onsdag 9 december 2015

Oculus (2013)














Title: Oculus
Year: 2013
Dir: Mike Flanagan
Review: M Original
***

Jag var aldrig något fan av tv-serien Varan TV (1997), det var alldeles för studentikost för min smak.
Men jag använder mig någorlunda frekvent av en sketch ifrån den serien för att beskriva filmer med en pajig story eller en väldigt tunn plot.
"Sagan om det onda pappret" har i min värld alltså blivit en synonym för filmer eller storys med väldigt tunn plot, eller där ett vardagligt föremål/fenomen ska utgöra det otäcka och mystiska.
Oculus faller in i den kategorin, då filmens fokuspunkt är en spegel.

Tim (Brenton Thwaites) har i ett antal år varit på sjukhus på grund av det trauma han som ung utsattes för.
Nu har tiden kommit för honom att återvända till samhället igen.
Traumat med att hans pappa (Rory Cochrane) sagts ha torterat och dödat hans mamma (Katee Sackhoff) innan Tim själv vände vapen mot fadern tog inte bara hårt på honom, utan också på hans syster Kaylie (Karen Gillan).
Väl ute i friheten återförenas syskonparet och åker mot hemmet.
Kaylie berättar då att hon genom sitt jobb på en auktionsbyrå lokaliserat och stulit en stor spegel som hängde i deras hem när allt hände deras familj.
Kaylie säger att spegeln figurerat i många underliga händelser och att den nog haft något med deras pappas och mammas galenskap att göra.
Väl i huset börjar glimtar av dåtiden börjar komma tillbaka, minnet av en underlig kvinna och allt det hemska fram till att Tim pressade ner avtryckaren.
Vad är spegelns roll i alla dessa underliga historier egentligen och går det att stoppa den?

När jag såg trailern för Oculus och det blev klart att det handlade om en "ond spegel" kom Varan TV-citatet upp direkt.
Visst, speglar kan ge upphov till både skräck och mystik.
Vad finns på andra sidan spegeln?
Är det man ser egentligen den riktiga världen och man själv är i spegelbilden för någon annan?
Frågorna är många, men tyvärr bjuds man i Oculus inte på något av detta mystiska direkt.
Jag såg den när jag låg hemma en dag och bläddrade på Netflix.
Klagar ju ofta eller alltid på nyare skräckfilmer och deras brist på originalitet, men sen ska man ju ändå ge rullar en chans för ibland blixtrar det ju till.
Senaste åren har ju faktiskt bjudit på ett par rullar jag gillat, så försökte mig på denna spegelskräckis i hopp om att den också skulle chocka mig.
Var ju onekligen ett tag sedan en film körde på spegelspåret, så fanns ju en liten gnutta hopp att det bara var trailern som var lök.

Oculus hamnade tyvärr i högen med besvikelser vilket var synd för den hade en del saker som hade kunnat bli riktigt bra.
Några av scenerna var surrealistiska och hopp i tiden är ett grepp som kan funka om det görs bra.
Det jag trodde skulle bli ett av Oculus fall var faktiskt inte så extremt påtagligt som det ofta är, nämligen jump scares.
Visst finns det, men inte på samma nivå som många andra filmer inom samma genre.
Tätt, eller ja direkt, efter Oculus kollade jag på Scream 4 (W. Craven 2011) och i den är det fler fall, vilket blir så extremt tröttsamt i längden.
Där får Oculus ett litet plus i kanten för att de inte överanvände jump scares.
Men, det räcker inte för resten av filmen är inte särskilt intressant, eller bjuder på massa effekter man skulle kunna gotta sig i.
Den går lite på halvfart genom hela filmen, och jag kom på mig själv med att zona ut lite då och då för intresset falnade nämnvärt.
Själva storyn hade saker som skulle kunna funka, men det lyfter aldrig och blir bara ointressant och outforskat.
Allt är lite lagom, någon effekt här och där, skapliga skådespelare och ett manus som varken glädjer eller gör mig förbannad.
Jag hade gärna sett mer tyngdpunkt på att göra de surrealistiska scenerna mer febriga och obehagliga.
När det börjar bli intressant nu så bryts det och byts ut mot något annat.

