innan.
2001 Maniacs är inget undantag.
Han kör på med gamla beprövade knep som sitt skratt, spelar över och kör på.
Det är ledsamt att se då jag tycker att Englund gjort en del vassa framträdanden förr, men nu känns mest trött och lite som att han tar de roller han får.
Överlag är skådespeleriet i filmen under all kritik.
Det är inte charmigt dåligt heller utan bara plågsamt dåligt.
Det underliga är att filmen faktiskt har en del namn utöver Englund.
Peter Stormare är exempelvis med, och likaså Lin Shayne och Guiseppe Andrews.
De har ju alla gjort bra roller innan och efter, men här i är det ingen av dem som levererar alls.
Hela ensemblen är riktigt rutten så det är ju bra, att ingen själv får bära hundhuvet utan alla är lika dåliga.
Det blir såpopera på tv-känsla med hur skådespelarna säger sina repliker.
Alla dessa one-liners ska vi inte ens tala om hur ansträngt bajsnödiga de är.
Manuset känns mest som en dåligt uppdaterad variant av originalet, med mer tuttar och mindre charm.
Känns som att de försöker sälja in den med hjälp av lite hud, men det hjälper inte.
Inte alla nakna damer och herrar i världen kan maskera att detta bara är en trött, mycket sämre variant av en äldre klassiker.
Dåligt skrivna karaktärer, trötta och väldigt självklara one-liners och nakenscenerna som slängts in för att blidka en publik jag inte ens tror orkar bry sig.
Sedan som grädde på det klistriga potatismoset, som redan nämnts, en oengagerad skådisensemble i alla roller.
Visst att originalet haltar när det kommer till skådespelarna, men den vinner på charmen och att den är en klassiker.
2001 Maniacs har inget som räddar den från att bara vara en riktigt dålig film.
Visst, det finns en och annan effekt som är kul och bra gjorda.
Men även de effekterna får en bajsmacka stämplad mitt i ansiktet med putslustiga one-liners eller dåligt skådespeleri av både offer och förövare.
Man sitter och skruvar på sig och plockar fram skämskudden då och då för det är så pinsamt styltigt.
Jag brukar kunna fnissa åt dåligt skådespeleri, men då ska filmen i övrigt bjuda på en viss charm.
Så kallat "so bad it's good"... men det gör inte den här.
Charmen finns inte, glädjen finns inte och det blir platt fall med ansiktet före rakt ner i en tank med avföring.
Utöver detta känns en del av skämten och utförandet väldigt daterade.
Det brukar inte störa mig jätteofta, men nu blir det så påtagligt när resten av filmen är så dålig.
Återigen finns det inget ursäktande man kan fokusera på för att blunda för felen med filmen.
Det finns liksom inga rätt att hålla fast vid när skitstormen blåser.
Jag förstår nu att jag inte glömt filmen, utan förträngt den helt enkelt.
Jag går så långt att jag säger att filmen är en skymt mot skräckfilmen, och jag skulle om jag vore Lewis vara extremt missnöjd med att få mitt arbete fläckat av detta skräp.
Filmen är gjord för folk som kanske egentligen inte gillar skräckfilmer, av folk som inte orkar komma på något eget.
Nej tack säger jag.
Finns tydligen ännu en i serien, 2001 Maniacs: Field Of Screams (T. Sullivan 1010) men den tänker jag stå över.
För en uppföljare på denna hög av lort kan omöjligt vara en bra idé att fresta ögonen med.
Det enda jag gillade med 2001 Maniacs var att de använde den smittsamt catchy låten The South Will Rise Again
Men.. det lyckas de sabba också genom att utan ironi slänga in en neo-metalversion av den.
Känt sedan gammalt är ju att neo-metal är en musikalisk styggelse som måste bekämpas med all till buds stående medel.
Så till och med den lilla livlinan jag kunde klamra mig fast vid lyckades de hälla fotogen på och bränna upp.
Eller jo, när skräcknörden Eli Roth dyker upp i en liten cameo är kul.. i de 20 sekunder han är med.
Undvik denna film så långt det är möjligt!
Se originalet och låtsas som om denna dynga aldrig gjorts.
Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: ***
- Skådespelare: *
- Helhet: *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar