Ha Ett Underbart Liv (1992)

Title: Ha Ett Underbart Liv
Year: 1992
Dir: Ulf Malmros
Review: M Original
****

Rulla ut den röda mattan inför en svensk lök-klassiker, en bortglömd pastejfilmskatt?
Ja, det skulle vi i T.O kalla den då den har allt som krävs för att bli en och en halv timmas god underhållning.
Dåliga skådespelare, ett rätt taskigt manus, one-liners man kan använda i allskönes vardagliga situationer och dessutom retar den gallfeber på Kull Original.
Den är dessutom en ruskigt osnygg historia då den är gjord på det förkastliga 90-talet.
Allt är med andra ord helt i sin ordning.

Vi får följa Peter (Per Löfberg) som likt den pajas han är gör militärtjänstgöring uppåt i landet med svajade resultat.
Allt medan han idisslar fram sina repliker råkar han ut för diverse upptåg.
Oavsett om alla sakerna är hans fel ska han självklart skylla på andra.
Efter en actionspäckad scen (återigen hans eget fel) träffar han Hanna (Lina Perned) som jobbar för en lokal blaska.
När hon tagit några foton av honom i en av dessa självförvållade situationer måste han självklart försöka lösa detta dilemma... genom att sätta sig ytterligare i klistret.
Utöver detta debakel, plus att han tjabblar bort lumpen så får han också reda på att hans flickvän i Stockholm är otrogen med hans kompis.
Äventyret för att ta sig till Stockholm kan börja!
Genom ett ödets vingslag hamnar Peter och Hanna i samma bil, med hennes pappa Dick (Kjell Bergkvist) i hälarna.
Utmed vägen träffar de på allskönes sköna typer, alltså precis vad man kan förvänta sig av en sådan här film.
Sen kommer den ack så oväntade vändningen såklart.
Som sig bör.

Vissa skulle kalla det någon slags road movie, andra en romantisk komedi... jag kallar den en a-grade lök.
Dock på rätt sida av lök, för underhållande är den i all sin pajighet.
Det är det yxigaste skådespelet i en svensk film någonsin.. något värre än när Noomi Rapace steglade Stieg Larssons böcker.
I samma skola som Paolo Roberto får man nog placera Per Löfbergs framträdande i denna stänkare.
Men med mer av ett självgott flin på läpparna hela tiden, istället för Paolos vindögda surkålsnylle.
Kjell Bergkvist håller ju en god nivå på skådespelandet, och levererar idel sköna kommentarer där: "Jag heter Dick, det betyder kuken på engelska..." är den mest minnesvärda.
Dyker upp en del andra kändisar i diverse småroller allt medan Per Löfberg tuggummisnaskar sönder manuset och Lina Perned gnäller fram sina repliker.

Ha Ett Underbart Liv har gjorts många gånger innan och efter, med bättre resultat.
Det känns igen och hela upplägget rullas ut som en gammal välbekant trasmatta.
Men, som jag skrev i början, den är så pass pajig att den sticker ut som en flisa glas i hålfoten.
När det ska vara seriöst sitter man och fnittrar för det är så otroligt ostigt framfört och manuset är så krystat.
Det blir liksom aldrig spännande, sådär fartfyllt som Ulf Malmros kanske trodde när han lät nattlampan lysa och han gned fram manuset.
Slutet är så väntat att en blind och dövstum skulle kunna ropa ut det vid första anblick.
Så förvänta er ingen twist direkt.. eller ja, ett genomarbetat och eget manus är också för mycket begärt.
Det ni får är 1 timme och 30 minuter svensk padda filtrerat genom två av sveriges sopigaste skådespelare.
Per Löfberg ursäktas lite för han är med i Evil Ed (A. Jacobsson 1995), men det är också det enda han kan ursäktas för i sitt skådespelarliv.
Lina Perned ursäktas för.... eh, hon..... nej, det finns nog inget.

Ha Ett Underbart Liv är en sådan där film som du ska se under rätt omständigheter.
Med några kamrater som uppskattar b-rullar, på en bra dag och gärna en lätt trötthet ska infinna sig så att man tycker allt är lite roligare hela tiden.
Då är den en sådan där pastej som vi i T.O-lägret uppskattar till fullo.
Men förvänta er ingen svensk klassiker för tidernas tider.
För allt i världen... glöm inte vad Dick betyder på engelska.

American Gothic (1988)

Title: American Gothic
Year: 1988
Dir: John Hough
Review: M Original
****

Har sagt det förut, att det är en riktig lycka att ramla över en film man inte hört talas om innan, och som man blir väldigt positivt överraskad av.
Tourist Trap (D. Schmoeller 1979) var en sådan film, och American Gothic är en annan.
Ovetandes lyckades vi i T.O-lägret få fatt i denna efter att helt ha missat den.
Stod på någon hemsida som liknande just nämnda Tourist Trap, vi satte en stund av vårat liv på spel.. och vann.
Lyckan var total när sluttexterna började rulla, för vi hade lyckats hitta en för oss okänd film som levererade.
Plus att det alltid är skönt att se en film man inte vet något alls om, gå in i den blint så att säga.

En grupp yuppies ska ut på en trevlig flygtur för en liten helgsemester, as you do...
och för att Cynthia (Sarah Torgov) ska få lite distans till olyckan med en drunknande bebis hon varit med om.
Men deras plan krånglar så de måste göra en nödlandning.
Lyckligtvis lyckas de få ner kärran i närheten av en ö.
Väl på ön börjar de gå omkring och hittar ett för dem okänt hus och går in för att göra sig hemmastadda, as you do...
Planen går dock inte i lås då ägarna kommer hem, i form av Ma (Yvonne DeCarlo) och Pa (Rod Steiger).
Rod Steiger som vi känner igen ifrån bland annat Amityville Horror (S. Rosenberg 1979) och Mars Attacks! (T. Burton 1996).
I huset finns också deras tre något underliga barn, som är runt trettioårsåldern, men dottern Fanny (Janet Wright) beter sig mer som ett barn.
En godhjärtad, men väldigt konservativ kristen familj som ändå bjuder in inbrottsgänget på middag och att få sova över.
Men.. är sakerna som de först verkar?

Det är svårt att recensera American Gothic utan att avslöja för mycket om den.
Det är inte en twist som i Sleepaway Camp (R. Hiltzik 1983), men ändock..
Jag uppskattar att filmen startar ganska lugnt, och sen kör en spiralåkning rakt ner i total galenskap.
Det är några riktigt skeva scener med, och hur Fanny uppträder är riktigt otäckt stundtals.
Det filmen kanske haltar lite på är att vissa av skådespelarna känns inte genuina, men det vägs ju upp av exempelvis Rod Steiger som är riktigt bra.
Slutet av det guldiga 80-talet var på väg och American Gothic hör till en av de sista bra skräckfilmerna på 80-talet innan det mycket filmfattiga 90-talet gjorde sitt intrång.
Den blir därför lite bortglömd i filmhistorien då många, som jag själv exempelvis, fokuserar mer på det tidigare 80-talet eller att de har blicken mer fäst på den uppsjö av torra försök till skräckisar som kom i samma veva som Scream (W. Craven 1996).
De som säger sig gilla skräckfilmer idag skulle nog klaga på att det inte är så mycket effekter, eller att det inte är fullt ställ i American Gothic, men för mig räcker det som är.
Den satsar mer på en skev stämning än att blod ska skvätta överallt genom hela rullen.
Inget emot effektfilmer, men många av de filmer som kommer ut idag är lite för tungt tillbakalutade på enbart effekter och ingen story man fastnar för.
Då blir det lätt bara klister av hela smeten.

American Gothic är en väl sevärd skräckfilm med en del skeva scener som man kommer ihåg.
Visst, den är ingen klassiker som vissa andra skräckfilmer från 80-talet, men väl värd sin plats på listan över filmer att se.
Annorlunda och man slipper de värsta klichéerna som är vanliga idag.
En udda stämning och ett ganska skönt tempo på filmen gör att den står ut lite och man känner sig lite snuvad på konfekten att man inte kollat upp den innan.
Så för den som uppskattar sitt 80-tal och gillar sina familjeporträtt udda ska den absolut ses.
Har du precis fått barn kan den rekommenderas i uppfostringssyfte.... eller?

Johnny Dangerously (1984)

Title: Johnny Dangerously
Year: 1984
Dir: Amy Heckerling
Review: M Original
****

Ni vet känslan.. den där krypande obehagliga känslan..
Känslan som infinner sig när man återvänder till en film man såg ett otal gånger som ung.
En film man dyrkade, kunde alla repliker i och kunde se och sen direkt spola tillbaka och se igen.
Men, när det gått några år dyker oron upp, kommer den hålla samma klass som förr?
En sådan film, som jag inte sett på många år är Johnny Dangerously.
Spelade in den på VHS när den för en enda gång vad jag vet gick på tv.
Såg den gång på gång, lärde mig alla repliker och resten av familjen såg den med mig flera gånger.
Är en sådan där film som jag missat att köpa på dvd även om jag tänkt på den då och då.
Citerar delar av den ganska ofta, men den har slunkit undan mina klåfingrar.
Hur står den sig då idag, efter flera års uppehåll från att ha sett den?

Michael Keaton är Johnny Dangerously, en kid som växer upp och är medlem i ett gangstergäng.
Han börjar som ung i gänget för att hjälpa sin sjuka mamma (vars första citat alla kännare av New York Hardcore känner igen).
Ju mer åren går desto högre blir kostnaden för läkarvården, och Johnny blir en stadig medlem i gänget.
Alla i området vet att han är Johnny Dangerously utom hans mamma och hans lillebror, som bestämmer sig för att bekämpa brott.
Att deras vägar ska korsas är oundvikligt.
Förutom att försöka finta bort sin egen bror som gett sig tusan på att fånga den omtalade Johnny Dangerously måste han också ge sig i kast med sin gamle ovän Danny Vermin (Joe Piscopo).
Som upplagt för kontroverser och spänning.

Upplägget känns bekant, lägg också till en liten kärlekshistoria och vi har en film som till och med kanske låter lite klichéartat.
Men, Johnny Dangerously undviker att bli en sorglig repris på en lång rad andra filmer.
Varför frågar ni?
Jo, för den är rolig, med minnesvärda karaktärer och en kul twist på alla de där reprisrullarna.
En hyllning till alla de gamla klassiska gangsterfilmerna från 40 och 50-talen.
Visst, jag kanske är färgad av att ha dyrkat denna film när jag var yngre.
Men jag tycker allt att den håller även idag.
Michael Keaton funkar som den självgoda och sköna Johnny ochJoe Piscopo är lysande som den vidrige Danny Vermin.
Ifrån den klassiska tv-serien Taxi ser vi Marilu Henner som Johnnys romantiska intresse Lil.
I en liten roll dyker också en av mina hjältar upp som påven, nämligen Dom DeLuise.