Oculus kändes onödig, för den var inte särskilt otäck, bjöd inte på några grepp jag gillade särskilt eller strålande utförande.
Den kommer bli en sådan där film som någon frågar om man sett och det är oklart. för med största sannolikhet har man glömt den.
Hade fokus lagts på det febriga med ett bättre manus hade den nog hamnat i högen med rullar jag gett tummen upp.
Men med detta utförande så hamnar den, inte längst ner, men ändå i högen med tummar riktat rätt neråt.
Oengagerat är nog ordet jag främst skulle använda för att förklara den.
Inte 100% Varan TV-sketch kanske, men alldeles för mycket för att denna tittare ska tycka att det är värt att ödsla tid på.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: **

tisdag 22 september 2015

The Dark Side Of The Moon (1990)














Title: The Dark Side Of The Moon
Year: 1990
Dir: D.J Webster
Review: M Original
***

När jag gick i högstadiet tipsade en skolkamrat mig om denna film.
Den var enligt honom något av det sämsta han hade sett, och det lockade ju såklart mig direkt.
The Dark Side Of The Moon gick på tv1000 om jag inte minns helt fel, så någon av de lyckliga som vid tillfället hade kanalen spelade in den åt mig.
Var inte samma person som lånade en film av mig och spelade in porr efter filmen som "tack för lånet" denna gång dock.
Så nu fick jag filmen jag faktiskt ville ha inspelad.
Jag förstod inte hans aversion mot filmen när jag sett den, tyckte nog den var ganska fräck.
Vi var ett gäng i skolan som såg storhet i rullen och såg den flera gånger.
Den fastnade dock inte i minnet lika hårt som vissa andra filmer i samma veva gjorde.
Nu, såhär 20+ år senare kände jag att det var dags att återbesöka den mörkare sidan av gubben i månens nylle igen.

Året är 2022 och rymdskeppet Spacecore 1 är ute på ett rutinuppdrag för att laga kärnvapenladdade satelliter.
Skeppet drar på sig ett mystiskt fel som gör att det helt sonika blir utan kraft mitt i rymden.
När de försöker åtgärda problemet ser de ännu ett skepp svävande i tomheten utanför.
Ett NASA-skepp visar det sig, trots att NASA inte varit i drift på 30 år.
På det mystiska skeppet hittar Spacecore 1's besättning ett lik.
När de börjar forska i skeppets historia upptäcker de att det försvunnit många år tidigare utanför Floridas kust.
Vad gör det då tillbaka i rymden obemannat så när som på en död kropp?
När besättningen på Spacecore 1 försöker reda ut vad som hänt börjar mystiska saker hända på de båda skeppen.
De märker efter eftersökningar i datorn att det är inte bara NASA-skeppet som hamnat på villovägar i samma region.
Har de ovetandes släppt lös något som varit fast i NASA-skeppet?
Tiden börjar rinna ut för besättningen att lösa problemen så de kan ta sig tillbaka till jorden.

Tänker inte tjata om det här med att återvända till en film man diggade som yngre ännu en gång.
Eller jo, lite... det var skoj att återvända till denna då den fallit lite i glömska hos mig tyvärr.
Kan bero på att det enligt vad jag kan se inte finns någon ordentlig DVD-utgåva av den och min VHS är död sedan länge tyvärr.
Slog mig medan jag tittade hur mycket jag ändå kom ihåg från filmen, till och med någon replik här och där kom tillbaka till mig.
Kändes härligt nostalgiskt måste jag erkänna, och med tanke på kvalitén på bilden kändes det ju som jag satt och tittade på min gamla VHS-kopia minus tv1000-loggan i hörnet av bilden.
Filmen släpptes direkt till video, vilket med tanke på hur uselt stora delar av 90-talet var på filmfronten känns underligt.
Finns ett antal titlar jag gärna hade sett bytas ut mot denna på bioduken.
Kan ju hoppas Arrow eller någon av samma kaliber gör en nyutgåva av filmen.

Det är ett visst mått av klaustrofobi som infinner sig under filmens gång, men aldrig lika påtagligt som i exempelvis Alien (R. Scott 1979).
Där The Dark Side Of The Moon skiljer sig som mest från nämnda Alien och dess klaustrofobi är att skådespeleriet inte är lika starkt.
Man rycks inte helt och hållet med i historien i denna film.
Den som är starkast i rollistan här är Joe Turkel som vi känner igen från mästerverk som The Shining (S. Kubrick 1980) och Blade Runner (R. Scott 1982).
Men resten av ensemblen är inte så svag eller dålig att det blir sådär pajigt som det kan bli när skådespelarnas kvalité svajar nämnvärt.
De hade kunnat vrida upp sig ett varv eller två för att verkligen övertyga.
Är absolut inte dåligt dock så vill egentligen inte klaga för mycket, det är bara lite platt.

