Leslie Nielsen

Leslie Nielsen hör till en av min barndoms stora hjältar.
Inte på samma sätt som John Candy eller Micke Dubois, men ändå en hjälte.
Jag såg gång på gång mina videoband med Police Squad (1982) på.
De gick till sist sönder för de var så nötta av allt tittande.
Airplane! (1980) hör till en av mina absoluta favoritkomedier.
Den kan jag se om och om igen utan att tröttna och jag skrattar så jag gråter åt "They're on instruments"-skämtet varje gång.
1988 kom filmen som befäste Leslie Nielsen som en komiker för de flesta i min generation.
Naked Gun kom som en blixt från klar himmel och med sina vridna och uppskruvade humor tog den mig med storm.
Uppföljarna lyckas inte följa upp den, och tyvärr kom Leslie Nielsen att bli en kopia av sig själv efter dessa för mig.
Men jag återvänder alltid till Airplane!, Police Squad och Naked Gun.
Förrutom att ha en komisk sida uppvisade Leslie även en seriös sida i många filmer.
Hans roll som Richard Vickers i Creepshow är kall, beräknande och riktigt elak.
Även om man sett Leslie i många komedier så funkar han utmärkt i den skräcksekvensen.
Det är lite synd att han inte fick spela mer roller av den sorten.
Leslie verkade vara en jordnära person och hade en bra utstrålning i vilken roll han än tog sig för.
Med 100 filmer och flera hundra tv-framträdanden vill jag minnas Leslie Nielsen med en värme för de många roliga stunder jag haft tillsammans med filmerna han gjort.
Att skratta mig tårögd varje gång åt instruments-kommentaren i Airplane!.
Eller åt den fejkade pausbilden i Police Squad.
Eller bli illa till mods av hans kyla i Creepshow.
Tack Leslie Nielsen för allt.
Leslie Nielsen 1926 - 2010.

A*P*E

Title: A*P*E
Year: 1976
Dir: Paul Leder
Review: M Original
****

Har du ibland tänkt som så att 'undrar om de kan göra en King Kong för samma budget som jag spenderar på att köpa skosnören per år?'
Eller om det skulle funka att limma ihop en apdräkt hemma och sen filma dig iförd den stå och härja?
Svaret på dessa frågor är.... ja, det går utmärkt att göra detta.
A*P*E är en film som mer än utmärkt passar på epitetet "så dåligt att det blir bra".
Filmen börjar med att en båt fraktar inte bara urusla skådespelare och meterrullar med lökigt manus, utan också en jättestor apa.
Apan lyckas självklart bryta sig loss och sen blir det bärsärkargång genom den asiatiska landsbygden.
I ett moln av modeller som får sätta livet till går apan fram, i jakt på... ja, vadå?
Det är ännu lite oklart.
Vi får också följa en välklädd man och hans lika välklädda kvinna, och kvinnan blir såklart apans intresse.
Känns det igen från någon annan film... hmm, om en stor apa?
Kom det inte en King Kong 1976?
Jodå, A*P*E gjordes för att casha in på den förhoppning att King Kong från 1976 skulle bli en stor succé.
Det blev den inte, och A*P*E gick ännu sämre.

Utöver den uppsjö av fantastiskt pajiga skådisar, dekor, effekter och allt annat man kan paja till så är filmen i 3D!
Samma sorts 3D som Friday The 13th part 3 var.
Man behöver inte de sköna brillorna, utan får effekten ändå.
Fast det stämmer ju tyvärr inte när man ser den på tv i dessa dagar.
Men kul är det att se hur extremt mycket 3D Leder tryckt in i filmen för att göra den lite extra.
Vid sidan av all skön 3D undrar man ju också hur mycket Leder betalade för att få låna alla arméklipp?
Tacket i början som går ut till US Army gör ju att man förstår att de invaderar alla länder nu för tiden för att försöka flytta fokus.
3 sekunder som förstörde världen....

A*P*E faller som sagt rakt in i vad The True Originals står för.
Skådespelarna är usla, men försöker så envist att vara bra.
Effekterna är så fruktansvärt billiga att man vill krypa ner i popcornskålen och gömma sig.
Apans dräkt är köpt ur en baklucka på en loppis i den tråkigaste delen av den tråkigaste staden.
Men det är precis så uselt att man hela filmen igenom sitter med ett brett leende på läpparna.
Man slår sig på knäna och skrattar så man gråter åt allt som sker på skärmen.
Filmen är dessutom precis så lång att det inte går att tröttna, och man får med sig en filmupplevelse utöver det vanliga.
Precis vad man vill ha när det kommer till såna här gräddpajer.

The Bridge

Title: The Bridge
Year: 2006
Dir: Eric Steel
Review: M Original
****

True Originals-lägret är som bekant vänner av dokumentärer.
En av de senaste vi valt att se är The Bridge från 2006.
En djup och tragisk dokumentär om självmord som sker på Golden Gate-bron i San Francisco.
Den vanligaste platsen i världen att ta sitt liv på.
Medan dokumentären filmades under ett helt år 2004 begick 24 människor självmord där, och många stoppades.
Kamerateamet har riggat två kameror och filmar allt som sker på bron.
Under dokumentärens gång får vi se ett antal självmord, höra berättas av vänner och familjer om de som hoppat.
Vi får också se självmord förhindras, och folk som ångrar sig.

Det finns mycket att säga om en dokumentär som denna.
Många skulle nog säga att det är oetiskt att följa en människa in i döden på ett så närgånget sätt som filmen gör.
Andra tycker kanske att det blir som en upprättelse, ett monument över en människas öde.
Jag är mer lagd åt det senare.
Visst känns det underligt och "fel" att sitta och titta på en människas sista stund i livet.
Men samtidigt är dokumentären inte alls exploaterande, och man känner att skaparna har respekt för de som dött.
De gör inga intrång, de låter familjer, nära, kära och folk som velat hoppa komma till tals.
En gripande scen är med en ung man som har hoppat, men överlevt.
Hur han pratar om vad han tänkte när han gjorde valet att hoppa, när han överlevde och vad som skedde efteråt.

The Bridge kunde enkelt blivit en osmaklig sörja med närbilder av folk som dör ala Faces of Death.
Men istället är det en ordentlig tankeställare, över både livet och döden.
Över olycka och ensamhet.
Över hur ett välkänt monument har en rejäl baksida som inte visas på alla bilder, vykort eller filmer.
Steel har gjort en av de starkare dokumentärer på senare år i mina ögon.
Man kan älta hur länge som helst att de borde försökt stoppa alla självmorden, inte bara ett fåtal.
Men man ser människor bara gå förbi när folk är redo att hoppa.
Man ser också människor offra sig själva för att hjälpa till och stoppa självmorden.
Dokumentären visar hur verkligheten ser ut.
En mycket bra och gripande dokumentär som gör att jag iallafall ser annorlunda på monumentet Golden Gate i fortsättningen.

Bruce Campbell: If Chins Could Kill

Title: If Chins Could Kill: Confessions Of A B-movie Actor
Year: 2002
Review: M Original
****

En första bokrecension av True Originals-lägret.
Som alla som läst bloggen eller träffat någon av oss ute i den riktiga världen vet så dyrkar vi Evil Dead.
En av anledningarna till denna dyrkan är och kommer alltid vara Bruce Campbell.
Denna skådespelare som aldrig lyckats hamna på de högre positionerna även om nog de flesta vet vem han är.
Han spelar bra, verkar vara genuint rolig och har en mimik som är helt sanslös.
Men, detta till trots har alla större roller uteblivit.
Väl medveten om detta skrivs denna bok.
Boken låter oss följa med genom ett antal av filminspelningarna han gjort, tv-serier och på fanträffar.
Boken är ironisk, rolig, intressant och ger en inblick i livet för en b-movie actor.
För oss som grottat ner oss i Campbells arbete under flera års tid får man många godbitar från historien.
Det är bara slå upp en sida och börja läsa så hittar man alltid någon rolig anekdot från någon av Bruce många filmer och tv-serier.
Även om de små inhoppen han alltid gör i Sam Raimis filmer.

Det krävs som med de flesta biografier att du har en liten förkunskap om vem/vilka det handlar om är.
Men för alla som sett Evil Dead, Crimewave, Bubba Ho-Tep eller liknande höjdare är det verkligen en pärla till bok.
Jag hoppas på en uppföljningsbok nu om livet sen denna skrevs.
Sedan boken skrevs har ju Bruce fått en nytändning med Burn Notice (aldrig sett, men förstått att han är med).
Även har han fått en röstroll i Cloudy With A Chance Of Meatballs (2009).
Med närmare 100 filmer och tv-serier tycker jag Bruce borde få en rejäl break snart.
Läs boken och skratta gott tillsammans med en självironisk filmhjälte.

Anvil! The Story of Anvil

Title: Anvil! The Story of Anvil
Year: 2008
Dir: Sacha Gervasi
Review: M Original
****

Ibland ramlar man på en dokumentär och upptäcker något man helt missat.
Jag anser mig själv vara väl bevandrad i metalscenens alla skrymslen och vrår.
Men trots detta har jag missat Anvil.
Efter att ha sett dokumentärnamnet lite varstans kollade vi i True Originals-lägret upp den.
En ny dokumentärpärla var funnen.
Anvil handlar således om bandet Anvil, som sedan en kort storhetstid på 80-talet inte hörts av så mycket.
Bandet spelar konserter då och då, och trots att de stora arenorna är borta är bandet positiva och lika energiska som alltid.
Robb Reiner och Lips hoppas fortfarande på det stora breaket, en grandios återkomst till the spotlight.

