God Jul!

True Originals önskar alla läsare en god jul.

Plötsligt i Vinslöv / Plötsligt Igen

Title: Plötsligt i Vinslöv / Plötsligt Igen
Year: 1999 / 2009
Dir: Jenny Bergman & Malin Sköld
Review: M Original
****

Få svenska dokumentärer kommer i samma klass som Plötsligt i Vinslöv.
Ska månne vara den lika klassiska Snickeriet.
PiV är en dokumentär om en liten stad i Skåne, där livet kretsar kring bangolf & fåglar för det mesta.
Det finns även en konstförening, som anser sig själva vara snäppet viktigare och bättre än golfarna.
Där finns också bangolf experten Mr Bangolf aka Kjell Fredriksson.
Tillika hans undersåte Anders som pratar bangolffilosofi och försöker bränna ner sitt kök dagarna i ända.
Mitt i allt detta finns Holger som mest tycker om att åka moped och umgås med sin kompis och spela Bingo-Bongo och sjunga.
Under PiV's gång så får vi följa med på bangolftävlingar, konstutställning, hemma hos, på mopedfärder och fågeltävling.
Persongalleriet i PiV är verkligen färgstarkt, och annorlunda.
Det är garanterat att du inte sett något liknande PiV i svensk dokumentärfilm innan.
Det hade varit enkelt att göra narr av personerna i Vinslöv, för de är lite udda, lever för bangolf och liknande.
Men PiV likt Snickeriet görs med en värme och ett genuint intresse att porträttera människorna.
Visst skrattar man åt Anders som försöker lugna sin fru när huset kan ta eld när han steker biffar.
Man skrattar åt hur pass lite självdistans Kjell har till vad han håller på med.
Koncentrationsdelen och även pratet om psykning är helt priceless.
Återigen, mitt i allt detta följer vi Holger.
Hans liv ter sig väldigt okomplicerat gentemot resten, med alla sina bekymmer.
Ett liv som jag själv skulle vilja ha när och om jag når den åldern.
Okomplicerat, lugnt och det är helt okej att sitta med sin kompis en hel dag på en bänk och titta på bilar.
Man har sagt att Vinslöv är lite som Sveriges Twin Peaks, fast utan allt det onda.
Det är en rad udda karaktärer som alla bidrar till en enhet, och den enheten är dokumentären.
Livet går sin stilla gång där, och det behövs inte mycket för att göra folket nöjda och glada.
Kan vara en varm korv i lugn och ro, eller att spela en 18-håls bana på 19 slag.
PiV är en must-see för alla, för det är en av de roligaste och varmaste dokumentärer jag sett.

2009 kom Plötsligt Igen.
Uppföljaren, eller kanske mera uppföljningen på PiV.
Plötsligt - En Förening har bildats (www.dopingkontroll.com), innevånarna i Vinslöv har åldrats.
Sorgligt nog har även Holgers kamrat John avlidit, vilket han gjorde 2004.
När vi anländer till Vinslöv nu har Holger legat på sjukhus, har ont och kör inte moped längre.
Kjell har blivit något av en kändis efter förra dokumentären och får gå på middagar.
Anders får frågan väldigt ofta om han ska grilla något, och sätter in en kontaktannons.
Ny i denna dokumentär är journalisten som följer upp vad som händer i Vinslöv.
Han skriver om när Holger får Jacko tagen ifrån sig för han har så stökigt hemma.
Då hjälper Jenny & Malin till att städa hans hus, så han ska få Jacko tillbaks.
Det är en hjärtvärmande gest vilket ytterligare visar att de inte är där för att göra narr av människorna.
Kjell och hans fru åker på en kryssning, där förklaringen av båten är en framtida klassiker.
Anders letar efter kärleken, och är en stark man enligt sin sida på internet.
Tillika får vi följa med delar av Plötsligt - en förening när de besöker Vinslöv.
En av dem bjuder Holger på lunch, och sedan har hela föreningen en fest med lite sång och dans.
Vi får även se Kjell skaka höfterna på dansgolvet, och all tro att han inte hade humor eller självdistans försvinner.
Överlag verkar han ha fått en ny mer ödmjuk sida sen sist.
Holger verkar inte bry sig något nämnvärt om kändisskapet, utan vill mest bara fortsätta som vanligt.

