Evil Dead

Title: Evil Dead
Year: 2013
Dir: Fede Alvarez
Review: M Original
****

Evil Dead (S. Raimi 1981) är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer.
Lågbudget, skitig, rolig, våldsam skräck som andas entusiasm och lekfullhet.
Uppföljarna håller samma standard, och precis som med George Romeros originaltrilogi har alla en speciell favorit.
Kan inte ens räkna hur många gånger jag såg Evil Dead II (S. Raimi 1987) när jag spelade in den från tv, på den tiden kanal 5 visade mängder av bra filmer dygnet runt i stort sett.
Det blev en ständigt återkommande film att se efter skolan när man var yngre.
Specialversionerna av Evil Dead och Evil Dead II på dvd, med tillhörande "book of the dead" var ett givet köp.
Rykten började sväva omkring på diverse forum, att Evil Dead var näst ut på tur att göras en remake av.
Återigen började det krypa i kroppen av irritation inför detta faktum.
Detta till trots valde jag att gå på premiären av filmen.
Gick in i det med tanken att jag skulle hata filmen, men det blev inte hela sanningen.
Evil Dead 2013 är inte Evil Dead 1981, och den försöker inte riktigt vara det heller.
Man känner igen grundpelarna från originalet, men all humor är som bortblåst.
Borta är också lekfullheten ifrån originalet, och det är en svår balansgång med seriositet, det kan hjälpa eller stjälpa en film.

Filmens grund skiljer sig inte nämnvärt, det är 5 ungdomar som ska till en stuga ute i skogen och där finns det en ondska som väntar på att släppas lös, kort och koncist.
Anledningen stavas dock inte fest och sex denna gång, utan för att hjälpa Mia (Jane Levy) bli kvitt sitt drogberoende.
En annorlunda twist jag kan uppskatta, då det faktiskt förklarar varför de inte bara lättar när hon börjar bete sig knepigt.
Väl på plats, och vi som tittare vet ju redan att det sker tveksamheter i stugan, börjar det dyka upp oklarheter.
Källaren är full med kattlik och en bok inlindad i taggtråd hittas.
Självfallet så öppnar en av stugbesökarna upp boken och börjar läsa.
Då blir det, som sig bör, ett rejält stök i stugan (gladporrtitel månne?)
För stökigt, det blir det, utan någon som helst tvekan.

Den alltjämt kunnige skräckkonnässören Crippenstein sa tidigt att filmen skulle baseras mycket på "practical effects".
En strimma av hopp tändes att man skulle slippa allt datalarv som skriker låtsas lång väg.
Turligen nog stämde det, och man slapp nästan alla dataeffekter, förutom en tidig scen, men det kan förlåtas då man i övriga filmen slipper det i mångt och mycket.
I biomörkret kände jag att filmen faktiskt var helt okej, ingen Evil Dead, men helt okej för att vara en skräckfilm anno 2013.
Det är där som det skär sig lite, jag vill tycka bra om filmen, men det retar mig att titeln måste vara från en annan film, speciellt en genreskapande sådan.
Kan inte släppa det, och även efter filmen är klar retar det mig att den heter Evil Dead.
Är precis samma känsla som efter Dawn Of The Dead (Z. Snyder 2004), man gillar det man ser men hjärnan blockerar det för man vet att namnet tillhör något annat, mycket bättre.
Hade hellre sett att de gjort som de gjort med Halloween-serien eller Hellraiser, att göra uppföljare istället.
Kanske hade varit mer ursäktande då, men troligen inte om jag ska vara ärlig.
Vi får lite nickningar som man som nörd uppskattar, men det räcker inte till för att rädda att den faktiskt heter det samma som en av mina favoritfilmer.
Men, jag tycker ändå att filmen är underhållande, och våldet är riktigt bra.
Så bra att killen bredvid mig i biomörkret som häftigt försökte imponera på sin tjej nästan svimmade vid några av de blodigare scenerna.
Bättre lycka nästa gång unge man, eller låt tjejen gå själv eftersom hon inte spaghettibenade ut ur salongen.

