Rock N Roll Nightmare (1987)

Title: Rock N Roll Nightmare
Year: 1987
Dir: John Fasano
Review: M Original
***

Först och främst... huvudrollsinnehavaren i denna film, John Mikl Thor släppte 1976 skivan Muscle Rock.
Det är en bedrift att ha modet eller dumdristigheten, vilket ni nu må välja, att släppa ett vax med den titeln.
Han har också äntrat svensk mark och spelat på festivalen Muskelrock (ey' ey') inte mindre än två gånger.
Förutom hårt rockande muskelman som släppt otaliga plattor är han också just det, muskelman.
Tävlat i bodybuilding, och är dessutom historiker och sport entusiast.
Det är en man med många strängar på sitt hårsvall kan man lugnt säga.
Men denna recension rör ett annat av hans intresseområden, nämligen skådespeleriet.

The Tritons är ett skönt hårdrocksgäng som hyr en stuga för att repa inför sin nya skiva.
Huset är långt ifrån civilisationen så de räknar med att kunna spela ostörda.
Med på resan är också några i bandet flickvänner och deras manager.
Nästan omedelbart börjar underliga saker hända och underliga varelser och figurer syns i bildrutan.
Till huset dyker också en grupp fans upp och hamnar mitt i röran som börjar uppdaga sig.
Medlemmar börjar försvinna, eller bete sig som att de är besatta av något av den elakare sorten.
Ska hela bandet lösas upp eller är det som de säger att "you can't stop rock n roll?"
Gör dig redo på ett rockfyllt äventyr!

Ni vet de där filmerna som är så dåliga att de tippar över vågen så att de blir bra istället?
Det här är en av de filmerna.
Den har ett ganska ruttet manus, en självupptagen manusförfattare som inte bara skriver filmen utan också sätter sig själv i huvudrollen, taskiga effekter, sunkiga skådespelare och ett slut som.... ja, det måste ses för att man ska tro på det ens.
Med betoning på tro.... 
En riktig filmpastej med andra ord, men den är så charmig att man gillar den.
Det är liksom ingen ironi i filmen, utan den är nog gjord med ett seriöst försök att göra en bra film.
Lite samma som med Troll 2 (C. Fragasso 1990), en film bara blir ännu roligare för regissören är så övertygad om sin films storhet.
Thor kör några låtar i filmen med bandet, posear och svänger sitt gyllenblonda hårsvall.
Det är skamlös självpromotion av bästa sorten förpackat i en glittrig till naveln uppknäppt skjorta och solbrillor inomhus.
Vi får såklart lite såsiga nakensscener med, såklart också de obligatoriska soundboardskriken man hört i tusentals filmer innan när någon av de styltiga skådisarna tas av daga.
Sen kryddar vi på det med lite demonröster ala mormors kakburk.
Sexscenerna ackompanjeras såklart av smäktande synthmattor som rullats ut, som sig bör i en 80-talsjamare.
Mycket möjligt att filmen också bjuder på en av de längsta duschscenerna i mannaminne med.
Allt för att Thor ska kunna flexa bröstmusklerna och visa vilken hejare med läpplädret han är.

Vi får se Thor slåss med håret freonfarligt uppuffat mot någon slags orörliga små bläckfiskcykoper, en stålkalsong av metalsnitt, små enögda lerfigurer röka cigaretter och mycket annat godis.
Allt ackompanjeras såklart av Thors egen hårdrock, inga konstigheter.
Effekterna är så ostiga att man jublar i filmsoffan och skvätter läsk i taket.
Som sig bör finns det också en religiös underton i filmen, eller underton... den är rakt i anletet utan omsvep.
Jag är inget fan av religion, men precis som övriga filmen är det så seriöst och oironiskt gjort att man skrattar gomseglet av sig.
Men visst, om en ärkeängel ser ut som den gör i Rock N Roll Nightmare kanske man skulle börja besöka kyrkan ändå.
Bäst att plocka med ett par burkar hårspray och sina gåbort speedos bara, så man är säker.

Filmer som Rock N Roll Nightmare är en av anledningarna att jag gillar paj.
Det är så charmigt och så dåligt så man bara sugs med av det och sitter med ett snett flin under hela filmens gång.
Hade jag sett den här som liten hade jag nog dyrkat den ännu mer, för den är kul och underhållande.
Det är ju inte en skräckrulle du ser för att ärra dig själv för all framtid, men likväl en stänkare av rang.
Hela filmen osar 80-tal med puffiga luggar, ostig hårdrock av bästa klass och glänsande läppglans och inoljade överarmar.
Precis som man vill ha en pastej helt enkelt.
Det är så tydligt att Thor vill ge ytterligare en skjuts till sin karriär med hjälp av denna rulle, då han exponeras varje chans som ges.
Låtarna, de långa musiksekvenserna, duschscenen... ja, allt är en mördande reklam för denna muskelrockare.
Ett fakta som gör filmen ännu lite mäktigare är att den spelades in på 7 dagar, alltså ungefär lika länge som det tar för Thor att fixa sin undersköna frisyr han besitter.