PiV är den överlägset bästa av de två, men Plötsligt Igen knyter på något sätt ihop iallafall delar av säcken.
Visst lämnar det en viss fadd smak i munnen av att inte helt leva upp till det man ville ha.
Men att lyckas komma upp i samma klass eller toppa PiV trodde nog ingen egentligen att Plötsligt Igen skulle göra.
Det är lite sorgligt att se Holger i Plötsligt Igen, för det känns som han inte kommer klara sig till nästa dokumentär.
Men gör han det så kommer han säkerligen ha nya melodier att gnola på när han äter sina pära.
Båda dokumentärerna är helt lysande, och kan ses om och om igen utan att tröttna.

Till minne av John Albrektsson 1937 - 2004

Mad Foxes aka Los Violadores

Title: Mad Foxes aka Los Violadores
Year: 1982
Dir: Paul Grau
Review: M Original
****

En man och hans flickvän är på väg hemåt, men blir avskurna av ett mc-gäng.
När en i mc-gänget kraschar av någon anledning man som tittare inte förstår är mannen och kvinnan såklart måltavlan.
Gänget våldtar kvinnan och misshandlar mannen, och sedan är resan igång på jakt efter hämnd.
Ja, storyn är inte mycket mer komplex än så.
Men, det är långt ifrån hela sanningen egentligen för det är en rad tvära svängar, som ingen kan hänga med i.
Efter misshandeln och den råa våldtäkten ordnar mannen fram ett gäng som ska hjälpa honom hämnas.
Det är en synnerligen elak scen, där rundhus utdelas och penisar skärs av på löpande band.
Efter detta blir det mer diffust.
Helt plötsligt finner vi oss i ett erotiskt dimljus där den misshandlade mannen stiger på det erotiska viset en ny kvinna.
Sedan är det fram och tillbaka mellan mc-gänget och mannen.
På en resa med sin flashiga bil dit nog hela budgeten gick, för till skådespelarna gick det sannerligen inte, träffar han ännu en kvinna.
Det blir en rad mjukporrscener i motljus och bar över.
Mc-gänget (Mad Foxes då) fortsätter sprida terror runt sig och dödar mannens familj och kockerska.
Hämnden igen!

Att försöka recensera Mad Foxes är svårt, för det är så extremt mycket med den som är helt lysande.
-De urusla skådisarna.
-Den diffusa och osammanhängande storyn.
-Nazistbikers som inomhus har swastikor på sina armbindlar, men inte utomhus eftersom de inte vill ha några problem i Spanien & Schweiz där filmen spelades in.
-Dubbningen där de som dubbar verkar bli fullare och fullare hela tiden.
-Sexscenerna.
-De långa filmningarna vid bilåkande.
-Rundhusa naken.
Det är så mycket mycket mer som gör denna film till en klar favorit för oss i True Originals.
Det är action och exploitation på den absolut lägsta nivån du kan komma utan att bli hemmavideo filmat med polarna på bakgården.
Vi får sprängda människor som sitter på toaletten, avskurna penisar, fyllfester...
Jag skulle kunna fortsätta hela natten och rosa denna pärla i filmdjungeln.
Inte för att den är bra, utan för att den är så dålig att den blir bra.
Samtidigt som det är rent plågsamt att se filmen, så är det ett rent nöje.
Det är gjort så utan ambition att vara rolig, men blir det ändå.
Förmodligen var Grau helt stenseriös med detta, eller världens största skämtare.
För hur roligt det än är, så har filmen den där udden av seriositet så man förstår att det är på riktigt.
Detta gör såklart bara filmen ännu mer humorfylld.
Mad Foxes är one of a kind.
Jag lovar dig att du inte sett något som liknar denna, och med all säkerhet kommer du inte göra det igen.
En stor bytta popcorn, kall läsk och ett gäng kamrater på gott humör så har du något att skratta åt i år framöver.