Överlag tycker jag det är synd att denna film verkar så gott som bortglömd.
Den har kvalitéer och storyn känns både kul och ganska fräsch under ett årtionde då det mesta som sagt var skräp.
Att återvända till The Dark Side Of The Moon kändes kul, medan att se om The Lawnmover Man (B. Leonard 1992) exempelvis var som att göra paper cuts i sina egna ögon så dåligt var det.
Man får spänning, skräckkänsla och ett visst mått av klaustrofobi i denna film, och jag tackar och tar emot.
Vill tro att även om jag inte hade haft ett förhållande till filmen innan jag såg om den hade jag nog tyckt om den.
Självklart så blir det ju ännu en nivå när jag fylls av varm nostalgi, och filmen fortfarande är bra och har åldrats värdigt.
Är ju som bekant inte alltid fallet med filmer man gillade som ung.

The Dark Side Of The Moon är en klart sevärd skräckis.
Känns inte som man sett storyn hundra gånger innan eller efter.
Den känns inte riktigt som det härliga 80-talet, men undviker skickligt de flesta av 90-talets dåliga sidor.
Filmens premiss känns som det skulle kunna göras fler filmer om, eller iallafall utveckla ämnet för det känns som det inte gjorts till leda.
Tror tyvärr The Dark Side Of The Moon inte kommer få den uppmärksamhet jag tycker den förtjänar ändå.
Man kunde ju önska den ett uppsving i och med att många "bortglömda" rullar plockas upp igen i och med olika torrentsidor och liknande.
Är en solid film och klart sevärd med en story man som sagt inte sett tusentals gånger.
Den har fel och brister såklart, men är långt mycket mer intressant än andra samtida filmer som fortfarande går på tv titt som tätt eller räknas om "klassiker".
Letar du efter en rymddoftande skräckfilm för en filmkväll med popcorn och läsk är The Dark Side Of The Moon ett bra ställe att besöka.
Jag är iallafall glad att jag återbesökte denna film efter så många år, och jag saknar min VHS ibland ska jag villigt erkänna.
Kan också känna en saknad till de bra stunderna med att gå i högstadiet.
Kom igen Arrow.. ge oss en nyutgåva!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespelare: **
- Helhet: ***


onsdag 9 september 2015

UHF (1989)













Title: UHF
Year: 1989
Dir: Jay Levey
Review: M Original
***

Weird Al, jag har alltid haft ett gott öga till denna narrandets mästare.
Minns när jag som liten pilt satt och kollade de videos man lyckats få tag i plus en dokumentär om honom som gått på TV och vi lyckats fånga på VHS.
The Complete Al var full av roliga videos och massa reportage som jag i efterhand mest tror var påhittade.
Inte sett den på flera år, men har goda minnen av den så vore kul att återbesöka.
Ett återbesök är det också som detta inlägg handlar om.
Återbesöket gick till Weird Al's långfilm UHF eller Vidioten som den kallades i Sverige.
Såg den ofta som yngre då jag lyckats fånga den på någon av filmkanalerna, och nu var det alltså tid för  att se om den.
Inte sett den på kanske tjugo år eller liknande, så var ju som vanligt en lätt oro som infann sig.

George Newman (Al Yankovic) är en dagdrömmare som förlorar jobb efter jobb.
Hans flickvän Teri (Victoria Jackson) och hans vän Bob (David Bowe) börjar tröttna på att han inte tar sig framåt i livet.
När hans farbror Harvey (Stanley Brock) vinner en lokal liten tv-station i ett pokerspel tycker faster Esther (Sue Ane Langdon) att George kan få chansen att jobba med den.
Sagt och gjort börjar George och Bob jobba med U62.
Deras vägar korsas snart med den hänsynslöse Channel8-ägaren R.J Fletcher (Kevin McCarthy) och tillika den vänlige städaren Stanley Spadowski (Michael Richards).
Spadowski börjar jobba för George, och hamnar av en slump framför kameran.
Stanleys inhopp blir en succé direkt och kanalen börjar lossna från botten och stiger snabbt i tittarsiffrorna.
Detta ses inte på med blida ögon av Fletcher, som har en plan för att ta över och lägga ner kanalen.
George och hans gäng på U62 måste göra allt i sin makt för att rädda sin tv-station.