Känner du en craving för tajta byxor, stora frisyrer och taskiga monster är den här rullen ett måste för dig.
Den är rolig och man blir glad av den, kanske inte vad skaparen ville åstadkomma, men likväl är det känslan man har.
En stor skål med popcorn och en rejäl axelvadd så sitter den här filmen som en fläskläpp mitt i prick.
Fick häromdagen också veta att det tydligen finns en uppföljare från 2005.
Intercessor: Another Rock N Roll Nightmare (B. McGuire / J. Windatt 2005) vilket får det att rycka till i peppnerven på mig.
Hoppas på en lika stöddig mängd hårspray, lika tajta speedos och samma mängd muskel rock som i originalet.
You can't stop rock n roll!!

Nightmare aka Nightmares In A Damaged Brain (1981)

Title: Nightmare aka Nightmares In A Damaged Brain
Dir: Romano Scavolini
Year; 1981
Review: M Original
***

Inne i ett stim nu där jag ser eller ser om Video Nasties.
Vissa har som livsmål att bestiga ett berg, min är att pricka av alla Video Nasties.
Turen har nu kommit till den mycket kontroversiella Nightmare, som också har den übermäktiga titeln Nightmare In A Damaged Brain.
Svårslagen titel ska utan omsvep erkännas.
En detalj med filmen är att en av de brittiska distributörerna fick fängelse för han vägrade klippa bort en kort del i filmen.
Uppgifterna kring hur lång tid han fick i fängelse varierar lite, så jag låter det vara osagt.
Det varierar mellan 6 månader och 18 månader, och oavsett är det en vidrig dom.
En hjälte och martyr i kriget mot censuren och moralpaniken, hatten av!

Filmens grundstory kretsar kring George Tatum (Baird Stafford) som när han var yngre dödade sina föräldrar då han såg dem ha sex av den mer bondageinriktade sorten.
Nu, i vuxen ålder sägs han vara botad från alla sina traumatiska åkommor med hjälp av en ny medicin.
I filmens början får vi se hur han är djupt i en depression och har våldsamma mardrömmar.
När läkaren börjar tro att Tatum är friskare, så återvänder han till psykosstadiet då han besöker sexkvarteren i New York.
Med den återfunna knäppen rymmer han från sjukvården och ger sig av mot sin ex-fru Susan (Sharon Temper) och hennes hus där hans barn också bor.
Familjen får konstiga telefonsamtal och de ser en mystisk man lite här och där dyka upp.
Sonen C.J (C.J Cooke) som är en sprattspelande spoling försöker berätta om mannen som förföljer honom, men ingen lyssnar på honom.
Det borde de kanske ha gjort....

Filmen har ingen direkt startsträcka utan man kastas in i det direkt.
Våld och en kallsvettig djup psykos inom filmens första minuter, jo man tackar.
Det bådar ju gott för framtiden.
Filmens feel faller mig på läppen ganska fort, för den har den där skitiga känslan jag saknar nu för tiden.
Den är lite ryckigt klippt, repor på filmrullen och skit på linsen, men ingen ids fixa till det.
Det gillar jag ju så på det planet är jag mycket nöjd med hur filmen artar sig.
Sen kan jag ju inte låta bli att känna ju längre filmen går att det helt saknas en karaktär att känna någon sympati för.
Tatum är en sexuellt störd mördare, sonen C.J är en klassens flinande snorunge man bara vill kalsongrycka tillbaks till forntiden och resterande delen av familjen är en bunt gapiga, otrevliga nötter.
Mamman Sharon får mig att önska körkort på föräldraskap.
Sen gör det såklart inte saken bättre att Tatum som ung ser ut som en gammal klasskompis till mig.
Den sortens klasskompis man ville hälla sågspån i hans risgrynsgröt för han var så dum av sig.
Familjeporträttet som målas upp, och även läkarkunskapen lämnar ju en del att önska så att säga.
Hade man själv haft en sådan familj hade man kanske välkomnat en skarpslipad yx nedsänkt in i pannloben.

Nightmare lämnar en lite fadd eftersmak i munnen då den stundtals sammankopplar våld och sex.
Lite som alla de där moralriddarna gärna gör, och gärna sen skyller allt fel i världen på filmer.
Det är inget jag tycker är så härligt direkt, men kan man förbise det och inte tänka på att distributören fick fängelse för rullen behöver man inte slita sitt hår direkt.
Filmen har ofta jämförts med mästerverket Maniac (W. Lustig 1980) och visst finns det likheter.
Båda filmerna går ju närmare in på problematiken som gjort mördarna till den de är.
Men Maniac är så mycket bättre spelad och gjord, både manusmässigt och visuellt.
Plus att man känner för Joe Spinell när han spelar Frank, trots allt han gör i filmen.
Den känslan infinner sig aldrig för George Tatum, då man aldrig kommer hans karaktär riktigt nära.
Men Baird Stafford gör en hygglig insats som den skrikande, dreglande psykosdrabbade Tatum.
Delar av skådespelarensemblen borde ha spenderat mer tid på att öva sina repliker, för det är riktigt illa på sina håll.
Några av scenerna är direkt lyfta från Halloween (J. Carpenter 1978) vilket känns lite fattigt, men å andra sidan är ju den mallen för hur en slasherrulle ska göras.
Sista delen av filmen vill ju vara en sådan film så då är ju det kanske väntat att Michael Myers ande ligger som en blöt filt över filmremsan.