Nervositeten jag kände inför att se om filmen var obefogad visade det sig, som tur var.
Johnny Dangerously är lika rolig nu som den var när jag först såg den alla de där åren sen.
Visst, vissa av skämten är riktigt låga, men på rätt sida av den fina linjen.
Det känns kul att kunna damma av några av de där gamla one-liners jag drog så ofta.
Eller ja, fortsätta säga dom och kanske lägga till någon extra.
Nu när man kommit upp lite i åren kan man ju med glädje citera Danny Vermin med:
"I fullfilled a lot of peoples predictions about me... I became a real scumbag"
Spot on Danny.
En kul film med nickningar åt gamla filmer, utan att bli någon trist och fånig Scary Movie (K.I Wayans 2000) variant där de mer verkar vilja håna och mindregöra filmerna de ska göra scener ifrån.
Nej, Johnny Dangerously blinkar mer med en respekt mot de gamla gangsterfilmerna.
Speciellt James Cagneys filmer, och det dyker till och med upp ett par scener då vissa av karaktärerna går på bio.

Johnny Dangerously är väl värd att se, och känns tyvärr lite bortglömd.
När jag tar upp den känns det inte som att någon egentligen sett den och det är synd.
Den är rolig, och kanske lider lite av att den kom 1984 då det kom så otroligt mycket bra och klassiska komedier.
Så den hamnade nog lite på efterkälken där, men det går ju att råda bot på i dessa dagar.
Är en rolig, fartfylld film med respekt åt de gamla gangsterfilmerna och en bra samling skådespelare och karaktärer.
Min nostalginerv kör plattan i mattan och jag njuter till fullo.
Nu måste jag bara köpa den på dvd, alldeles för lång tid har gått utan att jag har gjort det.

The Battery

Title: The Battery
Year: 2012
Dir: Jeremy Gardner
Review. M Original
****

Jag brukar sällan eller aldrig bry mig om att filmer vunnit utmärkelser, eller att det på omslaget står några väl valda ord ifrån någon obskyr tidning.
Men när medlemmar på guldsidan Cinemageddon rankar The Battery som den bästa zombiefilmen de senaste 20 åren, då blir man ju intresserad.
Medlemmarna där delar ju T.O's intresse för filmer av denna formen.
Läste om den, och där fanns det, utmärkelserna från festivalerna man aldrig hört talats om.
Håller den vad den lovar?
Nja, vet inte riktigt om den gör det angående om det är den bästa zombiefilmen de senaste 20 åren.
Å andra sidan har det ju inte kommit så många bra zombiefilmer de senaste 20 åren.
Men den är annorlunda från den sortens "zombiefilmer" som allt som oftast smetas upp på bioduken.

The Battery kretsar kring de två före-detta basebollspelarna Mickey (Adam Cronheim) och Ben (spelad av regissören Jeremy Gardner).
De är på väg genom ett slags postapokalyptiskt landskap, där det dyker upp zombies lite då och då.
Vi får inte se något av de förstörda städerna, men vi får antydningar om att samhället är omkull.
Mickey och Ben är två olika personligheter där Ben är den mer nomadiske som inte stör sig nämnvärt på bohem-livet på småvägar och i skogen.
Mickey däremot önskar inget annat än en lugn stund och ett tak över huvudet om natten.
Detta skapar en del irritation de två emellan, allt medan de levande döda knatar omkring i bakgrunden.

The Battery fokuserar inte fullt lika mycket på skräcken och de döda som andra filmer i samma genre.
Är mer om förhållandet de två huvudrollerna emellan.
Fakta är att hela rollistan består av 5 personer, och visst... en massa zombies.
Det är alltid en balansgång om det funkar eller blir ointressant med en så liten ensemble skådespelare.
The Battery håller sig på rätt sida av linjen, främst för att manuset är sparsmakat och skådespelarna funkar.
Får en svag känsla av samma instängda och ensamma feel som i den av mig fem-stjärniga filmen The Road (J. Hilcot 2009).
Känns kul att film som inte kostat massor med pengar både såg bra ut och kändes välgjord.
Går man in i filmen för att få en snabb actionstänkare ala ny zombiefilm kommer man bli väldigt besviken.
Men om man som jag ser den utan att veta mycket om den är den bra
Inget mästerverk men väl värd att se både en och två gånger.

En av de scener som gjorde att jag höjde betyget var slutscenen.
Jag är väldigt svag för en fast kamera, väldigt lite klipp och långsamma scener som ändå är spännande och intressanta.
The Battery bjuder på en av de längre scener utan klipp jag tror jag någonsin sett.
Allt detta utan att tappa av på klaustrofobin eller spänningen i scenen i mitt tycke.
Hatten av Gardner, hatten av.
Men, är The Battery en framtida klassiker som man kommer tala om som det talas om exempelvis Romeros zombiefilmer eller Fulcis?
Nej, det tror jag inte, men den erbjuder iallafall något mer intressant än de skakiga, snabba klipp och springande zombies-genren som är allt för vanlig i min mening.
Här är de levande döda hasande köttpaket, och inte sprintande atleter, vilket uppskattas av nostalgiker som mig.
Man blir nyfiken på vad Gardner kan komma att göra för filmer i framtiden, för det känns som han har bra filmer i sig och The Battery är helt klart intressant.
Men, återigen... förvänta er ingen actionfylld historia fylld till bredden med specialeffekter.
En långsam historia där de levande döda utgör en bakgrund mer än fokus.
Skönt att se en ny skräck/drama-film kunna leverera och utmana Hollywood-skräpet på allvar.

War Of The Worlds (1988)

Title: War Of The Worlds
Year: 1988
Creator: Greg Strangis
Review: M Original
****

Under 1990-talet bjöd tv4 faktiskt upp till dans ibland.
Nej, jag snackar inte Let's Dance eller någon liknande satsning där föredettingar haltar omkring i finskor och stela leenden och slimmad gabardin.
Jag pratar om när kanalen de facto visade lite sköna grejer.
Vissa av mina klasskamrater skavde sina handflator råa i svettig tonårsfrustration till den mjuksnuskiga tablåvätan Erotik i sommarnatten.
Då dimljus och frostad lins med ömma stön aldrig varit min bag vände jag blicken mot andra delar av tablån.
Ett av programmen jag fann, som snabbt blev en favorit hos mig och skrämde mig samtidigt var War Of The Worlds.
En slags fortsättning på den klassiska filmen med samma namn av Byron Huskin från 1953.
Utomjordingarna har legat i dvala undanstoppade i oljefat sedan 1950-talet och således inte döda som man då trodde.
Regeringen har mörkat detaljer om detta och invasionen 1953 verkar i mångt och mycket vara bortglömd förutom hos vissa.
Kropparna från utomjordingarna finns spridda på olika platser i USA.
Efter att en terroristattack gått snett på en sådan plats så vaknar de till liv igen, redo att ta över världen.

Vi får i tv-serien följa Harrison Blackwood, som blivit adopterad av Dr Clayton Forrester efter 1953-invasionen.
Han ingår i en liten grupp av människor som ska motarbeta den nya invasionen.
I gruppen ingår forskaren Suzanne (Lynda Mason Green), datasnillet Norton (Philip Akin) och den hårdföre militären Ironhorse (Richard Chaves).
I seriens första säsong, som så vitt jag vet är den enda som finns på dvd då säsong två gick en tidig död till mötes, får vi under 23 avsnitt se mänskligheten sättas på prov gentemot de allt elakare rymdvarelserna.
Till skillnad från den tidigare invasionen kan nu varelserna ta över mänskliga kroppar, och på så sätt obemärkt nästla sig in bland människor.

War Of The Worlds som tv-serie såhär 25 år senare, håller det?
Av rent nostalgiska skäl säger jag med eftertryck ja, även om skådespeleriet haltar stundtals.
Det är en spännande science fiction-serie med en del oväntade vändningar.
Kan inte svara för den 20 avsnitt långa säsong två dock, då den inte finns på dvd (vad jag vet).
Den kan ha visats även den på tv4, men har inget minne av den.
Visst, vissa av effekterna kanske är lite off, men det bärs upp av spännande program och ett relativt bra manus.
War Of The Worlds som tv-serie är definitivt värt att ägna ett par timmar åt.
Vore kul att se säsong 2 även om den avslutades tidigare än väntat.

Det är inget X-Files vi får bevittna, men med en dos spänning, lite elaka utomjordingar och lite otäcka scenarion är jag mer än nöjd.
Finns ju en uppsjö lökiga sci-fi serier där ute så W.O.T.W är en frisk fläkt i den bubblan.
Man får ha lite överseende med några styltiga repliker och sådär.
Lita inte på någon, för det kan vara en utomjording bärandes din närmstas skinn som en kostym.
TO LIFE IMMORTAL
.

Evil Dead

Title: Evil Dead
Year: 2013
Dir: Fede Alvarez
Review: M Original
****

Evil Dead (S. Raimi 1981) är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer.
Lågbudget, skitig, rolig, våldsam skräck som andas entusiasm och lekfullhet.
Uppföljarna håller samma standard, och precis som med George Romeros originaltrilogi har alla en speciell favorit.
Kan inte ens räkna hur många gånger jag såg Evil Dead II (S. Raimi 1987) när jag spelade in den från tv, på den tiden kanal 5 visade mängder av bra filmer dygnet runt i stort sett.
Det blev en ständigt återkommande film att se efter skolan när man var yngre.
Specialversionerna av Evil Dead och Evil Dead II på dvd, med tillhörande "book of the dead" var ett givet köp.
Rykten började sväva omkring på diverse forum, att Evil Dead var näst ut på tur att göras en remake av.
Återigen började det krypa i kroppen av irritation inför detta faktum.
Detta till trots valde jag att gå på premiären av filmen.
Gick in i det med tanken att jag skulle hata filmen, men det blev inte hela sanningen.
Evil Dead 2013 är inte Evil Dead 1981, och den försöker inte riktigt vara det heller.
Man känner igen grundpelarna från originalet, men all humor är som bortblåst.
Borta är också lekfullheten ifrån originalet, och det är en svår balansgång med seriositet, det kan hjälpa eller stjälpa en film.

Filmens grund skiljer sig inte nämnvärt, det är 5 ungdomar som ska till en stuga ute i skogen och där finns det en ondska som väntar på att släppas lös, kort och koncist.
Anledningen stavas dock inte fest och sex denna gång, utan för att hjälpa Mia (Jane Levy) bli kvitt sitt drogberoende.
En annorlunda twist jag kan uppskatta, då det faktiskt förklarar varför de inte bara lättar när hon börjar bete sig knepigt.
Väl på plats, och vi som tittare vet ju redan att det sker tveksamheter i stugan, börjar det dyka upp oklarheter.
Källaren är full med kattlik och en bok inlindad i taggtråd hittas.
Självfallet så öppnar en av stugbesökarna upp boken och börjar läsa.
Då blir det, som sig bör, ett rejält stök i stugan (gladporrtitel månne?)
För stökigt, det blir det, utan någon som helst tvekan.