Till skillnad från exempelvis Maniac (F. Khalfoun 2012) är inte Evil Dead så pass helgjuten som jag tyckte den var som remake.
Den var absolut bättre än vad jag först trodde, men det går inte att blunda för att den inte gör originalet rättvisa.
Borta är humorn, och den där känslan att de som gjort filmen verkligen brinner för filmen de gör.
I originalet känns det som att alla inblandade bodde i den där ruttna stugan dygnet runt tills filmen var färdig.
Denna är mer hotellrum och komma till en studio som ser ut som en stuga, tyvärr.
Det känns lite för rent för att den där riktigt skabbiga känslan ska infinna sig.
Men i ärlighetens namn tyckte jag att Evil Dead ändå var underhållande.
Den hade utan tvekan kunna varit mycket sämre.
Man fick rejält med filmvåld och en story som ändå bjöd på något till skillnad från många, MÅNGA andra nyare skräckfilmen.
Har sett om den efter biopremiären och det måste ju betyda att den gav mig något.
Uppskattar den främst för att den effektmässigt känns old school, som om gänget från Guinea Pig (S. Ogura 1985) fått rejäl budget.
Det är blodigt, vidrigt och riktigt elakt stundtals, och man får en rejäl blodskjuts för att återigen nicka mot originalet.

Är Evil Dead 2013 en framtida klassiker man kommer prata om 30 år in i framtiden?
Troligen inte, den har inte den där pondusen som klassiker har.
Dock ska sägas att den är bättre än mycket annat som släpps som skräck i dessa dagar, och därav förtjänar den uppmärksamheten.
Förhoppningen i en nörd som mig är ju som alltid att de som ser den nu, som inte sett originalet, får upp ögonen för1981-versionen.
Jag blev underhållen under filmens gång, och lämnade biografen utan att vara direkt sur.
Smolket i bägaren är som sagt filmnamnet, speciellt eftersom den inte är en direkt remake utan en ny film, med ingredienser från originalet.
Det går inte att se förbi i mina ögon.
Underhållande, men med en besk eftersmak.
Medan jag ser den nu märker jag att jag sneglar mot dö dödas bm som står där i hyllan och blickar ner mot mig.
Man kan inte slå en klassiker, oavsett hur väl man försöker.

The Punisher

Title: The Punisher
Year: 1989
Dir: Mark Goldblatt
Review: M Original
****

Ett knastrigt VHS-band, skrapig bild och ett alltjämt välnött utseende.
En spellängd ungefär kvarten kortare än i dagsläget.
Så såg jag The Punisher första gången.
Det skiljer sig ganska mycket från filmupplevelsen man får idag när man ser den.

Punisher är en adaption från den hårdkokta Marvel-serien med samma namn.
I denna version spelas The Punisher av vår egne Dolph Lundgren.
Scenariot som föregår filmen, som vi får en kort inblick i här, är att Punisher egentligen är polis och heter Frank Castle.
Hans familj mördas och i tron att han dött också, och med detta som täckmantel börjar han att döda kriminella.
I Punishers fotspår finns också polisen Jake Berkowitz, Castles gamla partner, som tror att Castle överlevt och numera är den så kallade Punisher.
Jake spelas av Louis Gossett Jr, känd från 80-talsstänkaren Iron Eagle (S.J Furie 1986) bland annat.
På andra sidan av Punishers gedigna vapenarsenal har vi gangstern Franco spelad av Jeroen Krabbé, som vi känner igen från 007-rullen The Living Daylights (J. Glen 1987) och den till staden nykomne Yakusa-drottningen Lady Tanaka (Kim Miyori).
När barnen till de olika ledarna kidnappas av Tanakas klan vill Castle göra det rätta och rädda de oskyldiga.