Effekterna i filmen är relativt välgjorda och lite annorlunda från vad man brukar bjudas på.
Det ryktades att Tom Savini varit inblandad i filmen, något han själv skarpt förnekar.
Oavsett så gör iallafall ett par av effekterna att man höjer på ögonbrynen och nickar godkännande medan blodet skvätter överallt.
Inte de bästa effekter man sett, men om man jämför med en rad andra på Video Nasty-listan kan man förstå att denna fick moralisterna att sätta förbudsstämpeln i halsen.
Effekterna i kombination med den sexuella undertonen var ju som klippt och skuret för att reta upp folk.
Att filmen nu finns i oklippt format att med ett enkelt knapptryck se via youtube måste ju sticka ordentligt i ögonen på de kvarlevande från denna mörka filmperiod.

Nightmare är på den övre delen av Video Nasty-filmerna enligt mig.
Den är annorlunda och har sina stunder, inget mästerverk men den håller ändå en bättre klass än vissa andra som fanns med bland de förbjudna filmerna.
Hade gärna sett mer ingående om Tatum, som man får med Frank i Maniac, och ja, även i remaken av Maniac (F. Khalfoun 2012).
Nightmares största bromskloss är dock den totala bristen på karaktärer man tycker om, eller ens bryr sig om.
Man tycker genuint illa om typ varenda en i filmen och då blir det svårt att verkligen ta till sig filmen.
Ingen är rolig, dum eller irriterande på det där sättet så man ändå bryr sig lite.
Den är värd att se, men vill man ha en riktigt bra och smart film om en störd individ är den inte första valet.
Absolut inte sista valet, men inte heller det första valet.
Sevärd, och den förtjänar att uppmärksammas ändå, för att vi inte ska glömma bort att människor sattes i fängelse för filmer som denna.

Ghosthouse (1988)

Title: Ghosthouse aka La Casa 3
Year: 1988
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

Umberto Lenzi har man ju som filmnörd ett gott öga till.
Cannibal Ferox (U. Lenzi 1981) är ju en kannibalklassiker, och många anser ju att Lenzi startade kannibalgenren med sin Man From Deep River (U. Lenzi 1972).
Så cred ska ju den gamle gubbtjyven ha onekligen.
Men tyvärr så kan ju även den bäste fotbollsspelare missa öppet mål (VM-tider nu, då får man ta till sådana liknelser).

Ett barn låses in av sin far i källaren då hon varit dum.
Allt medan hon är inlåst i källaren får vi se hennes far få en ny frisyr, mittbena medelst yxhugg och mamman får ansiktet fullt av splitter från en exploderande spegel och sen dödas med kniv.
20 år senare träffar vi Paul (Greg Scott) som är en radionörd, och sitter och söker efter människor att prata med.
En dag får han en konstig störning i en av sändningarna och han hör någon ropa på hjälp och sedan skrika för att sedan bli dödstyst.
Paul och hans flickvän Martha (Lara Wendel) bestämmer sig för att leta reda på källan till den mystiska radiosändingen ifall nu någon behöver hjälp.
När de väl lokaliserat källan träffar de där på fyra andra personer och huskollen kan starta.
Rösten Paul hört skrika på hjälp visar sig tillhöra en av de fyra personerna, och mystiken tätnar.
Ljudupptagningen blir verklighet då dödsfallet de hört blir sanning inne i huset de lokaliserat som källan för radiosändningen.
Har månne den lilla tjejen som låstes in i källaren något med saken att göra eller är det den låghalte snickarbyxan som stryker omkring och agerar våldsamt mot folk som är den skyldige?
Repet dras åt mer och mer runt gänget...

La Casa 3 säger ni, La Casa 3 säger jag...
Vilka är då La Casa 1 och 2?
Jo, i sann italiensk anda så ska Ghosthouse fungera som en uppföljare även den, denna gången är det Evil Dead (S. Raimi 1981) och Evil Dead II (S. Raimi1987) som får stå som föregångare.
Vad har då Ghosthouse med dessa två klassiker att göra?
Absolut ingenting... eller jo, barnet heter Henrietta och är i en källare.
Utöver det är det inte mycket som kan knytas samman med Raimis rullar.
Ghosthouse är en rätt sorglig historia, och då menar jag inte på ett tårdrypande sätt utan på ett tråkigt sätt bara.
Manuset känns både lyft och oengagerat, skådespelarna agerar flingkartong och inte ens miljöerna känns intressanta, och då är det trots allt samma hus som i Fulcis stänkare House By The Cemetary (L. Fulci 1981).
Utöver det finns det inte mycket med Ghosthouse som är värt att lägga på minnet tyvärr.
Karaktärerna är dummare än tåget och gör så underliga val så det finns liksom inte en tillstymmelse till verklighetsförankring.
Inte ett måste med en fot i verkliga världen, men detta är för dumt för att stå ut med.
Inte ens charmigt dumt, för då hade min kritikyxa varit lika snabb att svinga loss.

Har Ghosthouse något som gör den värd att se?
Nja, det ska vara första effekterna kanske och sen den skeva dockan plus melodin som sjungs lite då och då.
I övrigt är den inte något speciellt att fresta hornhinnan med.
Vill man ha "haunted house"-filmer finns det en lååång lista av filmer man hellre ska se än denna.
Känns tråkigt att behöva såga Lenzi jäms med fotknölarna, men Ghosthouse är verkligen inget man vill hitta under julgranen en vinterkall morgon direkt.
Det är så mycket oklarheter storymässigt och sådana stora missar rent skådespelarmässigt att det inte fungerar alls.
Känns inte tråkigt att ha missat den här genom åren, snarare känns det tråkigt att ha sett den för den gav ingen underhållning, inte ens några glada fniss åt pajigheten.
Kändes som en ny skräckfilm ala Mama (A. Muschietti 2013), för den lämnade mig precis lika obrydd och trött på alla dåliga ursäkter till skräck.
Nej, undvik Ghosthouse och ta istället en vända till med The Amityville Horror (S. Rosenberg 1979) eller svenska Besökarna (J. Ersgård 1988).
Lenzi.... bättre kan du!