Den alltjämt kunnige skräckkonnässören Crippenstein sa tidigt att filmen skulle baseras mycket på "practical effects".
En strimma av hopp tändes att man skulle slippa allt datalarv som skriker låtsas lång väg.
Turligen nog stämde det, och man slapp nästan alla dataeffekter, förutom en tidig scen, men det kan förlåtas då man i övriga filmen slipper det i mångt och mycket.
I biomörkret kände jag att filmen faktiskt var helt okej, ingen Evil Dead, men helt okej för att vara en skräckfilm anno 2013.
Det är där som det skär sig lite, jag vill tycka bra om filmen, men det retar mig att titeln måste vara från en annan film, speciellt en genreskapande sådan.
Kan inte släppa det, och även efter filmen är klar retar det mig att den heter Evil Dead.
Är precis samma känsla som efter Dawn Of The Dead (Z. Snyder 2004), man gillar det man ser men hjärnan blockerar det för man vet att namnet tillhör något annat, mycket bättre.
Hade hellre sett att de gjort som de gjort med Halloween-serien eller Hellraiser, att göra uppföljare istället.
Kanske hade varit mer ursäktande då, men troligen inte om jag ska vara ärlig.
Vi får lite nickningar som man som nörd uppskattar, men det räcker inte till för att rädda att den faktiskt heter det samma som en av mina favoritfilmer.
Men, jag tycker ändå att filmen är underhållande, och våldet är riktigt bra.
Så bra att killen bredvid mig i biomörkret som häftigt försökte imponera på sin tjej nästan svimmade vid några av de blodigare scenerna.
Bättre lycka nästa gång unge man, eller låt tjejen gå själv eftersom hon inte spaghettibenade ut ur salongen.

Till skillnad från exempelvis Maniac (F. Khalfoun 2012) är inte Evil Dead så pass helgjuten som jag tyckte den var som remake.
Den var absolut bättre än vad jag först trodde, men det går inte att blunda för att den inte gör originalet rättvisa.
Borta är humorn, och den där känslan att de som gjort filmen verkligen brinner för filmen de gör.
I originalet känns det som att alla inblandade bodde i den där ruttna stugan dygnet runt tills filmen var färdig.
Denna är mer hotellrum och komma till en studio som ser ut som en stuga, tyvärr.
Det känns lite för rent för att den där riktigt skabbiga känslan ska infinna sig.
Men i ärlighetens namn tyckte jag att Evil Dead ändå var underhållande.
Den hade utan tvekan kunna varit mycket sämre.
Man fick rejält med filmvåld och en story som ändå bjöd på något till skillnad från många, MÅNGA andra nyare skräckfilmen.
Har sett om den efter biopremiären och det måste ju betyda att den gav mig något.
Uppskattar den främst för att den effektmässigt känns old school, som om gänget från Guinea Pig (S. Ogura 1985) fått rejäl budget.
Det är blodigt, vidrigt och riktigt elakt stundtals, och man får en rejäl blodskjuts för att återigen nicka mot originalet.

Är Evil Dead 2013 en framtida klassiker man kommer prata om 30 år in i framtiden?
Troligen inte, den har inte den där pondusen som klassiker har.
Dock ska sägas att den är bättre än mycket annat som släpps som skräck i dessa dagar, och därav förtjänar den uppmärksamheten.
Förhoppningen i en nörd som mig är ju som alltid att de som ser den nu, som inte sett originalet, får upp ögonen för1981-versionen.
Jag blev underhållen under filmens gång, och lämnade biografen utan att vara direkt sur.
Smolket i bägaren är som sagt filmnamnet, speciellt eftersom den inte är en direkt remake utan en ny film, med ingredienser från originalet.
Det går inte att se förbi i mina ögon.
Underhållande, men med en besk eftersmak.
Medan jag ser den nu märker jag att jag sneglar mot dö dödas bm som står där i hyllan och blickar ner mot mig.
Man kan inte slå en klassiker, oavsett hur väl man försöker.

The Punisher

Title: The Punisher
Year: 1989
Dir: Mark Goldblatt
Review: M Original
****

Ett knastrigt VHS-band, skrapig bild och ett alltjämt välnött utseende.
En spellängd ungefär kvarten kortare än i dagsläget.
Så såg jag The Punisher första gången.
Det skiljer sig ganska mycket från filmupplevelsen man får idag när man ser den.

Punisher är en adaption från den hårdkokta Marvel-serien med samma namn.
I denna version spelas The Punisher av vår egne Dolph Lundgren.
Scenariot som föregår filmen, som vi får en kort inblick i här, är att Punisher egentligen är polis och heter Frank Castle.
Hans familj mördas och i tron att han dött också, och med detta som täckmantel börjar han att döda kriminella.
I Punishers fotspår finns också polisen Jake Berkowitz, Castles gamla partner, som tror att Castle överlevt och numera är den så kallade Punisher.
Jake spelas av Louis Gossett Jr, känd från 80-talsstänkaren Iron Eagle (S.J Furie 1986) bland annat.
På andra sidan av Punishers gedigna vapenarsenal har vi gangstern Franco spelad av Jeroen Krabbé, som vi känner igen från 007-rullen The Living Daylights (J. Glen 1987) och den till staden nykomne Yakusa-drottningen Lady Tanaka (Kim Miyori).
När barnen till de olika ledarna kidnappas av Tanakas klan vill Castle göra det rätta och rädda de oskyldiga.

När man ser Punisher nu, oklippt och i en bra utgåva märker man vilken bra film det faktiskt är.
Inte sagt att den var dålig när man såg den som ung, men upplevelsen blir ju bättre med bra bild och utan alla de horribla klippen.
76 till 89 minuter är en rejäl skillnad, och det märks när man ser den nu att det flyter bättre filmen igenom.
Den har åldrats med stil, är riktigt hård, en bra arsenal skådespelare med en helgjuten Dolph i täten och ett bra manus.
Utseendet på filmen är bra med, ganska bleka områden som ger en lätt nergången känsla åt allting.
Är inte en state of the art-kamera heller, utan det är ett skitigt utseende, som jag dyrkar.
Dolph ser dessutom rejält härjad ut, plågad samtidigt som han ser helt likgiltig ut inför människorna han dödar.
Ja, våldet då... det där som gjorde så filmen blev både bannlyst och sönderklippt.
Jo, det är rejält, rått och i överflöd.
På imdb.com står det att 91 människor dör, individuellt då.. inte inräknat i explosioner och sådant.
En bra summa tycker jag, utan att det blir fånigt som det skulle kunna bli, även om det är många som får sätta livet till.
Inte läst många av tidningarna, men känns som om våldet håller nivå med tidningarna.
När man ser en film eller läser en tidning som heter Punisher vill man ju ha action, och det får man.
Action av alla de olika slag med.
Det är fighting, det körs bilar, det skjuts och sprängs om vart annat.
Alltså precis allt man gillar i en actionstänkare.

Har aktivt valt att inte se de två Punisher-filmer som kommit på senare år, mycket av den respekt jag har för den här filmen.
När jag ser den nu blir jag precis lika peppad som när jag var yngre.
Den innehåller som jag redan sagt allt man vill ha i en actionfilm, plus mer.
Det finns en anledning till våldet, en bakgrundshistoria man kan känna sympati med, samtidigt som filmen är jävligt frän för att prata som man gjorde som kid.
Ser inget negativt med den egentligen, och det känns skönt.
Är ju tyvärr en nedsida med att se filmer man dyrkade som ung, alla håller ju inte måttet idag direkt.
Men Punisher är inte i den kategorin, utan är precis lika bra nu, om inte bättre.
Man slipper också one-liners för det mesta, vilket är till min stora lycka.
One-liners brukar kunna vara en sådan sak som gör att en film från förr inte riktigt känns bra längre.
Howard The Duck (W. Huyck 1986) var en sådan bland annat, man ville vid nutida tittande bara att någon skulle strypa ankan.
Men Dolph håller sig i skinnet och levererar dräpande skott istället för dräpande one-liners (sorry).

I min bok borde The Punisher med Dolph Lundgren ha samma actionstatus som exempelvis Leathel Weapon (R. Donner 1987) och liknande titlar.
Känns synd att en så pass bra film missats av den stora massan medan mindre intressanta titlar hyllas och får mängder av uppföljare och kloner.
Mitt hopp ligger i att folk sett de nyare filmerna, och kollar upp Dolphs Punisher och uppskattar den lika mycket som jag gör.
Lite som med alla remakes som kommer, att de riktar ljuset mot originalen och de får uppskattningen de förtjänar.

För att summera, The Punisher från 1989 är en riktigt bra film.
Den är stenhård, rå både till våld och utseende med en skådisensemble som gör filmen och storyn rättvisa.
Har åldrats bra, och har egentligen inga av de problem som många filmer i samma genre lider av.
Är en klar nostalgitripp att se den nu, oklippt dessutom, så man får hela härligheten.
Hade alltid förhoppningen på en uppföljare, men den drömmen har ju tyvärr grusats över åren.
Kanske lika bra det dock, då det inte finns någon uppföljare som kan fläcka ner del ett.
Plus att drömmen om uppföljaren är positiv, då man i sin egen hjärna själv får anta att den skulle varit rent guld!
Filmer som denna görs inte längre tyvärr, och man tackar för att den fick följa med från VHS till DVD.
80-talet... det blir inte bättre än det.

Maniac

Title: Maniac
Year: 2012
Dir: Franck Khalfoun
Review: M Original
****

Ibland, inte ofta, men ibland får man ändra sig.
Gå tillbaka och revidera den där svidande kritiken man hade vid första anblicken.
Det är jobbigt att behöva göra, men ibland får man ta en rejäl tugga av det sura äpplet.
Man känner sig ganska dum, där har man suttit och spottat och fräst ur sig ilskan.
Men när det väl kommer till kritan så smakar det inte så surt i munnen som man trodde.
Maniac är ett sådant exempel.
Originalet från 1980 av William Lustig är ett mästerverk.
Så enkelt är det, då allt från skådespelare, manus till utseendet på filmen är helt lysande.
Joe Spinell som Frank Zito ger Maniac en nivå till, som är oöverträffad när det kommer till filmpsykopater och verkligen ger liv till ett bra manus.
När man först hörde om att det skulle komma en remake, ja... vad skulle man säga?
Irritationen blev extremt från den första stavelsen man läste om detta.
Vem skulle kunna matcha eller ens försöka matcha Spinell?
Vem skulle komma att våga sig på att ens försöka göra en version av Maniac egentligen?
Frågorna var ganska många på ämnet innan det kom ut någon information.