I dokumentären får vi följa med på en stundtals kaosartad turné genom Europa.
Att se ett långt ifrån fullt Skylten gapa tomt smärtar mig något fruktansvärt att veta att man missat.
Anvil har alltså spelat 20 min från mitt hus, och detta missade jag helt.
Vissa av spelningarna vittnar om att inte alla glömt denna kanadensiska pärla från 80-talet.
Mycket upp och ner i bandets humör, fast de aldrig riktigt tappar fokus på att slå tillbaka.
Efter den stundtals inte alls så lyckade turnén i Europa bestämmer de sig för att spela in en ny skiva.
Skivan som ska bli den absolut bästa de gjort, och som ska ta de tillbaka till toppen.

Dokumentären om Anvil bär många likheter med den helt otroliga filmen This Is Spinal Tap (1984).
Det är en skön samling människor som utgör Anvil, med stimmen i Reiner och Lips.
Dessa två är som ett gift par, bråkar, blir sams och har ett band mellan dom som är ovanligt att se.
Anvil har dessutom ett par riktigt sylvassa riff att visa upp för oss.
Jag uppskattar människor som offrar allt för att nå dit de vill.
De som vågar satsa på det de tror på och vill ska ske i deras liv, alltid lika inspirerande.
Till skillnad från Spinal Tap så är humorn i Anvil inte gjord så att man skrattar åt bandet, man mer blir glad av entusiasmen dessa herrar känner.
Att de efter 30 år fortfarande hoppas på det stora genombrottet trots en hel del motgångar.

Dokumentären är gjord av en gammal roadie till bandet och det märks att han har ett nära band till dom.
Kärleken inför bandet och deras sound är tydlig, och gör bara dokumentären ännu bättre.
Dokumentären blev de facto också en del i en allt mer upplyst situation för bandet.
Det är en uppfriskande känsla att se några som är 50+ ha en sådan tilltro till det de håller på med.
Och att se att en dröm inte behöver gå i kras bara för att den inte blir sann direkt.

Anvil! The Story of Anvil är en bra dokumentär om ett sorgligt bortglömt bra metalband.
Sylvassa riff blandas med klipp från då och nu.
Upp blandas med ner, topp och dal, lycka och nedstämdhet... alla känslor finns väl synliga i denna dokumentär.
Att se att Anvil fått en skjuts framåt och faktiskt kommit till sin rätta plats i och med denna dokumentär är nog precis vad Sacha Gervasi ville.
Att putta bandet i rätt riktning, där de inte behöver spela inför 40 personer och där barägaren sedan skiter i att pröjsa dom.

En varm dokumentär som ger mig inspiration till att inte ge upp då det känns motigt.
Rolig, varm och inspirerande om ett band som inte sålde ut eller ändrade sig för någon.
Väl värd alla hyllningar den fått runt om i världen.

Metal on metal
The hardened breed
True to the end
A fire to feed

Sånger Från Andra Våningen

Title: Sånger Från Andra Våningen
Year: 2000
Dir: Roy Andersson
Review: M Original
****

Det finns många som säger "jag gillar inte svensk film".
Jag har aldrig varit en av dom, dock tycker jag mycket av det som släpps i Sverige är dåligt.
Men då och då glimmar det till och det med eftertryck.
En sådan film är Sånger Från Andra Våningen.
Roy Andersson är en otroligt modig filmskapare, och att släppa en sådan här film är modigt.
Precis som i den efterföljande Du Levande (2007) är det väldigt avskalat, men ändå otroligt djupt.
Filmen kretsar kring ett antal människor och deras levnadsöden i en underlig vardag.
Det handlar om rädsla, ensamhet, kärlek, sorg och ånger inför livsval man gjort.
Men även om den kyla som samhället för emot sina innevånare.
Vissa av scenerna fullkomligt osar av samhällskritik, på ett rått men ändå annorlunda sätt.

Att försöka ge filmen en sammanfattande handling är svårt.
Filmen, precis som Du Levande är uppbyggd av kortare segment i vissa människors vardag.
Än mer i denna finns en huvudperson, den misslyckade möbelhandlaren Kalle.
Men även utanför hans värld finns människor man får följa, bland annat den misslyckade magikern och Kalles söner.
Scenerna är som fotografier som rör sig, snarare än att det är en film man tittar på.
Dialogen är rak och enkel, framförd med en skärpa hos skådespelarna som till största delen består av amatörer.
Miljöerna och hur skådespelarna rör sig i bilden är magnifikt, och jag kan inte nog berömma Roy Andersson för hans skärpa för syrlig och dold kritik av omvärlden.
För Sånger är en djup kritisk historia inför världen vi lever i och hur ser ut och har sett ut.
Utan att för den sakens skull vara uppe i ansiktet på tittaren, men en djup bitterhet inför hur folk behandlas kan man skönja i scenerna.
Flera samhälleliga ämnen behandlas i de smått surrealistiska, men ändå så lätt igenkännliga miljöerna.

Folk jämför ibland Roy Andersson med Ingmar Bergman, man jag tycker inte de ska jämföras.
Roy Andersson är på många sätt modigare än vad Bergman var, och mer intressant.
Sånger Från Andra Våningen högg tag i mig direkt när jag såg den, och när jag såg extramaterialet om filmen växer den ytterligare.
Likadant med Du Levande.
De båda filmerna rör en nerv som nog finns i alla människor, och speciellt i oss som kanske inte är helt nöjda med varken världen eller livet.
De rör vid ensamheten man känner inför det stora ibland, den lilla människans storhet som Andersson själv säger att filmerna behandlar.

Jag brukar inte slänga mig med att ge random filmer 5 i betyg, men Sånger Från Andra Våningen hamnar på den listan.
En otroligt vacker, obehaglig, rolig och annorlunda film som behandlar ämnen vi alla kan känna igen oss i.
Att alla människors trista gråa utseende blir vardag så att man ens inte tänker på det efter en stund.
Att det bekanta vid en andra koll inte alls är bekant utan något helt annorlunda.
Att vi människor ständigt brottas med känslorna som bubblar inom oss, och den hopplöshet man kan känna inför detta faktum.
En otrolig film som tål att ses gång på gång.
Roy Andersson är Sveriges bästa filmskapare, ohotat.

Punk: Attitude

Title: Punk: Attitude
Year: 2005
Dir: Don Letts
Review: M Original
****

En för mig okänd punkdokumentär som såldes ut på Melody Line för 29 kronor.
Kollade bandlistan, och spellängden och gjorde en chansning.
En väl satsad chansning visade det sig.
Det är en gedigen lista av band och människor som visas i denna dokumentär.
Där vanliga dokumentärer angående ämnet kanske håller sig till ett fåtal band så öppnar Letts upp för de man inte alltid får se.
Det är inte bara bundet till Sex Pistols, Ramones och The Clash.
Vi får höra amerikaners syn på McLarens historerevision att han "uppfann" punken som allt som oftast går som sanning i Europa
Vi får även, till min stora njutning se ett antal klipp ifrån den blomstrande hardcore-scenen på 80-talet.
Henry Rollins sätter fingret på vad man är: A fuck-yeah dude with a guitar.
Så beskrivs folk som spelar och gillar hardcore, briljant.

Dokumentären är bred, utan att bli spretig.
Dock så skulle man ju önska att det kommer fler dokumentärer som fokuserar på övriga världen.
Inte bara England och USA, för punk/HC-scener finns ju överallt och skulle vara intressant att se mer av resten av världen.
Överlag dock en bra, och matnyttig dokumentär som fick även en luttrad punk/HC-lyssnare som mig att upptäcka nya band.
Så absolut värd de 29 kr jag betalade.

Rock N Roll High School

Title: Rock N Roll High School
Year: 1979
Dir: Allan Arkush
Review: M Original
****

Om du som jag avgudar Ramones och b-film är detta verkligen handen i handsken.
P.J Soles som den genomhärlige Riff Randell som utmanat de stela lärarna och rektorn på sin skola.
Jag skrev för övrigt en hyllningssång till nämnda Riff Randell med ett av mina band jag spelat med.
Filmen kretsar kring Riff och Kate på skolan Vince Lombardi High där den nya rektorn vill förbjuda all form av ungdomshärj.
Rockmusik, och framförallt The Ramones är en avkomma till dyngan man får under skorna en lerig dag ungefär.
Vi träffar också på sportkillen Tom som, precis som jag själv, tycker Riff är en underbar kvinna.
Kate i sin tur är sugen på Tom, och de tar båda hjälp av den allvetande Eaglebauer som via sitt toalettkontor ger eleverna allt de kan behöva.
I samma veva kommer The Ramones till staden för att ha en konsert, och självfallet måste Riff dit för att kunna lämna sina texter hon skrivit åt dom.
Men käpparna i hjulen står som spön i backen... kommer Riff få se sina hjältar eller kommer hon hindras?
Let's go for rock n roll!!!