Combat Shock (1984)

Title: Combat Shock aka American Nightmares
Year: 1984
Dir: Buddy Giovinazzo
Review: M Original
***

Frankie Dunlan (Rick Giovinazzo) drömmer ofta mardrömmar om sin tid i Vietnam.
Han minns sin tid på sjukhus efter kriget.
Han återupplever när han blev torterad, och han ser den unga kvinnan han sköt till döds i Vietnam.
När han vaknar så vaknar han upp till en tjatig fru, ett sjukt barn och en fattig, arbetslös vardag i en våldsam del av New York.
Droger, våld, misär är livet som Frankie lever nu som veteran.
Han är skyldig folk pengar, familjen har ingen mat och så kommer brevet om att de ska vräkas från sin nedgångna lägenhet.
Allt befinner sig i en spiral rakt nedåt...

Har alltid avfärdat Combat Shock som någon slags Troma-rulle folk inte pratat om och som således inte fått mig att höja på ögonbrynen direkt.
Framsidan är lite av missvisning gentemot vad filmen faktiskt handlar om.
Har helt enkelt inte brytt mig om att jaga fatt i den, eller ens i dessa dagar ladda ner den.
Gått lite under filmradarn så att säga.
Men jag är väldigt nöjd att jag tog mitt förnuft till fånga och kollade upp den.
Combat Shock är ingen direkt överdriven film, även om skådespeleriet ibland är lite styltigt.
Scenariot är inte alls otroligt att det skulle kunna ske, speciellt inte med tanke på hur illa veteranerna efter krigen USA varit inblandade i behandlas som skit.
Det känns genuint rent storymässigt.

Det är skitigt, miljöerna är ruffiga på ett trovärdigt sätt... mycket för att de filmats gerillastyle i ruffiga områden av New York.
Det är nergånget och smutsigt så att det passar som handen i handsken till känslan av filmen.
Det är väldigt nedstämt och hjälplöst genom hela filmlängden.
Är det inte att Frankie mår dåligt över vad han själv gjort i Vietnam är det vad han utsattes för i kriget.
Handlar det inte om krigets fasor så är det misären i nutiden, våld, pengar och det psykiska måendet.
Visst, många säger säkert att filmen är b för att skådisarna känns lite yxiga, men manuset är välskrivet och jag gillar känslan på filmen.
Rick Giovinazzo har ett riktigt passande utseende för filmen, och ser ut att kunna bryta ihop vilken sekund som helst av hjälplösheten.
Dockan som ska porträttera det nervgiftskadade barnet är inte superbra gjord, men det stör inte så mycket.
Kan liknas lite vid barnet i Ereaserhead (D. Lynch 1977).
Utöver dockan har jag inget att klaga på när det kommer till effekter och miljöer.

Jag brukar sällan tänka att mer budget är lika med bättre film.
Det har vi ju sett tusentals exempel på att det inte stämmer.
När det kommer till Combat Shock känner jag att filmen förtjänar kanske inte en större budget, men en bättre distrobution.
Men, hade filmen haft en större budget eller mer kända namn i rollistan är jag övertygad om att den varit en krigsklassiker.
Den hade utan tvekan förtjänat det, för porträttet av en veteran är klockrent enligt min mening.
Greppet att lägga in Frankies tankar är både bra och välkommet då det ger ett större djup till filmen.
Miljöerna ihop med hans allt sämre psykiska mående är en riktigt bra kombination man tyvärr sällan ser i liknande rullar.

Jag känner mig dum att jag under alla de där åren inte såg Combat Shock.
Men, å andra sidan känns det ju bra att hitta riktiga guldkorn nu när filmklimatet gör att man ständigt vill riva får av ilska.
Combat Shock klassas ofta som skräckfilm, men jag skulle kalla den ett drama, och faktiskt ett ganska tungt sådant.
En bortglömd film om ett ämne som egentligen aldrig blir oaktuellt om man ser till USA och deras behandling av sina krigsveteraner.
Huruvida Buddy Giovinazzo eller Buddy G som han kallar sig här ville göra ett politiskt inlägg är oklart, men som jag skrev innan, med lite kändare namn och större spridning av filmen hade den nog kunnat fungera som ett inlägg i debatten.
Men tyvärr väljer ju den breda massan av folk at se förbi filmer som den här.
Jag säger hatten av till bröderna Giovinazzo för ett väl utfört arbete och för att jag, 30 år senare fortfarande kan känna för karaktären och vad han går igenom.
Discshop.se hade DVD'n, så blev ett inköpt direkt när eftertexterna började rulla.
En film som kändes i magtrakten.

Kuriosa är att Buddy Giovinazzo var inblandad i och regisserade den kortfilm som skulle ha blivit Maniac 2 av och med Joe Spinell.
Tyvärr blev det ju aldrig mer än 8 minuter inspelat av den, och med tanke på hur bra Combat Shock de facto är så blir det bara ännu tråkigare att den aldrig blev gjord.
Hade kunnat bli en av få riktigt bra uppföljare känns det som... tyvärr.

