Exists (2014)

Title: Exists
Year: 2014
Dir: Eduardo Sanchéz
Review: M Original
***

Minns det som igår.
Sitter där peppad som tusan på bion och hoppas på en sådan resa så man kommer ut gråhårig av upplevelsen.
Året är 1999 och upplevelsen är att se Blair Witch Project (E. Sanchez 1999) på stor skärm.
Med dokumentären de visat på tv dagen innan och den enorma hype som var runt filmen så förväntade jag mig ett underverk.
Det hela förstördes av att en bekant som sett filmen på en taskig nedladdad kopia innan satt och förstörde i stort sett alla överraskningsmoment filmen igenom.
Tack för det.
Sedan dess har ju antalet found footage-rullar kommit på löpande band, och den ena mindre intressant än den andra med få undantag.
Men Blair Witch Project hade ju absolut sina stunder, och därför gav jag Eduardo Sanchéz nya giv en chans.

Fem vänner ska åka iväg under sommaren och bo i en stuga i Texas.
Stämningen är på topp, och självfallet rullar kamerorna hela tiden som vanligt i vår uppdaterande värld.
På väg till stugan kör de på något, men vet inte vad det är.
Det som syns på filmen de filmat under bilfärden är en suddig skugga av något som kan vara ett djur, men det beter sig lustigt för att vara just ett djur.
Brian (Chris Osborn) börjar prata om att det är den beryktade Bigfoot eller Sasquatch som de fångat på filmen och tillika kört på med bilen.
Det sägnen säger är att Bigfoot lämnar människor ifred, så länge de inte gör något emot dem.
Väl framme vid stugan börjar en mystisk figur ses och snart förstår gänget att det nog är det omtalade monstret de har med att göra.
Självklart är de i stugan utan att ha sagt till någon annan var de är någonstans.
Ensamma i vildmarken med vad som kan vara ett uppretat vilt väsen efter dem börjar deras hopp om överlevnad minska för varje minut.

Found footage är som sagt en uttjatad genre, och det är sällan det glimmar till och blir intressant.
En handfull filmer har bjudit på underhållning medan de flesta andra mestadels bjuder på omrapningar och trötta klichéer.
Bjuder Exists på några nya grepp som gör att den sticker ut i mängden?
För att svara på det måste jag nog säga att den inte helt faller in i found footage-fåran.
Filmen är musiksatt och har scener där det inte är en kamera hos någon i sällskapet som arbetar.
Men, Bigfoot-greppet är nytt och är ju något man väntat ska komma.
Med program på tv där de letar efter Bigfoot och annat är ju den legenden på tapeten och väntade väl bara på att göras till en ny film egentligen.
Är det filmen man hoppades på då?
Nja, det vet jag väl inte om det är egentligen.
Hela idén och legenden med Bigfoot skulle kunna göras så mycket mer intressant.
Det känns lite som att man snuvas på konfekten, för detta känns inte så speciellt tyvärr.
Långt ifrån den tråkigaste Found Footage man sett, men det är ju mil ifrån hur en film om Bigfoot skulle kunna blivit.

Manuset finns inte mycket att säga om, det är nog ganska sparsamt skrivet.
Storyn är extremt enkel och det ges inte något speciellt utrymme åt rollbeskrivningar.
Är ju inte mycket till dialog eller bakgrund till storyn utan är ju mer att gänget pratar om vad folk pratar om mest och sen drar jagandet och letandet igång.
Det man kan säga är väl i den del av filmen då det pratas är skådespeleriet inte på topp direkt.
Det känns ganska stolpigt och inte så trovärdigt när de pratar med varandra.
Är ju en sådan sak som det tyvärr ofta faller på i filmer som sägs vara "på riktigt", att skådespelarna inte lyckas förmedla en känsla av att de faktiskt lever rollen och inte bara läser ett manus.
Samma sak här, man förstår att det inte är en hittad film man ser utan en lite halvtaskigt spelad film.
Det är inte hemskt, men det är inte bra skådespeleri och som sagt, för att det ska gå att sälja in som just found footage behövs bra skådespelare.