Rock N Roll High School är en b-film med allt vad det innebär, på ett skönt sätt.
Man får vad man vill ha i en "utmana vuxenvärlden"-film baserad runt musik, fester och härj.
Det är upptåg på upptåg, nördiga freshmens som låses in i skåp, sviniga korridorsvakter, jocks, punkare och allt annat man behöver.
Dessutom får man här ett av mina absoluta favoritband The Ramones på köpet.
Filmen är rolig, pajig utan att bli tramsig och det är mycket bra musik.
Lite i samma skola som den senare filmen Detroit Rock City, där Ramones bytts ut mot Kiss, men grundstoryn är den samma.
Båda filmerna är riktigt roliga, och väl värda att se.. även om man inte som jag dyrkar banden.
P.J Soles känner vi också igen från filmklassiker som Halloween och Stripes.
Filmen går i stilen man känner igen från andra "ungdomsfilmer" som Porkys, Deltagänget och liknande.. fast ändå annorlunda.
Rock N Roll High School är inte lika fokuserad kring jakten på det andra könet, även om vi får lite sådant här med.
Överlag en rolig, bra och klassisk film som varje gång jag ser den får mig att sakna The Ramones.

Micke "Svullo" Dubois

När jag var liten såg jag Angne & Svullo och även Den Elake Polisen på tv.
Det kom att förändra hela mitt liv, och det är ingen överdrift.
Micke Dubois burdusa, hetsiga humor färgade mig något helt otroligt.
Jag kan skratta tills jag gråter bara av att tänka på klassiker som exempelvis Vm i Dålig Hållning.
Det var låga skämt som många tyckte var alldeles för barnförbjudna för att visas på tv egentligen.
Jag njöt varje sekund av att se Micke Dubois äntra rollen som Svullo.
Sen när filmen Svullo Grisar Vidare kom var ju lyckan total.
Den är en klassiker i all dess mening.
Det går inte en dag utan att jag kör någon kommentar ifrån den filmen, eller en variant av någon.
Minns att mina klasskamrater inte såg samma storhet i Svullo eller Elake Polisen som jag gjorde.
Men det gjorde inget, för det blev bara ännu mer speciellt band man hade till Svullo då.
Han var så extrem att "vanligt" folk inte fattade humorn.
Nu för tiden är ju "gå runt och retas med folk på stan"-tv vanligt inslag, men det görs aldrig lika bra eller vältimeat som i Svullos fall.
"Sälodlare".... "din gamla kakmonstertant"... odödliga kommentarer.. och det finns hundratals av dom.
Jag försöker vid varje tillfälle som ges visa klipp för folk, eller se Svullo Grisar Vidare.
Lyckan var total när Angne & Svullo kom på dvd med den kompletta serien.
Den har gått varm i spelaren.
Tyvärr började ju Micke Dubois karriär dala, men han försvann aldrig helt.
Små framträdanden i filmer, och även som programledare för något slags videoprogram var han ändå i rutan.
Men sen försvann han mer och mer.
Den i måndadsskiftet november/december 2005 avled Sveriges absolut mest egna, och i mina ögon absolut bästa komiker.
Bakom hans otroliga mimik och hans ofelaktiga timeing dolde sig en depression som vi fans helt missat.
Efter en kort sejour på psykiatrisk klinik skrevs Micke Dubois ut, och hängde sig i sitt källarförråd en knapp månad senare.
Micke Dubois död tog mig hårt, eftersom han betytt så mycket för mig genom åren.
Men också för att det alltid känns hårdare när en komiker, en person som roar oss andra mår så dåligt själv.
Har valt att inte läsa boken På Liv och Död än, för trots 5 år sedan han dog känns det för deprimerande att läsa den.
Vill helst komma ihåg honom som den burduse, gapige, sjukligt roliga person han var.
Sitter i detta nu och kollar på Svullo Grisar Vidare och minns precis varför jag fastnade för Micke Dubois humor från första början.
Genialiskt, elakt, roligt, brutalt, plumpt, förbjudet och helt jävla otroligt bra.
Sveriges största.... jag saknar dig.
Micke Dubois 1959-2005

Golden Temple Amazons

Title: Golden Temple Amazons
Year: 1986
Dir: Jess Franco / Alain Payet
Review: M Original
****

Från första till sista bildrutan är det bröst i denna Jess Franco-stänkare.
Och när det gäller Jess Franco är det ju ingen som ens höjer ett ögonbryn över detta faktum.
Filmens story är helt fenomenal och sammanfattar väl ungefär allt True Originals bildades för att hedra.
En ung flickas (Liana) föräldrar mördas av en grupp barbröstade kvinnor till häst.
(Snabbast bar över i alla de filmer vi som grupp har sett tillsammans.. första rutan)
Vi snabbspolar där fram ett par år och flickan har vuxit upp.
Som av magi dyker en man upp med en dagbok där pappan till flickan förklarar i stort sett anledningen till att han och mamman mördats.
Nu börjar äventyret på riktigt.
Det är finns en sägen om ett tempel i guld, och det är ditåt färden går med raska barbröstade steg.
Liana möter också en brokig skara på vägen som följer henne mot äventyret vid guldtemplet.
Bland annat en Charles Manson look-a-like, en häxdoktor vid namn Ko-Ko, och en man med fru som såklart visar sig helt naken i samma linje som resten av filmens kvinnliga ensamble.
Det är underliga grottor, guldtempel, enögda sadister, en man som ledare för amazoner (?) och annat som bjuds på under de 83 minuter filmen är lång.

Det är oändliga filmmeter paj man får när man sätter sig tillrätta för att se denna 80-tals stänkare.
Ingen direkt slump att en av filmens directors heter Payet (läs pajet) i efternamn kanske?
Det är tvära kast mellan ganska normal nordisk natur, djungel, afrikas vida stäpper och uppenbara "hemma hos-scener" hos någon rik person med en stor villa.
Plus att jag har aldrig sett så mycket kvinnor utan tröja i alla mina filmdagar tror jag.
Storyn är tunn som rispapper och dialogen är sparsamt genomtänkt.
Om man tänker sig en tredje klassens Indiana Jones gjord för lågstadiet på en snäv budget så börjar man närma sig hur filmen är.
Men det är charmigt och pajigt precis i den linje som vi i True Originals eftersöker.
Det är taskigt dubbat (långt ifrån lika underbart som i Mad Foxes dock) och som sagt, geografisk stämmer inte ens den trasiga klockan rätt 2 ggr per dag.
Plus att min co-True Originals kamrat P Original skrattade så han grät åt en oefterhärmelig trappspringar-scen.
Måste ses för att ens tro att den existerar.
Det är också så många plotholes och ouppklarade frågor i filmen att man inte ens kan nämna dom alla.
Men som sagt, den är rolig, pajig på precis rätt sätt och man får vad man vill ha av den.
Så för en stunds nöje i en sann b-films sällskap rekommenderar jag denna djungelrökare varmt.
Tyvärr fanns ingen trailer på youtube att tillgå för denna.

Ett Anständigt Liv

Title: Ett Anständigt Liv
Year: 1979
Dir: Stefan Jarl
Review: M Original
****

Del 2 i Stefan Jarls trilogi "Modstrilogin" är också den absolut bästa och den som sätter mest spår i tittaren.
Den gjorde det i mig iallafall.
I första filmen Dom Kallar Oss Mods från 1968 fick vi höra en del tragiska levnadsöden, men det fanns ändå en glädje.
De man får träffa i filmen hade en stark gemenskap med varandra, även om den var destruktiv till och från.
Det var dricka och hänga runt som gällde, men ändå på ett relativt lekfullt sätt.
Deras hårda uppväxt gör att de svetsar sig samman än hårdare med kompisarna.
Ett Anständigt Liv tar vid 10 år senare, när den lekfulla glädjen i festerna är bortbytt mot alkoholism och drogmissbruk.
Sovandet i trappuppgångar är inte ett äventyr längre utan en realitet som tagit de flesta.
Kenta bor ihop med Eva som man fick träffa i första filmen, småalkoholiserad men är ändå där i rollan som pappa till deras gemensamma barn Stefan.
Stoffe bor till och från med sin tjej Lena och deras barn Janne.
Men oftast är han ute på gatorna.
Stoffe har fastnat i ett heroinberoende, även om han själv inte tycker han sitter fast.
Filmen visar upp ett rått och ärligt ansikte av missbruket.
Vi får se en heroinist skjuta upp och skölja ur sprutan i en nerskiten mugg på T-centralen.
Vi får höra en prostituerad kvinna berätta helt obehindrat om hur överklassens män behandlat henne.
Hur hon blivit så misshandlad att hon förlorat barnet hon bar på.
Jerka som kunde blivit en kraft att räkna med inom boxningen, men som dör en för tidig död på grund av heroinet.
Dessa är bara ett urval av de röster vi får följa i filmen, även om störst fokus ligger på Kenta och Stoffe.
De båda polarna har gått skiljda vägar, men träffas igen i en laddad scen under filmens gång.
Där Kenta försöker få Stoffe att erkänna sitt beroende, och att han behöver lägga av.
Hjälpen från den gamla kompisen går inte fram och Stoffe dör ett tag senare av en överdos.

Det som gör att Ett Anständigt Liv i mina ögon är en av de absolut bästa dokumentärer någonsin rör dess råhet och verklighet.
Stefan Jarl är inte rädd för att i en tid då ingen brydde sig om drogernas intrång visa upp ALLT med drogerna.
Allt ifrån det skitiga i att skjuta heroin på en toalett någonstans till hur hur folk säljer sig för att ha råd till hur de låg i rader på sjukan och dog.
Stefan Jarl är inte rädd att visa upp detta och att vara mitt ibland det.
All heder åt honom för att han vågade visa hur det såg ut på gatorna, och att ingen brydde sig nämnvärt.
Kontrasterna mellan Kenta som åker ut till landet med sin son för att försöka komma bort ifrån Stockholm till hur Stoffe lever.
Att se honom gå på Skansen med sin tjej och deras barn för att sedan ligga och dö på en toalett, det är betungande att se.
Hela dokumentären, hur den är filmad och med vilka kameror bidrar till känslan av hopplöshet... och för att inte tala om musiken.
Ulf Dageby's låt Gallret kan vara det starkaste musikstycket i en dokumentär när det gäller samspel med bilderna.
Jag grinar varje gång den spelas upp, och speciellt en scen i filmen är garanterat tårdrypare.

