Ronnie James Dio

Fick veta idag att Ronnie James Dio avlidit.
Det är ett tungt slag, både mot metalvärlden men också för mig personligen.
Växte upp med DIO's musik, och minns att jag som liten var så nyfiken och samtidigt lite rädd för omslagen.
DIO var en sån artist som under hela uppväxten följde med, som aldrig blev dålig.
Hans musik höll bra klass, och hans röst var makalös, även när man med andra artister tappade intresset.
Hade turen att få se DIO under deras tour med Ratt och Alice Cooper.
DIO's show sopade banan med de andra akterna, och DIO själv sprang ner vid publiken och man märkte att han verkligen älskade det han gjorde.
Han levde för att göra konserter och spela för oss, fansen.
Jag är ruskigt nöjd med att när DIO sprang där nere vid staketet gjorde han "high five" med mig.
Inte ofta man blir starstruck, men det är något jag är mycket nöjd med.
Jag trodde verkligen han skulle kämpa sig ur cancern och återkomma starkare än någonsin.
Men ibland vill det sig inte så som man vill tyvärr, och i fallet med DIO var det verkligen en stor förlust.
Detta tillsammans med då Joey Ramone dog är enligt mig de två största förlusterna för musiken, och för mig personligen.
Vet att det kommer komma fler sådana här tragedier tyvärr.
Blir en bitter eftersmak nu när man lägger på DIO vinylerna på spelaren.
Du är saknad DIO.

A Shot In The Dark

Title: A Shot In The Dark
Year: 1964
Dir: Blake Edwards
Review: M Original
****

När någon av tv-kanalerna vräker sig med remake'n av Rosa Pantern så blundar jag.
Visst, jag gillar Steve Martin, men det finns ingen annan än Peter Sellers som ska spela Jacques Clouseau.
Så enkelt är det, och detta borde varar lagstadgat.
Peter Sellers har spelat den klumpiga detektiven i ett antal filmer, men favoriten är A Shot In The Dark.
En av mina favorikomedier när jag var liten, och den håller fortfarande samma höga klass trots de många år som flutit under broarna.

Filmen kretsar kring ett mord på familjen Ballons residens där den till synes skyldiga är Maria Gambrelli.
Introt vi ser ger en tydlig fingervisning till att det är något väldigt lurt som sker i hushållet.
Clouseau uppdagas som den som ska lösa mordet, och som vanligt är detta till Dreyfuss stora förtret, som vi träffar första gången här.
Ett förhållande som de två emellan blir mer och mer hatiskt i de resterande filmerna i serien.
Redan från start så förtrollas Clouseau av Maria Gambrellis skönhet och vägrar tro att hon mördat någon.
Trots ganska uppenbara saker som talar emot henne, så sätter Clouseau siktet på att rentvå henne.
I en rad dråpliga situationer förföljer Clouseau Gambrelli, och det dyker upp fler döda människor på vägen.
Allt pekar på Gambrelli, men inget kan hindra Clousea från att leta efter andra skyldiga.
Ska han lyckas hitta den han tror är mördare, och framförallt.. ska han lyckas överleva den som vill döda honom?

Filmen är en dråplig historia rakt igenom, så som sig bör när Peter Sellers ställer om till den franska accenten.
Det är snubbelhumor utan att för den sakens skull bli Stefan & Christer av det hela.
Visst smälls det i dörrar och är förväxlingar, men hela tiden på rätt sida av farssnöret.
I mina ögon den absolut roligaste i Rosa Pantern-serien, och det med stor marginal.
Vi får i den här filmen också stifta bekantskap med Cato, som är ombedd att när som helst attackera Clouseau så att han inte tappar sina reflexer.
Inte helt politiskt korrekt förhållande de två emellan, men på 60-talet var det helt okej.
Och det är fruktansvärt roligt dessutom.

A Shot In The Dark tappar aldrig i tempo, blir aldrig tråkig och Peter Sellers är i sitt esse i denna.
Där vissa av de efterföljande filmerna blev lite "för mycket" så håller A Shot In The Dark igen precis rätt mycket.
Det blir aldrig ansträngt även om situationerna kan vara snubblande nära att bli som sagt, för mycket.
En komediklassiker som folk tyvärr verkar ha missat till mångt och mycket.