Har ju nämnt det förr hur det kan bära eller brista att återvända till en film man verkligen gillade som yngre.
UHF var en film jag tyckte väldigt mycket om, och med jämna mellanrum tänker på skämt ifrån.
Detta var ju en stor anledning att se om den, men kanske också en anledning till att jag inte borde gjort det.
Ska börja med att säga att den åldrats, det råder det inga tveksamheter om.
Men, den har ändå åldrats bättre än exempelvis Howard The Duck (W. Huyck 1986).
Det är en del saker som håller fortfarande, och jag vill framförallt framhäva Kevin McCarthy som är helt fenomenal som den vidrige Fletcher.
Han spelar över på ett sätt som gör rollen ännu bättre och man ser att han njuter av att få spela en riktigt rutten typ.
Al Yankovic spelar också över, och självklart även Michael Richards.
Deras överspel kan stundtals bara bli skrikigt utan finess medan McCarthys tolkning hela tiden är bra.

Jag minns att de små inslagen i form av fejkade filmtrailers och reklamfilmer var riktigt roliga och skulle säga att många håller fortfarande och lockar till fniss.
Spatula City tar jag alltid upp när jag går förbi stekspadar på lokala köksattiraljkrängaren och vem kan förneka storheten i actionfilmen Gandhi II?
Yankovics Town Talk som är en spoof på Geraldos program på 80-talet är magnifikt, och avslutet får mig att skratta högt fortfarande.
Att slänga in en musikvideo mitt i filmen kan kännas lite fattigt nu, men förstår ju varför då regissören Jay Levey står bakom många av Weird Al's video.
Videon hör inte heller till någon av de vassaste de gjorde tillsammans på 80-talet, och sen rör det ju en tv-serie vi i Sverige har noll relation till.
Beverly Hillbillies (P. Henning 1962) har vad jag vet aldrig visats i Sverige, och det roliga med Dire Straits-spoofen går alltså lite förlorad i mina ögon.

UHF är fortfarande ganska rolig, men inte den skrattfest jag mindes den som.
Den har åldrats, men har fortfarande kvar mestadelen av det som var roligt förr.
UHF tål att ses om, om man som jag gillade den när man var yngre.
Inte helt hundra på att filmen uppskattas lika mycket om man inte har ett tidigare förhållande till den.
Den ligger i framkant dock på spoofskalan om man jämför med tågolyckor som Repossessed (B. Logan 1990) och Scary Movie (K.I Wayans (2000).
Men tåls nog som sagt att man har någon relation till filmen och/eller gillar Weird Al för att verkligen uppskatta den i nutiden.
Om man inte har det kan man se den för McCarthys tolkning av R.J Fletcher om inte annat.
För där har vi filmens verkligt stora behållning.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: *
- Skådespelare: **
- Helhet: **



måndag 25 maj 2015

The Card Player (2004)













Title: The Card Player aka Il Cartaio
Year: 2004
Dir: Dario Argento
Review: M Original
***

2005 tror jag det var som jag köpte The Card Player på DVD första gången.
Fick hem den och peppad lade jag den på plats i spelaren.
Filmen hackade något fruktansvärt och oavsett hur många försök jag gjorde blev det inte bättre.
Lyckades få den utbytt mot en ny kopia i butiken, peppen återfann sig igen.
Samma visa med denna kopia... jag gav upp.
2015 sålde någon Arrow-utgåvan av The Card Player på facebook för en spottstyver.
Tredje gången gillt tänkte jag och köpte den.
Denna gången, tio år senare, funkade filmen och jag kunde till sist bocka av ännu en Argento från listan.

Anna Mari (Stefania Rocca) vid Roms poliskår blir en dag kontaktad av en som kallar sig The Card Player.
Denna person visar sig ha en turist i fångenskap och utmanar polisen på ett parti poker om dennes liv.
Polischefen vägrar att delta och kvinnan mördas framför deras ögon via webcam.
Anna bildar ett team med John Brennan (Liam Cunningham) i jakten på mördaren, och snart kontaktas de igen.
Återigen vill mördaren spela poker mot polisen med offret som möjlig vinst.
I jakten på mördaren träffar de på den pokerbesatte Remo (Silvio Muccino) och ber denne om hjälp med pokerspelandet.
Anna får hembesök av den otrevligare sorten och helt plötsligt är polischefens dotter i kortspelarens händer.
Snaran börjar dras åt kring poliserna och mördaren verkar hela tiden ligga ett steg före.
Ett pokerspel står redo, men vem är nästa offer och vem är det som spelar med The Card Players kort egentligen?

