Rabid

Title: Rabid
Year: 1977
Dir: John Carpenter
Review: M Original
****

Ytterligare en David Cronenberg säger ni?
Heck yes säger jag.
Återigen en sådan där film som hänger med upp i åldrarna pga vissa delar i innehållet.
Är fortfarande obehagligt att åka en full tunnelbana, och det rör till stora delar just Rabid.
En sak jag gillar lite extra med Rabid förutom att den satt djupa spår i mig är att man känner igen flera skådespelare från andra Cronenberg-filmer.
Det är alltid hemvant och man får någon slags familjär känsla... plus att man kan briljera med att känna igen dom såklart.
Några från Shivers, någon från Naked Lunch (D. Cronenberg 1991) och sådär.
I huvudrollen ser vi horisontal tango-aktrisen Marilyn Chambers.
Är ju inte ofta en porrskådis kan övertyga i en spelfilm, men hon gör rollen bra och utan direkta anmärkningar.
Enligt imdb.com var Sissy Spacek tilltänkt till rollen först, men nekades pga sin dialekt av filmbolaget.

Precis som med Shivers är Rabid en slags biologisk skräckfilm där en kroppslig förändring står i fokus.
Rose (Chambers) kraschar med sin pojkvän Hart (Frank Moore) i en svår mc-olycka.
En läkare använder sig av experimentell plastikkirurgi för att hjälpa Rose, men något går snett.
När Rose väl vaknar till liv har hennes kropp ändrat sig, och vi slungas direkt in i den kroppsliga skräck som Cronenberg är expert på.
I Rose armhåla har en fallosliknande tagg vuxit fram ur ett sår, och med denna också en annorlunda hunger.
En vampyristisk hunger efter blod, som dessutom medför en kroppslig förändring hos den som blir stucken.

Rabid är i likhet med Shivers byggd på en skön (eller oskön, beroende på hur man ser det) klaustrofobisk känsla av att man inte är säker någonstans.
Även här har vi ett slags virus/parasit som ändrar människors beteende.
Där det var sexuella utsvävningar i Shivers är det i Rabid, precis som titeln antyder, ren och skär aggression.
Zombiearvet finns med i att människor smittas av detta nya virus genom bett, och att de smittade är icke-kontaktbara.
Det biologiska Cronenberg är så bra på genomsyrar självfallet filmen också då Rose mer och mer accepterar sin nya hunger.

Filmens innehåll har diskuterats om det är en metafor för spridningen av aids, och även andra sjukdomar.
Skulle mycket väl kunna vara i och med att många i aids barndom spred det vidare utan att veta om det.
Cronenberg pratar om delarna med militärerna i filmen också, som att det sågs som en metafor då soldater var på Montreals gator under en specifik del i stadens historia.
Oavsett vad så kan man tolka filmen som en metafor för ett flertal saker, vilket gör den än mer intressant.
Funkar den som "bara" en skräckfilm också?
Absolut, fördjupningar i olika metaforer eller politiska åsikter är inte ett måste för att uppskatta den.

Filmens utseende är ganska lika Shivers med lite murrigt och smutsigt utseende, vilket är guld i min bok.
Sjukhuset i början av filmen är precis som i Shivers en ganska klasutrofobisk historia, vilket ökar skräcken.
Skådespeleriet är bra, och effekterna är där de behövs, och nu får man ju se den oklippt med vilket är bra.
Den dud-utgåvan jag äger innehåller en kort intervju med Cronenberg vilken är intressant om än lite kort.
En film som absolut ska finnas i samlingen, och tål att ses om då och då.

Shivers

Title: Shivers
Year: 1975
Dir: David Cronenberg
Review: M Original
****

"You are 18 years of age? Otherwise we can't sell it to you.."
Innan internet och det enkla filmköpandets tid var det lite mer jobb bakom att köpa sina favorittitlar.
Sverige censurerade fortfarande skräckfilmer extremt hårt, så min blick gick stundtals till England.
En reklam i den utmärkta tidning Dark Side fanns ett antal titlar mitt osnutna jag ville lägga vantarna på.
Bland annat Evil Dead (S.Raimi 1981), som i den svenska utgåvan var i stort sett omöjlig att se pga alla klipp.
Men även Shivers och Rabid (D. Cronenberg 1977) plus några titlar till.
Hade läst om Cronenbergs filmer i Dark Side och lockats av dem, mycket pga den stora artikeln om Naked Lunch (D. Cronenberg 1991).
Så jag tömde min spargris, tog mod till mig och ringde det långa numret till England.
På tonårssprucket vis försökte jag lura filmkillen att jag minsann var över 18.
Tydligen lyckades jag, för några veckor senare kom paketet med filmerna.
I efterhand har jag förstått att även de utgåvorna var censurerade, men inte lika hårt som de svenska.