Det första som kom till vår kännedom var att Elijah Wood skulle spela Frank.
Först såg man bara Frodo lalla omkring framför ögonen, och depressionen var ett faktum.
Inte för att Elijah Wood är en ruskigt dålig skådespelare, men han är ju ingen Joe Spinell.
Men sedan tänkte man ett steg till, och mindes Sin City (R. Rodriguez 2005) där Wood helt lysande porträtterar den tystlåtne mördaren Kevin.
Minns inte mycket av Sin City, men nog tusan minns man Elijah Woods stirrande och småleende.
Ett plus till som gjorde det mer och mer till ett bra val av skådespelare är att han de facto ser helt harmlös ut.
Elijah Woods pojkaktiga utseende kunde ge en nivå av trygghet, där hans mördande och psykos känns ännu mer avlägsen.
Kvar hängde dock känslan att... varför?
Varför ska de göra en remake på ännu en skräckfilm där originalet fortfarande känns både fräscht och håller måttet?
Man har ju fått se A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th, Halloween och andra slaktas till oigenkännlighet genom åren.
Skulle Maniac hamna på den listan också?
Vid första titt på trailern som kom upp på youtube kände jag en svag pepp infinna sig.
En både oväntad och lätt obehaglig känsla inför en remake.
Skulle jag behöva krypa till korset och erkänna en remake som sevärd, kanske till och med bra?
Hemska tanke...
Sen kom till slut dagen, då det var upp till bevis för Khalfoun och Wood.

Visst, Maniac 2012 är inte Maniac 1980, men med tanke på all den otroliga smörja som kommit de senaste åren är Maniac 2012 ursäktad.
Den uppdaterar 1980-versionen och ändrar delar av manuset så filmen ändå känns fräsch och ny.
Problemet med nyare skräck och alla dessa remakes brukar vara att de ska försöka ändra på de vinnande koncept som originalen har.
Eller att försöka för mycket förklara varför, och det är ju onekligen så att man inte i alla avseenden behöver veta allt.
Hemlighetsmakeriet, eller utelämnande av detaljer kring mördaren eller bakgrundsstoryn kan göra de mer intressanta.
Maniac 2012 håller sig på rätt sida av den linjen, precis som originalet gör.
Det som är en styrka hos båda filmerna är att man faktiskt får en inblick i mördarens psyke, och det görs med finess.
Man får veta nog mycket, varken för lite eller för mycket.

Storyn kretsar kring Frank (Wood) som restaurerar skyltdockor och dödar och skalperar kvinnor.
Genom flashbacks till hans barndom får vi en inblick i varför hans psyke är som det är.
Precis som i originalet så får vi se filmen utifrån mördarens synsätt och inte offrens som det brukar vara.
Ytterligare en dimension har lagts till i 2012-varianten, att typ 90% av filmen är Point Of View.
Jag har en lätt allergi mot P.O.V och filmer där allt ska visas genom en handhållen kamera, mobilkamera och liknande.
Men, i Maniac är det ett bra grepp då det känns både välgjort och smart.
Måste återigen premiera Elijah Wood som funkar riktigt bra som psykopat.
Som med Joe Spinells tolkning så känner man med karaktären på något vis, att man önskar att han kunde få bli frisk och bli kvitt sina inre demoner.
Ett gott betyg då man som brukligt är nu med nyare skräckfilmer mest längtar efter att den ska vara slut eller sträcker sig efter fjärrkontrollen för att ända eländet.
Maniac är nog, utan att överdriva, en av de bättre skräckfilmerna under hela 2000-talet.
Mycket beroende på att den känns speciell och inte helt förlitar sig på effektsökeri som exempelvis den horribla The Human Centipede (T. Six 2009).
Filmen som blev extremt uppsnackad, men inte på något vis förtjänade det.
Maniac innehåller våld, rått sådant, men det känns när det väl dyker upp berättigat.
Ryggscenen är riktigt välgjord och extremt elak.
Det minus jag kan ge den är att det är datagjort, och hade blivit mycket bättre med practical effects, som Evil Dead  (F. Alvarex 2013) gjorde.
Men, när både storyn, utseendet och skådespelarna är så pass bra som i Maniac kan man ursäkta det.

Jag önskar när jag nu ser om Maniac 2012 att den hade hetat något annat, för den blir lätt lidande av att den är en remake, för den är verkligen bra.
Den känns fräsch, och snyggt utförd, men i bakhuvudet hänger det kvar att det är en remake, om än en väldigt bra sådan.
Men till skillnad från filmerna jag redan nämnt i recensionen eller alla dessa fåniga "prequels" står sig Maniac 2012 bra gentemot originalet
Den är inte för tillrättalagd eller för ren som allt för ofta är problemet med nya skräckfilmer.
Jag erkänner utan omsvep egentligen att jag tycker Maniac 2012 är riktigt bra.
Inte lika bra som originalet, men den står sig bra som sagt och man får anta att William Lustig andades en lättnadens suck när han såg denna.
Till skillnad från exempelvis Wes Craven då han fått se sitt original behandlas som skräp på golvet.

Tempot i filmen är ganska lågt med långa klipp, vilket känns bra.
Hade den varit rappare och med snabbare klipp tror jag den hade tappat mycket och blivit pajig.
Men nu är tempot bra, och miljöerna passar bra in i tempot på filmen.
Har ju redan hyllat Woods insats, men passar på igen.
Är inte hur vi är vana att se honom, och det är ett bra tecken på en bra skådespelare.
Att kunna spela olika roller övertygande, och nu kan han bocka av psykiskt sjuk mördare på listan, för han är både bra och trovärdig.
Man känner som jag sagt med honom, för där inne någonstans förstår man ju att han inte vill göra det han gör, men måste.

Jag har bitit ett ordentligt bett i det sura äpplet nu, i och med mitt första  utbrott när Maniac-remake kom på tal.
Fick revidera det när eftertexterna började rulla och jag satt där med ett lätt flin på läpparna.
Man hade äntligen fått se en ny remake göra originalet rättvisa.
Säger inte att den är bättre eller lika bra, men den nosar där uppe och det känns bra.
Elijah Wood är övertygande och förtjänar all heder för att våga axla giganten Spinell i dennes kanske mest ikoniska roll.
Greppet med P.O.V fungerar, och den allmänna stämningen i filmen är sådär obehaglig som man vill ha den.
Hade gärna sett att de skippat dataeffekterna, men överlag inget som stör nämnvärt när resten funkar.
Klippningen och utseendet på filmen är stundtals riktigt febrigt och fungerar bra filmen igenom.
Filmens klimax är jobbigt på riktigt, och knyter ihop säcken riktigt bra.
Resan in i en psykotiskt sjuk människa sett genom dennes egna ögon... mycket bra!
Jag får ta tillbaka att alla remakes är värdelösa, för Maniac 2012 är en riktigt bra film, även om jag helst sett den med en annan titel.
Väl värd att se, och till och med se flera gånger.
Hatten av, Elijah Wood.

Superman

Det är Sveriges nationaldag när jag börjar skriva detta, och det talas vitt och brett om "hjältar" i media.
Är det inte någon som ingripit i vardagen för en medmänniska så är det en klackspark i målet på en fotbollsmatch.
Detta fick mig osökt att tänka på en mina främsta hjältar, som följt med mig genom livet.
När jag var runt 6-7 år gammal hade jag en videokassett (Alla ynglingar får googla vad det är).
Nästan omgående blev den riktigt välspelad, sådär så den frasade lite när man tryckte på play och bilden hoppade.
Kommer inte ihåg om filmen gick på tv eller om någon jag kände hade gjort sig omaket, som det ju faktiskt var, att kopiera filmer på den tiden.
Koppla ihop två videoapparater med speciella sladdar, sen trycka play på den ena och record på den andra.
Sen fick man gott sitta där medan banden rullade på, och hålla tummarna att inget av dem började krusa sig eller gå av.
Vissa saker har onekligen blivit smidigare med tiden.

På mitt band var det en låt med ett av mina favoritband (A-Ha) först och sedan kom Superman II (R. Lester 1980).
Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag såg denna kassett, om och om igen.
Fick en tröja i samma veva, kommer inte ihåg vad mer som stod på den, men mitt på tröjan stod det Zod.
Zod var den onde ledaren i Superman II, för den trio som kom till jorden för att att göra livet surt för människorna, och Superman i synnerhet.
Han spelades utmärkt av Terence Stamp, och fick mig peppad att bara bära svarta kläder.
Jag var så ruskigt nöjd med den där tröjan och hade den på mig jämt och ständigt.
Ingen annan av mina kompisar hade sett Superman II, men när jag väl fick den där kassetten såg vi den jämt.
Att jag inte ägde Superman - The Movie (R. Donner 1978) gjorde inte så mycket.
Man var inte så brydd om det just då, för tvåan var ju så bra i sig.
Efter något år av att ha nött tvåan fick jag till sist tag i Superman och efter ett tag också Superman III (R. Lester 1983).
Richard Pryor hade genom de filmer han gjorde tillsammans med Gene Wilder blivit något av en favorit, så treans sammanförande av de två världarna var ju mycket välkommet.

Dessutom kom min noja inför robotar inte ifrån Terminator (J. Cameron 1984) utan ifrån just Superman III, och till viss del även av den mekaniska rösten på vakten i början på Superman II.
En av scenerna i slutet av del III dröjde det länge innan jag kunde se utan att rysa i hela kroppen.
Superman III var överlag elakare och mörkare än de två innan, i och med att Stålmannen blir ond under en del av filmen och just nämnda scen mot slutet.
Helkroppsryset är borta, men känner ett obehag än idag när jag vet att scenen är på väg.
Gång på gång såg jag dessa tre filmer, och lyckan var ju total när jag på det lokala Konsum hittade Superman IV - The Quest For Peace (S.J Furie 1987).
Glad i hågen lyckades jag få mina päron att hyra den åt mig en fredag.
Tyvärr var lyckan inte lika stor efteråt, för det var inte lika bra.
Visst, Gene Hackman var tillbaka som Lex Luthor, som förmodligen är den absolut bästa skurk någonsin, men storyn var tunn och hela utförandet kändes lite taffligt.
Som när de måste få ur sig en uppföljare, trots att det liksom inte behövs.
Minns att jag var väldigt besviken, och den egentligen största behållningen var att någon i filmen spelade Nintendo.
Tyvärr blev det ju Christopher Reeves sista framträdande som Stålmannen också.
Intresset för fortsättning på filmserien var lågt efter del fyra, och det höll ju i sig.
När man på imdb.com läser om Superman IV förstår man ju att en femte del var i stort sett omöjlig hur som helst.
Filmens försök till att engagera sig i någon slags reell politik blir krystad, och känns inte trovärdig.
Stålmannen ska ju stå upp för sitt ideal och rättvisan, men jag skulle ju helst sett att de lämnade "verkligheten" utanför.
Såg om del fyra alldeles nyligen, och det är samma känsla idag.
En onödig uppföljare med det mesta av det där som gjorde filmerna innan magiska borta eller förvanskat.