Dario Argento hör till en av mina favoriter.
Han har gjort ett par riktiga milstolpar inom skräckgenren och giallo-genren.
Men, tyvärr likt många andra hjältar så har han ju tappat sin forna glans med åren.
The Card Player är en giallo, där kan vi alla vara rörande överens.
Tycker att upplägget är ganska bra, och storyn känns passande för tidsramen den gjordes i.
Det spelades nätpoker överallt, så varför inte inkorporera det i ett liknande scenario?
Jag tycker storyn är ganska bra, men det saknas något som gör att man kommer komma ihåg filmen någon längre tid.
Det blir lätt lite känslan av att det är en dussinfilm man ser, en bättre sådan, men än dock en i mängden.
Det där som gör Argentos filmer så bra, att de höjer sig över mängden.. det lever tyvärr en tynande närvaro i The Card Player.
Filmen är absolut inte dålig, men det känns hela tiden som man sett det förut.
På en dålig dag skulle jag nog kunna säga att det känns lite som ett refuserat avsnitt i någon tv-deckare.
Jag blev inte någon gång under filmen irriterad för det var dåligt, men fick inte heller samma vilja att hjula direkt.
För att använda ett lite uttjatat uttryck så var filmen ganska vanilj.

Den största punkten där jag tycker att det inte känns som en Argento-film är bristen på filmvåld.
Hans filmer brukar ju vara fyllda med våldsscener som tillför en viss känsla till filmerna.
Det finns inte bara där för att vara fräckt och käckt för oss tittare, utan känns ofta viktigare.
Svårt att förklara vad jag menar, men hoppas ni fattar någorlunda iallafall.
Men The Card Player har väldigt lite våld, och är bara en eller två scener där man överhuvudtaget får se något våld av den sorten man kan känna igen.
Visst kan det vara en bra grej ibland, att låta fantasin göra jobbet.. men här känns scenerna där man inte ser något inte speciellt intressanta.
Lite som att pengarna kanske inte räckte för alla scenerna som behövde effekter, eller bara är en bristvara.
Här känner jag också av det jag skrev innan, att det känns som ett avsnitt av en tv-serie istället för en film.
Jag behöver inte ha våldsamma scener var och varannan minut för att uppskatta en film, men känns ovant när en Argento-film är såhär pass lugn och städad.

Skådespelarna gör sitt jobb, men är ingen som direkt skiner eller gör en lysande insats.
Är dubbat som alltid när det gäller italienska filmer, så det har man ju lärt sig leva med.
Liam Cunningham känner den fantasypeppande igen ifrån Game Of Thrones (2011) där han spelar Davos Seaworth.
Är inget fan själv av den serien, men tycker han sköter sig helt okej i The Card Player iallafall.
Stefania Rocca gör inte heller bort sig, men som sagt är det nog inga roller de kommer vinna priser för direkt.

The Card Player är en film att se som jag gjorde, en söndag eftermiddag när man ligger på sofflocket.
Det är inte en dålig film, men inte heller en jättebra film.
Idéen och storyn är ganska bra, men inte något som kommer följa med dig som annat Argento gjort.
Det är mest en film du ser en gång, uppskattar för stunden men förmodligen glömmer bort.
Saken med den jag tycker är tråkig är att det är just Dario Argento som gjort den.
Den känns oengagerad i en genre där han gjort några av dess starkast lysande filmer.
Hade det varit en debut av någon regissör på uppgång hade jag nog haft mer överseende med vissa av bristerna.
Då hade nog kanske filmen till och med blivit bra.
Nu tänker man mest på hur bra den kunde ha varit om Dario hittat sin glöd från förr.
Jag hoppas verkligen han hittar tillbaka till den, även om det känns långt borta tyvärr.
Denna utgåva är en Arrow till i min samling, vilket såklart är välkommet, men det känns lite ledsamt med tanke på hur enormt bra Argento varit..
Mitt tips är att se om Profondo Rosso (D. Argento 1975) eller Bird With The Crystal Plumage (D. Argento 1970) istället.
Det är bara ledsamt när det känns som om det är oengagerat när det kan vara så enormt bra...
Kom igen Dario, du kan bättre!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: *
- Skådespelare: **
- Helhet: **


onsdag 20 maj 2015

The Woman (2011)