Effektmässigt är det okej, eller man kanske ska säga att sminket i filmen är helt okej.
För att vara en del våldsamheter i filmen är det inga egentliga effekter att prata om.
Bigfoot-sminket är bra, i övrigt är det tyvärr sparsmakat och jag hade hoppats på mer våldsamheter, men tji fick jag.
Det är ganska fartfyllt till och från dock, där vissa scener är bra och spännande.
Men där finns ju också ett stort bekymmer med Found Footage.
Man hinner liksom inte med att se något eller uppleva något när kameran skakar, studsar, fryser och hackar.
Viss tjusning finns det i det, men i mångt och mycket irriterar det bara och känns som filmskaparen skyggar för att göra genuina, bra effekter och scener.
"Skrik bara lite, släng med kameran så blir det bra".
Nej nej, det här skäggiga filmnyllet kräver mer av filmerna och tyvärr blir Exists lidande av detta fenomen med.
Det känns inte som man är med, som det gör i exempelvis Cloverfield (M. Reeves 2008), där jag tyckte det kändes mer närvarande på något sätt.

Exists är inte en jättedålig film, det är tyvärr bara inte en tillräckligt bra film.
Den har sina stunder då den lever upp och man trycker popcorn in i sitt ansikte med lite snabbare rörelser, men i mycket är den en efterapning av filmer som kommit tidigare.
Man känner igen grepp ifrån Sanchéz egna filmer såsom Blair Witch Project och hans segment i V/H/S 2 (2013).
Det finns också delar ifrån andra kända Found Footage-filmer som gör sig påminda.
Men man kan ju diskutera hur mycket filmer utan lån/stölder från andra filmer det kommer nu för tiden, så visst.. man får köpa stölderna antar jag.
Den faller mycket på att ämnet gjorde mig väldigt laddad, men det utnyttjar inte sin potential att göra en nyskapande annorlunda film.
Det är same old same old fast med ett nytt monster i stort sett.
Inte dåligt, men inte så särskilt bra heller.
Känns lite som att laga mat man inte är sugen på.
Det smakar liksom inte illa, men man njuter inte heller av smaken.
Men det är helt klart värt att stoppa gaffeln i grytan iallafall en gång och smaka.
Så är det med Exists med, den är helt klart sevärd iallafall en gång.
Men man ska inte förvänta sig att den gör något du inte sett alldeles för många gånger förr.. tyvärr.
Jag hoppas verkligen det kommer en bra, fräck och lite nyskapande Bigfoot-rulle någongång.
För ämnet har helt klart potential att bygga en bra skräckrulle på.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: **

I Spill Your Guts (2012)

Title: I Spill Your Guts
Year: 2012
Dir: James Balsamo
Review: M Original
***

Alla har vi suttit där framför tv'n och fnissat åt Troma.
Man kan inte kalla sig en b-filmskonnässör utan att ha sett iallafall de mest kända titlarna från Troma.
Det finns ju en charm i dem, även om mängden titlar som de facto är bra underhållning är ganska liten.
The Toxic Avenger (M. Herz 1984) är ju en klassiker som förtjänar ett omnämnande när man snackar b-rullar.
I Tromas fotspår kom ju en lång, lååååååång rad filmer av den mer hemmafilmade, lågbudgeterade formen.
I Spill Your Guts hamnar i kategorin över filmer som vill kopiera det som gjorde Troma stort.
Jag fick nys om denna rulle för att bandet Six Ft Ditch har med en dänga i filmen och vokalisten i nämnda band lade upp en bild på framsidan, så tog en chansning med rullen.
Man gillar ju ändå slasherfilm tänkte jag...

Joe (Billy Walsh) får medalj för sina insatser i kriget och hyllas som hjälte, samtidigt som hans krigskamrat Dennis (James Balsamo) enda pris är att hans röst är förstörd efter att ha blivit skjuten i halsen.
Det människor inte vet om dock är att Joe är en hjälte för han ljugit om händelseförloppet, och är anledningen till Dennis skada.
Dennis försökte rädda Joe undan fiendeeld, men denna detalj utelämnade Joe.
Joe tas emot i sin hemstad New York som en hjälte, och samtidigt börjar Dennis i tysthet (get it?) en våldsam hämnd.
Fler och fler mordoffer börjar dyka upp och allt pekar mot Joe.