Bloodsucking Freaks

Title: Bloodsucking Freaks
Year: 1976
Dir: Joel M. Reed
Review: M Original
****

Minns ni Colosseum?
Där människor bevittnade dödandet av människor som underhållning?
Har ni någonsin önskat att detta skulle ske även i vår tid?
Välkomna till Sardus teater för det makabra.
I en unken lokal någonstans i New York visar Sardu med hjälp av sin medhjälpare Ralphus föreställningar där människor torteras och dödas.
Allt är på låtsas tror publiken, men man blir snart varse om vad som egentligen försigår.
Sardu kidnappar unga kvinnor, och en och annan recensent som inte gillar showen de får.
De kvinnor som inte torteras inför den oanade publiken går åt till rika män i källaren.
I en av dessa källarscener får vi också svar på varför filmen heter som den gör.
När en footballspelares kvinnosällskap försvinner börjar han ana oråd.
En polis som försöker pressa Sardu på pengar är också inkopplad när han letar efter sin kvinna.
Sardu och Ralphus fortsätter, trots polisnärvaro sina expriment och lekar i källaren, ända till det annorlunda slutet.
Ett slut där allt vänds upp och ner, och man aldrig mer kommer sukta efter en macka med korv på.

Troma har genom åren gjort sig kända för att ge ut de lökigaste av lökiga filmer.
Bloodsucking Freaks är en av de filmer som inte riktigt faller in i den kategorin, iallafall inte fullt ut.
Här får vi en stor dos De Sade, om än paketerat i en Anton LaVey-liknande figur och en dvärg.
Det är kvinnor inlåsta i en källare, naket, kasta pil på kvinnor och göra elchocker i bröstvårtor bland annat.
Hela filmen är smutsig och disturbing på det där sättet som många 70-tals filmer var, och som filmer inte är längre.
Hostel och liknande nyare "skräckisar" har lånat många grepp från denna, utan att för den sakens skull lyckas få det lika obehagligt och vridet.
Skådespeleriet haltar rätt ordentligt på sina håll, men lyckas på något smidigt sätt undvika total paj.
Nakenkvoten i filmen är nära på 100%.
För oss som läst lite av Markis De Sade finner vi som redan nämnts många gemensamma nämnare.
Både från markisens egna förehavanden, men också från hans böcker som har sadism och sex som fokus.
Sardu uttalar till och med sadism sade-ism, för att ytterliga befästa vinken till markisen.
Filmen är relativt osmaklig med en rad scener som får den veke och blyga att vända bort blicken.
Man ser tydligt var nyare skräckfilmer lånat en mängd av sina försök till extremer ifrån, och då gjordes dessa redan 1976.
70-talet är som den uppmärksamme läsaren av denna blogg märkt något av en favorit för eder skribent.
Jag skäms för att erkänna att jag inte sett denna film innan, och jag vet att jag kommer återvända till teatern.
Helt klart på toppen av den otroliga mängd filmer som Troma släppt genom åren.
Med sin vridna story, sina s&m-scener, sina udda karaktärer och ett minnesvärt slut är detta något för alla fans av den udda skräcken.
Kanske ingen film som letar sig in på den stundande topp10 listan signerad True Originals, men likväl värd att se.

Saló - 120 Days of Sodom

Title: Saló - 120 Days of Sodom
Year: 1975
Dir: Pier Paolo Pasolini
Review: M Original
****

Filmatiseringen av libertinen Markis De Sade's ökända bok Le 120 Journées De Sodome från 1785.
Pasolini bytte ut den plats och den smala tråd av humor som Markisen hade med i boken.
Filmen kretsar kring 4 högt uppsatta herrar, som kidnappar ett stort antal flickor och pojkar och för dem till ett avlägset slott.
På slottet utsätts ungdomarna för de 4 fascistiska libertinernas lustar och pervesioner, av allehanda slag.
Runt de 4 libertinerna kretsar också en grupp prostituerade som berättar historier för att egga de 4.
Under filmens gång följer vi som åskådare ett underligt bröllop, perversa lekar, berättelser, det extremaste av utnyttjande och ännu mer där till.
Libertinerna turas om att få sitt lystmäte, och även kräva saker av ungdomarna.
Allt djupare kastas vi ner i det dekadenta och perversa livet på det igenbommade slottet ända till filmens klimax.