När man ser Punisher nu, oklippt och i en bra utgåva märker man vilken bra film det faktiskt är.
Inte sagt att den var dålig när man såg den som ung, men upplevelsen blir ju bättre med bra bild och utan alla de horribla klippen.
76 till 89 minuter är en rejäl skillnad, och det märks när man ser den nu att det flyter bättre filmen igenom.
Den har åldrats med stil, är riktigt hård, en bra arsenal skådespelare med en helgjuten Dolph i täten och ett bra manus.
Utseendet på filmen är bra med, ganska bleka områden som ger en lätt nergången känsla åt allting.
Är inte en state of the art-kamera heller, utan det är ett skitigt utseende, som jag dyrkar.
Dolph ser dessutom rejält härjad ut, plågad samtidigt som han ser helt likgiltig ut inför människorna han dödar.
Ja, våldet då... det där som gjorde så filmen blev både bannlyst och sönderklippt.
Jo, det är rejält, rått och i överflöd.
På imdb.com står det att 91 människor dör, individuellt då.. inte inräknat i explosioner och sådant.
En bra summa tycker jag, utan att det blir fånigt som det skulle kunna bli, även om det är många som får sätta livet till.
Inte läst många av tidningarna, men känns som om våldet håller nivå med tidningarna.
När man ser en film eller läser en tidning som heter Punisher vill man ju ha action, och det får man.
Action av alla de olika slag med.
Det är fighting, det körs bilar, det skjuts och sprängs om vart annat.
Alltså precis allt man gillar i en actionstänkare.

Har aktivt valt att inte se de två Punisher-filmer som kommit på senare år, mycket av den respekt jag har för den här filmen.
När jag ser den nu blir jag precis lika peppad som när jag var yngre.
Den innehåller som jag redan sagt allt man vill ha i en actionfilm, plus mer.
Det finns en anledning till våldet, en bakgrundshistoria man kan känna sympati med, samtidigt som filmen är jävligt frän för att prata som man gjorde som kid.
Ser inget negativt med den egentligen, och det känns skönt.
Är ju tyvärr en nedsida med att se filmer man dyrkade som ung, alla håller ju inte måttet idag direkt.
Men Punisher är inte i den kategorin, utan är precis lika bra nu, om inte bättre.
Man slipper också one-liners för det mesta, vilket är till min stora lycka.
One-liners brukar kunna vara en sådan sak som gör att en film från förr inte riktigt känns bra längre.
Howard The Duck (W. Huyck 1986) var en sådan bland annat, man ville vid nutida tittande bara att någon skulle strypa ankan.
Men Dolph håller sig i skinnet och levererar dräpande skott istället för dräpande one-liners (sorry).

I min bok borde The Punisher med Dolph Lundgren ha samma actionstatus som exempelvis Leathel Weapon (R. Donner 1987) och liknande titlar.
Känns synd att en så pass bra film missats av den stora massan medan mindre intressanta titlar hyllas och får mängder av uppföljare och kloner.
Mitt hopp ligger i att folk sett de nyare filmerna, och kollar upp Dolphs Punisher och uppskattar den lika mycket som jag gör.
Lite som med alla remakes som kommer, att de riktar ljuset mot originalen och de får uppskattningen de förtjänar.

För att summera, The Punisher från 1989 är en riktigt bra film.
Den är stenhård, rå både till våld och utseende med en skådisensemble som gör filmen och storyn rättvisa.
Har åldrats bra, och har egentligen inga av de problem som många filmer i samma genre lider av.
Är en klar nostalgitripp att se den nu, oklippt dessutom, så man får hela härligheten.
Hade alltid förhoppningen på en uppföljare, men den drömmen har ju tyvärr grusats över åren.
Kanske lika bra det dock, då det inte finns någon uppföljare som kan fläcka ner del ett.
Plus att drömmen om uppföljaren är positiv, då man i sin egen hjärna själv får anta att den skulle varit rent guld!
Filmer som denna görs inte längre tyvärr, och man tackar för att den fick följa med från VHS till DVD.
80-talet... det blir inte bättre än det.