Contamination (1980)

Title: Contamination
Year: 1980
Dir: Luigi Cozzi
Review: M Original
***

Ännu en stänkare från Video Nasty-listan.
Ännu en italienare, denna regisserad av den trevlige Luigi Cozzi som jag hade äran att träffa på Profondo Rosso i Rom under en resa dit.
En trevlig prick som gärna snackade film, både om Argentos och sina egna rullar.
Blev ju lite starstruck eftersom han regisserat rymdpastejen Starcrash (1978) och varit med och skrivit Four Flies On Grey Velvet (D. Argento 1971).
Den senare lyckades jag köpa och få signerad under besöket.
Väl värt ett besök om man åker till Rom.

Contamination börjar med att ett skepp driver mot New Yorks hamn, till synes utan sin besättning.
Ett team går ombord för att försöka luska reda på vad som hänt med besättningen.
Ombord hittar den ett antal väldigt sargade kroppar, och dessutom en mängd konstiga ägg.
Inte helt olika de ifrån Alien (R. Scott 1979).
Vid beröring sprutar de ut ett medel som får närstående att explodera inifrån.
Äggen visar sig inte vara från jorden, utan härstamma från Mars.
Efter en resa till Mars försökte Ian Hubbard (Ian McCulloch) berätta att han sett äggen, men han blev misstrodd och gick ner sig i alkoholismen.
En av de som dömde ut honom, Stella Holmes (Louise Marleau) vill nu ha med honom för att forska var äggen kommer ifrån.
Spåren leder till kaffeplantagen i Colombia och Hubbards medresenär från Mars-resan visar sig inte var så död som de först har trott.

Contamination har i de flesta fall jag hört talats om den kallats för en Alien-rippoff, eller något i sådana ordalag.
Visst känns äggen lyfta, men i övrigt är det inte många likheter med Alien alls.
Det här är mer om ett refuserat avsnitt av någon gammal science fiction-serie, fast inte på något dåligt sätt.
Vi får blodsprutande effekter, människor hjärntvättade av en utomjordisk cyklop och så klart Ian McCulloch.
Manuset känns inte helt oävet även om vissa delar av själva utförandet är lite ostigt.
Cyklopen kanske inte direkt skrämmer någon om man ska vara ärlig.
Cozzi är ingen Fulci eller Argento, men han gör inte bort sig direkt heller.
Jag tycker de filmer jag sett som han varit inblandad i har varit underhållande, även om de kanske är lite b.
Men hey, b-filmer är i min ödmjuka åsikt absolut inget dåligt, utan oftare filmer med mer hjärta än storbudgetlöket.
Idén i Contamination är kul och jag måste nog ändå säga att filmen får lite oförtjänt skit.
Det är ju en stänkare man kan sitta och tjoa till stundtals, som sig bör av en film i b-kalibern.
Visst, inte en total skrattfest där man svingar sig fram i takkronorna av pepp, men ett glatt tillrop kan man allt kosta på sig medan man ser filmen.

Vid varje möte med Ian McCulloch i tv-rutan undrar jag alltid varför han inte blev större än vad han blev.
Han gör inte bort sig i rullarna något nämnvärt och känns trovärdig om än lite stel ibland.
Men kan ärkevidret Woody Allen bli enorm på att spela neurotisk tönt borde McCulloch kunna blivit stor på att vara lite stel med.
Säger som jag sagt om George Eastman, tycker exempelvis Quentin Tarantino borde låta honom vara med i någon rulle för att skaka liv i karriären igen.
Det är de båda två värda enligt min ringa mening.
Soundtracket i Contamination är gjort av mästarna i Goblin.
Det hör inte till deras starkaste bidrag till soundtrack-världen men är bra och passar in bra i filmens tempo och feeling.
Man känner igen deras stil på musiken, och det är ju alltid ett bra betyg för musik det kan de.

Contamination är inte en odödlig filmklassiker.
Den är lite pajig på sina håll och som sagt, själva filmmonstret är inte direkt skrämmande utan mer benäget att framkalla ett fniss eller två allt medan magarna exploderar.
Men, den är underhållande och har ett visst mervärde eftersom den lyckades få moralisterna i England att sätta thékulan på tvären.
Den faller också in i kategorin över filmer på V.N-listan som faktiskt är helt okej, och som man utan problem kan se och ha kul med i cirka 1 timme och 30 minuter.
Är ju inte alla de rullarna som är varken intressanta, roliga eller bra måste man ju erkänna.
Men Contamination är varken genomusel eller ett stolpiller i valiumklassen.
För en stunds pangpang, exploderande bröstkorgar och rymdmonster kan jag tycka ni ska besöka Contamination.