Modstrilogin slog ner som en bomb i Sverige och fortsätter än idag att uppröra, engagera och vara meningsfull.
Det är som Jarl säger en ovilja från de som har råd att hjälpa till att göra just detta.
Man väljer hellre att se bort ifrån problemet än att ta itu med det.
Ett Anständigt Liv var och är en viktig del i debatten om hur unga, utslagna och med mindre "lyckade" lever i Sverige.
En fruktansvärt tung och nattsvart dokumentär, som tål att ses om och om igen.
De andra delarna i trilogin är bra, men inte i samma stil som Ett Anständigt Liv.

Gustav "Stoffe" Svensson 1950 - 1978
Kenneth "Kenta" Gustafsson 1948-2003

Ronnie James Dio

Fick veta idag att Ronnie James Dio avlidit.
Det är ett tungt slag, både mot metalvärlden men också för mig personligen.
Växte upp med DIO's musik, och minns att jag som liten var så nyfiken och samtidigt lite rädd för omslagen.
DIO var en sån artist som under hela uppväxten följde med, som aldrig blev dålig.
Hans musik höll bra klass, och hans röst var makalös, även när man med andra artister tappade intresset.
Hade turen att få se DIO under deras tour med Ratt och Alice Cooper.
DIO's show sopade banan med de andra akterna, och DIO själv sprang ner vid publiken och man märkte att han verkligen älskade det han gjorde.
Han levde för att göra konserter och spela för oss, fansen.
Jag är ruskigt nöjd med att när DIO sprang där nere vid staketet gjorde han "high five" med mig.
Inte ofta man blir starstruck, men det är något jag är mycket nöjd med.
Jag trodde verkligen han skulle kämpa sig ur cancern och återkomma starkare än någonsin.
Men ibland vill det sig inte så som man vill tyvärr, och i fallet med DIO var det verkligen en stor förlust.
Detta tillsammans med då Joey Ramone dog är enligt mig de två största förlusterna för musiken, och för mig personligen.
Vet att det kommer komma fler sådana här tragedier tyvärr.
Blir en bitter eftersmak nu när man lägger på DIO vinylerna på spelaren.
Du är saknad DIO.

A Shot In The Dark

Title: A Shot In The Dark
Year: 1964
Dir: Blake Edwards
Review: M Original
****

När någon av tv-kanalerna vräker sig med remake'n av Rosa Pantern så blundar jag.
Visst, jag gillar Steve Martin, men det finns ingen annan än Peter Sellers som ska spela Jacques Clouseau.
Så enkelt är det, och detta borde varar lagstadgat.
Peter Sellers har spelat den klumpiga detektiven i ett antal filmer, men favoriten är A Shot In The Dark.
En av mina favorikomedier när jag var liten, och den håller fortfarande samma höga klass trots de många år som flutit under broarna.

Filmen kretsar kring ett mord på familjen Ballons residens där den till synes skyldiga är Maria Gambrelli.
Introt vi ser ger en tydlig fingervisning till att det är något väldigt lurt som sker i hushållet.
Clouseau uppdagas som den som ska lösa mordet, och som vanligt är detta till Dreyfuss stora förtret, som vi träffar första gången här.
Ett förhållande som de två emellan blir mer och mer hatiskt i de resterande filmerna i serien.
Redan från start så förtrollas Clouseau av Maria Gambrellis skönhet och vägrar tro att hon mördat någon.
Trots ganska uppenbara saker som talar emot henne, så sätter Clouseau siktet på att rentvå henne.
I en rad dråpliga situationer förföljer Clouseau Gambrelli, och det dyker upp fler döda människor på vägen.
Allt pekar på Gambrelli, men inget kan hindra Clousea från att leta efter andra skyldiga.
Ska han lyckas hitta den han tror är mördare, och framförallt.. ska han lyckas överleva den som vill döda honom?

Filmen är en dråplig historia rakt igenom, så som sig bör när Peter Sellers ställer om till den franska accenten.
Det är snubbelhumor utan att för den sakens skull bli Stefan & Christer av det hela.
Visst smälls det i dörrar och är förväxlingar, men hela tiden på rätt sida av farssnöret.
I mina ögon den absolut roligaste i Rosa Pantern-serien, och det med stor marginal.
Vi får i den här filmen också stifta bekantskap med Cato, som är ombedd att när som helst attackera Clouseau så att han inte tappar sina reflexer.
Inte helt politiskt korrekt förhållande de två emellan, men på 60-talet var det helt okej.
Och det är fruktansvärt roligt dessutom.

A Shot In The Dark tappar aldrig i tempo, blir aldrig tråkig och Peter Sellers är i sitt esse i denna.
Där vissa av de efterföljande filmerna blev lite "för mycket" så håller A Shot In The Dark igen precis rätt mycket.
Det blir aldrig ansträngt även om situationerna kan vara snubblande nära att bli som sagt, för mycket.
En komediklassiker som folk tyvärr verkar ha missat till mångt och mycket.

Det smärtar mig att se en slags remake av Rosa Pantern med Steve Martin i huvudrollen.
Inte bara för att jag tycker att karaktären Clouseau är så djupt förknippad med Peter Sellers utan också för jag verkligen tycker/tyckte om Steve Martin.
Det är plågsamt att se honom sänka sig till en farsliknande pajasframställning av denna figur med ansträngt dåligt fransk accent och krystade skämt.
Nej, det smärtar mig bara.
Jag väljer att blunda för detta, låtsas som det aldrig hänt och ser A Shot In The Dark åter en gång...
och skrattar mig tårögd när Clouseau ramlar av soffan, som jag alltid gjort och alltid kommer göra.

Horror... oh, the horror.

"Bra skräck bygger på mystik, en kuslig stämning som långsamt stiger tills trycket blir olidligt"

Citatet kommer ifrån recensionen av den remake av A Nightmare On Elm Street som precis kommit upp på biograferna runt om i landet.
Citatet slog till direkt, och jag tänkte; "Precis, spot on Corren!"
Jag försöker att vara öppensinnad när det kommer till ny film inom skräckgenren, men det är slut med det nu.
Det är så pass få nya, intressanta filmer som kommer, så man tröttnar rejält och återvänder till de gamla klassikerna som aldrig sviker.
I min värld är en pop-up effekt inte samma sak som en bra skräckeffekt, eller ens att det är otäckt.
Det är en enkel utväg för att få biobesökarna att hoppa till och glömma hur otroligt tom och luftig filmen är i övrigt.
Bristen på substans och en intressant eller iallafall underhållande story fylls ut med snabba klipp och höga ljud.
Jag såg om Evil Dead för ett par veckor sedan, och i all sin humor, sin billighet och sin ungdomliga charm är den fortfarande en stark skräckfilm.
Det är en rutten, obehaglig känsla som ligger som en dimma över hela filmen.
Jag vill fortfarande dra upp fötterna lite från golvet, trots att jag sett filmen hundratalet gånger säkert.
Precis samma sak gäller en rad andra skräckfilmer som fortfarande har det greppet om mig.
Sådär att när man stängt av så hänger ett obehag kvar under resten av dagen.
Jag gillar fortfarande inte källar/vindsutrymmen med trädörrar eller långa hotellkorridorer.

Jag kommer ihåg när jag såg Scream första gången och alla runt mig i salongen skrek och tyckte det var jätteotäckt.
Jag skrattade, för jag tyckte skräckflirtarna var riktigt roliga, och alla hoppa till-grejer var lite pajas.
Det jag inte visste, men kanske anade var att dessa skulle bli vardag efter denna film.
Ingen av filmerna som blev stora och gick på bio hade en tillstymmelse av den gamla skolans skräck kvar i sig.
Det var plötsliga ljud, mördare som hoppade fram ur mörkret och alla ungdomarna var fotomodeller.
Till och med nördarna och "den fula tjejen" var snygga.
Vad hade hänt?
Hade jag hamnat i någon slags dvala och helt missat denna metamorfos?

När jag såg den förlängda versionen av Exorcisten på bio och ett gäng framför mig klagar för "det här är ju ingen skräckfilm" föddes nog mitt höga blodtryck.
Filmen som skrämde slag på en hel värld, och tillsammans med The Omen fick alla religiösa att sätta oblaten i fel strupe... inte en skräckfilm?
Dödsstöten kom när Dawn of the Dead skulle göras om, och efter premiären så sa folk att det var skönt att se den för "det var så trist med zombies som bara släpar sig runt".
Night of the Living Dead som är ett mästerverk kallades föråldrad, och det ansågs behövas en ny generation zombies... som uppenbarligen måste springa!
Jag erkänner direkt att jag gillar Dan O'Bannons Return Of The Living Dead från 1985, där de döda faktiskt springer.
Men precis som med Scream är den en hyllning, en flirt med skräckfilmer som Dan själv älskade.
Att börja filmen med att påpeka att den är baserad på sanna händelser, pärla.
"They're dead... they're all messed up".
Kadaver som är messed up springer inte, så enkelt är det.