Det smärtar mig att se en slags remake av Rosa Pantern med Steve Martin i huvudrollen.
Inte bara för att jag tycker att karaktären Clouseau är så djupt förknippad med Peter Sellers utan också för jag verkligen tycker/tyckte om Steve Martin.
Det är plågsamt att se honom sänka sig till en farsliknande pajasframställning av denna figur med ansträngt dåligt fransk accent och krystade skämt.
Nej, det smärtar mig bara.
Jag väljer att blunda för detta, låtsas som det aldrig hänt och ser A Shot In The Dark åter en gång...
och skrattar mig tårögd när Clouseau ramlar av soffan, som jag alltid gjort och alltid kommer göra.

Horror... oh, the horror.

"Bra skräck bygger på mystik, en kuslig stämning som långsamt stiger tills trycket blir olidligt"

Citatet kommer ifrån recensionen av den remake av A Nightmare On Elm Street som precis kommit upp på biograferna runt om i landet.
Citatet slog till direkt, och jag tänkte; "Precis, spot on Corren!"
Jag försöker att vara öppensinnad när det kommer till ny film inom skräckgenren, men det är slut med det nu.
Det är så pass få nya, intressanta filmer som kommer, så man tröttnar rejält och återvänder till de gamla klassikerna som aldrig sviker.
I min värld är en pop-up effekt inte samma sak som en bra skräckeffekt, eller ens att det är otäckt.
Det är en enkel utväg för att få biobesökarna att hoppa till och glömma hur otroligt tom och luftig filmen är i övrigt.
Bristen på substans och en intressant eller iallafall underhållande story fylls ut med snabba klipp och höga ljud.
Jag såg om Evil Dead för ett par veckor sedan, och i all sin humor, sin billighet och sin ungdomliga charm är den fortfarande en stark skräckfilm.
Det är en rutten, obehaglig känsla som ligger som en dimma över hela filmen.
Jag vill fortfarande dra upp fötterna lite från golvet, trots att jag sett filmen hundratalet gånger säkert.
Precis samma sak gäller en rad andra skräckfilmer som fortfarande har det greppet om mig.
Sådär att när man stängt av så hänger ett obehag kvar under resten av dagen.
Jag gillar fortfarande inte källar/vindsutrymmen med trädörrar eller långa hotellkorridorer.

Jag kommer ihåg när jag såg Scream första gången och alla runt mig i salongen skrek och tyckte det var jätteotäckt.
Jag skrattade, för jag tyckte skräckflirtarna var riktigt roliga, och alla hoppa till-grejer var lite pajas.
Det jag inte visste, men kanske anade var att dessa skulle bli vardag efter denna film.
Ingen av filmerna som blev stora och gick på bio hade en tillstymmelse av den gamla skolans skräck kvar i sig.
Det var plötsliga ljud, mördare som hoppade fram ur mörkret och alla ungdomarna var fotomodeller.
Till och med nördarna och "den fula tjejen" var snygga.
Vad hade hänt?
Hade jag hamnat i någon slags dvala och helt missat denna metamorfos?

När jag såg den förlängda versionen av Exorcisten på bio och ett gäng framför mig klagar för "det här är ju ingen skräckfilm" föddes nog mitt höga blodtryck.
Filmen som skrämde slag på en hel värld, och tillsammans med The Omen fick alla religiösa att sätta oblaten i fel strupe... inte en skräckfilm?
Dödsstöten kom när Dawn of the Dead skulle göras om, och efter premiären så sa folk att det var skönt att se den för "det var så trist med zombies som bara släpar sig runt".
Night of the Living Dead som är ett mästerverk kallades föråldrad, och det ansågs behövas en ny generation zombies... som uppenbarligen måste springa!
Jag erkänner direkt att jag gillar Dan O'Bannons Return Of The Living Dead från 1985, där de döda faktiskt springer.
Men precis som med Scream är den en hyllning, en flirt med skräckfilmer som Dan själv älskade.
Att börja filmen med att påpeka att den är baserad på sanna händelser, pärla.
"They're dead... they're all messed up".
Kadaver som är messed up springer inte, så enkelt är det.