Absurd aka Anthropophagus 2 (1981)

Title: Absurd aka Anthropophagus 2
Year: 1981
Dir: Joe D'Amato
Review: M Original
***

För många år sedan, innan jag anlade skägg, innan DVD'n gjorde debut i mitt hem och innan mycket annat livsomvälvande ramlade jag över tidningen The Dark Side från England.
Med svettiga ynglinga händer bläddrade jag nyfiket genom sida upp och sida ner med skräckrullar.
Läste om den ökända video nasties-listan, om min favoritserie Dr Who, om Hammer och mycket annat godis.
Ringde och beställde film på knackig engelska och fick ljuga att jag var 18 år gammal.
Många av mina besökande kamrater tittade fuktigt på baksidan av tidningen där det gjordes reklam för någon slags nakenblaska.
Själv var jag mer intresserad av den värld av skumma rullar som öppnades upp för mig, ja, och såklart av de halvnakna vampyrdamerna.
För några år sedan började jag och mina gelikar i T.O försöka pricka av Video Nasties-listan.
Ett inte helt enkelt uppdrag, men ingen minns en fegis.
Vissa av filmerna hade inte direkt åldrats med värdighet och det fanns egentligen ingenting i dem som borde renderat i ett totalförbud.
Vissa var rena sömnpiller och vi fick sätta in dropp med kaffe rakt in i venen.
Andra blev glada överraskningar, däribland den totalt skruvade Island Of Death (N. Mastorakis 1976) och den krävande Possession (A. Zulawski 1981).
En annan rulle på listan är Absurd, som också kom att kallas Anthropophagus 2 och Horrible.

Storyn är att den våldsamme Mikos Stenopolis (George Eastman) har under ett experiment lyckats få en övermänsklig förmåga att läka sår, som någon slags psyksjuk Wolverine..
När han försöker klättra över ett staket då han är jagad av en präst spetsas han.
Han lyckas släpa sig hem till en familj där han sjunker ihop och förs, död som de tror, till sjukhuset.
Väl på sjukhuset vaknar han till liv och ger sig direkt ut på en mördarrunda.
Prästen (Edmund Purdom) teamar upp med den lokala sheriffen (Charles Boromell) för att försöka stoppa Mikos.
Det visar sig att prästen inte bara jagar Mikos, utan också är ansvarig till försöket som skapat honom.
Mikos ramlar på familjen Bennetts hus.. och blodbadet kan fortsätta allt medan jakten på Mikos fortsätter.
Frågan är bara om han kan stoppas överhuvudtaget?

Sin vana trogen ges den här filmen en titel som att det är en uppföljare till en annan film.
Det finns egentligen inga direkta kopplingar mellan Absurd och Anthropophagus (J. D'Amato 1980).
Men å andra sidan fanns det ju inga kopplingar mellan Dawn Of The Dead (G. Romero 1978) och Zombie Flesh Eaters (L.Fulci 1979).
Det stoppade ju inte italienarna från att namnge dessa två rullar Zombi och Zombi 2 dock.
Finns utgåvor av Absurd som tydligen bär titeln Zombi 6, vilket är ännu mindre förståeligt.
Den koppling som finns mellan Anthropophagus och Absurd ska vara regissören och huvudrollen då, och att båda filmerna har koppling till Grekland.
Absurd känns mer som en Halloween (J. Carpenter 1978)-klon än något annat.
Men, den är såklart varken lika vass eller egen som Halloween är och var.
Storyn är riktigt tunn, men det behöver ju som bekant inte vara ett bekymmer.
Absurd lyckas inte riktigt med att ha rispapperstunt manus vilket en rad andra rullar i samma genre faktiskt klarat sig med.

Om man ser till att filmen hamnade på den ack så beryktade Video Nasties-listan kan man förstå det i detta fallet.
Effekterna skrämde säkerligen slag på moralisterna, för våldet i filmen är stundtals riktigt elakt och skapligt gjort ändå.
Inte världsklass, men helt klart på rätt sida av godkänt-strecket.
Mycket bärs ju upp av att George Eastman ser så oändligt hård ut också, som han gör i alla rullar han varit med i.
Musiken i filmen är på sina håll vass och skapar faktiskt en viss stämning även där själva filmen haltar.
För haltar det gör det, ganska ordentligt ibland till och med.
Skådespeleriet är ju inte världsklass och som redan nämnt är ju manuset inte det mest välskrivna man sett fästas på vita duken.
Med ett mera välskrivet manus, fast på samma tema hade nog Absurd kunnat bli bättre än vad den är.
Finns vissa delar som är rejält oförståeliga.. som varför den unga tjejen är fastsatt i någon slags ställning och "aldrig kanske mer kommer kunna gå" för att sedan 5 minuter senare trippa fram som om hon aldrig gjort annat?
Eller varför en präst skulle pyssla med någon slags medicinska experiment?
Det duggar tätt med oklarheter, men då ska vi ju minnas alla falluckor rent logikmässigt som exempelvis Dario Argento och Lucio Fulci har i vissa av sina verk.
Det kan ju vara bra även om logiken knycker fram på för korta träben ibland.

Hur står sig Absurd som film och som Video Nasty då?
Som Video Nasty står den sig rätt skapligt gentemot några av de andra stinkbomberna man suttit igenom.
Men som film?
Nja, den är ju inget mästerverk som sagt utan ganska slät.
Den lever på George Eastman och de stundtals fräcka effekterna.
Den är inte Joe D'Amatos starkast lysande stjärna bland hans rullar, men sevärd.
Som nörd kan man också briljera med att känna igen Michele Soavi som dyker upp i en snabb biroll.
Absurd tål att ses, och man sitter inte och sneglar på klockan och hoppas den ska ta slut.
Den är underhållande på ett litet B sätt, men på rätt sida av osten.
När jag ser den nu hoppas jag bara på att typ Quentin Tarantino ska plocka upp George Eastman och ge honom en roll igen, för det behöver världen.
Man får ett sug efter att Italien ska kamma till sig och börja göra bra och udda skräckrullar igen, men det lär ju tyvärr inte hända.

