Title: Return Of The Living Dead
Year: 1985
Dir: Dan O'Bannon
Review: M Original
****
Dan O'Bannon lyckas med ngt som ingen direkt lyckats med efter.
Han lyckas göra en zombiefilm med lite humor och springande, talande zombies som inte gör mig arg.
Det är ett konststycke värt en applåd bara det för den tyvärr avlidne O'Bannon (1946-2009).
Mina ungdomsår präglades bland annat av att smyga in på min brors rum och kolla i hans tidningar.
En av tidningarna var en filmtidning, där just Return var omskriven.
Jag kan utan omsvep säga att det är den artikel om film som märkt mig mest.
Jag var livrädd för att scenariot skulle komma att bli verklighet, då menar jag hysteriskt rädd.
Hela idén med att döda människor gick omkring var otroligt skrämmande.
Minns inte vad tidningen hette, men bilderna och texten gör att jag än idag tycker filmen är lite obehaglig.
Första bildrutan är magisk, då det står att filmens innehåll är baserat på verkliga händelser.
Tillika diskussionen om att Night Of The Living Dead (George Romero 1968) är sann med, magiskt.
Filmen kretsar kring ett företag som sysslar med bland annat saker till läkarstuderande, såsom skelett, lik och halva hundar.
I källaren finns en av de kvarvarande tunnorna med kroppar ifrån situation som speglats i just Night Of The Living Dead.
När den tunnan spricker släpps ånyo de levande döda ut på krigsstigen.
I samma tidsspann får vi följa ett gäng som väntar på sin kompis Freddy och hans arbetskamrat Frank som ligger medvetslösa av zombie damm i företagets källare.
Efter ett något tumultartat uppvaknande för de två arbetarna i källaren, börjar saker och ting gå riktigt snett.
Det färska liket i kylen börjar leva runt där inne, halva hundar ligger och skäller och Frank och Freddy mår inget vidare själva.
När lösningen på det levande döda problemet tror sig vara löst, det är då det riktiga börjar.
Efter att ha kremerat det färska likets uppstyckade kropp släpps zombiedammet löst ut i molnen.
Ett regn börjar falla från himlen, och gänget som tagit sig in för att festa på kyrkogården hör något illavarslande..
Det är återkomsten av de levande döda!
Som nämnt tidigare springer de levande döda, och pratar.
Men även med den glimten i ögat tycker jag filmen levererar.
Om detta beror på mitt något fetishartade förhållande till zombie/skräckfilmer eller att den redan innan jag sett den skrämde livet ur mig vet jag inte.
Humorn tar aldrig överhand, och det blir aldrig fånigt även om vissa saker balanserar väldigt nära gränsen.
Att de springer kan man också ursäkta med att filmen faktiskt gjordes på det gyllene 80-talet.
Innan den eviga hetsen att alla skräckfilmer skulle vara full fart, hoppa till-effekter och snygga ungdomar.
Return Of The Living Dead är skitig och räddningen så långt bort att man mår dåligt.
Vissa kängor delas ut till militären, vilket alltid uppskattas i filmer som denna.
Lösningen och räddningen man alltid väntar sig i filmer blir bara mer och mer avlägsen.
För att förrutom att väcka de döda till liv, så kan de inte dö en gång till.
Allt man lärt sig om att slå av huvudet eller förstöra hjärnan är ut genom fönstret.
Detta var en av de saker som skrämde mig allra mest när jag som liten osnuten parvel satt med näsan djupt i tidningen.
Först kolla bilderna på porrstjärnan Teresas filmomslag, och sen skrämmas till panik nästa sida.
Det var en underbar tid.
Filmen fick en mängd uppföljare, men ingen når originalet.
Det O'Bannon i första filmen lyckades med, misslyckas uppföljarna kapitalt med.
Att hålla filmen på en skräcknivå med små glimtar av humor, och den kvävande känslan av hopplöshet.
Vindsscenen är en av de starkare i sådana här filmer enligt mig.
Totalt ha gett upp hoppet och bara överlämna sig till ödet.
Lysande slutscen.