Det känns så fort som filmen är slut som att jag var elak att jämföra denna med Troma.
Troma må vara b, men det är iallafall i många avseenden underhållande i all sin pajighet.
Jag dyrkar ju filmer som The Room (T. Wiseau 2003) som är sådär osammanhängande, dålig på alla vis men ändå rolig i all misär.
Man kan klappa sig på knäna, dra one liners från den och man har en rolig stund med den rullen.
I Spill Your Guts har inget av de där förlåtande elementen, det är bara riktigt dåligt.
Balsamo känns som att han riktigt tror att han gör en bra slasherfilm.
I vissa fall kan ju det bidra till pajigheten när regissören tror den gör ett superbt jobb men allt är super-b, men här hjälper det inte.
Vet egentligen inte i vilken ände jag ska börja.
Effekterna? Ljudet? Manuset? Skådespelarna?
Bered er på att höra motorsågen mot varenda kroppsdel av denna lortfläck till film.

Kan ju mjukstarta med manuset, som i rätta händer kanske hade kunnat bli något.
Soldater som kommer hem och behandlas fel är ju en tårdrypare vanligtvis, eller iallafall upplägg för en bra rulle.
Finns ju många exempel, däribland Combat Shock (B. Giovinazzo 1984) som släppts av just Troma som nämnts.
Den är lågbudget, men ett manus som engagerar.
Balsamo är uppenbarligen inte rätt man för jobbet, för här faller det platt som en pannkaka.
Hämnd brukar ju också vara ett läskande ämne, men när man känner noll och inget för de medverkande i filmen blir det ju svårt att ta till sig manuset.
Det känns som att en blöt svamp skrivit det.
Ingenting håller ihop, det hoppar fram och tillbaka utan någon som helst sammanhang.
Det känns överlag som att en mellanstadieelev som råkar glutta fram bakom soffkudden när någon våldsrulle visats på tv skrivit manuset.
Det kan väl också gälla överanvändandet av lättklädda damer.
Visst att en byst eller två brukar pryda rutan i de gamla klassikerna, men här blir det så mycket att man tror man råkat slå på en horisontalfilm av misstag.
Det känns som ett billigt knep, och ja, jag förstår att det låter konstigt när det kommer från någon som dyrkar 80-talsslashers.

Nästa punkt jag sätter sågtanden emot är skådespelarna.
Det är precis som manuset riktigt uselt över hela banan.
Det enda roliga är att Tromas head honcho Lloyd Kaufmann dyker upp i en cameo och så även Lynn Lowry.
Det är flera kändisar som glimtar förbi och jag kan för allt i världen inte förstå varför de ställer upp.
Balsamo själv är med i rollen som den sure Dennis, och ja, han skådespelar ungefär lika bra som han gör film och skriver manus.

Ljudet.... ja, ljudet... vad ska man säga?
Det klipps in låtar hela hela tiden, och ljudnivåerna är ställda av han alkisen som bor bakom din lokala matbutik.
Ni vet han som är lomhörd och skriker hela tiden.
Det känns så iallafall för det är helt av kartan dåligt ställda nivåer.
Dessutom är all dialog upptagen med kameramikrofonen vilket resulterar i att exempelvis knackande av handklovar i bordet liksom spränger sig in i ljudbilden.
Det stör, precis som allt annat med ljudet stör.
Ljudet är i samma skola som Birdemic: Shock And Terror (J. Nguyen 2010), alltså det sämsta man hört.

För att ha titeln som filmen har spills det väldigt lite inälvor i filmen, iallafall som man ser.
Effekterna är riktigt dåliga... no surprise egentligen.
Det är med effekterna som med resten av klippning och utseende på filmen.
Det klipps bort, det läggs suddig lins (om det är meningen är oklart) och det som syns är bara dåligt.
Återigen känns det som att det skulle vara några skolkids som gjort filmen, inte någon som utger sig för att vara seriös.
Överlag är kameraarbetet helt fruktansvärt.
Det skakar, tiltar, zoomas och klipps helt åt skogen precis hela tiden.
Men man kanske ska se det som att teamet iallafall är konsekvent.. det är pissdåligt på alla plan.