Zombie Holocaust (1980)

Title: Zombie Holocaust
Year: 1980
Dir: Marino Girolami
Review: M Original
***

Söndagen efter midsommar, och hela landet känns som att det är inbäddat i något slags spritbaddat gomsegel.
När man inte nyttjar rusdryckerna själv kan man istället pigg som en mört i arla morgonstund hjula in till tv-soffan och göra ett återbesök till en gammal bekant.
Är många år sedan jag senast såg Zombie Holocaust.
Lånade en kamrats VHS-kopia, som min videoapparat såklart åt upp som en påse chips när filmens eftertexter rullade förbi.
Köpte efter ett par år filmen på DVD för att fylla upp min zombiekvot, och ställde den direkt in i hyllan.
Av någon anledning mindes jag filmen som att den lite faller in i kategorin av filmer som inte är så bra egentligen, men man köpte den billigt.
Men så kom dagen D, C eller Z eller vad man nu vill kalla den.
Läsken var kyld, soffan var mjuk, resten av landet satt självömkande och luktade gammal sko.

På ett sjukhus i New York börjar kroppsdelar försvinna från diverse lik.
Några tror det är läkarstudenter som spexar, men det visar sig röra sig om något helt annat.
En natt upptäcker sjukhuspersonalen vad som pågår, då en i nattpersonalen tar sig en smakbit... av ett lik.
Han kastar sig mot sin död och väl på marken upptäcker de en konstig symbol på hans bröst.
Symbolen för en grupp människor, bland annat den alltid lika bildsköna Alexandra Della Colli och den alltid lika gentlemannaaktige Ian McCulloch till en ögrupp i Asien.
Väl framme ska de till en specifik ö, där symbolens ursprung finns och där svaret på gåtan varför en anställd på ett sjukhus i New York smaskar i sig av döda människor.
Symbolen tillhör en kannibal sekt, som visar sig vara i allra högsta grad aktiv.
De träffar Doktor Obero (Donald O'Brien) som ska skicka med en man för att visa dem ön de letar efter.
Mannen visar dem var ön ligger, men när deras båt går sönder på väg dit och de tvingas övernatta på en annan ö uppdagas det att doktorn kanske inte har rent mjöl i påsen.

När jag ser filmen idag känner jag varför jag inte gillade den så mycket förra gången jag såg den.
Titeln är ju rejält missvisande, då det inte rör sig om någon zombie holocaust direkt.
De levande döda i denna stänkare är mer i stil med de gamla rullarna och den mer "korrekta" zombiemyten, att de fungerar som någon slags slavar och inte väller över jorden med hunger.
Men, å andra sidan kunde ju inte Girolami ge den titeln Cannibal Holocaust, för den var ju upptagen så att säga.
Filmen har också getts ut med titeln Dr Butcher, M.D.. och trots den rätt lökiga titeln hade faktiskt den pasat bättre.
Rullen faller mer in i kannibalgenren och "mad scientist"-lägret och jag tycker trots min tidigare bedömning att filmen är ganska underhållande.
Bra är kanske fel ord, men den underhåller och är i sitt lite tafatta utförande charmig.
Ian McCulloch gör i stort sett samma roll som han gjorde i Fulcis Zombie Flesh Eaters (L. Fulci 1979).
Alexandra Della Colli som vi känner ifrån en annan Fulci-stänkare, nämligen The New York Ripper (L. Fulci 1982) gör inte bort sig i sin roll heller, även om hon kanske inte direkt tar över scenerna.
Där filmen kanske haltar lite är inte beroende på skådespelarna utan kanske mer på den missvisande titeln, då man sitteroch väntar på att en hord av zombies ska gnaga sig genom filmrutan.
Men.... det kommer ju aldrig, däremot är det en rad kannibalscener man som gorehound kan gotta sig i.

Effekterna är skapliga, och en del av scenerna får det att spritta till i våldsnerven.
Sen är det ju kul att ett lik blinkar och armen flyger av när någon landar på marken efter ett svandyk från åttonde våningen.
Men, vad vore en sådan här film utan lite fel och brister egentligen?
Överlag inget att klaga på direkt.
Zombie Holocaust är inget mästerverk, och står sig inte så bra gentemot de samtida skräckfilmerna, men den förtjänar ett omnämnande i skräckgenren ändå.
För mot de nutida skräckfilmerna kan den ta till nävarna och lyckas ganska bra i en tre-ronders.
Den har hjärta ändå, och är annorlunda mot det man ser nu för tiden.
Åldrats skapligt, och som följare av denna sida vet så gillar jag ju verkligen det skitiga utseendet på filmerna från 70 och tidiga 80-talets Italien.

Zombie Holocaust eller Dr Butcher M.D är ingen Canibal Holocaust (R. Deodato 1980) eller City of The Living Dead (L. Fulci 1980) men den är underhållande.
Den passar bra för en söndagseftermiddag med en skål nypoppade popcorn och en flaska blask att skölja ner kornen med.
Jag ändrar min tidigare åsikt om filmen från VHS-incidenten till att den är både kul och bjuder upp till lite skön dans.
Inget mästerverk men väl värd tiden ändå skulle jag säga.
Behöver inte klaga något nämnvärt på varken skådisar, effekter eller story utan bara låta sig ryckas med.
Tips är att läsa intervjun med Ian McCulloch i boken Eaten Alive (Jay Slater).
En intressant bok överlag med recensioner och intervjuer om italienska zombie och kannibalfilmer.
Bring on the pop corn!  