Markis de Sade namngav sadism, satt fängslad stora delar av sitt liv för pervesion, våldtäkt, blasfemi och för förgiftning.
När han skrev Le 120 Journées De Sodome satt han fängslad och skrev boken på en 12 meter lång toalettrulle.
Boken är perverterad, osmaklig, underlig, skev och fruktansvärd, samtidigt som den är mörk rolig, fyndig och samhällskritisk.
De Sade var trots sin mycket underliga syn på många saker en intelligent person med skarp kritik mot makten och framförallt kyrkan.
Pasolini var extremt politisk och hatisk mot fascisterna i Italien och i resten av världen.
När han skrev manuset till filmen flyttade han historien till Saló, som var fascisternas sista fäste.
Filmen utspelar sig även mot slutet av andra världskriget, när slaget är förlorat.
Där De Sade på ett makabert skämtsamt sätt gjorde narr av överheten är Pasolini mer kritisk och skarp.
Ingen humor, utan bara utmålandet av den våldtagande, skitätande, pissdrickande, sodomerande makten som skövlar offer bland de svaga.
Saló är en plågsam film, som får även den mest vana att stundtals vilja vända bort blicken.
Det är klaustrofobiskt, mardrömslikt och så smutsigt att man känner smaken av damm i munnen.
De 4 huvudrollerna är gjutna i sina roller, för de ser ut som den bild man har av en bunt pedofiler.
Man kan se Saló som en politisk film, och den blir lite enklare då än bara se den som en perverterad film om 4 mäns ultimata fantasi.
Där boken lite tappar fart och blir långrandig är filmen som en spark rakt i ansiktet.
Filmen bannlystes, censurerades sönder och Pasolini blev mördad snart efter filmen färdigställts.
Än idag är det en av de starkare filmerna jag sett, på mer än ett sätt.
Vid slutscenerna är man helt urlakad och ser inte ens de absurda i den klänningsprydda dans de 4 libertinerna gör.
Svårt att säga om det är det bästa eller sämsta man sett.
Att betygsätta Saló är omöjligt, för det känns som mer än en film.
Det är en allegori över alla de hemskheter som människor i krig och förtryck utsatts för, och kan även handla om kapitalismen av idag.
Det är enkelt att kasta skit på filmen, men den är ett starkt inlägg och djupt politisk.
Man ska tänka sig för en gång innan man ser den, men känner man att man klarar det ska man absolut se den.
En av filmhistoriens mest omdiskuterade, hatade och bespottade filmer.

A Complete History of My Sexual Failures

Title: A Complete History of My Sexual Failures
Year: 2008
Dir: Chris Waitt
Review: M Original
****

Har du funderat över varför du blivit dumpad?
Vad som varit felet i vissa av dina förhållanden?
Det har Chris Waitt också gjort, och han gör det vi andra aldrig skulle göra.
Beväpnad med ett sparsamt kamerateam, eller själv ringer han och åker till sina ex.
Envist försöker han få någon av dem att ställa upp framför kameran och förklara varför de dumpat honom.
Dokumentären börjar när Chris precis blivit dumpad av sin senaste flickvän.
Det börjar då formas en storslagen plan för att bli en bättre pojkvän, eller främst att hitta problemet.
Chris börjar med att ringa ett flertal av sina forna kärlekar, med ett relativt genomgående resultat, och det är inte positivt.
Några ställer upp till sist, medan andra hotar med att stämma honom, skrattar ut honom.
Genomgående är att Chris är extremt ärlig, och de forna flickvännerna är precis lika ärliga.
Sex med Chris är inget vidare, han har inga ambitioner, inget jobb, är alltid sen, rädd för förhållanden och allmänt dålig i deras ögon.