Last House On The Left, Hills Have Eyes, Friday the 13th, The Omen, The Fog, Halloween, Dawn of the Dead, Day of the Dead, Rosemary's Baby, The Blob, They Live.... alla finns nu eller kommer i nya luftiga versioner utan allt det innehåll som originalen hade.
Paketerat i en upphoppande plastförpackning bara för dig!
Plasten är från 2000-talet också, så hållbarheten är inte så lång.

Det har kommit en liten klick med fräscha skräckfilmer de senaste 10-15 åren, men de är tyvärr lätträknade.
En genre jag verkligen älskar blir allt som oftast hånad, och i filmerna som görs nu verkar det nästan som om skaparen skäms för att han/hon väljer att göra skräck.
Man lånar in lite säkra kort för att biobesökarna ska hoppa till och spilla ut lite läsk i knät, men man brinner inte för det.
Det är en källa man kan gå till för att få lite stålar när det kniper.

Vad tycker jag då om den genre som kritiker kallat för tortyrporr.. exempelvis Saw eller Hostel?
Saw har en grundstory jag uppskattar, och en viss substans som saknas allt som oftast.
Den går lite djupare än många andra filmer, men drunknar i sina plotholes och uppföljare.
Effekterna må vara välgjorda, men vill jag enbart se effektsökeri finns många andra rullar att slänga på.
Då är Braindead (1992) mer i min smak, en rolig röjare till film, med mycket galna effekter och splatter.

Visst är jag en bakåtsträvare när det kommer till skräckgenren, men fakta kvarstår att drömsekvenserna i exempelvis Shining skrämmer mig långt mer än en fiskegubbe i I Know What You Did Last Summer gör.
En Krug från 1972 gör mig mer illa till mods än en från 2009.
En middag med kannibalfamiljen i Texas kommer alltid varit värre 1974 än 2003.
Vill jag återknyta bekantskapen med Freddy Krueger vill jag se Johnny Depp i magtröja strimlas genom en mixer i sin säng.
Jag vill se Kurt Russell försöka överlista rymdmonstret i The Thing, ingen annan.
Ja, jag är en bakåtsträvare och jag saknar den tiden då skräcken var otäck på riktigt.
Såg precis att I Spit On Your Grave snart kommer i en ny version också... det finns ingen hejd på galenskaperna.
Undrar hur den ska mottas nu i dessa mer politiskt korrekta tider?
Jag saknar en svunnen tid då skräckfilmen inte var ett enkelt sätt att tjäna pengar.
Då zombies släpade sig fram i sakta mak och faktiskt var ett otäckt hot på riktigt.
Då familjen i Texas bodde i ett hus som stank svett, död och helvetets öppna portar rakt genom tv-rutan.
Då Krug var David Hess, och Johnny Depp var ung och bar magtröja.
Det är en sliten kliché, men den stämmer så bra: Det var bättre förr.
Inte konstigt att de 10 bästa av topplistan på http://www.best-horror-movies.com bara innehåller titlar från 1984 och bakåt.
Endast 2 på listan upp till plats 20 är från 2000-talet.
Säger det mesta, eller hur?

I min värld ser nog listan ut något såhär (utan inbördes ordning):

Night Of The Living Dead (1968)
The Omen (1976)
Maniac (1980)
Evil Dead (1981)
Dawn Of The Dead (1978)
The Exorcist (1973)
Alien (1979)
The Thing (1982)
The Shining (1980)
Psycho (1960)
Thriller (1974)
The Texas Chainsaw Massacre (1974)
Halloween (1978)
A Nightmare On Elm Street (1984)
Suspiria (1977)
Hellraiser (1987)
Rosemary's Baby (1968)
Videodrome (1983)
Cannibal Holocaust (1980)
Friday the 13th (1980)

Jag hoppas att Hollywood ska göra en remake... och det är att återskapa kärleken som fanns i den "äldre" skräckfilmen.
Men tills det händer hittar ni mig med mina dammiga 80-tals rullar, ett glas läsk och en skål popcorn... lååångt borta från alla remakes och hoppa-till effekter.

I Just Can't Hate Enough

Staffan Snitting: AIK's skånskaste supporter, tillika flink basist i sXe-bataljonen Stay Hungry (s.e.o.g)
Christoffer Röstlund Jonsson: Yxhanterare i Sonic Ritual, skribent och enda jag känner med mc-boots.
M Original: Skägg och utmärkt filmsmak.

Många bloggar som ryms under skeppet Internet är som bekant ren skit.
Det krystas om mode, utseende, onödigheter och allehanda låtsasvetare (ooops).
Men ibland så ramlar man på en blog man faktiskt villigt och gärna följer.
En sådan är canthateenough.blogspot.com av Christoffer Röstlund Jonsson.
Känd från allehanda punk/hardcore-band är han numera skribent.
Och då, på samma gång blogskapare på I Just Can't Hate Enough.
Inläggen är skrivna på ett språkligt och innehållsmässigt lysande sätt.
Det sprutar ironi ur varenda stavelse, och man ges dessutom musiktips som kommer räcka långt in på höstkanten.
Vardagen som pappa, festivaler, politik och allt däremellan avhandlas.
Det är som sagt ironiskt, genomtänkt och bra läsning.
Ska du bara läsa en blog mer än denna i år, så bör det bli I Just Can't Hate Enough.
Passa även på att kolla upp Sonic Ritual för en dos bredbent tungung att skaka frillan till.
Riffet i Early Graves vräker sig ur mina högtalare nu, och grannskapet sliter fram sina skinnjackor och headbangar frenetiskt.
http://www.myspace.com/sonicritualofficial

Vill även passa på att tipsa er heads där ute om den tredje mannen i bildens band:
myspace.com/stayxhungry
Det bästa svenska hardcore-bandet på minst 10 år i min bok.
Kommer en ny platta under året, och deras debutlp finns att köpa via hemsidan eller Reflections Records.

Sleepaway Camp

Title: Sleepaway Camp
Year: 1983
Dir: Robert Hiltzik
Review: M Original
****

"Är inte det den filmen där...?"
Jo, det är precis den filmen.
En för oss i Sverige rätt förbisedd skräckklassiker från det helt underbara 80-talet.
Den har inte fått den kultstatus filmen faktiskt förtjänar.
Vi får följa kusinerna Angela och Ricky när de under ett sommarlov åker till Camp Arawak.
Väl där så blir Angela mobbad av de andra för sin något tysta och underliga stil.
Utöver mobbningen av den underliga Angela försiggår det som alltid sker på sommarläger i USA.
Och som man önskade att man hade fått åka som ung till ett amerikanskt sommarläger.
Galanta damer, skogstokiga mördare och fin natur så långt ögat nådde.
En fantasivärld man ofta drömde sig bort till, och ibland gör fortfarande ska erkännas.
Efter en stund på Camp Arawak börjar människor råka ut för olyckor och försvinna.
Vem är det egentligen som rör om i grytan?
Angela öppnar sig något inför en annan lägerdeltagare och det hettar till lite, emn varför sluter hon sig?

Sleepaway Camp har många likheter med alla de andra lägerfilmerna som kom runt samma tid.
Där den skiljer sig är dock det helt fenomenala slutet, vilket vi i Sverige då inte hört så mycket om.
Det är bara plus.
Stämningen i filmen är bra, skådisarna gör inte bort sig något fruktansvärt och effekterna är på topp.
En klassiskt lägerfilm, baserad på vad man skulle kunna tro är en urban legend som berättats runt lägereldar i flera år.
Filmen får mig sugen på att återuppleva mina ungdomens dagar på sommarlägret.
Dock fanns inte de lättklädda damerna eller galna mördarna på det lägret.
Det var mest magsjukan som skrämde oss under mitt sista år.

Precis som de flesta andra filmer i samma genre fick Sleepaway Camp en rad uppföljare.
I dessa är bland annat Bruce Springsteens syster med och spelar en avgörande roll.
Lika flink och vass på plankan är hon inte ska erkännas.
Första filmen är som oftast bäst, men uppföljarna har sina stunder de också.
Enligt filmsiten imdb planeras en till uppföljare nu.
Om den blir värd att se får jag återkomma med.

Sleepaway Camp är en klassiker som kan ses med nöje flera gånger, även om själva chockmomentet går förlorat.
När man ser den idag så förs man snabbt tillbaka till när man som ung kollade på Fredagen den 13:e och liknande filmer.
Även filmer som den klassiska Bill Murray komedin Meatballs (1979) dyker upp i tankarna.
Det är synd att det görs så få filmer om sommarläger nu för tiden.
Temat passar utmärkt både i lättare komedier som Meatballs och i skräck som Sleepaway Camp och Fredagen den 13:e.
Sleepaway Camp är sorgligt bortglömd i våra trakter och det är dags att den får det erkännande den förtjänar.

John Candy

En av mina favoritskådisar från barnsben är John Candy.
Denna stora man med en rad utmärkta komedier i ryggen förgyllde min barndom inte bara en gång.
Hans väldigt karakteristiska skratt och hans roller i filmerna han medverkade i fångade mig direkt.
Home Alone är ett utmärkt exempel, där han är med i runda slängar 5 minuter, men det är hans Polka Polka-sång jag minns.
Jag hade ett videoband där filmen Who's Harry Crumb? (1989) var inspelad på.
Det bandet är tillsammans med kanske 5 andra filmer, som nämnts eller kommer nämnas i denna blog, var fruktansvärt slitna.
Såg dessa filmer gång på gång på gång.
Allt John Candy var med i försökte jag se, och när dvd'n gjorde entré så blev ett av mina mål att köpa allt han varit med i.