Title: The Woman
Year: 2011
Dir: Lucky McKee
Review: M Original
***

*VISSA SPOILERS KAN FÖREKOMMA*

Fick ett meddelande en dag på luftslottet Facebook.
Det var en gammal vän som tipsade mig om att se filmen The Woman om jag inte gjort det.
Glömde bort det, för att sedan ramla på den på Netflix av alla ställen.
Hade inte läst något om den, utan gick bara på tipset jag fått.
Läsken hälldes upp, popcornen poppades och filmen knäpptes igång.

Chris (Sean Bridgers) är en familjefar och en framgångsrik advokat i en mindre stad i USA.
Familjen bor i ett stort hus och allt verkar vara frid och fröjd.
Under en jakttur i skogen ser Chris en kvinna (Pollyanna McIntosh) bada i ett stilla vatten.
Visar sig snart att kvinnan inte bara är en smutsig campare utan en vild, nästan djurlik person.
Detta föder en idé i Chris att han ska fånga in kvinnan, föra med henne hem och domesticera henne till samhället.
När kvinnan är på plats i källaren tvingas familjen att acceptera detta och "hjälpa till" med hans experiment.
Den utåt perfekta familjen visar sig ha större problem och är mer dysfunktionella än vad någon kan tänka sig.
Kvinnan i källaren riktar ovetande om det själv en lampa mot deras familjära krutdurk där stubintråden redan är tänd.

Jag gick in i The Woman helt blint, hade inte läst något om den innan.
Det enda jag visste var att min vän Karro trodde jag skulle uppskatta den, och hon hade rätt.
Blev väldigt förvånad när eftertexterna började rulla.
Varför är inte The Woman mer omtalad än vad den är?
Har ju redan skurit av de ack så upphypeade A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) och Human Centipede (T. Six 2009) vid fotknölarna.
Dessa filmer har ju hyllats som det bästa sedan brödrosten uppfanns, och jag kan för allt i världen inte förstå varför.
Kan ej heller förstå varför folk helt verkar ha missat The Woman eller iallafall inte pratar om den.
Där de två redan nämnda filmerna misslyckas så kapitalt tycker jag att The Woman mer träffar målet.

The Woman läste jag nu är en uppföljare till filmen Offspring (A. Van Den Houten 2009).
Båda filmerna bygger på böcker av Jack Ketchum.
Tyvärr har jag inte sett Offspring ännu så kan inte säga något om den alls, men kommer självfallet försöka se den snarast.
Men The Woman kan jag säga desto mer om.
Det första som slår mig är att jag tycker hela storyn känns fräsch, och med en viss nickning åt klassiker som My Fair Lady (G. Cukor 1964) men med en rejält skruvad twist.
Om det är som brukligt att böckerna är bättre än filmerna, då måste jag verkligen försöka hitta dessa snarast och sätta tänderna i.
Det ligger en obehaglig, men för oss skräcknördar också så behaglig, känsla över hela filmen.
Den dysfunktionella familjen med ganska vedertagna problem som folk kan ha, men som också har en kvinna inlåst i sin källare.
Det blir skruvat för att utan vissa element hade filmen kunnat vara ett drama för fredagskvällar på tv3.

Skådespeleriet känner jag hade kunnat stjälpa filmen om det varit av b-sorten, men tur nog så är det bra.
Chris Cleek har en vänligt, nästan lite töntigt uppsyn som passar perfekt i rollen.
Alla är överlag bra i sina roller och man köper familjebilden.
Pollyanna McIntosh lyckas att utan egentligen yttra ett ord i större delen av filmen förmedla känslorna bra.
Är dessutom en stark start för barnet Shyla Molhusen som spelar Darlin' Cleek.
Ingen dum start på en förhoppningsvis lång filmkarriär.