Sammanfatta en film som den här är ganska svårt.
Jag brukar som sagt gilla b-filmer, även de där allra sämsta brukar få mig att dra på smilbanden till och från.
Men I Spill Your Guts har liksom ingenting... eller jo, den enda saken är att Joe heter Bava i efternamn och att vissa låtar är bra grejer.
Men i övrigt är det så skinnkrypande uselt helt utan någon förlåtande element att jag är lite nöjd med mig själv att jag orkade mig igenom den.
Eller ja.. kanske ska känna mig dum som slösat 1 timme och 30 minuter på den här dyngan.
Det retar mig också att sådana här filmer kommer ut på dvd medan andra bättre rullar aldrig ser dagens ljus.
Ryktet säger också att en del 2 är på gång, men den kommer jag inte rikta mina sargade ögon emot.
Nej, låt folk som har koll på skräck göra filmer istället för det här är på riktigt bland det tröttaste jag sett.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: -
- Effekter: *
- Skådespeleri: *
- Helhet; *

Diary Of The Dead (2007)

Title: Diary Of The Dead
Year: 2007
Dir: George A Romero
Review: M Original
***

Får ursäkta det lite dåliga uppdaterandet, men ett öga som krånglar har satt lite käppar i hjulet för filmtittande och framförallt skrivande på sistone.
Men nu tänkte jag fresta synnerven med att se om Romeros Diary Of The Dead.
Såg den när den kom ut i sällskap av P Original i hans forna lya, men vi zonade snabbt ut så en omblick krävdes kände jag.
Romero är ju något av en husgud för T.O i och med hans fenomenala zombietrilogi (ja, jag vet.. det kom fler, men trilogin är helig).
För att citera T.O's musikaliska avdelning Undergång (underganghc.bandcamp.com):
"I like it when zombies get shot in the head... Night, Dawn and Day Of The Dead!"
Köpte loss Diary av någon för en billig penning på luftslottet Facebook, som trots sin vidrighet visat sig vara utmärkt för filmköp på sistone.
Plånboken klagar, men ögonen jublar för allt nytt godis som hamnar i ägon.
Nu var det dags att återbesöka Romeros giv från 2007 och förhoppningsvis kunna stanna i zonen filmen igenom.

En grupp studenter är ute i skogen för att filma en skräckfilm.
Väl ute på "location" ser de en nyhetssändning där det sägs att det blivit ett utbrott av våldsamma dåd, som visar sig begåtts av de levande döda.
Gänget misstänker att allt inte kommer fram i nyheternas sändningar.
De splittras upp för att försöka ta sig till nära och kära.
På sina olika håll tvingas de konfronteras av de levande döda, och hur omvärlden försöker tysta ner det.
De filmar hela tiden sina eskapader för att kunna visa upp för omvärlden sen hur "sanningen" var.
Omvärldens murar rasar och de levande döda kommer allt närmare medan videokamerorna rullar.

Alltså... jag dyrkar ju Romero och har den allra största respekt för det han gjort för skräckfilmen och speciellt zombiegenren.
Alla som nuddat vid zombiegenren har Romero att tacka för typ allting.
Med det sagt är det med tungt hjärta jag tvingas inse att hans glansdagar inom den här genren är nog över.
Han har fortfarande bra idéer och samhällskritiken finns där som alltid, men det är inte samma kaliber längre.
Inte på långa vägar tyvärr.
Samhällskritiken mot vår allt mer påträngande bevakning av allting och hetsen med att filma och dela allt på sociala medier.
Även misstron mot den etablerade median finns där.
Det som är synd är att det blir för övertydligt och nästan som att det ska skriva en på näsan.
Vissa av scenerna känns väldigt pretentiösa och som att de fördummar en som tittare.
Detta i kombination med att skådespelarna inte är några höjdare gör filmen till en torr brödbit tyvärr.
Hade det spelats av bra skådespelare och att det där nässkrivandet hade tonats ner ett par snäpp så skulle filmen nog kunnat vara iallafall ganska bra.

Vi får iallafall Greg Nicoteros arbete på effektavdelningen så det är inte bara ner med filmen.
Det som skaver där är att det är datablod, vilket drar ner även det betyget tyvärr.
Men sminkningen är ju bra som alltid och våldseffekterna håller bra klass.... men det där rackarns datablodet alltså.
Det sticker i ögonen på mig och det retar mig filmen igenom.
Men de övriga effekterna är bra, synd bara att man lite glömmer bort det i det konstigt flygande blodets väg.