Det jag tycker är så speciellt med John Candy var hans förmåga att både vara sjukt rolig, verka genuint trevlig, men även kunna spela scener som får den mest hårde personen att darra på underläppen.
Man får ibland känslan av att skådespelaren egentligen spelar sig själv, och med John Candy verkade det så.
I extramaterialet till den helt lysande filmen Stripes (1981) talar de medverkande om att i John Candys trailer under inspelningen var det alltid massa folk.
Det var fest, och alla var inbjudna, från lägsta till högsta.
De talar genuint väl om honom, utan att ha den där ansträngda känslan man får när Hollywood-kändisar ska tala om någon dött.
Efter att ha snokat på internet och hittat filmer där John Candy mitt under en intervju skriver autograf till ett fan, så blir bilden än mer klar.
John Candy verkar verkligen ha varit den godhjärtade, festliga killen han alltid spelade.

För att nämna några favoritfilmer med en av mina absoluta favoritskådisar så bör framförallt Stripes, Who's Harry Crumb?, Spaceballs och Brewsters Millions nämnas.
Han har huvudrollen i en av dom, och framträdande biroller i de andra.
Alltid med samma närhet, talang och humor, den som gjorde att jag som liten fastnade för hans sätt att vara på film.
Under gårdagen så gick Cool Runnings på tv, och jag märkte att John Candy, tillsammans med Micke Dubois dödsfall påverkat mig mer än vad jag velat erkänna kanske.
Dessa två var några jag växte upp med, som på sitt egna vis lärde mig en del om vad humor är.
Micke Dubois kommer inom en snar framtid att få ett eget inlägg i stil med detta.
Jag minns att jag blev besviken och ledsen när jag 1994 fick höra att John Candy dött.
Man visste att det inte skulle komma mer filmer med honom, och att det var så mycket kul man aldrig skulle få se.
Sen lever ju alltid hoppet i en total filmnörds hjärna, som min, att man en gång ska få träffa sina hjältar.
Men nu släcktes ju det hoppet.
Det tragiska är förrutom att han dog väldigt ung att man kan ju bara fantisera om hur mycket mer roligt han skulle kunna gjort i livet.
John Candy blev 44 år.

Min Candy-samling växer allt mer vad åren går.
Under tiden denna text skrivits har jag också sökt och beställt några mer titlar.
När jag känner mig på dåligt humör, eller är nerstämd brukar jag slänga på en Candy-film, för det muntrar alltid upp.
Kanada kan vara extremt stolta över att ha fostrat en komiker som John Candy.
John Candy 1950 - 1994

Black Tar Heroin

Title: Black Tar Heroin: The Dark End Of The Street
Year: 1999
Dir: Steven Okazaki
Review: M Original
****

Välkomna till den amerikanska motsvarigheten till Stefan Jarls helt lysande dokumentärserie om Modsen i Stockholm.
Det är skitigt, eländigt, närgånget och man mår stundtals riktigt dåligt.
Vi får följa 5 personer som alla använder Black Tar heroin, heroinets Lidl uppenbarligen.
Det ska vara den sämsta sorten av en drog som redan från start inte är helt nyttig för kroppen.
De 5 som porträtteras har följts i 3 år av dokumentärskaparen.
Någon som till en början kanske inte ser jätte illa däran ut, är ett dött skal i filmens slutscener.
Någon annan verkar ha lyckats att sluta med drogerna, och börjat om på nytt med livet.

Black Tar Heroin skalar av allt det som kan verka glamoröst med droger, men den är inte i ansiktet på oss som tittare heller.
Den gör vad en dokumentär ska göra, visar upp delar av samhället och världen som folk kanske helst blundar för.
Vi får följa med i vardagen hos heroinister, prostituerade, aidssjuka och hemlösa.
Precis som i Modstrilogin gör inte dokumentärskaparen något intrång, utan är bara i bakgrunden.
Vissa intervjuer görs, men det hela känns väldigt naturligt och som om det bara är sanningen, inte tillrättalagt i efterhand.

Skillnaden mellan Modstrilogin och Black Tar Heroin är att i Modstrilogin får vi en avslutande, lite trevligare del.
Där saker och ting verkar ha ändrats sig en smula iallafall, en liten ljusning.
I Black tar Heroin är den ljusningen mycket mindre, även om det verkar ljust för iallafall en av personerna.
Slutscenen är krävande och plågsam att se, för man förstår att människan man ser på tv'n inte lever längre.
Förmodligen är även risken stor att hon gjort så många andra inte heller lever.

Black Tar Heroin och dokumentären Children Underground från 2001 är något av det mest misärfyllda man kan se.
Children Underground är från 2001 och behandlar barn som lever i tunnelbanan i Rumänien.

Black Tar Heroin är en fruktansvärt bra och ytterst sevärd dokumentär, om hur jävla skitigt och jävligt livet kan vara för vissa.
Hur rutten en persons uppväxt kan vara, och hur snett folk kan hamna i livet.
För en riktigt trist helvkäll rekommenderar jag därför:
Modstrilogin (Stefan Jarl)
Black Tar Heroin (Steven Okazaki)
Children Underground (Edet Belzberg)

En intervju med Steven Okazaki hittar ni här:
http://www.metroactive.com/papers/sfmetro/04.12.99/okazaki-9913.html

Eleganten Från Vidderna

Title: Eleganten Från Vidderna
Year: 2010
Dir: Andreas Brink
Review: M Original
****

Jag kommer ihåg när jag var liten.
Det var vissa låtar man kände sig lite extra.. ja, busig i brist på bättre ord, när man lyssnade på.
Några av dessa låtar tillhörde Eddie Meduza.
Alla har vi något slags förhållande till denne man, Errol Norstedt som han hette egentligen.
Måhända är det ansträngt, eller så är du en av många som roas av hans plumpa humor med sikte på könsorganen.
När vi började se denna dokumentär så trodde jag att man skulle få se den burduse Eddie som säger att "kvinnär har en å knulle mää" och dricker sprit.
Döm om min förvåning när den Errol Norstedt vi får stifta bekanskap med verkar vara en skärpt och smått deprimerad man.
Vi får höra om hans uppväxt då de ständigt flyttade runt, han mobbades i skolan och livet var allmänt tråkigt för barnen i familjen.
Flera personer från både Errols uppväxt, hans familj och bandmedlemmar är med och pratar om Errol/Eddie.
Eddie/Errol själv är också med, i en lugn och som sagt, lätt deprimerad intervju där han visar upp en helt ny sida av sig själv som iallafall jag inte trodde man skulle få se.
Han pratar om musik, sin roll han spelar som Eddie Meduza.
Hur han tog namnet Meduza gjorde mig golvad så oväntat var det, lysande.
Vi får höra vilket musikalist geni han var, och hur begåvad och snabb han var på att lära sig nytt och på att skriva låtar.

Från att ha sålt sin musik via annonser i tidningar och på kassett växte Eddie Meduzas karriär, och med den också hans alkoholism.
Den behandlas också i dokumentären, av både hans nära och han själv.
Vi får också veta mer om musiken han skrev till andra artister av varierande musikstilar.

Eleganten från vidderna är en riktigt bra dokumentär om en av Sveriges kanske mest omdiskuterade artister.
Bannlyst, hatad, älskad, bespottad och hyllad...
Vad man än må tycka om Errol Norstedt och hans alterego Eddie Meduza så har man något slags förhållande till honom.
Från att ha skrattat gott åt hans texter som ung till att ha skrattat än mer åt dom som vuxen lämnar den här dokumentären en lite bitter eftersmak.
Man förstår att rollen som Eddie kanske inte var den allra roligaste alla gånger, och att humorn och viljan att få folk att skratta har en baksida.
Det är med nya ögon jag ser på Eddie Meduza och framförallt på Errol Norstedt nu.
Det var inte bara en försupen bråkstake som inte verkade göra annat än att runka, slå punkare på truten och dricka sprit dagarna i ända.

Eleganten från vidderna ska såklart ses av människor med iallafall ett litet intresse av Eddie, men kan med gott samvete ses av alla.
För alla har vi hört, sjungit med, skrattat åt eller blivit förbannade av en av hans låtar.
Dokumentärskaparen kan vara mycket nöjd, för samma sekund som den var slut så laddade P Original ner samtliga Eddie-album han hittade på nätet.
Ett gott betyg
Errol Norstedt - 1948-2002
Avslutar detta med en av mina favoritlåtar av Eddie Meduza.

Rabid

Title: Rabid
Year: 1977
Dir: David Cronenberg
Review: M Original
****

En stilla motorcykel tur ute på landet slutar i katastrof då motorcykeln kraschar.
Känns upplägget igen?
Förmodligen, men nu är hela konceptet kört genom David Cronenbergs hjärna också.
Rose (Marilyn Chamber) som skadas värst i kraschen tvingas till operation, och då testar läkarna en ny form av kirurgi på henne.
Rose överlever, men under hennes koma som hon hamnar i så gör kroppen en förändring.
I hennes kropp så väcks en något annorlunda hunger.
När hon vaknar och hennes kropp kräver föda så börjar människor helt plötsligt bete sig nästan rabiessmittat på sjukhuset där hon ligger.
En läkare som varit i nära kontakt med Rose, en annan patient, en bonde och flera andra gör extremt våldsamma utfall mot människor.
När personalen på sjukhuset hittar en djupfryst, död kvinna i ett kylskåp så väcks misstankarna, för Rose är försvunnen.
Rose pojkvän Hart (Frank Moore) börjar också leta efter Rose.
Den rabiesliknande smittan sprider sig från sjukhuset, ut på landsbygden och når slutligen storstaden.
Allt eskalerar till den rafflande avslutningen.