Besökarna (1988)

Title: Besökarna
Year: 1988
Dir: Joakim Ersgård
Review: M Original
***

Innan Kjell Bergqvist blev du och jag med hela svenska folket och surmulet kuskade runt i Asien och var salongsljummen spelade han in Besökarna.
Innan han med blonda slingor gick i trög klinch med den våldtäktsdömde Tom Hjelte spelade han Frank i sagda film.
En svensk skräckrulle som de facto inte är så risig som man kanske skulle kunna tro.
Med den genomruttna Psalm 21 (F. Hiller 2009) i relativt färskt minne blir ju återbesöket till Besökarna ett friskt blad i den gråsura salladsbuffén som svensk skräck tyvärr kan vara.
Vem kan glömma lågvattenmärket Frostbiten (An. Banke 2006) och det redan nämna stolpillret Psalm 21?
Svensk skräck har inte alltid mått bra...
Men, innan "Kjelle" laxkostymade sig in i dumheterna i tv3, spelade samma figur i varenda film och solstunget vankade omkring på fyllan gjorde han något av en svensk klassiker som satte djupa spår i mig som yngling.

Filmen handlar om Frank (Kjell Bergqvist) som med sin fru Sara (Lena Endré) och sina två barn flyttar ut på landet.
Frank ska via sitt jobb som reklamare göra vad han ser som jordens affär.
Ny bil och nytt hus, livet kunde inte vara bättre.
Men, som så ofta förr så blir jobbet en besvikelse och det är något som inte står helt rätt till med huset.
Tapeter ramlar ner oavsett hur mycket klister Frank tar på exempelvis, och det finns en underlig dörr på vinden.
Mellan jobbet och huset, är Frank på väg att mista förståndet eller är det något eller någon i huset tillsammans med familjen?
Tydligt är att vad det än må röra sig om så står inte saker rätt till i det stora huset.
Frank ringer dit Allan (Johannes Brost) som med sin kunskap om det ockulta och övernaturliga kanske kan reda ut begreppen lite.
Men kommer det underliga att sluta eller lägga i en högre växel?

Besökarna är ju såklart, som man kanske kan räkna ut av storyn, något av en svensk Amityville Horror (S. Rosenberg 1979), men att storyn är lyft ifrån denna guldrulle stör inte nämnvärt.
För det första så gjordes den ju innan varenda film blev en reboot på en klassiker eller en remake av något guldkorn.
För det andra så är det som jag skrev i inledningen av denna text en svensk skräckfilm som fungerar och faktiskt har scener som skrämmer.
I unga år när jag såg Besökarna första gången ärrade en scen mig för all framtid.
När jag nu i vuxen ålder åkte hem med bussen en sen kväll såg jag samma scen spelas upp framför ögonen på mig, och dog på fläcken.
Jag såg en skugga gå förbi ett vindsfönster i ett hus jag åkte förbi och mitt hjärta stannade prick direkt.
Tack för den konstanta mardrömmen du i huset och herr Ersgård.
Men å andra sidan, varför kolla på skräckrullar om man inte vill bli skrämd?

Besökarna haltar stundtals när det kommer till dialogen som kan kännas lite yxig och lider av att den känns som att den är pålagd i efterhand.
Men manuset känns relativt välskrivet ändå, och är inte bara en kopia på en kopia på en kopia som man så ofta ser dessa dagar.
Johannes Brost funkar bra som den underlige och smått hetsige Allan, och både Bergqvist och Endré känns bra i sina respektive roller.
Man märker att båda är dramaskådespelare egentligen.
Barnen kanske inte utmärker sig som Oscarsmaterial, men det är inget som stör helheten på filmen som tur är.
Stämningen på filmen, den där krypande känslan räddar upp det som kanske annars skulle kunna blivit en bit ost i ansiktet på tittaren.
Vi slipper de för mig så hatade "hoppa-till"-effekterna och de plötsliga höga ljuden som bara är ett simpelt sätt att skrämma i nyare skräckrullar.
Att kunna skapa en jobbig och krypande känsla utan dessa fulknep tyder på kvalité enligt mig.
Varje film som funkar utan de där helt onödiga hoppa till-scenerna förtjänar att jag lyfter på min skräcknördhatt.

Svensk film blir ofta bespottad för att den känns lite pajig, eller att folk anser att det bara är Bergman-draman eller snutrullar som typ Beck och liknande.
Men det finns mycket bra däremellan som man ibland glömmer bort.
Visst, Besökarna är inte topp 5 bästa skräckfilmer någonsin gjorda, men den är helt klart underhållande.
Det är kul att se en svensk film som får håret på armarna att resa på sig av den sortens obehag man vill känna när man ser en sådan här film.
Man har lärt sig Kjell Bergqvist genom åren, men Besökarna gjordes innan han cementerade fast hur han spelar karaktärer... även om lite skiner igenom redan här.
Enligt mig håller Besökarna såhär 26 år senare en bra nivå och tidens tand har inte naggat så illa på filmremsan ändå.
Slutet är fortfarande inte helt till belåtenhet, men det var det inte första gången man såg filmen heller så det är ett gammalt bekymmer.
Men överlag tycker jag Besökarna fyller sin funktion även 2014, och den där jävla scenen med vindsfönstret får mig fortfarande att vilja krypa ur mitt eget skinn.
Ärrad för livet som sagt.


 
.