Maniac

Title: Maniac
Year: 2012
Dir: Franck Khalfoun
Review: M Original
****

Ibland, inte ofta, men ibland får man ändra sig.
Gå tillbaka och revidera den där svidande kritiken man hade vid första anblicken.
Det är jobbigt att behöva göra, men ibland får man ta en rejäl tugga av det sura äpplet.
Man känner sig ganska dum, där har man suttit och spottat och fräst ur sig ilskan.
Men när det väl kommer till kritan så smakar det inte så surt i munnen som man trodde.
Maniac är ett sådant exempel.
Originalet från 1980 av William Lustig är ett mästerverk.
Så enkelt är det, då allt från skådespelare, manus till utseendet på filmen är helt lysande.
Joe Spinell som Frank Zito ger Maniac en nivå till, som är oöverträffad när det kommer till filmpsykopater och verkligen ger liv till ett bra manus.
När man först hörde om att det skulle komma en remake, ja... vad skulle man säga?
Irritationen blev extremt från den första stavelsen man läste om detta.
Vem skulle kunna matcha eller ens försöka matcha Spinell?
Vem skulle komma att våga sig på att ens försöka göra en version av Maniac egentligen?
Frågorna var ganska många på ämnet innan det kom ut någon information.

Det första som kom till vår kännedom var att Elijah Wood skulle spela Frank.
Först såg man bara Frodo lalla omkring framför ögonen, och depressionen var ett faktum.
Inte för att Elijah Wood är en ruskigt dålig skådespelare, men han är ju ingen Joe Spinell.
Men sedan tänkte man ett steg till, och mindes Sin City (R. Rodriguez 2005) där Wood helt lysande porträtterar den tystlåtne mördaren Kevin.
Minns inte mycket av Sin City, men nog tusan minns man Elijah Woods stirrande och småleende.
Ett plus till som gjorde det mer och mer till ett bra val av skådespelare är att han de facto ser helt harmlös ut.
Elijah Woods pojkaktiga utseende kunde ge en nivå av trygghet, där hans mördande och psykos känns ännu mer avlägsen.
Kvar hängde dock känslan att... varför?
Varför ska de göra en remake på ännu en skräckfilm där originalet fortfarande känns både fräscht och håller måttet?
Man har ju fått se A Nightmare On Elm Street, Friday The 13th, Halloween och andra slaktas till oigenkännlighet genom åren.
Skulle Maniac hamna på den listan också?
Vid första titt på trailern som kom upp på youtube kände jag en svag pepp infinna sig.
En både oväntad och lätt obehaglig känsla inför en remake.
Skulle jag behöva krypa till korset och erkänna en remake som sevärd, kanske till och med bra?
Hemska tanke...
Sen kom till slut dagen, då det var upp till bevis för Khalfoun och Wood.

Visst, Maniac 2012 är inte Maniac 1980, men med tanke på all den otroliga smörja som kommit de senaste åren är Maniac 2012 ursäktad.
Den uppdaterar 1980-versionen och ändrar delar av manuset så filmen ändå känns fräsch och ny.
Problemet med nyare skräck och alla dessa remakes brukar vara att de ska försöka ändra på de vinnande koncept som originalen har.
Eller att försöka för mycket förklara varför, och det är ju onekligen så att man inte i alla avseenden behöver veta allt.
Hemlighetsmakeriet, eller utelämnande av detaljer kring mördaren eller bakgrundsstoryn kan göra de mer intressanta.
Maniac 2012 håller sig på rätt sida av den linjen, precis som originalet gör.
Det som är en styrka hos båda filmerna är att man faktiskt får en inblick i mördarens psyke, och det görs med finess.
Man får veta nog mycket, varken för lite eller för mycket.