Under dokumentärens gång får vi följa med Chris hem till forna flickvänner, till psykologen, till en S&M-håla där man som man vrider sig av behandlingen.
Han testar även ett antal för många tabletter Viagra kombinerat med en berusande mängd öl.
Detta resulterar i ett smått oroväckande beteende, som han dock får napp på (!).
Hans lista över både flickvänner, metoder och idéer framställs i hans notbok.
Det är roligt samtidigt som Chris är en person man inte känner någon sympati för.
Han försover sig till ett möte med den tjej som faktiskt gått med på att bli intervjuad, och som dumpade honom bland annat för han alltid var sen (!).
Problemet är ganska tydligt att det inte ligger hos damerna i fråga, utan hos kamerasvängaren själv.

Det har diskuterats huruvida den här dokumentären är på riktigt, eller om det är en såkallad "mockumentary" i stil med Spinal Tap.
Hur som haver är filmen rolig, pinsam, påträngande, hysterisk och plågsam (Chris behöver ispåse en gång!).
Det är ett svar på den där frågan man nog kanske inte vill ha svar på.
Chris får veta att han är semi-impotent, tråkig, slarver, oambitiös, rädd och enligt ex-flickvännerna förmodligen gay.
Men å andra sidan kan man lugna sig med att man inte haft lika otur, eller varit lika kass som Chris.
Damerna är ärtiga och brutalt ärliga, och Chris Mjölbyhaka är av episka propotioner vid mer än ett tillfälle i filmen.
Det är naket och ärligt, från alla håll och är det dokumentärt, vilket det absolut känns som, är det något av det mest öppna jag sett.
Så hur det än går i era förhållanden kan ni alltid återvända till Chris Waitt, och känna er lite rakare i ryggen.

Ronnie James Dio

Saxat från Blabbermouth:

"Ronnie has been diagnosed with the early stages of stomach cancer.
We are starting treatment immediately at the Mayo Clinic.
After he kills this dragon, Ronnie will be back on stage, where he belongs, doing what he loves best, performing for his fans."

Mannen som gav djävulshornen popularitet, som gav oss mördarlåtar som Holy Diver, Don't Talk To Strangers och många fler.
Efter att ha växt upp med Dios musik är det tragiskt att höra att Dio drabbats av denna svåra sjukdom.
True Originals hoppas att han återhämtar sig snart och att behandlingen går vägen.
Under tiden spisar vi Dios stenhårda heavy metal och håller hornen upp för honom.
Så hoppas vi att snart få se Dio äntra en svensk scen igen och döda oss med sylvassa gitarrer och heavy metal.
Hail Dio!

976-Evil

Title: 976-Evil
Year: 1988
Dir: Robert Englund
Review: M Original
****
Once you've been to hell, everything else pales in comparison!

En uppmaning för oss att hålla tassarna från att ringa telefonflåsare för 19.99 i minuten signerat Robert Englund.
Vi får följa Hoax (Stephen Geoffreys aka Sam Ritter, känd ifrån mer lättklädda och inträngande filmer av det homosexuella slaget), som är en nördig tonåring.
Han ser upp till, och försvaras av sin kusin Spike (Patrick O'Brian) som bär skinnjacka, kör motorcykel och är en allmänt hård kille.
Spike spenderar sin lediga tid med att spela poker och ringa ett 976-nummer för att få råd och tips om vardagen, ett mörkermagiskt horoskop.
Både Hoax och Spike lever i Hoax mammas hus, och hon är en religiös fanatiker som ogillar båda killarnas leverne.
Hoax är avundsjuk på Spike som är en hård kille, som dessutom får ihop det med den vackra Suzie (Lezlie Deane).
Ett gäng på skolan gör livet surt för Hoax, och Spike tvingas gå emellan.
En kväll hittar Hoax numret som Spike brukar ringa till, och tar chansen.
Det visar sig vara ett direktnummer till helvetet, och Hoax kropp blir besatt av en demon.
Hoax går ut med Suzie, och de båda fattar tycke för varandra ända tills gänget dyker upp och förstör Hoax chanser till kärlek.
Förargad och förudmjukad vill han skrämma Suzie, så han ringer 976-Evil för att få råd.
Men demonkraften går ej att hejda så hon dör och efter detta blir han alltmer uppslukad av djävulens styrka.
Nu ska både gänget som mobbar honom, hans mor, Spike och resten av världen se upp.