1993 kom tv-serien Lois & Clark - The New Adventures Of Superman, men det var inte det samma.
En stunds underhållning kunde jag väl erkänna att det var, men det var inte i samma kaliber.
Det var luckor, plotholes och ändringar från den filmserie jag växt upp med, och det var ju inte Christopher Reeves.
Dessutom var det lite fånigt Lois och Clark emellan och mer humor inblandat, vilket det inte var i filmerna.
Men, i ärlighetens namn var Lois & Clark iallafall sevärt till skillnad från den totalostiga serien Smallville (2001).
Jag återvände dock med jämna mellanrum till filmerna.
Men det blev allt mer sällan tyvärr, och känns ibland som om jag glömde bort min hjälte Stålmannen.
Vilket resten av världen också verkade göra, det kom andra superhjältefilmer och mannen av stål från Krypton hamnade i skymundan.
Batman från 1989 (T.Burton) överskuggade Stålmannen med sin mycket mörkare framtoning och extrema franschise.
Även Spider-Man (S. Raimi 2002) gjorde att Stålmannen föll i glömska för många.
Jag tyckte aldrig Spider-Man eller The Hulk (A. Lee 2003), de kändes luftiga och plastiga och dataeffekterna gjorde mig irriterad.
Jag uppskattade Batman-filmerna, men inte i samma skala som jag uppskattat Superman, och då speciellt del två.

2006 återvände Stålmannen till jorden igen efter att ha varit borta från jorden i ett antal år.
Filmskaparen förklarade ganska bra varför vi inte sett till honom på så länge.
Superman Returns (B. Singer 2006) fick mig att återigen återvända till min barndoms mantelprydda hjälte.
Kevin Spacey axlar Gene Hackman bra som Lex Luthor, och även om filmen inte är i samma nivå som de gamla så är den ändå värd att se enligt mig.
Visst, den är ingen odödlig klassiker för egen del, men klart sevärd.
Brandon Routh är inte Christopher Reeve, men han gör rollen helt okej.
Men vi slipper se ett romantiskt dravel eller meningslös tonårsångest, vi får istället se en superhjälte fylld av kval och en mänsklig sida.
Plus frågor från omgivningen och vetskapen om att tiden inte stått stilla medan han varit borta.

När jag ser filmerna idag känns det som att samspelet mellan Reeve och Margot Kidder är genuint, likaså mellan Reeve och Hackman.
Det främsta samspelet är dock i min bok mellan Ned Beatty och Gene Hackman, perfekt!
Det känns som ett bra val av skådespelare, som färgar av sig på tv-rutan.
Att de allihop verkade trivas i varandras sällskap.
Överlag tycker jag att skådespeleriet är bra, för ska man vara ärlig brukar de ju kunna halta lite i filmer som dessa.
Det tråkiga är när man läser att stämningen inte var så god under inspelningen av del fyra.
Jag blir alltid varm i kroppen av att höra ledmotivet, som till denna dag är oslagbart på hjälteskalan.
Plus att jag förstår nu att Sarah Douglas i rollen som Ursa nog egentligen var min första "filmcrush".
Lika snygg i filmen idag som då, plus en av de hårdaste kvinnorna man sett på film.

Det är en våg av nostalgi som sköljer över mig varje gång jag laddar spelaren med filmerna.
När jag skriver fortsättningen på detta har jag Superman II på i bakgrunden, för att peppa mig extra.
När jag besökte Paris var det första jag sa vid Eiffeltornet att "här flög Stålmannen och räddade Lois Lane".
Samma sak när jag 2001 besökte Niagarafallen, jag försökte då hitta hotellet där Lois och Clark bor, och även där barnet ramlar över kanten.
Var mäktig upplevelse att ha sett själva fallen, men nästan ännu mer att vara på samma plats som Stålmannen!
Tror att hotellet var ombyggt för jag kunde inte hitta det tyvärr.
Livet som filmnörd blev så otroligt tydligt när man stod där och tittade ut över kanten.
Är ju en konstant sak att göra när man är ute och reser, att hitta filmplatser.
Alla resmål blir lite extra intressanta då, kanske inte för mitt resesällskap alla gånger, men för egen del är det viktigt.

Köpte boxen med alla filmerna i för några år sedan, där också det finns med dokumentärer om Stålmannen.
En riktigt bra dvd-box, och som jag nämnt redan, alltid en rejäl nostalgitripp när jag ser filmerna.
Extra plus för dokumentärerna som ger ytterligare djup i hela historien runt karaktären, serierna och filmerna.
För några dagar sedan såg jag trailern för den kommande Man Of Steel (Z. Snyder 2013) och blev inte alls imponerad.
Känns som om den försöker leva på enbart specialeffekter, och jag blev provocerad.
Jag är ju som bekant emot remakes och "reboots" av klassiska filmer, och denna är inget undantag.
Plus att den nya General Zod ser bara fånig ut, inte elak som Terence Stamp utan bara fånig.
Jag hoppas att den inte ska fläcka ner filmerna med Christopher Reeve, eller att folk av idag glömmer bort dessa filmer när deras törst för specialeffekter är så stor.
Är skönt att kunna återvända till det trygga och vana, och slippa det nya lull-lullet.
Stålmannen kommer alltid, tillsammans med He-Man, vara den där barndomens hjälte jag återvänder till.
Därför hade jag något av en sorgens dag tionde oktober 2004, då Christopher Reeve avled.
Han var ingen favoritskådis som gjorde mängder av bra filmer, han var Stålmannen.

Som jag nämnt flera gånger så är Stålmannen det där fyrtornet som leder mig hem när dimman av dåliga nya filmer är för tät.
Det är fortfarande en fröjd att se Christopher Reeve, Margot Kidder, Terence Stamp, Ned Beatty och de andra ge liv åt karaktärerna.
Det är trettio år sedan Superman III och den sista riktigt bra Stålmannen-filmen kom.
För mig är det värt att fira.
Att fira en barndomshjälte, som gett mig mycket nöje och fortsätter ge mig nöje.
Tack Jerry Siegel och Joe Shuster för att ni skapade den figur som genom Christopher Reeve blev en hjälte för mig som liten pilt.
Christopher Reeve 1952 - 2004.

Baghead

Title: Baghead
Year: 2008
Dir: Jay & Mark Duplass
Review:M Original
****

I de moderna tiderna med Netflix, viaplay och andra liknande sidor trängs filmer och tv-serier om utrymmet.
Ibland hittar man guldkorn, återfinner en gammal bekant eller helt enkelt upptäcker något nytt.
Under en sjukdag ramlade jag över Baghead på en av dessa sidor jag skrivit upp mig på.
Postern såg lovande ut, och jag är ju en erkänd slasher-fantast.
Därför tänkte jag, i min sjuksäng, att jag skulle se om bröderna Duplass kunde kittla min våldsnerv med något gött.
Självklart var det redan efter några minuter, att någon ny Halloween eller Friday The 13th var det ju inte tal om.

Historien är bekant, då fyra personer ska åka till en stuga på någon slags uppdrag.
I detta fall för att skriva på ett filmmanus, efter att ha sett en indiefilm på biograf (självklart med frontal male nudity och bröstscen).
Väl framme börjar de pilla på ett filmmanus, självfallet är det lite spänning emellan karaktärerna med, som sig bör.
Vid pillandet med manus kommer frågan vad som skulle vara det otäckaste någonsin, och svaret är "en person med en påse på huvudet".
Manuset börjar då kretsa kring att göra en skräckfilm, och vad sker då samtidigt?
Jo, minsann... en person införd just en påse på huvudet börjar dyka upp lite här och där
Spänningen, skräcken, terrorn.... nej, inte direkt.
Självfallet ska filmen försöka ha en "twist" också, som faller så platt att det är plågsamt.

Ända sedan The Blair Witch Project (1999) har ju den skakiga kameran mer och mer tagit över skräckfilmen.
I vissa fall, som exempelvis den nyss nämnda och klassikern Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) funkar det utmärkt och gör filmen ännu mer nervig och sann.
I många, många andra fall är det helt meningslöst och förstör bara vad som kanske, kanske kunde blivit en stunds underhållning.
Fallet Baghead hör till den senare kategorin.
Visst, det handlar inte om den allt mer urvattnade genren film där någon i sällskapet filmar.
I den genren är det nog egentligen bara Cloverfield (M. Reeves 2008) och V/H/S (2012) som är starka nog att klara de filmen igenom.
Men i Baghead handlar det mer om att kameran rent allmänt är skakig, det görs dåliga zoomningar och den känns som att den är klippt av någons tänder.
En steadycam hade varit på sin plats, för detta är varken bra eller "konstnärligt".

Manuset är ruskigt tunt och skådespeleriet under all kritik.
Ibland får jag känslan av vår kära Tommy Wiseau från pajeposet The Room (2003) kanske gett en och annan i filmen lite pointers till hur de ska skådespela.
Det är lätt alkoholpåverkat hela tiden, och känns rökigt, och då inte på ett klassiskt skräcksnitt, utan mer att skådespelarna spelat in rökta och salongs.
Alltså inget vidare skärpt intryck på någon av dem, och kanske allra minst på Greta Gerwig som verkar ha rökt jazz innan varje tagning.

Filmen är en sörja av dåligt skådespeleri, taskigt manus och noll och inga skrämselfaktorer någonstans.
Alltså ingenting av det som gör en bra slasher, eller ja, Baghead är inte ens en slasher även om den har kallats det.
Den har också kallats komedi och drama, och nej... nej nej. 
Lökig lågbudget är snarare det jag skulle kalla den, helt utan den där sköna känslan man dyrkar med filmer gjorda på låg budget.
Ingen känsla och ingen kärlek bakom varken manus eller utförande.
Nej ni bröderna Duplass, är mer skrämd av den spindel som lurpassar på mig någonstans i tv-rummet.
Även måste jag ifrågasätta vem och vad som rökts på viaplays styrelsemöte för att godkänna denna stinker?
Kids, keep off drugs!

It's Only A Movie....

Ingen hemlighet att vi i True Originals gillar skräckfilmer, och ingen hemlighet att man då är under ständig utfrågning.
Just hemkommen från att ha sett Evil Dead (F.Alvarez 2013).
Efter recensionen i dagens lokala blaska kände jag att detta inlägg var nödvändigt.
I tidningen fick filmen ett + för att den enligt recensenten var misogyn och helt förkastlig, på ett moraliskt plan.
Att det enbart var kvinnorna i filmen som drabbades, av arvssynden.
Utan att vara en spoiler kan jag meddela att det inte någonstans i filmen nämns något om arvssynden eller ens om religion, iallafall inte om kristendomen.
Huruvida voodoo eller det de kallar "häxkonster" innehåller arvssynd låter jag dock vara osagt.
Detta fick mig att tänka, för det är inte första gången skräckgenren är i skottgluggen, och förmodligen inte sista heller.
Den verkligt sexistiska och fördummande genren "chic flicks" slipper detta konstanta bombardemang av kritik.
En genre som de facto mindregör kvinnor och gör narr av de som vill kämpa sig ifrån "lyckofällan" där kärlek och framgång är måsten för att leva ett fullgott liv.
Vare sig det rör sig om religiösa knäppskallar, politiskt motiverade, skitnödiga recensenter eller rena filmhatare har det varit otaliga gånger jag har fått försvara min filmsmak, av olika anledningar.
Ofta rör det att de inte förstår min smak, vilket jag kan respektera för alla gillar ju inte samma saker.
Men ibland har det rört vad folk anser vara politiken i filmerna, eller har bestämt är politiken.

