Fright Night 2 (1988)

Title: Fright Night 2
Dir: Tommy Lee Wallace
Year: 1988
Review: M Original
****
Innan ni fortsätter läsa, det förekommer av given anledning en del SPOILERS i denna recension.
Se därför Fright Night innan recensionen läses.

Jag valde att göra det där som alltid innebär en viss fara för nostalgin.
Att efter många års uppehåll se en film man brukade tycka vara kung när man var yngre.
Kommer så väl ihåg när jag och min kompis Robbin satt på deras övervåning och spelade Fright Night på dataspel.
På en klassisk gammal Amiga satt vi där i mörkret och hörde den där rösten som välkomnade oss till skräcknatten.
Spänningen var på topp, och direkt började ju peppen infinna sig för att se filmen som spelet byggde på.
Fright Night (T. Holland) kom 1985, och uppföljaren och tillika spelet kom 1988.
Det dröjde ett par år till innan jag lyckades se den första filmen.
Men det var nog del två jag såg mest som yngre,
Den gick på tv någon gång och självklart var jag framme med mina syltstänkta fingrar på record-knappen på videon.
På den tiden gick det ju mycket bra skräck och actionrullar på exempelvis kanal 5.
En riktig filmbuffé dukades upp innan kanalen helt togs över av unkna dokusåpor och annat fåneri.

I Fright Night 2 får vi återigen träffa Charley Brewster (William Ragsdale) och Peter Vincent (Roddy McDowell).
De båda har gått vidare sen händelserna i första filmen.
Brewster går i terapi för att komma till sans med att allt han var med om då enbart var fantasier, och att det inte finns vampyrer på riktigt.
Peter Vincent fortsätter att sända tv och härjar i programmet om vampyrernas framfart i världen.
Charley och hans nya flickvän Alex (Tracy Lind) besöker Peter Vincent i hans bostad, och då får Charley se en bekant syn.
I huset håller det på att flytta in en grupp människor, som bär in kistliknande föremål.
Gruppens ledare Regina (Julie Carmen) dyker upp lite varstans i Charleys liv och drömmar, med huggtänderna slipade, och det finns en anledning till detta.
Hon är Jerry Dandrige syster, huvudvampyren ifrån första Fright Night, och hon vill ha hämnd för det som hände hennes bror.
Återigen måste Charley och Peter försöka kämpa emot mörkrets krafter, för denna gång är det ännu mer personligt.

Det är som jag skrev i första meningen en svår sak att återvända till vissa av ungdomens och barndomens favoritfilmer.
För ibland har tidens tand verkligen gnisslat på ordentligt i kanterna på celluoiden.
Hur står sig Fright Night 2 då emot hur jag såg den som yngling på pojkrummet?
Den har åldrats, men inte åldrats jätteilla som tur är.
Den är ju inte lika bra som jag minns, men bjuder ändå på underhållning och ibland så drar jag på smilbanden i skön nostalgi.
Visst, de smekande tonerna och de slowmotionsåsiga erotiska delarna är riktigt ostiga, men det vill jag minnas att jag tyckte redan förr.
Vampyrfilmer verkar ju prompt vara tvungna att ha med den där "sexiga" delen och Fright Night 2 är inget undantag.
Som sagt, just de delarna av filmen är riktigt ostiga och den skulle ha mått bra av att slippa dem.
Likaså kan man ifrågasätta skådespeleriet hos vissa, och speciellt hos Julie Carmen som mest känns hög och trött när hon flåsar fram sina lines.
Musikvalet i filmen belyser tyvärr bara den redan nämnda såsigheten.

En av de sakerna som ofta drabbar uppföljare, och framförallt de som kom runt 80-talets slut och efter, är att de "komiska" delarna ska ges mer utrymme och ibland till och med pressas in bara för att de "ska vara där".
Fright Night 2 lider lite av det syndromet, att första filmens mer tillbakalutade humor här ska poppa upp lite till och från.
"Sköna" oneliners, tokroliga bowlingscener och liknande, vilket alla känns lite ansträngda tyvärr.
Det är ju tyvärr ett fenomen som drabbade nästan alla filmers uppföljare och Fright Night 2 är inget undantag.
Man gäspar åt de nödiga försöken att locka fram skratten.
Det räddas upp lite av att effekterna i filmen ändå känns ganska fräscha, och till och med lite annorlunda ibland.
Förutom vissa av huggtänderna som ser riktigt dåliga ut.
Men, det är ju skönt att Buttericks fick ett par spänn extra i kassan.
Folk med fobi för maskar ska ju hålla i hatten och sitta ner i båten.

Fright Night 2 lämnade inte en lika sur eftersmak som Den Lilla Vampyren gjorde, för den barndomspeppen hade inte åldrats alls bra.
Filmen hade sina poänger och bjöd på en och en halv timmes underhållning med en del ostigheter.
Den är inte lika välbehållen som man ändå får säga att del ett är, där humorn och skräckdelarna åldrats skapligt ändå.
Fright Night 2 är en sådan där film som jag kanske kommer återvända till, men som också har tappat dragningskraften den hade då jag var yngre.
Finns tydligen både en Fright Night (C. Gillespie 2011) och Fright Night 2 (E: Rodriguez 2013) för att stilla Hollywoods remake-sug.
Behövs dessa?
Nej, såklart inte, för tidlösa klassiker är ju inte Fright Night-delarna direkt, även om de är okej underhållning.
Men gillar du vampyrer och är trött på komstymvampyrer eller glittrande hästnyllen bör du vända blicken hitåt.