976-Evil har många förtjänster, men en stor förlust.
Storyn är bra, skådespelarna är inte dåliga, effekterna är underhållande och stämningen är allmänt lite rutten.
Men det som förstör så mycket är slutsekvensernas tackiga oneliners, som förstör en annars rätt elak film.
När Hoax mer och mer blir besatt så ökar också användandet av onödiga pajiga oneliners.
Från att ha varit en fartfylld 80-tals skräckstänkare så sjunker skeppet snabbt ner i "slag på virveln"-skämt träsket.
Den lyckas dock hålla sig flytande mycket på grund av en rad rätt elaka mordscener och att nörden faktiskt får ge igen på sina plågoandar.
Sådant är alltid välkommet, på film som i verkligheten.
För oss som minns 071-numren är filmen en nostalgisk påminnelse om när man tjuvringde diverse nummer i den långa rad nummer och tjänster man kunde hitta i kvällsblaskan.
Allt ifrån de stönande kvinnorna, via en Ding Ding Värds telefonnyheter, till Heta Linjen där man satt och skrek till Spåtanter.
Så att det skulle finnas en direktlinje som sade sig gå direkt ner till Helvetet ser jag inte som omöjligt.
Utöver att föra en tillbaka till ungdomens busringande dagar fungerar 976-Evil som en okej 80-tals skräckis, men betyget hade blivit högre utan one-liners.
Man kan skönja lite samma stil på vissa av scenerna som från A Nightmare On Elm Street-serien, och även återfinns Lezlie Deane i Freddy's Dead från 1991.
En godkänd film som har högre tempo och mer intresse första timmen, än sista halvtimmen.
Synd, för den börjar väldigt lovande och hade utan de framkrystade skojerierna kommit längre upp på bra-listan än vad den gör.
Sevärd, men bitvis väldigt pajig, och inte på det bra sättet.
Kom en uppföljare 1992, där Patrick O'Brain repriserar sin roll som Spike.
Efter 976-Evil övergick Stephen Geoffreys till att göra hardcore gay porr, men återvände till skräckgenren 2007 i Sick Girl.
Robert Englund regisserade en film till efter 976-Evil och några avsnitt av tv-serien Freddy's Nightmares.

The Hills Have Eyes

Title: The Hills Have Eyes
Year: 1977
Dir: Wes Craven
Review: M Original
****

Att öppna upp karriären med Last House On The Left är starkt, att följa upp med The Hills Have Eyes är makalöst.
Två av de starkaste filmerna i genren på 70-talet, och de håller sin starka position fram till dessa dagar.
I The Hills Have Eyes får vi följa en familj på husbilssemester, och när de ska korsa en stor öken går det galet.
De varnas från att köra av från huvudleden, men chansar ändå att köra igenom de vidsträckta landskapen av brännande öken.
Big Bob Carter chansar och kör vad de tror är en genväg, men kraschar då husbilen och är strandsatta i ökeninfernot.
I bergen stryker en grupp vildsinta, inavlade kannibaler omkring, och de har koll på att familjen är fast.
När Big Bob och Doug ska försöka hitta hjälp blir mardrömmen verklighet.
Big Bob blir korsfäst, och familjen kan enbart se på när kannibalerna tänd eld på honom.
Vid husbilen stryker kannibalerna omkring, och till sist går de til attack.
Dottern i familjen våldtas, mamman blir skjuten och den lilla bebisen tas med av kannibalerna till deras matlager.
Männen i familjen måste nu slå tillbaka mot gruppen av inavlade, sadistiska kannibaler som levt åratal på den övergivna atombombstestplatsen.
The lucky ones dies first....