Shivers blev en film som ärrade mig för livet, känner fortfarande ett obehag av vinds/källarutrymmen med trädörrar.
Sen ifrågasatte den ju ens sexuella moral också, även om det kom mycket senare med sådana frågor.
Vi befinner oss i bostadskomplexet Starliner Island där en forskare släppt loss en parasit som tar över sin värd.
Detta scenario har vi ju mött på tidigare och senare i filmvärlden, men sällan på ett så skevt sätt som i Shivers.
Är som vanligt i Cronenbergs tidiga filmer en slags kroppslig skräck där kroppen ändras och man ställs inför ett moraliskt dilemma om det är fel, eller om man ska omfamna ändringen.
I andra recensioner och diskussioner kring Cronenbergs verk har frågor om revolution och förändring uppstått.
Ofta är det ju biologisk ändring, en slags evolution eller som i Shivers att en biologisk förändring gör en samhällelig förändring.
Parasiten i Shivers gör sin värd till en sexuell galning helt utan moraliska regler eller samhälleliga regler.
Det är en av sakerna som är obehaglig med Shivers, att det vi lärt oss att misstycka emot helt plötsligt blir "normalt" för den med parasiten i sig.
Att människan inte kan säga emot, eller vill säga emot.
Ska vi se parasiten som en omskrivning av den totala friheten att göra precis vad man vill?

Storyn är intressant, och ovanlig även om man osökt drar paralleller till senare filmer, men det är ju inte Cronenbergs fel.
Man kan hitta litteraturnickningar i filmen, från exempelvis ärkesnuskot Markis De Sade.
Vilket känns helt i sin ordning då han ansåg att de sexuella spärrarna människor har är förkastliga.
Skådespeleriet i filmen är överlag helt okej, även om man inte direkt får någon djupare kontakt med någon av huvudpersonerna.
Det är en zombiestämning över hela filmen man kan känna igen från George Romeros filmer, med den där klaustrofobiska känslan av att huvudrollspersonen inte har någonstans att ta vägen.
Miljöerna i Shivers är det jag fastnade ordentligt för.
Det är avskärmat från omvärlden, instängt och "säkert" men det säkra är vad som gör att allt faller ihop.

Håller Shivers såhär 38 år senare?
Ja, det tycker jag absolut.
Den är fortfarande obehaglig, klaustrofobisk och lämnar dig med en hel del tankar när sluttexterna rullar.
Plus att man kollar snett på nästa person råkar ha minsta sängkammarblick emot dig.
Cronenbergs senare filmer har inte nått samma intresse hos mig som hans tidigare skräckfilmer.
Jag hoppas att han någon gång mer i sin karriär gör en skräckfilm, för den där kroppsliga, biologiska skräcken är han en mästare på.

The Monster Squad

Title: The Monster Squad
Year: 1987
Dir: Fred Dekker
Review: M Original
****

Nostalgin högg tag i min sargade lekamen när jag på Söder i Stockholm såg The Monster Squad ligga i en hylla och blänka.
Såg denna film otaliga gånger när jag var yngre, på ett skrapigt VHS-band.
Är säkerligen 15 år sedan jag såg den senaste gången, men ändå minns jag typ hela filmen utantill.
120:- senare är den återigen i min ägo, och denna gång utan skrapet på gott och ont.
Jag förs onekligen tillbaka till skolkande eftermiddagarna med en skål popcorn och denna film plus en flaska läsk.
För Monster Squad är verkligen vad jag brukar kalla en popcorn-film.
Rakt igenom äventyr med en ganska enkel story, utan att för den sakens skull bli tunn.

Filmen handlar om ett gäng kompisar som gillar skräckböcker och serietidningar.
De kastas ovetande in i en hundraårig kamp mot Dracula och hans gäng av klassiska monster.
I rakt medstigande led från Van Helsing hamnar den sammes anteckningar i händerna på Sean (Andre Grower)..
Dracula ska med hjälp av en amulett och de klassiska monstren ta över jorden och det blir upp till The Monster Squad att stoppa honom.

Som dyrkare av de gamla monsterfilmerna blir man ju peppad av Dracula och Frankenstein.
The Monster Squad släpper in dessa gamla karaktärer i nutiden utan att de blir allt för pajigt.
Att höra Frankenstein lära sig ungdomliga fraser är på gränsen, men ligger på rätt sida så man slipper inmundiga skämskudden.
Nickningen åt den gamla Frankenstein-filmen från 1931 (James Whale, 1931) vid vattenbrynet är guld.
Tror att även den utan något ungdomligt band till The Monster Squad kan uppskatta den även idag.
Är inga mängder av effekter som förstör, utan de är där det behövs.