Last House On The Left, Hills Have Eyes, Friday the 13th, The Omen, The Fog, Halloween, Dawn of the Dead, Day of the Dead, Rosemary's Baby, The Blob, They Live.... alla finns nu eller kommer i nya luftiga versioner utan allt det innehåll som originalen hade.
Paketerat i en upphoppande plastförpackning bara för dig!
Plasten är från 2000-talet också, så hållbarheten är inte så lång.

Det har kommit en liten klick med fräscha skräckfilmer de senaste 10-15 åren, men de är tyvärr lätträknade.
En genre jag verkligen älskar blir allt som oftast hånad, och i filmerna som görs nu verkar det nästan som om skaparen skäms för att han/hon väljer att göra skräck.
Man lånar in lite säkra kort för att biobesökarna ska hoppa till och spilla ut lite läsk i knät, men man brinner inte för det.
Det är en källa man kan gå till för att få lite stålar när det kniper.

Vad tycker jag då om den genre som kritiker kallat för tortyrporr.. exempelvis Saw eller Hostel?
Saw har en grundstory jag uppskattar, och en viss substans som saknas allt som oftast.
Den går lite djupare än många andra filmer, men drunknar i sina plotholes och uppföljare.
Effekterna må vara välgjorda, men vill jag enbart se effektsökeri finns många andra rullar att slänga på.
Då är Braindead (1992) mer i min smak, en rolig röjare till film, med mycket galna effekter och splatter.

Visst är jag en bakåtsträvare när det kommer till skräckgenren, men fakta kvarstår att drömsekvenserna i exempelvis Shining skrämmer mig långt mer än en fiskegubbe i I Know What You Did Last Summer gör.
En Krug från 1972 gör mig mer illa till mods än en från 2009.
En middag med kannibalfamiljen i Texas kommer alltid varit värre 1974 än 2003.
Vill jag återknyta bekantskapen med Freddy Krueger vill jag se Johnny Depp i magtröja strimlas genom en mixer i sin säng.
Jag vill se Kurt Russell försöka överlista rymdmonstret i The Thing, ingen annan.
Ja, jag är en bakåtsträvare och jag saknar den tiden då skräcken var otäck på riktigt.
Såg precis att I Spit On Your Grave snart kommer i en ny version också... det finns ingen hejd på galenskaperna.
Undrar hur den ska mottas nu i dessa mer politiskt korrekta tider?
Jag saknar en svunnen tid då skräckfilmen inte var ett enkelt sätt att tjäna pengar.
Då zombies släpade sig fram i sakta mak och faktiskt var ett otäckt hot på riktigt.
Då familjen i Texas bodde i ett hus som stank svett, död och helvetets öppna portar rakt genom tv-rutan.
Då Krug var David Hess, och Johnny Depp var ung och bar magtröja.
Det är en sliten kliché, men den stämmer så bra: Det var bättre förr.
Inte konstigt att de 10 bästa av topplistan på http://www.best-horror-movies.com bara innehåller titlar från 1984 och bakåt.
Endast 2 på listan upp till plats 20 är från 2000-talet.
Säger det mesta, eller hur?

I min värld ser nog listan ut något såhär (utan inbördes ordning):

Night Of The Living Dead (1968)
The Omen (1976)
Maniac (1980)
Evil Dead (1981)
Dawn Of The Dead (1978)
The Exorcist (1973)
Alien (1979)
The Thing (1982)
The Shining (1980)
Psycho (1960)
Thriller (1974)
The Texas Chainsaw Massacre (1974)
Halloween (1978)
A Nightmare On Elm Street (1984)
Suspiria (1977)
Hellraiser (1987)
Rosemary's Baby (1968)
Videodrome (1983)
Cannibal Holocaust (1980)
Friday the 13th (1980)

Jag hoppas att Hollywood ska göra en remake... och det är att återskapa kärleken som fanns i den "äldre" skräckfilmen.
Men tills det händer hittar ni mig med mina dammiga 80-tals rullar, ett glas läsk och en skål popcorn... lååångt borta från alla remakes och hoppa-till effekter.