The Card Player (2004)

Title: The Card Player aka Il Cartaio
Year: 2004
Dir: Dario Argento
Review: M Original
***

2005 tror jag det var som jag köpte The Card Player på DVD första gången.
Fick hem den och peppad lade jag den på plats i spelaren.
Filmen hackade något fruktansvärt och oavsett hur många försök jag gjorde blev det inte bättre.
Lyckades få den utbytt mot en ny kopia i butiken, peppen återfann sig igen.
Samma visa med denna kopia... jag gav upp.
2015 sålde någon Arrow-utgåvan av The Card Player på facebook för en spottstyver.
Tredje gången gillt tänkte jag och köpte den.
Denna gången, tio år senare, funkade filmen och jag kunde till sist bocka av ännu en Argento från listan.

Anna Mari (Stefania Rocca) vid Roms poliskår blir en dag kontaktad av en som kallar sig The Card Player.
Denna person visar sig ha en turist i fångenskap och utmanar polisen på ett parti poker om dennes liv.
Polischefen vägrar att delta och kvinnan mördas framför deras ögon via webcam.
Anna bildar ett team med John Brennan (Liam Cunningham) i jakten på mördaren, och snart kontaktas de igen.
Återigen vill mördaren spela poker mot polisen med offret som möjlig vinst.
I jakten på mördaren träffar de på den pokerbesatte Remo (Silvio Muccino) och ber denne om hjälp med pokerspelandet.
Anna får hembesök av den otrevligare sorten och helt plötsligt är polischefens dotter i kortspelarens händer.
Snaran börjar dras åt kring poliserna och mördaren verkar hela tiden ligga ett steg före.
Ett pokerspel står redo, men vem är nästa offer och vem är det som spelar med The Card Players kort egentligen?

Dario Argento hör till en av mina favoriter.
Han har gjort ett par riktiga milstolpar inom skräckgenren och giallo-genren.
Men, tyvärr likt många andra hjältar så har han ju tappat sin forna glans med åren.
The Card Player är en giallo, där kan vi alla vara rörande överens.
Tycker att upplägget är ganska bra, och storyn känns passande för tidsramen den gjordes i.
Det spelades nätpoker överallt, så varför inte inkorporera det i ett liknande scenario?
Jag tycker storyn är ganska bra, men det saknas något som gör att man kommer komma ihåg filmen någon längre tid.
Det blir lätt lite känslan av att det är en dussinfilm man ser, en bättre sådan, men än dock en i mängden.
Det där som gör Argentos filmer så bra, att de höjer sig över mängden.. det lever tyvärr en tynande närvaro i The Card Player.
Filmen är absolut inte dålig, men det känns hela tiden som man sett det förut.
På en dålig dag skulle jag nog kunna säga att det känns lite som ett refuserat avsnitt i någon tv-deckare.
Jag blev inte någon gång under filmen irriterad för det var dåligt, men fick inte heller samma vilja att hjula direkt.
För att använda ett lite uttjatat uttryck så var filmen ganska vanilj.

Den största punkten där jag tycker att det inte känns som en Argento-film är bristen på filmvåld.
Hans filmer brukar ju vara fyllda med våldsscener som tillför en viss känsla till filmerna.
Det finns inte bara där för att vara fräckt och käckt för oss tittare, utan känns ofta viktigare.
Svårt att förklara vad jag menar, men hoppas ni fattar någorlunda iallafall.
Men The Card Player har väldigt lite våld, och är bara en eller två scener där man överhuvudtaget får se något våld av den sorten man kan känna igen.
Visst kan det vara en bra grej ibland, att låta fantasin göra jobbet.. men här känns scenerna där man inte ser något inte speciellt intressanta.
Lite som att pengarna kanske inte räckte för alla scenerna som behövde effekter, eller bara är en bristvara.
Här känner jag också av det jag skrev innan, att det känns som ett avsnitt av en tv-serie istället för en film.
Jag behöver inte ha våldsamma scener var och varannan minut för att uppskatta en film, men känns ovant när en Argento-film är såhär pass lugn och städad.

Skådespelarna gör sitt jobb, men är ingen som direkt skiner eller gör en lysande insats.
Är dubbat som alltid när det gäller italienska filmer, så det har man ju lärt sig leva med.
Liam Cunningham känner den fantasypeppande igen ifrån Game Of Thrones (2011) där han spelar Davos Seaworth.
Är inget fan själv av den serien, men tycker han sköter sig helt okej i The Card Player iallafall.
Stefania Rocca gör inte heller bort sig, men som sagt är det nog inga roller de kommer vinna priser för direkt.