Jag personligen ser inte alla filmer som en reflektion av skaparens åsikter, mer fantasier och då inte några fantasier som vill levas ut genom något annat forum än film.
Samma sak gäller böcker, konst eller texter när man gör musik.
Jag målar och ritar väldigt ofta, och ibland väldigt underliga saker som jag plockar fram ur fantasin.
Fantasi är en av de finaste egenskaper människan har, och den ska näras.
Surrealisterna gjorde underbar konst på att plocka fram det underligaste ur tankeverksamheten och drömvärlden.
Ibland kan fantasier vara våldsamma eller underliga, men fantasier skadar ingen och är inget annat än fantasier.
Det som skadar är människorna som inte kan se skillnad på fantasi och verklighet.
I den kategorin faller de människor in som tror att enbart för man ser våld på film så blir man en våldsam människa.
Eller de som tror att de som ser mycket på skräckfilm skulle bli sexuella galningar eller våldsverkare.
Detta motiveras ofta med den filmgenre som kallas "tortyrporr", ett uttryck jag avskyr, som kommit upp de senaste åren.
Porr som i pornografi, "med syfte att väcka lust".
Ställer mig extremt tveksam till att människor blir sexuellt upphetsade av att se exempelvis Hostel (E. Roth 2005), förutom möjligen om de tycker någon i filmen ser väldigt bra ut.
Har aldrig hört en regissör av skräck säga att filmerna ska tjäna som material för sexuell upphetsning.
Det som skräckfilmer borde göra är ju att avskräcka från upphetsning, för vad händer med de som ligger?
Just det, de dör.
Moraliserande? Troligen inte, men man kan ju tolka det så om man är inne på spåret att filmer har någon slags gömd agenda.
Snarare rör det sig om att de ska fungera som underhållning, för att kittla våra sinnen med en trygg rädsla.
Som att åka berg och dal-bana fast utan möjligheten att hela vagnen släpper en rakt ner i backen.
Människor gillar att känna pulsen öka, och vissa av oss finner denna pulshöjning i film.
Att filmvärlden skulle ha ett samhälleligt ansvar, att uppfostra oss till goda medborgare har jag aldrig trott på.
Trots att film är en enorm del av mitt liv lever jag ändå med devisen vi alla känner igen så väl:
"It's only a movie".
Blir man så pass influerad av film att man går över en rimlig gräns, eller gör något skadligt mot någon annan har man problem redan innan man tryckt play på fjärrkontrollen.
De personer med dessa bekymmer skulle kunna triggas av precis vad som helst.
De människorna behöver professionell hjälp. 
Filmmediet kan inte klandras för våldet, det är andra saker som skapar våldet som är långt viktigare att ta itu med än att försöka censurera filmer eller konst.
Sedan har vi ju faktiskt den fria viljan att välja bort att se saker man inte tycker om eller känner en avsmak inför.
Jag undviker gärna tv-program där barn och djur far illa, eller där det visas från sjukhus.
Jag mår dåligt av det och väljer således att inte titta på det.
Precis som jag väljer att inte lyssna på musikradio, eller läsa vissa sorters böcker.
Vi kan värja oss från det som visas på tv i mångt och mycket.
Att samma diskussion inte tillnärmelsevis lika mycket förs om exempelvis reklam är helt oförståeligt.
Reklam kan vi inte värja oss emot eftersom den är överallt, och den måste väl ändå anses mer skadlig än skräckfilm?
Är ju ingen som säljer oss synen att vi ska klä oss i hockeymask och stympa flummare som ligger i skogen.
Däremot pådyvlas vi från dag ett att man ska vara pinnsmal, lycklig hela tiden, leva i lycklig tvåsamhet, ha det allra dyraste.. och den som faller utanför denna ram är inte en "bra medborgare" och en misslyckad människa. 
Man är inte lycklig om man inte är som de där personerna i reklamerna.

Skräckfilm är inte för alla, men att kalla genren misogyn och att vi som ser på filmerna som män är potentiella våldtäktsmän och våldsivrare och som kvinnor missledda självhatare är inte bara fruktansvärt provocerande utan också direkt felaktigt och ledsamt.
Det rör en extrem form av underhållning, vare sig du förstår att det är underhållande eller inte.
Det finns ingen vetenskaplig undersökning som visar att män som ser skräckfilm skulle vara mer våldsamma eller överrepresenterade bland våldtäktsmän än de som inte sett en droppe blod på film i hela sitt liv.
Ofta läser man dock att kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld finner styrka i filmer där kvinnor slår tillbaka mot förövarna.
Som svar på ett blogginlägg på internet om den syn jag diskuterar här skrev flera kvinnor att de funnit styrka i exempelvis I Spit On Your Grave (M. Zarchi 1978).
En film där en kvinna utsätts för en lång och utdragen våldtäkt och sedan hämnas.
Filmerna i genren rape & revenge har kallats den mest feministiska filmgenre som existerar av vissa och instruktionsfilmer för våldäktsmän av andra.
Dessa kvinnor möttes av en enorm misstro och dessutom av rena nedtryckningar för att de såg filmerna som kraftgivande.
Enligt flera andra skribenter på inlägget var dessa kvinnor lurade, av samhället och av män, till att tro att de fann styrka i filmerna.
Inte nog med att de blivit utsatta för det vidrigaste som kan ske en människa, utan de blir ifrågasatte och nedtryckta i efterhand också.
Ett beteende som alltid är vidrigt och helt jävla fruktansvärt.
All heder till dessa kvinnor som kämpar för ett normalt liv, och hittar de styrka i våldsamma filmer är det väl bara bra?
Ser dessa motståndare och nedtryckare hellre att de kuvas av våldtäktsmännen och förstörs som individer?
Låter inte som frihet i mina öron, utan mer som den moralpanik som drabbade England med Video Nasties-listan och efter Studio S på 80-talet i Sverige.
Bilden längst upp i detta inlägg är ifrån filmen Thriller - En grym Film (B.A Vibenius 1973) där Christina Lindberg slår tillbaka mot sina förövare.
Minnas ska vi också, när en diskussion som denna förs, att i många filmer är kvinnorna hjältar, den som överlistar mördaren och överlever blodbadet.
Eller som i I Spit On Your Grave eller Thriller, där de kämpar sig tillbaka och förgör de som försökte förgöra dem.
En lärare jag hade i en genuskurs på universitetet sade att hon tyckte rape & revenge var den mest feministiska filmgenre som existerade och rekommenderade alla kvinnorna i klassen att se någon av de filmerna.
Var hon också bara lurad?

Jag har levt hela mitt liv med film, och mina politiska övertygelser och hur jag som man ser på kvinnor har inte formats utifrån någon film..
De politiska åsikter jag har kommer från omvärlden, från min familj och mina vänner, och från en viss andel ifrån böcker och musik, men inget kommer ifrån skräckfilmer.
Visst, det finns spår av politik från diverse regissörer och skådespelare där inne, men det är personligt och behöver kanske inte alltid ha smittats av sig i filmerna de gjort.
Det som det jag har tagit med mig dock är möjligheten att nära mina fantasier, hålla min kreativitet igång.
De människor jag känner som är mest nersyltade i våldsamma filmer, är de lugnaste människorna, som dessutom räds våld i det riktiga livet.
De som ser skillnaden mellan det vidriga våld vi ser i samhället och de effekter som är våldet på bioduken eller i tv-rutan.
Män och kvinnor med vad som kan anses vara "sunda värderingar", men med en filmsmak som är extrem och provocerande för många.
Därefter döms de också, som kvinnofientliga, lurade, sämre människor som onanerar sig galna till våld.
Filmer skapar inte oreda, våld och en dålig syn på sina medmänniskor.
Vi måste veta var vi ska lysa våra lyktor i samhället för att komma åt problemen, och filmer är inte där vi ska lysa.
Jag har alltid avskytt censur, och anser att reklamen vi tvingas se varje dag skadar mer än vad filmer någonsin kan göra.
Vi har inte valt att se reklamen, däremot väljer vi att se en skräckfilm på bio eller tv.
Reklamen kan vi inte värja oss emot, däremot att kunna gå hela livet igenom utan att ha sett en enda skräckfilm är enkelt.
Skräckfilmer letar vi upp medan reklamen letar upp oss i varje steg vi tar i livet.
Skräckfilmer är fantasier, som inte är menade att reflektera regissörens hemligaste önskningar, eller att fördärva unga och göra dom till galningar.
Reklamen vi ser varje dag är retuscherade bilder menade att föreställa en verklighet få kan leva upp till.
Ser du skillnaden?

Keep repeating, 
it's only a movie...
Only a movie...
Only a movie... 

Halloween: 25 Years Of Terror

Title: Halloween: 25 Years Of Terror
Year: 2006
Dir: Stefan Hutchinson
Review: M Original
****

Smäller till med ännu en dokumentär om en seglivad filmserie.
Halloween (J. Carpenter 1978) är ett mästerverk och en milstolpe i skräckgenren.
Den filmen är en klassiker och den skapade själv en genre då den släpptes 1978.
Mången film har Halloween att tacka, och många skådespelare har Halloween att tacka för sina karriärer och framgångar.
Oavsett om det rör de direkt medverkande i filmen eller i någon av de efterföljande genrekamraterna.
Visst, Halloween-franchisen blev inte lika framgångsrik som A Nightmare On Elm Street eller Friday The 13th men Halloween hade ett annat trumfkort.
Michael Myers blev aldrig en pajaskaraktär i samma utsträckning som de andra mördarna.
Vi slapp rappa one-liners och dåligt smink ute i rymden.
Därmed inte sagt att serien höll något större intresse ju längre tiden gick.
Halloween är som sagt ett mästerverk, men uppföljarna är bleka skuggor av originalet.

I likhet med His Name Was Jason (D. Farrands 2009) är denna dokumentär inte uppdelad efter filmerna.
Det blir lite hoppigt ibland, men det stör inte så mycket att dokumentären blir lidande.
Sen är det ju som vanligt att man är mer intresserade av de bra delarna, och tyvärr spenderas lite väl mycket tid på de mindre bra delarna av Halloween-serien.
Rob Zombies version som låg i klipprummet när dokumentären kom ut diskuteras inte, däremot är Rob Zombie intervjuad.
Intressant är att höra om misstagen folk tyckte gjordes med filmserien, bland annat då med Halloween 3 (T.L Wallace 1982) som egentligen inte hade något gemensamt med serien förutom namnet.
På internet kan man läsa att det fanns en idé att göra en film varje år kallad Halloween, med ett halloween-tema.
Men att denna idé övergavs då del tre inte inbringade de pengar de önskat.
Likaså att Halloween: H2O (S. Miner 1998) av många borde anses vara den egentliga del 3.

Intervjuer görs med många olika personer inblandade i filmserien, men Jamie Lee Curtis är tyvärr bara med på arkivbilder.
Hade varit kul att höra henne prata om filmerna då hon var med från början, och var med och satte p, vilket man får tro, på originalserien.
Tyvärr är hon inte med, vilket är tråkigt då hon faktiskt har just Halloween att tacka sin karriär för.
De som intervjuas mestadels är ifrån uppföljarna, och man får se olika Q and A's.
Där är det också övervägande deltagande från uppföljarna.
Blir, kanske inte ska säga ointressant, men iallafall mindre intressant då uppföljarna inte är några höjdare.
Men, så blir det ju med liknande filmserier.