Storyn är som jag skrev innan både fräsch, men också klassisk om än med en twist.
Ska inte säga satt jag chockades, då det tyvärr sällan händer nu för tiden, men lite paff blev jag.
Speciellt då jag inte visste något om filmen direkt utan bara hört en extremt lös premiss och fått sagt "du kommer gilla den".
Karaktärerna är mångsidiga nästan allihop och dysfunktionaliteten i allting är riktigt intressant.
Det har diskuterats på nätet var på den politiska skalan filmen ligger, men jag vill inte rota runt i det känner jag.
Man kan om man vill se filmen som en pro-feministisk historia, en analys av våld och problem i relationer, misogyn eller en allegori över västvärldens framfart över andra civilisationer.
Jag överlåter det mer djupodlade politiska tänket åt andra, men visst känns den mångbottnad.
Jag skulle nog med en gång avskriva de som vill se den som misogyn dock, men eftersom jag inte vet vad Ketchums idé med den är så får det fortsätta vara obesvarat.
Jag tror faktiskt att filmen hade funkat som drama också, men tar den hellre som den är nu.
Visst lämnas vissa frågor obesvarade, men är ju inte alltid man får svar på allt i verkliga livet heller.
Dessutom tycker jag det ökar på den lätt skeva känslan man har hela filmen igenom.

Effekterna är bra och jag gillar överlag utseendet på filmen.
Hade självfallet kunna vara lite smutsigare, som alltid.
Men den rena, snygga ytan är också passande med tanke på filmens tema så lite kluven.
Jag dyrkar ju den skitiga looken i äldre filmer, men gillar den glatta ytan hos den skeva familjen också.
Så, jag klagar inte att det är rent och färgerna är skarpa istället för lite lortiga.
Vi slipper iallafall dataeffekterna, och det ska man ju tacka gudarna för när det händer.

The Woman tycker jag förtjänar mer omnämnande, för det är en av de bättre nya filmerna i genren jag sett på ett tag.
Den har något extra och ger en lätt smak av obehag i gommen när eftertexterna börjar rulla.
Det är inte "same old, same old" som det tyvärr allt för ofta är nu för tiden.
Just kollat igenom hela Final Destination-serien, och där del ett har något jag verkligen kan uppskatta blir uppföljarna bara sämre och sämre upprepningar.
Dessa klichéer och trötta uppstötningar på andra, bättre, filmer slipper man i The Woman.
Den känns egen och som jag nämnde innan kan man se den på väldigt olika sätt.
Jag kommer återvända till The Woman, ganska snart känner jag, för att se vad för nytt jag kan hitta med den andra gången jag ser den.
Jag tackar Karro igen för tipset.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***


fredag 15 maj 2015

Slaughter High (1986)









Title: Slaughter High
Year: 1986
Dir: George Dugdale, Mark Ezra & Peter Litten
Review: M Original
***

Som många märkt uppskattar vi i True Originals utgåvorna från företaget Arrow väldigt mycket.
Alltid fräscha utgåvor och nästan alltid massa extragrejer.
Surfade in på sidan www.zavvi.com för ett tag sedan och de har en avdelning med bara Arrow.
Kom ihåg att Crippe Original pratat om Slaughter High, så jag klickade hem den med några snabba knapptryck.
En vecka senare dök den upp i lådan och våran dröm om att se alla slasher-rullar från 70-80talet kom allt närmare.

Marty (Simon Scuddamore) är en riktig nörd.
Som förste april-skämt bestämmer sig några på hans skola att spela honom ett spratt.
Carol (Caroline Munro) lockar med sina kvinnliga behag och lovar horisontaldans med Marty.
Efter ett väldigt utstuderat skämt så blir Marty hemskt skadad och skämtet har med andra ord gått ordentligt snett.
10 år senare ska gänget ha återförening i sin gamla skola.
Ölen flödar, jointarna ryker och stämningen är god.
Skolan visar sig vara nedstängd och redo för att demoleras.
Det går upp för gänget att någon av dem står bakom inbjudan till återträffen.. eller är det så?
Inne i skolan hittar de sina gamla skåp och även springer de på den gamle vaktisen som av någon anledning fortfarande knatar omkring i lokalerna.
Men det börjar snabbt gå snett när en i gänget ska dräpa en öl som visar sig innehålla syra.
Är det Marty som är tillbaka för att hämnas eller är det någon annan?
En narr smyger omkring i skuggorna på den gamla skolan.
Ska de överleva detta skämtens dag?