The Card Player är en film att se som jag gjorde, en söndag eftermiddag när man ligger på sofflocket.
Det är inte en dålig film, men inte heller en jättebra film.
Idéen och storyn är ganska bra, men inte något som kommer följa med dig som annat Argento gjort.
Det är mest en film du ser en gång, uppskattar för stunden men förmodligen glömmer bort.
Saken med den jag tycker är tråkig är att det är just Dario Argento som gjort den.
Den känns oengagerad i en genre där han gjort några av dess starkast lysande filmer.
Hade det varit en debut av någon regissör på uppgång hade jag nog haft mer överseende med vissa av bristerna.
Då hade nog kanske filmen till och med blivit bra.
Nu tänker man mest på hur bra den kunde ha varit om Dario hittat sin glöd från förr.
Jag hoppas verkligen han hittar tillbaka till den, även om det känns långt borta tyvärr.
Denna utgåva är en Arrow till i min samling, vilket såklart är välkommet, men det känns lite ledsamt med tanke på hur enormt bra Argento varit..
Mitt tips är att se om Profondo Rosso (D. Argento 1975) eller Bird With The Crystal Plumage (D. Argento 1970) istället.
Det är bara ledsamt när det känns som om det är oengagerat när det kan vara så enormt bra...
Kom igen Dario, du kan bättre!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: *
- Skådespelare: **
- Helhet: **

The Woman (2011)

Title: The Woman
Year: 2011
Dir: Lucky McKee
Review: M Original
***

*VISSA SPOILERS KAN FÖREKOMMA*

Fick ett meddelande en dag på luftslottet Facebook.
Det var en gammal vän som tipsade mig om att se filmen The Woman om jag inte gjort det.
Glömde bort det, för att sedan ramla på den på Netflix av alla ställen.
Hade inte läst något om den, utan gick bara på tipset jag fått.
Läsken hälldes upp, popcornen poppades och filmen knäpptes igång.

Chris (Sean Bridgers) är en familjefar och en framgångsrik advokat i en mindre stad i USA.
Familjen bor i ett stort hus och allt verkar vara frid och fröjd.
Under en jakttur i skogen ser Chris en kvinna (Pollyanna McIntosh) bada i ett stilla vatten.
Visar sig snart att kvinnan inte bara är en smutsig campare utan en vild, nästan djurlik person.
Detta föder en idé i Chris att han ska fånga in kvinnan, föra med henne hem och domesticera henne till samhället.
När kvinnan är på plats i källaren tvingas familjen att acceptera detta och "hjälpa till" med hans experiment.
Den utåt perfekta familjen visar sig ha större problem och är mer dysfunktionella än vad någon kan tänka sig.
Kvinnan i källaren riktar ovetande om det själv en lampa mot deras familjära krutdurk där stubintråden redan är tänd.

Jag gick in i The Woman helt blint, hade inte läst något om den innan.
Det enda jag visste var att min vän Karro trodde jag skulle uppskatta den, och hon hade rätt.
Blev väldigt förvånad när eftertexterna började rulla.
Varför är inte The Woman mer omtalad än vad den är?
Har ju redan skurit av de ack så upphypeade A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) och Human Centipede (T. Six 2009) vid fotknölarna.
Dessa filmer har ju hyllats som det bästa sedan brödrosten uppfanns, och jag kan för allt i världen inte förstå varför.
Kan ej heller förstå varför folk helt verkar ha missat The Woman eller iallafall inte pratar om den.
Där de två redan nämnda filmerna misslyckas så kapitalt tycker jag att The Woman mer träffar målet.

The Woman läste jag nu är en uppföljare till filmen Offspring (A. Van Den Houten 2009).
Båda filmerna bygger på böcker av Jack Ketchum.
Tyvärr har jag inte sett Offspring ännu så kan inte säga något om den alls, men kommer självfallet försöka se den snarast.
Men The Woman kan jag säga desto mer om.
Det första som slår mig är att jag tycker hela storyn känns fräsch, och med en viss nickning åt klassiker som My Fair Lady (G. Cukor 1964) men med en rejält skruvad twist.
Om det är som brukligt att böckerna är bättre än filmerna, då måste jag verkligen försöka hitta dessa snarast och sätta tänderna i.
Det ligger en obehaglig, men för oss skräcknördar också så behaglig, känsla över hela filmen.
Den dysfunktionella familjen med ganska vedertagna problem som folk kan ha, men som också har en kvinna inlåst i sin källare.
Det blir skruvat för att utan vissa element hade filmen kunnat vara ett drama för fredagskvällar på tv3.