Halloween: 25 Years Of Terror är en bra dokumentär, dock inte en jättebra sådan tyvärr.
Man får lite ny info och de går igenom filmerna relativt grundligt.
Men det når inte ända fram, känns lite kort och lite för hoppigt.
Kan vara att jag jämför med More Brains! och Never Sleep Again, och att jämfört med dem faller ju de flesta liknande dokumentärer tyvärr ganska platt.
Dokumentären är intressant dock, och ska absolut inte ringaktas även om jag låter negativ.
Är man ett fan av Halloween och/eller uppföljarna är den helt klart sevärd.

Jim Henson

Jag har fåtalet hjältar i världen.
Men en som följt mig genom hela livet är Jim Henson.
Läste precis i tidningen att hans fru Jane Nebel Henson dött.
Hon var med och jobbade med Mupparna och Sesame Street.
Hon blev 78 år gammal.

När Jim Henson dog 1990 var han 53 år gammal.
I kölvattnet av det kom ett minnesprogram där Mupparna fick reda på att Henson dött.
Det är än idag något av det finaste och mest sorgliga jag sett på tv.
Jag växte upp med att se Fraggle Rock (1983) på tv, lyssna på skivan och läsa böckerna.
Tittade även på Sesame Street när det fanns den svenska varianten Svenska Sesam.
Favoriter som Ernie och Bert återfanns i det programmet, och även Kermit.
Kakmonstret levde ju ett underbart liv tyckte man då... och tycker nog fortfarande egentligen.
Mupparna var nog egentligen det sista jag upptäckte.

När dvd'n gjorde intåg i mitt hem började ju jakten på klassiker man såg som ung.
Nostalgivärdet är ju högt, men också att filmerna och serierna är bra och kvalitativa fortfarande.
Visst, vissa saker har ju inte åldrats väl.
Den Lilla Vampyren (1986) var ju en serie jag mindes som riktigt bra, men nu när den kom återutgiven på dvd var det ju rent plågsamt att se.
Men, Jim Hensons verk håller en hög kvalité och är fortfarande lika roligt att se.
The Muppet Movie (J. Frawley 1979) är en av mina favoritfilmer, och jag ser den med jämna mellanrum.
En slags allegori över Jim Hensons egen resa till där han var, och där han ville vara.
Jag brukar skygga lite för musikaldelar i film, men i The Muppet Movie är det klockrent.

I dvd-hyllan står inte mindre än 17 titlar med Mupparna, och jag hoppas på ännu fler.
Jim Henson var inblandad i att skapa figurer i Star Wars som jag dyrkat sen jag var 5 år gammal och såg det på tv första gången.
Jim Henson stod bakom The Storyteller (1988) som var en skräckblandad förtjusning att se som liten.
Turligen finns den på dvd nu också, så man kan njuta av det igen.
Överallt i saker jag dyrkar hittar jag spår av Jim Henson eller hans bolag, och hans arv som namnet för med sig.
Plus att jag i soffan har en Fozzie the bear och även Waldorf & Statler-figurer.
I fönstret står en Kermit, och i köket på fläktkåpan står den svenske kocken och kollar när man lagar mat.
Jim Henson är som sagt med mig lite överallt genom livet.

Det var något med Jim Henson som verkade så genomvänligt.
När man ser eller läser intervjuer med honom, när man hör honom prata om sitt arbete och liknande.
Han verkade tillfreds med där han var i livet, och att han gjorde människor glada.
Det är också därför det blir extra sorgligt att han dog så pass ung som han ändå var.
Man undrar ju alltid när människor dör för tidigt vad de skulle kunna gjort länge fram.
Jim Henson, John Candy, Micke Dubois... vad hade man kunnat få om de inte dött?
Det är en sorglig tanke på allt som världen gick miste om.

Jag har alltid tyckt om figurer och karaktärer, speciellt de med lite underliga utseenden.
Har alltid ritat sådana, och gör det fortfarande med stort nöje.
Kanske därför jag fastnade för Jim Hensons värld.
Där det annorlunda och lite konstiga är normalt och inget fel.
Att vara lite konstig är helt okej i Jim Hensons värld, och det är ju välkommet när man känt sig lite "konstig" gentemot folk i allmänhet.
Plus att var annars skulle man kunna se en groda, en gris och en björn umgås under avslappnade former?

Jag tror att Jim Henson skulle vara väldigt nöjd med sitt arv han lämnade efter sig.
Att Mupparna lever och frodas efter så många år och att det kommer nya filmer och serier.
Ricky Gervais talar sig varm om mupparna och ska medverka i en ny film som kommer 2014.
Youtube-klipp med Jim Hensons karaktärer har mängder med visningar och de dyker upp i populärkulturen titt som tätt.
Jim Henson är en ikon, och hans karaktärer han skapade är odödliga.
Sorgligt nog får han ju inte uppleva det själv, men han hann ju som tur var med att se några av sina verk bli stora.
Jag är evigt tacksam för Jim Hensons värld som han skapade, och figurerna jag växte upp med.
Avslutar detta inlägg med en video ifrån Jim Hensons begravning, tätt följt av en mer upplyftande sång från The Muppet Movie.
Tack Henson för allting.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy

Title: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy
Year: 2010
Dir: Daniel Farrands & Andrew Kasch
Review: M Original
****

Dokumentärer är ju en favorit hos oss i T.O-lägret.
Finns många filmdokumentärer, men få så genomgående som denna.
Never Sleep Again är lång, nästan 4 timmar, och har lagts ner oändligt mycket tid på märks.
Där vissa filmdokumentärer kan bli lite slätstrukna får vi här riktigt mycket material på lång tid.
Den känns i likhet med More Brains! (B. Philputt 2011) som om det är verkliga entusiaster som gjort den.
Människor som verkligen älskar filmen/filmerna.

Never Sleep Again går igenom hela filmfranchisen och även tv-serien.
Intervjuer med alla och envar som haft med filmerna att göra i stort sett.
Bakgrundshistorien till hur filmidén kom till, vem Freddy Krueger var och massa annat.
Med en del om varje film plus den kortlivade tv-serien, som jag för övrigt hyrde någon del av för många herrans år sedan.
Inget jag minns av handlingen, men var sjukt missnöjd med att inte Freddy var med så mycket.
Vilket verkar vara den allmänna uppfattningen hos de flesta.

Är också intressant att höra olika röster om hela franchisegrejen.
Alla är väl inte rakt igenom positiva till att det blev så många filmer som det blev.
Nu avhandlas turligen nog inte remaken från 2010 av Samuel Bayer.
För den är ett lågvattenmärke helt utan det som gjorde originalet så bra.
Wes Craven var inte varken nöjd eller intresserad av remaken enligt intervjuer på internet.
Är då skönt att det finns både bra och kompletta utgåvor med originalet tillgängligt.
Boxen med del 1-7 finns även på blu-ray för den som sysslar med sådant.

Känns överlag lite som att man stegat in i en återträff med en skolklass i dokumentären.
Det känns väldigt familjärt, och det avslöjas saker titt som tätt, inget supersnaskigt men väl intressant.
Det kanske roligaste är alla diskussioner runt A Nightmare On Elm Street 2: Freddy's Revenge (J. Sholder 1985).
Många saker blir aldrig som förr efter man sett Never Sleep Again, men det är bara positiva saker.
Extra bonus är att Heather Langenkamp är berättarrösten vilket bara bidrar till den familjära stämningen.

Film efter film granskas noga, det är inte alls vanligt när det kommer till sådana här dokumentärer.
Tyvärr, då det ger ett mer samlat intryck och man kan spetsa öronen lite extra då filmerna man tycker bäst om diskuteras.
Jag är exempelvis uppväxt med A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (C. Russell 1987) så mina hörselgångar vässades ju såklart när den och del ett avhandlades.
Sedan slappnade jag av lite mer under andra delars genomgång, och hade inte öronen på samma helspänn.

Oavsett om man som jag dyrkar hela, vissa delar eller ställer sig ljummet till serien så kan man inte förneka att arbetet bakom denna dokumentär är imponerande.
Är välarbetat, roligt, intressant och framförallt är det inte samma rapande av fakta som det brukar kunna bli med väldokumenterade filmserier som denna.
Jag menar, hur många gånger har vi inte hört om hur vissa filmer blivit till eller vad som inspirerade till vissa filmroller?
Är en frisk fläkt med ett riktigt epos till dokumentär där man faktiskt lär sig något nytt, och egentligen behöver ett par gånger koll för att få in allt.

Ett recept på en bra helg är ju att plöja alla delarna och sedan se dokumentären.
Ryktet säger att de arbetas på en lika ingående dokumentär om Friday The 13th-serien.
Man börjar dregla av bara tanken på det, så hoppas verkligen att det stämmer.
Hatten av för Never Sleep Again, ett otroligt arbete.

Death Wish

Title: Death Wish
Year: 1974
Dir: Michael Winner
Review: M Original
****

Jag ger er... världens kanske hårdaste film.
En klassiker i ordets rätta bemärkelse och en favorit i T.O-lägret.
70-talet var ju som bekant ett magiskt årtionde när det kom till film, kanske det bästa någonsin.
Film efter film som är tidlösa klassiker kom, och de ena bättre än den andra.
Man fick snutfilmer, skräckfilmer, komedier, thrillers och allt där emellan.
Ett riktigt bra årtionde för film helt enkelt.
Där i den långa listan filmer återfinns Death Wish, och den har en hög placering, riktigt hög.

Charles Bronson spelar Paul Kersey, en lugn och fredlig arkitekt med fru och barn.
En dag så blir hans fru och dotter överfallna i hemmet av tre personer, däribland en ung Jeff Goldblum.
Det är en riktigt grov scen, och våldet känns väldigt äkta.
Pauls fru Joanna (Hope Lange) dör av sina skador och dottern Carol (Kathleen Tolan) blir katatonisk.
Polisen har lite hopp om att hitta förövarna.
När Paul åker på en tjänsteresa till Arizona ändras hans tillvaro ytterligare.
Han bestämmer sig för att slå tillbaka mot de som härjar fritt på New Yorks gator.

Death Wish är precis som många andra av de liknande filmerna från 70-talet väldigt ärlig i sitt våld.
Det är inga segdragna scener där folk tål stryk i timmar och sedan ställer sig upp.
Här blöder man, går i backen och skadas ordentligt, och det gör filmen ännu bättre.
Miljöerna är skitiga och ljuden känns autentiska.
Det känns inte tillrättalagt som det gör allt för ofta i dagens filmer.
Precis som i Taxi Driver (M. Scorsese 1976) är New York inte flashigt och vackert, utan skitigt och våldsamt.
Man vill bara rulla in en näve mynt i en socka och gå loss.