Som alla som läst bloggen eller pratat med mig i mer än 5 minuter vet så är David Cronenberg en av favoriterna.
Rabid fängslade och skrämde mig något helt otroligt som yngre.
Scenen i tunnelbanan är fortfarande en av de mest klasutrofobiska och skrämmande jag vet.
Blev inte bättre under en resa i Paris då en av kvinnorna på tunnelbanan tydligen har en exakt tvilling i den rabiessmittade kvinnan i Rabid.
Filmen är en enda lång skräckscen av den där sorten som man någonstans kan tänka sig ska hända.
Med vissa kroppsliga undantag såklart, men rabies är ju en i allra högsta grad riktig smitta.
Virusfilmer som blandas med skräck brukar smaka bra, och lämna ett visst obehag i kroppen.
Rabid är på toppen i denna genre.
Cronenberg kan med relativt enkla medel skapa miljöer som är riktigt skrämmande, och med ett visst igenkännande i sig för att öka skräcken.
Manuset må enligt vissa ha en del brister, men att man inte får ett helt kalrt svar på allting gör mig ingenting.
Så är det ju i verkliga världen med, bara se på aids eller liknande virus.
Vi får inga svar angående detta heller, så varför skulle just viruset i Rabid ge oss svar på något?
Skådespelarna är övertygande, och Marilyn Chambers sköter sig utmärkt i rollen som Rose.
Som synd var fick hon inte många fler roller utanför porrbranschen, men Rabid är något hon kunde dö stolt över att ha gjort.
Chambers dog 2009.

Jag pratar mig alltid varm om filmer från 70/80-talet och Rabid är inget undantag.
Den är bra skriven, bra spelad, obehaglig, klaustrofobisk, snygg och briljant.
En klassiker som står sig bra fortfarande, och som ställer sig över dagens filmer.
[REC] ifrån 2007 är nog den film som hamnar närmast Rabid, men är ändå många, långa mil ifrån lika bra.
Cronenberg är en mästare, och jag hoppas som jag sagt innan att han ska göra någon mer skräckfilm snart.
Nästa giv är tydligen en film om förhållandet mellan Jonsson Originals favoriter Jung och Freud.
Intressant, men som sagt.. hoppas han letar sig tillbaka till det han kan bäst:
Skräck med kroppen och alla dessa skrymslen och vrår som grund.
Long live the new flesh!

The Return

Varit lite tunt med uppdateringar på sistone, men detta ska rådas bot på nu.
Räkna med en rad uppdateringar, filmtips och diskussioner om film här från och med nu.
True Originals sover aldrig... vi bara vilar långa stunder.

Evil Dead

Title: The Evil Dead
Year: 1981
Dir: Sam Raimi
Review: M Original
****

Innan Sam Raimi gick vidare till att göra plågsamt träiga filmer med såna där dataeffekter som får det att blixtra i skallen gjorde han världen en stor tjänst.
Han, tillsammans med den lysande Bruce Campbell och en trogen skara till gjorde The Evil Dead.
En av de första filmerna att hamna på den ökända Video Nasty-listan.
Filmen kretsar kring 5 ungdomar som åker för att övernatta i en övergiven stuga i skogen.
Väl där hittar de i källaren en bandspelare med en mystisk man som pratar om demoner och "de dödas bok".
Mannen på bandet börjar uttala uråldriga besvärjelser som sägs väcka demoner till liv.
En av kvinnorna i gänget får panik och försöker sticka ifrån stugan och våldtas då av skogen (!).
Ash (Bruce Campbell) försöker skjutsa henne därifrån, men skogen har förtört deras enda väg därifrån, och natten har precis börjat.
Sedan brakar det hela loss när den våldtagna kvinnan visar sig ha blivit besatt av demonerna från boken.
Kampen för överlevnad plockar bort en efter en, och vem kommer överleva till morgonen egentligen, och vem är "dead by dawn"?

The Evil Dead klassas för mig som en av de absolut bästa skräckfilmerna någonsin.
Handlingen är klockren, effekterna bra och fantasifulla även om budgeten var "shoestring".
Kameravinklarna är innovativa och modiga, och hela känslan man får av filmen är extremt klaustrofobisk.
Man bjuds även på en rad The Three Stooges liknande scener man kan skratta gott åt.
The Evil Dead har inte samma flört med humor som uppföljarna har, utan här är det skräcken som är i fokus.
Detta gör också att jag, trots att jag gillar del 2 och 3, ändå hållar originalet som den absolut bästa.
Runt 1981 kom det väldigt mycket bra skräckfilmer, och det är en bedrift att lyckas hålla en fräsch känsla ända fram till idag, 2010.
The Evil Dead har absolut åldrats med stil, och den är fortfarande smart, snygg och obehaglig i all sin lågbudgethet.

Det har pratats på diverse sidor runt på internet om en re-make av Evil Dead, men detta verkar ha stoppats nu.
Istället pratas det nu om en uppföljare, alltså en del 4 i serien där Ash återigen ska tampas med de odöda demonerna.
Om vi någonsin får se denna, och hur denna kommer stå sig återstår att se antar jag.

The Evil Dead är en av de absolut mest fröjdefulla filmerna att se i mina ögon.
Klockren från början till slut, har bra skräck, humor, skådespelare, kameraarbete och manus.
Står sig än idag, även om snart 30 år har gått och många, MÅNGA skräckfilmer har kommit efter.
Jag fick frågan senast jag såg Evil Dead hur många gånger jag sett den egentligen.
Svårt att svara på, men det jag vet är att jag och en kamrat såg filmen för att sedan spola tillbaka den (old school) och se den direkt igen.
Samma sak med Evil Dead II (1987).
Mitt första möte med Evil Dead var på en sunkig piratkopia som hyrdes ut i en lokal videobutik.
Den klippta versionen där ca en kvart är borta ur filmen.
När jag sedan fick min egen kopia, som jag då trodde var helt oklippt, gick den varm i videon.
När jag sedan fick DVD-versionen i special utgåva kunde jag pensionera min VHS-version som var märkbart sliten.
En av de skräckfilmer jag sett flest gånger är det hur som helst, och om mina ögon håller så kommer jag se den otaliga fler gånger innan det är min tur att bli odöd skogsdemon.
Håll utkik efter specialversionerna av Evil Dead och Evil Dead II.
Mycket extramaterial och en helt lysande förpackning för oss nördar.

I Married The Eiffel Tower

Title: I Married The Eiffel Tower
Year: 2008
Review: M Original
****

Ännu en dokumentär som fokuserar på udda sexuella preferenser.
Denna gång hamnar monument, åkattraktioner, kyrkbänkar och annat mellan benen på de tre porträtterade kvinnorna i dokumentären.
En av kvinnorna är gift med Eiffeltornet, och filmskaparna följer med henne då hon åker till Paris för att där avnjuta en intim stund med sin man.
Vi får även se delar av en intim stund mellan en kvinna och hennes älskare... en åktur på ett nöjesfält.
Samma kvinna pratar även om problemen hon haft med sin käresta då han blev arbetslös.
Hon talar om World Trade Center.. och arbetslösheten, ja ni vet ju när WTC gick i botten.
Berlinmurens fru, som för övrigt bor i Sverige får vi också bekanta oss med.
Ni kommer aldrig titta på ett staket på samma vis igen.

Hela dokumentären är bara sak på sak som gör att man brister ut i totala bryt av skratt.
Samtidigt ska man ju inte glömma bort att detta är sjuka människor, två har klargjorda diagnoser bland annat.
Men det är fortfarande så fruktansvärt surrealistiskt att höra en människa prata om ett monument som att det är levande väsen som talar till henne och bedyrar sin kärlek till henne.
Att en åktur på ett halvtaskigt nöjesfält med hjälp av olja får orgasm på en kvinna.
Det är för mycket.
Man kan inte tycka varken synd om dom, eller förstå dom, för det är bara för mycket.
Språket de har, och hur de pratar gör att man inte ser sjukdomen som misstänks ligga bakom.
Man ser bara 3 kvinnor klänga på staket och vara översexuella, men inte mot människor utan mot saker, staket, souvernirer över sina favoritmonument och "män".
Precis som i dokumentären My Car Is My Lover så blir det lätt att man tror det är på låtsas.
Att dessa människor fejkar, blivit betalda eller helt enkelt luras.
Men det är ju inte så, hur gärna man än vill.
Att se en av kvinnorna stå med en modell av Berlinmuren inne på ett museum för Berlinmurens historia och prata om hur oskyldigt bespottad denna "vackra" mur blev är plågsamt.
Att hon verkar tro att tyskarna själva byggde muren, och sen inte tyckte om den.
Det är en plågsam uppvisning i inte bara dålig historiekunskap utan även i den otroligt skeva verklighet denna kvinna lever i.
Där Berlinmuren är en missförstådd älskare, och vars fru är en enstöring ifrån Sverige med engelskakunskaperna hos en dålig mellanstadieelev.