Skådespeleriet känner jag hade kunnat stjälpa filmen om det varit av b-sorten, men tur nog så är det bra.
Chris Cleek har en vänligt, nästan lite töntigt uppsyn som passar perfekt i rollen.
Alla är överlag bra i sina roller och man köper familjebilden.
Pollyanna McIntosh lyckas att utan egentligen yttra ett ord i större delen av filmen förmedla känslorna bra.
Är dessutom en stark start för barnet Shyla Molhusen som spelar Darlin' Cleek.
Ingen dum start på en förhoppningsvis lång filmkarriär.

Storyn är som jag skrev innan både fräsch, men också klassisk om än med en twist.
Ska inte säga satt jag chockades, då det tyvärr sällan händer nu för tiden, men lite paff blev jag.
Speciellt då jag inte visste något om filmen direkt utan bara hört en extremt lös premiss och fått sagt "du kommer gilla den".
Karaktärerna är mångsidiga nästan allihop och dysfunktionaliteten i allting är riktigt intressant.
Det har diskuterats på nätet var på den politiska skalan filmen ligger, men jag vill inte rota runt i det känner jag.
Man kan om man vill se filmen som en pro-feministisk historia, en analys av våld och problem i relationer, misogyn eller en allegori över västvärldens framfart över andra civilisationer.
Jag överlåter det mer djupodlade politiska tänket åt andra, men visst känns den mångbottnad.
Jag skulle nog med en gång avskriva de som vill se den som misogyn dock, men eftersom jag inte vet vad Ketchums idé med den är så får det fortsätta vara obesvarat.
Jag tror faktiskt att filmen hade funkat som drama också, men tar den hellre som den är nu.
Visst lämnas vissa frågor obesvarade, men är ju inte alltid man får svar på allt i verkliga livet heller.
Dessutom tycker jag det ökar på den lätt skeva känslan man har hela filmen igenom.

Effekterna är bra och jag gillar överlag utseendet på filmen.
Hade självfallet kunna vara lite smutsigare, som alltid.
Men den rena, snygga ytan är också passande med tanke på filmens tema så lite kluven.
Jag dyrkar ju den skitiga looken i äldre filmer, men gillar den glatta ytan hos den skeva familjen också.
Så, jag klagar inte att det är rent och färgerna är skarpa istället för lite lortiga.
Vi slipper iallafall dataeffekterna, och det ska man ju tacka gudarna för när det händer.

The Woman tycker jag förtjänar mer omnämnande, för det är en av de bättre nya filmerna i genren jag sett på ett tag.
Den har något extra och ger en lätt smak av obehag i gommen när eftertexterna börjar rulla.
Det är inte "same old, same old" som det tyvärr allt för ofta är nu för tiden.
Just kollat igenom hela Final Destination-serien, och där del ett har något jag verkligen kan uppskatta blir uppföljarna bara sämre och sämre upprepningar.
Dessa klichéer och trötta uppstötningar på andra, bättre, filmer slipper man i The Woman.
Den känns egen och som jag nämnde innan kan man se den på väldigt olika sätt.
Jag kommer återvända till The Woman, ganska snart känner jag, för att se vad för nytt jag kan hitta med den andra gången jag ser den.
Jag tackar Karro igen för tipset.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***

Slaughter High (1986)

Title: Slaughter High
Year: 1986
Dir: George Dugdale, Mark Ezra & Peter Litten
Review: M Original
***

Som många märkt uppskattar vi i True Originals utgåvorna från företaget Arrow väldigt mycket.
Alltid fräscha utgåvor och nästan alltid massa extragrejer.
Surfade in på sidan www.zavvi.com för ett tag sedan och de har en avdelning med bara Arrow.
Kom ihåg att Crippe Original pratat om Slaughter High, så jag klickade hem den med några snabba knapptryck.
En vecka senare dök den upp i lådan och våran dröm om att se alla slasher-rullar från 70-80talet kom allt närmare.

Marty (Simon Scuddamore) är en riktig nörd.
Som förste april-skämt bestämmer sig några på hans skola att spela honom ett spratt.
Carol (Caroline Munro) lockar med sina kvinnliga behag och lovar horisontaldans med Marty.
Efter ett väldigt utstuderat skämt så blir Marty hemskt skadad och skämtet har med andra ord gått ordentligt snett.
10 år senare ska gänget ha återförening i sin gamla skola.
Ölen flödar, jointarna ryker och stämningen är god.
Skolan visar sig vara nedstängd och redo för att demoleras.
Det går upp för gänget att någon av dem står bakom inbjudan till återträffen.. eller är det så?
Inne i skolan hittar de sina gamla skåp och även springer de på den gamle vaktisen som av någon anledning fortfarande knatar omkring i lokalerna.
Men det börjar snabbt gå snett när en i gänget ska dräpa en öl som visar sig innehålla syra.
Är det Marty som är tillbaka för att hämnas eller är det någon annan?
En narr smyger omkring i skuggorna på den gamla skolan.
Ska de överleva detta skämtens dag?