Säger det igen, tack Arrow.
Denna utgåva innehåller förutom den oklippta filmen lite skönt extramaterial, booklet och det sedvanliga dubbelsidiga omslaget.
Som sagt.. Arrow, världsklass.
Är alltid lite oroligt att se 80-talare man missat, med tanke på exakt hur mycket jag dyrkar filmer från det årtiondet.
Man vill ju inte att det ska vara en rutten pjäs eller en sådan film som helt tappat sin charm.
Lyckligtvis var Slaughter High både bra och har åldrats med all värdighet behållen.
Vet inte varför jag missat denna innan, men känns bra att man ramlade på den nu i vuxen ålder trots allt.
Slaughter High hade arbetsnamnet April Fools Day, men det byttes då en annan film med namnet April Fools Dag (F. Walton 1986) släpptes samma år.
Även den väl värd att kolla upp ska sägas.

Storyn är klassisk och av ganska tidstypiskt slasher-snitt, men det kan man inte klaga på.
Är som de säger, är det inte trasigt behöver man inte laga det.
Ett skämt som går fel är en klassisk öppning på liknande filmer, så man känner sig trygg direkt.
Prom Night (P. Lynch 1980) har en variant på det, Terror Train R. Spottiswoode 1980) har det och ett flertal andra.
Klassiskt som sagt, och funkar väldigt bra i mina ögon.
Risken finns ju alltid att saker som gjorts flera gånger blir bara rena upprepningar, men tycker Slaughter High håller sig fräsch.
Själva skämtets vändning är elakt och man fattar att nörden Marty blir gramse då hans ansikte blir vanställt medelst syra.
Morden under filmens gång är både fantasirika och ganska bra gjorda.
Kan tänka mig att filmen fick sig en omgång med censursaxen back in the day.
Lyckligtvis är ju filmen oklippt i den här utgåvan så man får ta del av allting.
En del ganska magstarka (pun intended) mord som man inte ser så ofta trots allt.
Kommer i fortsättningen vara lite mer försiktig när jag sveper en burk med dricka bland annat.
Slasherfilmer lever ju till mångt och mycket på vilka olika mordvarianter som är med och måste säga att Slaughter High rankar jag högt på den skalan.

Skådespeleriet är ju som brukligt lite svajigt, men ändå charmigt.
Caroline Munro som spelar Carol känner vi ju igen från bland annat mästerverket Maniac (W. Lustig 1980) men även 007-rökaren The Spy Who Loved Me (Ö. Gilbert 1977).
Sorgligt är det att läsa att Simon Scuddamore som spelar Marty begick självmord strax efter filmens premiär.
Tycker han funkade helt dugligt i rollen som Marty och hade nog kunnat medverka i andra liknande rullar utan att göra bort sig, men tyvärr blev så inte fallet.
Tycker det känns bra att Slaughter High görs tillgänglig i en så bra utgåva, det kan ju ses som hedrande för Simon och dennes familj.
Lite karaktärsutveckling finns, men ingen av rollerna är egentligen någon man får lära känna jättenära.
Inte heller det är ett bekymmer inom denna genre egentligen.
Premisserna för storyn är ganska enkla, utan att för den sakens skull kännas allt för plastiga och menlösa.
När det kommer till just slashers så behöver det ju inte vara för djupt eller svårt heller, det blir ju filmen faktiskt ibland lidande av.
Nej, låt det vara ganska simpelt och sikta mot underhållning och att få oss i filmsoffan att jubla och slänga popcorn omkring oss.

Slaughter High tycker jag levererar och håller hela vägen.
Tyckte vid första anblick att den hade lite trevande start, men när den väl drog igång så var bara starten en bonus.
Startsträcka kanske man kan kalla det, och det bidrog bara till mer positivt för filmen än om det dragit igång direkt.
Känns lite ledsamt att under alla dessa år missat denna, men skönt att nu ha den i min ägo.
Den är väl värd att investera i och speciellt då Arrow-utgåvan.
Tycker den borde fått mer uppmärksamhet, för den trumfar vissa andra filmer ifrån 80-talet, och de allra flesta som kommit efter 80-talets slut.
Klassisk på många sätt, men som jag skrev innan är det bara positivt då man ju fastnade för genren av en anledning.
Ett bra recept behöver inte massa annat för att fungera, utan det klassiska grundreceptet är gott nog.
80-talet övertygar återigen.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***


söndag 3 maj 2015

The Brotherhood






















Nytt bläck tillägnat the T.O brotherhood.
Sitter på undertecknad.
/M. Original