Jag har valt att inte se Survival Of The Dead (G. Romero 2009) baserat på betyget på den här filmen.
Den kanske är bättre, men känns som att när väl datablodet nästlats sig in så slipper man det inte.
Romero skapade i stort genren, men det finns ju en tid och plats att gå vidare oavsett om man är en pionjär.
Om han prompt var tvungen att göra en efter Day Of The Dead (G. Romero 1985) så hade det räckt med Land Of The Dead (G. Romero 2005).
Den hade sina stunder och där var iallafall skådespeleriet bra.
Visst är det kul med okända skådisar, men i Diary är de inte bra och förmedlar noll trovärdighet.
Det kan ju ha sin charm, men inte i filmer som dessa med ett budskap och där CV.t för regissören är så pass sylvasst som i fallet med Romero.
Nej, det väger tungt på min axlar att behöva skriva ner min husgud, men kan inte göra annat.
För Diary Of The Dead är inte många snäpp ifrån den där sortens skräckfilmer jag skriver hur illa jag tycker om i vart och vartannat inlägg här på bloggen.
Åtminstone kan man uppskatta att det inte är en miljon jump scares hela tiden.

Nej du George.. här missade du målet ordentligt tyvärr.
Det finns delar av manuset som jag gillar, men utförandet är för taffligt och dåligt, och som sagt stör datablodet något enormt.
Jag förstår nu andra omgången varför vi zonade ut och började prata om annat.
Det talas ju om att Romero och hans son ska göra en film angående originalutbrottet.
Jag vill vara peppad, men är orolig att den kommer bli som Diary, men jag hoppas verkligen att Romero ska återvända till sin forna glans.
För han har det ju i sig, det vet man ju.
Kom igen nu George, gör en ny zombierulle som raderar minnet av den här..... snälla.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: **

Nightmare City (1980)

Title: Nightmare City aka Incubo Sulla Cittá Contaminata
Year: 1980
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

För ett gäng år sedan, skulle tro runt mitten av 90-talet dök en lång radda filmer upp på skräckhyllan hos min lokala videonasare.
Glädjen var ju total när man hade en hel massa nya titlar att gotta ner sig i, många från mitt favoritårtionde såklart.
Hyrde två-tre stycken i veckan under en lång tid och plöjde igenom.
Nu var ju inte alla bra ska erkännas, och skicket på filmerna var ju katastrof då de var klippta riktigt dåligt... eller ja, de var helt enkelt klippta.
Men detta till trots fick man ju en massa nytt man inte kunnat se under åren.
En av dessa var Lenzis Nightmare City.

Reportern Dean Miller (Hugo Stiglitz) beger sig med sin kameraman till en flygplats för att intervjua en forskare som precis ska anlända.
Medan deras kamera rullar och Miller värmer upp stämbanden för att göra intervjun blir de vittnen till att forskaren och resten av passagerarna på planet störtar ur planet och dödar alla de kommer åt, och dessutom biter dem och dricker deras blod.
Chockad, men som den reporter han är så beger sig Miller och kameramannen till tv-studion för att visa sitt material.
General Murchinson (Mel Ferrer) förbjuder Miller att sända sitt material, för att undvika att panik sprids.
Militären finner snart, efter flera attacker, att den våldsamma pöbeln är människor som blivit strålskadade av radioaktivitet, och dessutom sprids deras galenskap till alla de anfaller.
Miller ska nu försöka hitta sin fru, och fly den ständigt ökande andelen våldsamma strålskadade som intar gatorna.

Minns besvikelsen när jag såg Nightmare City som yngre, då den framställdes som en zombiefilm.
Jag tänkte direkt då på de gamla klassikerna och trodde jag skulle få sätta min garnityr i en för mig okänd liknande stänkare.
Men döm om min förvåning när "zombiesarna" springer, använder vapen och annat som inte passar en odöd i min bok, och fortfarande inte passar.
För att citera Greg Nicotero: "Fuck fast zombies!"
Nu när jag ser om den stör det mig inte lika mycket, då filmen känns lite felklassad när man säger zombiefilm.
Skulle säga att den mer ligger i gränslandet kring 28 Days Later... (D. Boyle 2002) blandat med någon slags riktigt rubbad vampyrhistoria.
Men frukta inte, inga glittrande snyggingar här inte.
Nej då, det är fullt ställ, våldsamt och hela köret.