Säger det igen, tack Arrow.
Denna utgåva innehåller förutom den oklippta filmen lite skönt extramaterial, booklet och det sedvanliga dubbelsidiga omslaget.
Som sagt.. Arrow, världsklass.
Är alltid lite oroligt att se 80-talare man missat, med tanke på exakt hur mycket jag dyrkar filmer från det årtiondet.
Man vill ju inte att det ska vara en rutten pjäs eller en sådan film som helt tappat sin charm.
Lyckligtvis var Slaughter High både bra och har åldrats med all värdighet behållen.
Vet inte varför jag missat denna innan, men känns bra att man ramlade på den nu i vuxen ålder trots allt.
Slaughter High hade arbetsnamnet April Fools Day, men det byttes då en annan film med namnet April Fools Dag (F. Walton 1986) släpptes samma år.
Även den väl värd att kolla upp ska sägas.

Storyn är klassisk och av ganska tidstypiskt slasher-snitt, men det kan man inte klaga på.
Är som de säger, är det inte trasigt behöver man inte laga det.
Ett skämt som går fel är en klassisk öppning på liknande filmer, så man känner sig trygg direkt.
Prom Night (P. Lynch 1980) har en variant på det, Terror Train R. Spottiswoode 1980) har det och ett flertal andra.
Klassiskt som sagt, och funkar väldigt bra i mina ögon.
Risken finns ju alltid att saker som gjorts flera gånger blir bara rena upprepningar, men tycker Slaughter High håller sig fräsch.
Själva skämtets vändning är elakt och man fattar att nörden Marty blir gramse då hans ansikte blir vanställt medelst syra.
Morden under filmens gång är både fantasirika och ganska bra gjorda.
Kan tänka mig att filmen fick sig en omgång med censursaxen back in the day.
Lyckligtvis är ju filmen oklippt i den här utgåvan så man får ta del av allting.
En del ganska magstarka (pun intended) mord som man inte ser så ofta trots allt.
Kommer i fortsättningen vara lite mer försiktig när jag sveper en burk med dricka bland annat.
Slasherfilmer lever ju till mångt och mycket på vilka olika mordvarianter som är med och måste säga att Slaughter High rankar jag högt på den skalan.

Skådespeleriet är ju som brukligt lite svajigt, men ändå charmigt.
Caroline Munro som spelar Carol känner vi ju igen från bland annat mästerverket Maniac (W. Lustig 1980) men även 007-rökaren The Spy Who Loved Me (Ö. Gilbert 1977).
Sorgligt är det att läsa att Simon Scuddamore som spelar Marty begick självmord strax efter filmens premiär.
Tycker han funkade helt dugligt i rollen som Marty och hade nog kunnat medverka i andra liknande rullar utan att göra bort sig, men tyvärr blev så inte fallet.
Tycker det känns bra att Slaughter High görs tillgänglig i en så bra utgåva, det kan ju ses som hedrande för Simon och dennes familj.
Lite karaktärsutveckling finns, men ingen av rollerna är egentligen någon man får lära känna jättenära.
Inte heller det är ett bekymmer inom denna genre egentligen.
Premisserna för storyn är ganska enkla, utan att för den sakens skull kännas allt för plastiga och menlösa.
När det kommer till just slashers så behöver det ju inte vara för djupt eller svårt heller, det blir ju filmen faktiskt ibland lidande av.
Nej, låt det vara ganska simpelt och sikta mot underhållning och att få oss i filmsoffan att jubla och slänga popcorn omkring oss.

Slaughter High tycker jag levererar och håller hela vägen.
Tyckte vid första anblick att den hade lite trevande start, men när den väl drog igång så var bara starten en bonus.
Startsträcka kanske man kan kalla det, och det bidrog bara till mer positivt för filmen än om det dragit igång direkt.
Känns lite ledsamt att under alla dessa år missat denna, men skönt att nu ha den i min ägo.
Den är väl värd att investera i och speciellt då Arrow-utgåvan.
Tycker den borde fått mer uppmärksamhet, för den trumfar vissa andra filmer ifrån 80-talet, och de allra flesta som kommit efter 80-talets slut.
Klassisk på många sätt, men som jag skrev innan är det bara positivt då man ju fastnade för genren av en anledning.
Ett bra recept behöver inte massa annat för att fungera, utan det klassiska grundreceptet är gott nog.
80-talet övertygar återigen.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***

The Brotherhood

Nytt bläck tillägnat the T.O brotherhood.
Sitter på undertecknad.
/M. Original