Title: Alucarda
Dir: Juan Lopéz Moctezuma
Year: 1978
Review: M Original
****
Ibland sker det mirakel.
Vi sitter där i T.O-borgen med väta i ögonen, och den beror inte på allt för hårt lökorienterad mat eller den livsdödande känsla som vissa filmer kan ge.
Våra hakor dinglar likt det patenterade ditot från den östgötska småstaden.
Beror detta på en döende livsgnista, en usel på det usla sättet-film?
Nej, det beror helt sonika på den något underliga känslan lycka.
Man är genuint lycklig och i det närmsta salig över det man blickar ut över på tv-skärmen.
Alucarda är precis ett sådant i det närmsta religiös upplevelse.
Filmen har för egen del varit en undangömd skatt, en karamell man glömt att man hade undangömd i ett skåp.
Ett iskallt glas läsk en stekvarm sommardag, eller en mössa i den bittra vinterkylan.
Ett genomockult mästerverk som lyckats smita undan ifrån mig tills nu.
Väntan har inte varit förgäves.
Filmen utspelar sig i ett katolskt nunnekloster.
Där flyttar Justine (känns namnet igen från en viss dekadent libertins böcker måhända?) in efter sina föräldrars död.
Hon blir snabbt vän med Alucarda som levt där hela sitt liv.
De båda flickornas relation blir snabbt erotiskt laddad, och det ockulta levernet börjar ta fart.
Efter att ha snubblat på ett resande sällskap så blir demoniska krafter och blasfemiska inslag nytt och fräscht för flickorna.
Vad som följer är i mina ögon det mest och bäst blasfemiska filmverket kanske någonsin.
Det blir mord, exorcism, vampyrism, lesbiska scener, ockulta undertoner, blasfemi och rakt igenom superbt.
Utan att fördjupa mig ytterliga i filmens manus och handling vill jag bara återigen poängtera att jag lyckats missa denna pärla under alla min år som skräckkonnäsör.
Mot slutet av filmen, efter otaliga glada tillrop blev man nästan matt av allt som försigick.
Det är antireligiöst staplat på blasfemiskt med ett rödblänkande körsbär av religionshets på toppen.
Alltså precis vad ett gäng som oss vill ha i en film i ett nunnekloster (ojo, vi får lesbiska scener med, icke att förglömma).
Visst kan man jämföra Alucarda med andra liknande filmer med liknande plots, men något är annorlunda med denna.
Inte bara att den är gjord i Mexiko, utan mycket annat.
Filmens dekor känns välgjord och trovärdig för hur ett nunnekloster nog såg ut under tidseran.
Den religiösa fanatismen är stark och riktigt rå åt båda hållen.
Väggmålningen där prästen står och pratar till flickornas hyllning av Satan under en lektion.
Allt är precis som man vill ha det när det kommer till teman som detta.
Skådespelarna sköter sig bra, och även om man kan önska lite mer av ljudet ibland är det fåtal eller inga saker att klaga på.
Alucarda limmar fast hornen i näven på oss när vi tittar och tillropen under de mest blasfemiska stunderna ekar än mellan husväggarna likt ett dåligt omen.
När Jesus brinner i en av slutscenerna lägger vi oss och tillber framför den flimmrande tv-skärmen och när sluttexterna rullar suckar vi djupt av missnöje att resan redan är slut.
Om filmer i våra dagar ändå vore så modiga att de totalt tillintegör religiösa ikoner som Alucarda gör.
En nostalgisk suck drar jag när jag skriver den meningen och ser The Omen och Alucarda back to back.
En milstolpe i skräckgenren som håller otroligt hög klass och fungerar idag lika bra som när den gjordes.
Både i chockvärde, då jag kan tänka mig att religiösa människor skulle sätta nattvardsvinet eller närmsta pedofilprästs lekamen i vrångstrupen i synen av denna film.
Men även i story och utförandet, bra, smart, snygg och annorlunda.
Finns inte mycket mer att säga än höj hornen, prisa djävulen, spotta på korset och avguda Alucarda.
Hail Satan!