Charles Bronson gör verkligen rollen rättvisa också.
Man tror på hans rolltolkning, och de som kritiserat Bronson för hans lite "stela" spelsätt motsäger jag mig direkt.
Han funkar utmärkt som den lågmälde Kersey, en vanlig man som får sin vardag vänd upp och ner.
Inget överspel eller pajigt sentimentala scener, trots att det mycket väl skulle kunnat bli sådana saker i en film med detta tema.
Under 70-talet kom ju en rad hämndfilmer och det är ganska konstant att man slipper det drypande sentimentala i dessa filmer.
Det är mer avskalat och hårt, och inte ens smäktande musik gör intrång i scenerna.

Death Wish fick en rad uppföljare, där ingen når samma höjd som originalet.
Det blev mer rak action av det, utan det där extra som första filmen har.
De är sevärda för underhållningen, men är absolut inte samma klassikerkaliber på.
Var även prat om en remake, är någon förvånad?
Har extremt svårt att se motivet till en remake, och vem ska kunna matcha Bronson?
När filmer är så hårt förankrade med en speciell skådespelare torde en remake vara förbjudet.
Speciellt då det rör sig om guldfilmer som Death Wish.
Se bara på hur det gick för remaken av Psycho (G. Van Sant 1998), en totalt meningslös nyinspelning av en film som inte behöver göras om.
Låt oss slippa sen Hollywood pissa ner en av världens hårdaste filmer.

Filmkuriosa är att Christopher Guest som vi känner från This Is Spinal Tap (R. Reiner 1984) gör sin första filmroll i Death Wish.
Att en skådespelare och regissör av hans magnitud gör sin första roll i denna guldklimp känns helt rimligt.
Cirkeln sluten så att säga.

Det är sällan eller aldrig man ser filmer som Death Wish längre.
Det är tyvärr ett utdöende släkte.
Filmer som är hårdkokta, ärliga och råa utan att bli flamsiga eller för flashiga.
Det är återigen då tur att någon gör kulturgärningen att släppa dessa filmer på DVD.
Ett Death Wish-maraton lite då och då är precis vad man behöver.
Plus att slutscenen i Death Wish är det absolut bästa som någonsin gjort.
Charles Bronson - R.I.P

Charles Bukowski

"This is a work of fiction dedicated to nobody"

Boktipsen har inte haglat på den här bloggen direkt.
Kanske inte så underligt då det är filmen vi brinner för, men någon gång ska ju vara den första.
Då faller lotten självklart på Charles Bukowski.
För många år sedan fick jag tipset att läsa Bukowski med orden "du kommer nog gilla honom".
Jag hade sett Barfly (B. Schroeder 1987) några år tidigare, men inte snappat upp att Bukowski skrivit manuset.
På biblioteket lånade jag Hollywood (1989) som är den sista i raden av böcker om Bukowskis alter-ego Henry Chinaski.
Den berättar historien om då Bukowski/Chinaski skrev manuset till just filmen Barfly.
På ett humorfyllt sätt, och med alla våndor som ett manusskrivande innebär får vi följa Chinaski när han får bekanta sig med Hollywood och filmindustrin.
Lånade även ett vältummat exemplar av En Snuskgubbes Anteckningar (1969).

Under en resa till England sprang jag på ett exemplar av Post Office (1971), och nu var det ju på originalspråk med.
För Bukowski gör sig, som sig bör, bäst på engelska.
Översättningarna gör inte flytet i texterna eller språket rättvisa.
Det blev en helt ny upplevelse att läsa Bukowski efter det.
Började läsa Post Office på flyget hem.
Livet blev aldrig det samma efter det.

Bukowskis sätt att skriva är enkelt, ibland nästan banalt, men otroligt träffsäkert.
Han beskriver verkligheten runt omkring sig utan att försköna någon eller sig själv det minsta.
Det är svinigt beteende, våld, sex, fyllor, horor, sorg, glädje, kvinnor, män, jobb, kärlek, hat, livet och döden på dess mest sanna nivå, och allt ackompanjerat av klassisk musik och skrivmaskinsknatter.
Allt skrivet i korta kapitel, utan onödiga omskrivningar eller fina ord.
Bara rakt på sak, utan att ändra det som händer på vägen, oavsett hur det får honom själv att se ut.

Chinaski-novellerna är allihop riktigt bra, och bör läsas i ordningen av Chinaskis ålder istället för i utkomstår som jag började med att göra.
Detta ger ju självfallet en bättre historia då den håller ihop bättre än om man hoppar.
Bokserien är då som följer: Ham On Rye (1982) - Factotum (1975) - Post Office (1971) - Women (1978) - Hollywood (1989).
Det har också släpps en lång rad poesi och novellsamlingar, där de mest kända är Love Is A Dog From Hell (1978) och Hot Water Music (1983).
Han läst väldigt sparsamt med poesi, men novellerna är bra.

De kritiska röster som höjts mot Bukowski, både om hans person och hans verk, rör oftast hans hyllande av det "sluskiga" liv han levde och hans framställning av kvinnor.
Jag ser det mest som att han beskriver sin omgivning precis som den är, och blottar sina egna åkommor och brister samtidigt som han beskriver andras.
Han sopar inte under mattan att han var ett fyllo, och ibland ett våldsamt sådant som kunde både slå sina kvinnor och få stryk av de samma.
Att han var en slusk som var arbetslös långa tider, eller helt sonika struntade i jobben han fick.
Han gav de där människorna man ser utslagna lite överallt en röst på något sätt.
Sen är hans böcker stundtals väldigt roliga också mitt i all misär.
Men de kanske också vara väldigt rörande, och Bukowski är inte bara en gris.
Han är också varm och bryr sig, vilket är väldigt tydligt i en av böckerna då en kvinna han känner dör.

Charles Bukowski och Jonas Gardell är de två författare jag har fått ut mest av att läsa.
Mest för de lyckas beskriva situationer som man kan känna igen sig i, eller känslor man känner igen sig i.
De lyckas båda två förklara situationer på enkla, raka sätt som träffar rätt direkt.
Även om Chinaski skiljer sig milsvida från mig personligen känner man för honom på något sätt.

Den sista novellen Bukowski skrev (Pulp, 1994) skrevs kort innan han dog och var hans terapi för att handskas med vetskapen om att han skulle dö.
Den innehåller en del tunga partier, skrivna för att passa in i den miljö som boken utspelar sig i.
Pulp är tillägnad "all bad writing" i förordet, men tillhör något av det starkare jag läst för att vara ärlig.
Speciellt då man vet i vilket skick Bukowski var när han skrev den.
Chinaski gör ett snabbt gästspel i Pulp, som om Bukowski ville att han skulle säga adjö han också.
Charles Bukowski dog 9:e mars 1994, och han blev 73 år gammal.

Jag återvänder ofta till Bukowskis böcker, de blir inte gamla och historierna är fascinerande även om jag läst dem flera gånger om.
Chinaskis äventyr i Los Angeles och hans resor i USA, alltid lika gripande, roliga, irriterande och välskrivna i all sin enkelhet.
Nicky Belanes uppdrag på uppdrag av Lady Death i Pulp.
Jag valde att tatuera in ett citat ifrån Women på min högerarm, och min e-mailadress är tagen ifrån Pulp.
Bukowski gav mig läsglädjen tillbaka jag hade som yngre, och jag är tacksam för tipset att läsa honom, vem det nu var som tipsade mig.

and to think, after I'm gone,
there will be more days for others, other days,
other nights.
dogs walking, trees shaking in
the wind.

I won't be leaving much.
something to read maybe.

Hellbound: Hellraiser II

Title: Hellbound: Hellraiser II

Year: 1988

Dir: Tony Randall

Review: M Original

****

I vad som kom att bli en uttjatad och låndragen filmfranchise glömmer man tyvärr bort det bra ibland.

Det bra liksom drunknar i det dåliga.

Även att i den uppsjö av nya genomusla, omrapade och tråkiga skräckfilmer ha en trygg punkt att återvända till känns bra, och där finns Hellraiser II som ett fyrtorn.

Första gången jag såg del två var det i ett sönderklippt skick, så storyn blev enormt lidande av det.
Man fick noll och inga effekter i stort sett, och det är ju lite det man vill åt när man ser liknande filmer.
Men det är ett bekymmer vi slipper i dessa dagar som tur är.
Lite som när man fick se City Of The Living Dead (L. Fulci 1980) oklippt första gången.

Det blev en helt annan film, som höll ihop på ett sätt som den klippta versionen inte gjorde.

Fakta är att när jag första gången såg Hellraiser II inte tyckte den var särskilt bra.

Vi återser här Ashley Laurence i rollen som Kirsty Cotton ifrån Hellraiser (C. Barker 1987).

Nu inspärrad på ett mentalsjukhus eftersom att ingen tror på hennes berättelser om incidenterna i första filmen och antar henne vara galen.
Självfallet blir det problem då chefen på sjukhuset har en förkärlek för det ockulta.
I en av skräckfilmens kanske elakaste scener lyckas Dr Phillip Channard (Kenneth Cranham) få Julia Cotton (Clare Higgins) från Hellraiser att återvända.
Sedan börjar en resa rakt in i helvetet, på ett ganska surrealistiskt sätt.

Där effekterna haltade i film nummer ett är det fortfarande lite styltigt i del två, det gäller då ljuseffekterna.

Men det glömmer man snabbt när man fokuserar på de andra effekterna och sminkningen.

Det är ruskigt rått och elakt i denna film, och som nämnt innan är förspelet till Julias återkomst något av det elakaste som gjorts.

Överlag känns Hellraiser II elakare än den första filmen, och oftast funkar det väldigt bra.

Vissa meningar av Dr Channard ligger nära one-liners och känns ibland malplacerade tyvärr.
Men på det stora hela är det inget som stör något nämnvärt.

Det blir tydligare i uppföljarna att de verkar för att få Pinhead och andra till mer av one-liners karaktärer till och från och då blir det riktigt illa.

Som nämnt är effekterna och sminket effektivt i Hellraiser II.
Cenobiterna ser bra ut, och miljöerna funkar mestadels bra för att få stämningen.
Vissa av ljuseffekterna har inte riktigt åldrats med stil vilket drar ner helhetsintrycket.

Men det är som jag redan sagt inget som drar ner helhetsintrycket något extremt.

Del ett och två har ett samband som gör att de två är de mest intressanta, och egentligen de enda man behöver se.
Uppföljarna har i vissa fall intressanta delar, men där man exempelvis blir intresserad av historien om "lådan" i Hellraiser 4: Bloodline (K. Yagher 1996) blir man lika snabbt ointresserad då det blir någon slags rymdhistoria av det.

Minns att jag tyckte Hellraiser III: Hell On Earth (A. Hickox 1992) var bra när den kom, men även där har tiden gått hårt åt den.

Självfallet pratas det om en remake, som haft turer fram och tillbaka och får väl anses ha en oviss framtid minst sagt.
Jag håller mina tummar att vi slipper se den gjord, och att Hellraiser-serien tagit slut nu.

Spendera tid med cenobiterna bör man göra till och från, men då håller jag på att det är del ett och två man vänder sig till och i viss mån även seriealbumen som kommit under åren.