I Spit On Your Grave (2010)

Title: I Spit On Your Grave
Year: 2010
Dir: Steven R Monroe
Review: M Original
****

Grattis Hollywood... ni har återigen lyckats.
Med lyckats menar jag såklart att de lyckats ta en film, göra en helt meningslös remake och få den sämre och mindre intressant än originalet på nästan alla plan.
Det är inte illa pinkat för en film med en budget på inte mindre än 2 miljoner dollar.
Pengar som är helt kastade i sjön.
Där originalfilmen är en rå historia som är svår att se utan att bli illa till mods är denna variant mest en axelryckning.
Våldtäktsscenen är ingen kul upplevelse, men äcklet man känner i originalet infinner sig aldrig riktigt.
Trligen mest på grund av de totalt sopusla skådespelarna i denna sörja.
Missförstå mig inte, våldtäkten är riktigt vidrig även i denna, men i kombination med det usla skådespeleriet blir det lite svårt att köpa som verklighetstroget ändå.

Filmen kretsar kring Jennifer Hills (Sarah Butler) som hyr en stiga i ödemarken för att skriva på en ny bok.
Rednecksen står som spön i backen i den lilla staden, och hennes närvaro blir känd för ett gäng dåliga typer.
Bonnläpparna med polischefen i täten våldtar Jennifer och gör sitt allra yttersta för att förstöra henne både psykiskt och fysiskt.
När Jennifer efter hela händelsen hoppar från en bro tror männen att hon är död och återgår till sina vanliga liv.
Men efter ett tag märker de att det kanske inte stämmer ändå, och att Jennifer nog inte alls ligger död någonstans på botten av floden.
Sakta men säkert dras snaran åt runt gänget.

Jag erkänner, som jag redan sagt, att I Spit On Your Grave (M. Zarchi 1978) eller Day Of The Woman som den också heter, är en svårsmält film.
Det är riktigt vidrigt, skitigt, elakt och våldtäktsscenen är så jävla elak och plågsamt lång, runt 25 min lång.
Den har den där sunkiga 70talskänslan över sig som filmer nu för tiden inte kan uppnå.
Allt känns lite för rent och snyggt nu, tillrättalagt och med risk för att låta sådär slemmigt nostalgisk så känns det mesta nu ganska själlöst.
Det känns mycket som om de lite nyare filmerna utelämnar stora delar av filmupplevelsen och fokuserar bara på effekterna.
Det är ju aldrig fel med massa bra och stökiga effekter, men oavsett vill man ju ha en story bakom allt.
Dessutom är inte effekterna i I Spit On Your Grave 2010 särskilt intressanta, utan känns mycket som kvarlevor från typ Hostel (E. Roth 2005) som inte dög till de rullarna.

Men, för att nämna något positivt, som också kanske är kontroversiellt att säga... men hela idén med storyn är briljant.
Hela rape & revenge-genren känns sund i mina ögon, att kvinnor som utsätts för detta hemska brott ger igen.
De slår tillbaka och blir inte ett offer, och dessutom gör världen lite bättre genom att ta bort dessa vidriga människor.
Det har debatterats till leda ifall r&r-genren ska tolkas som feministisk eller djupt sexistisk.
Originalet sägs för övrigt vara inspirerad av en verklig händelse då Zarchi hjälpte en våldtagen kvinna.
I mina ögon skulle jag se genren som mer feministisk än något annat, för offret slår tillbaka och vägrar bli kuvad.
En lärare jag haft under en kurs på universitet diskuterade r&r och hon var helt på det klara med att det inte fanns någon filmgenre som var mer för kvinnor än den.
Hon ansåg att filmerna skulle fylla kvinnan med mod, ilska och att se att de inte är svaga på grund av händelsen.
Jag vill gärna tänka att filmerna fyller den funktionen också.
Huruvida remaken av I Spit On Your Grave gör det vet jag faktiskt inte.
För som ni redan förstått så tycker jag inte den känns varken genuin eller att den tillför något som skulle göra en remake nödvändig.
Ska ni se en rå, elak och jävligt hård hämndfilm är det originalet ni ska stoppa i spelaren.

I Spit On Your Grave 2010 imponerar inte på något plan.
Det är dåligt skådespeleri, rätt tråkiga effekter, alla ser lite för snygga och fräscha ut för den roll de ska spela och inget nytt som jag redan nämnt.
Man känner en viss pepp av att se någon döda våldtäktsmän, men utöver det ger inte denna film mig någonting.
Det är tydligen fel av mig då det redan nu finns en del 2, av samma regissör.
Känns helt ointressant verkligen.
Nej, se originalet istället och de äldre rape & revenge-filmerna.
En hårdför genre som absolut inte behövde fläckas ner på det här sättet.