Storymässigt är ju filmen riktigt tunn, kanske som sig bör.
Det är vad man skulle kunna kalla en no-brainer, men underhållande är det onekligen.
Man kanske inte slänger på en film om radioaktiva mördare för att få sig en lära för livet eller att ha den som grund för en djupare filosofisk diskussion direkt.
Man får ta filmen för vad den är, en ganska tunn, dåligt skådespelad stänkare från det glada 80-talet.
Umberto Lenzi har sagt att han på den politiska skalan anser sig vara anarkist, och det skiner igenom lite.
Han gör lite vad han vill med filmen, och slutet är oväntat och skoj för att vara den här sortens rulle.
Effektmässigt är det inga större bekymmer egentligen.
Det är lite halvsladdriga sminkningar på de strålskadade och en del elaka mord med.
Ögonscenen gör ont i kroppen att se än idag.
Finns flera samtida filmer som gör det bättre, men Nightmare City hamnar långt, långt ifrån bottennotering på effektsidan.

Skådespeleriet är riktigt b, med sådär torr dubbning som man ibland får se i italienska rullar.
Man känner igen vissa av rösterna från andra samtida filmer, så där har man ju chansen att briljera inför sina kamrater med vilka andra filmer dessa människor lånat ut sina stämband till.
Hugo Striglitz känns stel i sin roll, och det är inte många andra som övertygar direkt.
Men om man tar filmen för vad den är så kan man se förbi det.
Det är ju en b-stänkare i ordets rätta bemärkelse.
Men den befinner sig på rätt sida av spektrat, på sidan av "so bad it's good".
Det är stökigt och man får mycket action och filmvåld, och för att vara ärlig är det ju det enda man vill ha ibland.
En sådan där film som känns lite som en berg och dalbana, man hoppar på, sen är det ett jädra ställ i en och en halv och efteråt vet man inte riktigt vad som hänt.
Ja, man får också lite "tänkvärda repliker" såklart, som sig bör.

Nostalgikern i min njuter i fulla drag av den lite halvrisiga bildkvalitén och faktumet att det hela tiden finns en asiatisk textremsa, som inte går att ta bort från skärmen.
Det blir som när man satt och kollade alla de där piratkopierade rullarna när man var yngre.
Ljudet på den versionen jag har är bra, riktigt bra faktiskt.
Ibland har ju ljudet fått på tafsen i överföringen till DVD så man får maxa varenda högtalare i huset för att hoppas kunna följa med i handlingen.
Men Nightmare City levererar ljudmässigt, däremot den engelska textningen är dålig, men återigen, ljudet är bra så man behöver inte vara beroende av text heller.

Mitt betyg från yngre dagar är ändrat, för Nightmare City är kul.
Det är pajigt, ösigt och våldsamt i en skön mix, på rätt sida av b-strecket.
Man kastar popcorn och hjular runt i rummet under filmens gång och fnissar gott åt försöken att vara seriösa.
Filmen är långt ifrån ett mästerverk, den har ju svårt att stå sig emot många av sina samtida filmer.
Man får ju tänka att exempelvis Maniac (W. Lustig 1980), The Fog (J. Carpenter 1980) och Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) kom samma år.
Med andra ord inte ett lätt år att hävda sig på skräckmarknaden.
Detta till trots så tycker jag att den har ett egenvärde och jag är nöjd att den finns att tillgå på skapliga DVD-utgåvor.
Filmer som dessa görs inte längre är en ganska enkel sammanfattning.

På inrådan av läsaren Soares inför T.O nu betyg!

Betyg:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: **

Helt klart godkänd film, om man tar den för vad den är.
Det är en b-film, men med ett bra underhållningsvärde mitt i allt dåligt skådespeleri och halstaskigt manus.
Den förtjänar sin plats i hyllan, men den står sig ganska slätt emot sina samtida gelikar som sagt.
Inte Lenzis starkaste kort, men kan mycket möjligt vara en av hans mer underhållande.