I Married The Eiffel Tower är en hysteriskt rolig och vriden dokumentär.
Visst, man tycker synd om kvinnorna som är sjuka, och där en av dem blivit sexuellt utnyttjad.
Men det är fortfarande bara en parentes i dokumentären, då det faktiskt bara nämns lite i förbifarten.
Resten är när de förklarar vad objekten säger, känner och förklarar sin kärlek.
Vissa av scenerna är så disturbing, att en double feature med denna och bilälskar-dokun är en riktig matig bit att svälja.
Men helt klart ett underligt ämne värt att se en dokumentär om.
Om inte annat för den helt lysande, och helt oironiska dialogen.

My Car Is My Lover

Title: My Car is My Lover
Year: 2008
Review: M Original
****

I bilreklamer talas det ofta om att bilen innehar en sexig sida, något erotiskt tilltalande eller något sensuellt över sig.
Linjerna diskuteras som om det vore de vackra formerna hos kvinnan du älskar.
Allt sexuellt du hört om bilar förvandlades någonstans på vägen till en korrekt sexuell känsla hos de två män vi får följa i denna dokumentär gjord av BBC.
Edward och Jordan är två män som har tappat bort sig i sin egna vridna värld där man polerar upp sin bil, för att polera staken i.
De är mecaphiles, och nej det är alltså inte en skön robot i Transformers.
Bubbla är en bil du inte kommer kunna se på med samma ögon längre efter att ha sett denna timmeslånga bilfantasts mardröm.
Vi får höra ingående om hur det är att ha ett förhållande med en bil.
Se närgånget hur en fullvuxen man med gubbkeps som det är fastlimmade björnöron på hånglar med en bil.
Även hur samma man i skydd av mörkret står och runkar på den andres bil.
Men goda vänner, det slutar absolut inte där.
Vi får även följa med de båda på en bilshow, där det är smek och kyssar på vareviga plåt.
Även den odödliga kommentaren från den yngre, inte fullt lika romantiska mecaphile, Jordan:
"A lot of these cars I would rape like a wild animal".
Är inte det kärlek så säg?

Dokumentären är en underlig, skrattframkallande resa genom två extremt udda hjärnor.
Ingen av dem har någonsin haft ett sexuellt förhållande med en människa exempelvis.
De förklarar vad det är som är så fascinerande och upphetsande med bilar.
Edward är vad man utan tvekan kan tänka sig skulle vara en "äcklig gubbe" om han inte fick styving i gabardinet av bilar.
Han smeker varenda bil han ser, pratar om att de är "ensamma" och hur fina de är.
När han polerar bort ett könshår från sin bubbla "Vanilla" är bara för mycket.
Även när de båda vännerna smeker sina bilar och på ett frustande, lite fyllgubbe sätt väser kärleksförklaringar åt dom är varenda tittare på väg genom porten in till galenskapen.
Detta är så fel på så många sätt, och självfallet är detta ett gott betyg för The True Originals.
Dokumentärer om riktigt udda sexuella preferenser är alltid av godo, för vad man än må gilla själv så kommer det för alltid att verka helt sunt och normalt.
Detta är på topp5 över de mest udda dokumentärer man kan se kan jag nog utan att överdriva säga.
Jag lovar er att ni efter tittande på denna aldrig kommer kunna höra någon säga "det där var en snygg bil" utan att det vrider sig lite i kroppen.
Nästa gång en bilreklam talar om åket som sexuellt kommer jag se Edward stå och slörunka vid avgasröret... och nej, det är ingen vacker syn.

Maniac

Title: Maniac
Year: 1980
Dir: William Lustig
Review: M Original
****

Frank, en schizofren man utmärkt spelad av den tyvärr avlidne Joe Spinelli gäckar New Yorks gator.
Han anfaller kvinnor och även par och dödar dom, tar med kroppar hem och dekorerar sina skyltdockor med delar av kropparna.
I bakgrunden är det Franks mamma som skapat detta monster genom sitt leverne och sitt kuvande av den unge sonen.
Flera människor faller offer för den svårt sjuke Frank.
När han finner en kvinnlig fotograf och blir kamrat med henne, ska hela sjukdomen vända eller kommer den ta en nedåtgående spiral?

Maniac är en i raden av filmer som djupt provocerade människor när den kom ut.
Kvinnorättsgrupper protesterade mot den, för den sades uppmuntra våld mot kvinnor.
Människor klagade på det grova våldet (effekterna signerade Tom Savini, som också spelar en mindre roll i filmen).
Filmen är annorlunda mot skräckfilmer i allmänhet, även än idag, trots 30 år på nacken.
Man får följa mördaren mer än att han/hon bara är en figur i filmen.
Man får se hur sjuk Frank är, och hur hans sinnessjukdom spelar ut honom mot sig själv och mot sina offer.
Dessutom är filmen smutsig, lägenheten där Frank bor är så skickligt inredd att man nästan häpnar.
Varenda detalj är på precis rätt plats, och precis rätt på alla sätt.
Där många andra filmer blir för filosofiska eller tillrättalagda slår Maniac direkt i ansiktet.
Man får följa med in i en sjukdom, ett kluvet tillstånd där ingen vet vad som ska hända.

Joe Spinell spelar Frank helt fenomenalt.
Ansiktsuttrycken, språket och hur han rör sig är på topp hela filmen igenom.
Det känns äkta, och när man sett extramaterialet om hur han levde är det än mer imponerande att han lyckas göra en så pass bra roll som han gör.
Joe Spinell ville göra en del två då han tyckte att kvinnogrupperna som anklagat honom för att vara kvinnohatare och sexist var helt fel ute.
Maniac II skulle handlat om en man som hämnas de barn som farit illa av misshandlande föräldrar.
Tyvärr blev det inte mer än ett par scener inspelade innan Joe Spinell dog 1989.

Maniac hör till en av mina favoriter i slashergenren, då den är så pass annorlunda.
Visst, vi får följa med in i psyket hos Jigsaw i Saw och liknande, men aldrig på samma plan.
Aldrig så att det verkligen känns som att denna sjuka människa lika gärna kunde vara på riktigt.
Vi vet ju med största vetskap att det finns människor som likt Frank urskiljningslöst dödar människor utan anledning.
Att psykvården skär ner, så att människor med grava psykiska problem inte får någon vård.
Att ha detta i bakhuvudet och se Maniac är nästan plågsamt.
En riktigt bra film som står ut i slashergenren som tyvärr kommit att bli urvattnad och tråkig.
Bra manus, bra klippning, bra ljud och framför allt ett underbart skådespeleri av Joe Spinell.

Suspiria

Title: Suspiria
Year: 1977
Dir: Dario Argento
Review: M Original
****

Sitt ner i båten och håll i hatten.
Dario Argentos filmiska mästerverk från 1977 kommer skaka om er ordentligt.
Färgsättningen, musiken, kameraåkningarna... allt är 5.0 för att citera min vän Tarmen.
Filmen rör en dansskola dit den amerikanska kvinnan Suzy (Jessica Harper) kommer.
Redan från det att hon anländer märker hon att det är något mystiskt med huset och flera av de som bor och verkar där.
Vi ser en kvinna ropa något i regnet och springa ifrån dansskolans lokaliteter.
Kvinnan blir sedan mördad i en av filmhistoriens mäktigaste dödsscener.
På dansskolan uppdagas den ena underliga händelsen efter den andra.
Suzy börjar forska i vad som försiggår egentligen.
Mysteriet är om möjligt ännu djupare än vad man till en början tror.
Slutsekvensen är en resa ner i helvetet.. precis som resten av filmen.

Suspiria är en av mina favoritfilmer, och tillsammans med Profondo Rosso (1975) det bästa Argento gjort.
Det som för mig gör att Suspiria står ut i genren är framför allt det makalösa färgspelet.
Det är så fel att det blir rätt, så skarpa färger att det skär i ögonen och i samspel med den magiska musiken av Goblin blir det bara succé.
Kameraföringen är som vanligt excellent när det gäller Argento.
Våldet i filmen är grafiskt och väldigt speciellt, vilket också tillför mycket till filmens helhet.
Ingen av de två uppföljande delarna i trilogin om mödrarna kommer i närheten av att ha samma stil eller känsla som Suspiria.
Detta är ett verk som står helt i en klass för sig själv, ohotad.
Det blir ännu bättre när man i extramaterialet får veta att historien sägs vara hämtad från Daria Nicolodis mormor som rymt från en dansskola på grund av allt mystiskt som hände där.

Musiken är ett kapitel för sig.
Goblins gör i Suspiria återigen ett utomordentligt arbete, och fixar det bästa skräcksoundtrack någonsin förmodligen.
Det följer i klassiska spår, men lägger till ytterligare ett par dimensioner med skrik, viskningar, skarpa ljud och väsande röstspår.
Goblin vet hur en slipsten ska dras helt enkelt.

Jag vill inte prata för mycket, eller för lite, om hur bra Suspiria är.
Jag lyckades få fatt i DVD-boxen där man får filmen, en extramaterialskiva och även soundtracket med.
Det är en komplett box, och extramaterialet berättar en hel del intressanta fakta.
Dario Argento säkrade sin plats som en mästare med denna och nämnda Profondo Rosso.
2007 kom den efter Inferno (1980) avslutande delen i trilogin om mödrarna Mother Of Tears.
Det är en omöjlighet att leva upp till den genreklassiker som Suspiria är.
Varken innan eller efter har det gjorts en liknande film.
En film man måste se, vare sig man gillar skräck eller inte.
Detta är ett konstverk.