Storyn kretsar kring Frank (Wood) som restaurerar skyltdockor och dödar och skalperar kvinnor.
Genom flashbacks till hans barndom får vi en inblick i varför hans psyke är som det är.
Precis som i originalet så får vi se filmen utifrån mördarens synsätt och inte offrens som det brukar vara.
Ytterligare en dimension har lagts till i 2012-varianten, att typ 90% av filmen är Point Of View.
Jag har en lätt allergi mot P.O.V och filmer där allt ska visas genom en handhållen kamera, mobilkamera och liknande.
Men, i Maniac är det ett bra grepp då det känns både välgjort och smart.
Måste återigen premiera Elijah Wood som funkar riktigt bra som psykopat.
Som med Joe Spinells tolkning så känner man med karaktären på något vis, att man önskar att han kunde få bli frisk och bli kvitt sina inre demoner.
Ett gott betyg då man som brukligt är nu med nyare skräckfilmer mest längtar efter att den ska vara slut eller sträcker sig efter fjärrkontrollen för att ända eländet.
Maniac är nog, utan att överdriva, en av de bättre skräckfilmerna under hela 2000-talet.
Mycket beroende på att den känns speciell och inte helt förlitar sig på effektsökeri som exempelvis den horribla The Human Centipede (T. Six 2009).
Filmen som blev extremt uppsnackad, men inte på något vis förtjänade det.
Maniac innehåller våld, rått sådant, men det känns när det väl dyker upp berättigat.
Ryggscenen är riktigt välgjord och extremt elak.
Det minus jag kan ge den är att det är datagjort, och hade blivit mycket bättre med practical effects, som Evil Dead  (F. Alvarex 2013) gjorde.
Men, när både storyn, utseendet och skådespelarna är så pass bra som i Maniac kan man ursäkta det.

Jag önskar när jag nu ser om Maniac 2012 att den hade hetat något annat, för den blir lätt lidande av att den är en remake, för den är verkligen bra.
Den känns fräsch, och snyggt utförd, men i bakhuvudet hänger det kvar att det är en remake, om än en väldigt bra sådan.
Men till skillnad från filmerna jag redan nämnt i recensionen eller alla dessa fåniga "prequels" står sig Maniac 2012 bra gentemot originalet
Den är inte för tillrättalagd eller för ren som allt för ofta är problemet med nya skräckfilmer.
Jag erkänner utan omsvep egentligen att jag tycker Maniac 2012 är riktigt bra.
Inte lika bra som originalet, men den står sig bra som sagt och man får anta att William Lustig andades en lättnadens suck när han såg denna.
Till skillnad från exempelvis Wes Craven då han fått se sitt original behandlas som skräp på golvet.

Tempot i filmen är ganska lågt med långa klipp, vilket känns bra.
Hade den varit rappare och med snabbare klipp tror jag den hade tappat mycket och blivit pajig.
Men nu är tempot bra, och miljöerna passar bra in i tempot på filmen.
Har ju redan hyllat Woods insats, men passar på igen.
Är inte hur vi är vana att se honom, och det är ett bra tecken på en bra skådespelare.
Att kunna spela olika roller övertygande, och nu kan han bocka av psykiskt sjuk mördare på listan, för han är både bra och trovärdig.
Man känner som jag sagt med honom, för där inne någonstans förstår man ju att han inte vill göra det han gör, men måste.

Jag har bitit ett ordentligt bett i det sura äpplet nu, i och med mitt första  utbrott när Maniac-remake kom på tal.
Fick revidera det när eftertexterna började rulla och jag satt där med ett lätt flin på läpparna.
Man hade äntligen fått se en ny remake göra originalet rättvisa.
Säger inte att den är bättre eller lika bra, men den nosar där uppe och det känns bra.
Elijah Wood är övertygande och förtjänar all heder för att våga axla giganten Spinell i dennes kanske mest ikoniska roll.
Greppet med P.O.V fungerar, och den allmänna stämningen i filmen är sådär obehaglig som man vill ha den.
Hade gärna sett att de skippat dataeffekterna, men överlag inget som stör nämnvärt när resten funkar.
Klippningen och utseendet på filmen är stundtals riktigt febrigt och fungerar bra filmen igenom.
Filmens klimax är jobbigt på riktigt, och knyter ihop säcken riktigt bra.
Resan in i en psykotiskt sjuk människa sett genom dennes egna ögon... mycket bra!
Jag får ta tillbaka att alla remakes är värdelösa, för Maniac 2012 är en riktigt bra film, även om jag helst sett den med en annan titel.
Väl värd att se, och till och med se flera gånger.
Hatten av, Elijah Wood.