Storyn är som jag nämnde innan inte så svårt att hänga med i, men blir inte tunn för det.
Det är rakt på sak utan några större utsvävningar.
Någon på nätet jämförde den med The Goonies (Richard Donner 1985), men så långt skulle jag inte sträcka mig.
The Monster Squad är inte lika stark eller tidlös, även om den fyller sin funktion fortfarande.
Man blir glad av sådana här filmer, och det är en stark egenskap i dessa dagar då man snarare bara blir förbannad av filmer.
Skådespeleriet är lite styltigt till och från, men det är inget som stör då det inte är genomgående.

Dvd-utgåvan jag har innehåller tyvärr inget extrameaterial eller textspår.
Ljudet är också lite ojämnt då musiken och vissa skrik känns för "skarpa".
Bilden är bra och finns inget att klaga på för egen del.

Jag uppskattar nostalgifilmer som för mig tillbaka till barndomen.
The Monster Squad hör till denna kategori.
Den sortens film man inte kommer få se igen, tyvärr.. och då är det tur att någon gjort en god gärning genom att släppa den på dvd.
Popcorn, läsk och The Monster Squad är ett bra recept på trevliga 1.30.

Bones Brigade: An Autobiography

Title: Bones Brigade: An Autobiography
Year: 2012
Dir: Stacy Peralta
Review: M Original
****

Sen jag var liten har jag gillat skateboard.
Har aldrig varit bra på det, trots en mängd försök, men har alltid dyrkat det.
Thrashin' (D. Winters 1986) gick varm i våra videoapparater och en av mina kompisar kallade sig till och med Webster till och från.
Skateboard och BMX var det man gillade i sportväg.
Jag prydde min arm med en teckning av en skateboardåkare för runt 10 år sedan som en tribut till det som varit så viktigt för mig under uppväxten.
Thrashin' inhandlades på DVD så fort den fanns tillgänglig.
Det som stör mig i allt detta är att en BMX-rulle vi såg oändligt många gånger helt försvunnit ur minnet vad den hette.
Alla tips mottages tacksamt.

Dokumentären om Bones Brigade för mig verkligen tillbaka.
Skall erkännas utan omsvep att jag fällde en tår eller två då och då.
Både av nostalgin, men även för dokumentären verkligen är på djupet.
Man får ingående intervjuer med en mängd superviktiga aktörer i skatevärlden.
Känslan hos de medverkande som verkligen älskar det de gör och brinner för det.
Det är en inspirerande och varm känsla man får av intervjuerna.

Tony Hawk var min barndomshjälte.
Den högtflygande Hawk som när han åkte skapade en ordentlig Mjölbyhaka på mig när jag såg det på tv.
Sen den tiden har han ju blivit en kulturikon med mängder av brädor, spel, filmer och annat under bältet.
Därför är det roligt att höra honom prata om känslan att skatea bara för att skatea, inte för pengarna.
Men den man känner mest för i dokumentären är det fenomenale Rodney Mullen.
Vilken hjälte, och vilken otrolig skateboardåkare.
Fortfarande, än idag, finns det nog ingen som når upp till hans stil eller skicklighet.
Vi får höra minnen och historier från den bra tiden och den dåliga tiden.
Hur det formade de medverkande i livet och vad det gett dom.

Dokumentärer är ju som bekant en av mina favoritgenres.
Bones Brigade är precis det man vill ha, den fångar upp dig även om du inte är uppväxt med skateboard.
Den skapar ett intresse som till exempel vad man skulle kunna kalla den svenska motsvarigheten till denna dokumentär Hooked For Life (S. Hildebrand 2011) inte riktigt gör.
Vissa av de medverkande i Hooked For Life är lite för dryga och självgoda, medan Bones Brigade-gänget känns mer nöjda men tacksamma.
Vi slipper exempelvis se Tony Hawk läxa upp småkids som Greger Hagelin gör.

Nostalgin är självklart en bidragande orsak till att jag gillar Bones Brigade-dokumentären, men som redan sagts, den skapar ett intresse även för de som inte bryr sig om skateboard.
Precis som en dokumentär ska göra.
Den är snygg, bra klippt och lagom block med varje intervjuperson innan de byter, men utan att bli hoppigt.
Sen de där bilderna som fanns med i skatetidningar på 80 och 90-talet, det är ju så snyggt så man vill böla.

När våren nu är i annalkande minns jag när man bara väntad epå att gruset skulle sopas bort.
Till och med var man ute med kvast innan grusbilen kommit för att skapa lite skateyta.
Det är känslan jag får efter Bones Brigade, jag vill trots min dåliga balans, min noja för att bryta ben och bara vräka mig utför en rampkant eller upp för en trottoarkant med brädan under fötterna.
Mycket sevärd, och en riktigt, riktigt bra dokumentär.