The Hills Have Eyes har den där ruttna och skitiga känslan man får i 70-tals skräckfilmerna.
Precis som i Last House On The Left, Texas Chainsaw Massacre och även actionstänkaren Death Wish är det närgånget, smutsigt och svettigt.
Kannibalerna ser ut som man tror att inavlade och strålskadade människor skulle kunna se ut.
Djurhudar som kläder och en stor aptit på vad som än korsar deras väg.
Familjen de attackerar förvandlas sakta men säkert till en hämndlysten grupp, inte helt olikt familjen i Last House On The Left.
Den obehaglige, men i intervjuer genomsympatiske Michael Berryman, är lysande som medlem av kannibalfamiljen.
Filmen har en riktigt obehaglig känsla från första till sista filmruta, och jag anser det hänga på den redan nämnda skitiga känslan man får.
Bilden är lite repig, färgerna är lite smetiga, dock utan att få det där plastiga utseendet nyare filmer filmat med billigare kameror får.
Inspelat på plats i en öken, så skådespelarna svettas, blir skitiga och slår sig på riktigt, inget fejkat.
De som känner mig vet att jag alltid talar mig varm om 70-talets filmflora, och The Hills Have Eyes är inget undantag.
Skräcken för att bli strandsatt hjälplös i en fientlig natur är mänskligt, och det spelar Craven bra på, precis som Hooper gjorde i Texas Chainsaw Massacre.
Närmast att komma till den känslan de senaste åren var kanske den australiensiska Wolf Creek (2005).
Att se sina nära och kära plågas och dödas är nog en mardröm för de flesta, och det fångas också perfekt i The Hills Have Eyes.
Att Wes Craven inte riktigt lyckats åstadkomma något liknande mästerverk likt de två nämnda filmerna i inledningen och A Nightmare On Elm Street är synd.
Likt John Carpenter hade han modet att göra filmer som inte klappade dig på kinden utan slog dig i ansiktet med en blöt stekpanna.
Men modet försvann lite på vägen, även om faktiskt Scream har en del roliga stunder för oss skräckfantaster, men lika modigt och påträngande blev det inte igen.
The Hills Have Eyes fick en framstressad uppföljare, och även 2 hemska remakes från 2006 och 2007 som ska undvikas till fullo.
Dubbeldisk DVD'n från Anchor Bay innehåller förrutom filmen en dokumentär om filmen, plus den utomordentliga dokumentären The American Nightmare.
The Hills Have Eyes kommer alltid att vara på toppskiktet av skräckfilmer, och ska finnas i varje seriös filmsamling.

Beastmaster

Title: Beastmaster
Year: 1982
Dir: Don Coscarelli
Review: M Original
****

Phantasm & Bubba HoTep-kändisen Don Coscarelli drar oss med på ett sword and sorcery-äventyr av rang.
Samma år som Conan the Barbarian svingade sitt svärd över världen kom Beastmaster.
Lite likt flertalet andra filmer som olyckligtvis hamnat i skymundan för en mer känd film är Beastmaster en klassiker av egen maskin.
Filmen handlar om Dar (Marc Singer, känd från den otroliga tv-serien V).
När Dar skulle till att födas rövades han bort av den onde Maax, och skulle offras som hämnd för Dars pappa, som var kung, bannlyst Maax.
En jägare dyker upp i grevens tid och räddar Dar undan den onda häxan som precis ska till att ritualmörda honom.
Från ung ålder har han kunnat kommunicera med djuren runt honom.
När sedan en hord av Juner attackerar hans by och lemlästar hans familj och vänner bestämmer sig Dar för att hämnas.
Han ska finna överprästen Maax (Rip Torn) som dragit fram med förstörelse var än han leder sin hord.
Dar i sällskap av en rad djur, bland annat två illrar som är mästare på att stjäla, ger han sig iväg.
På vägen möter han Seth (John Amos) som är en mästare på att slåss med stav, och dennes unge kumpan.
Dar springer även på den vackra slavkvinnan Kiri (Tanya Roberts).
Med hjälp av sina djur, sina nya vänner och sin styra kan äventyret börja!
Full fart mot Maax tempel, där människor offras levande.

Beastmaster är precis som Conan en film av episka propotioner.
Det är storslagna miljöer och vyer som får den mest luttrade naturofil att tåras i ögonen.
Det kom en rad efterföljare och varianter av både Conan och Beastmaster, mer eller mindre lyckade.
Men hur det än är så kommer sword & sorcerer-genren hållas högt i True Originals lägret.
För de flesta, hur slitet manus eller skådespel det än må vara, uppvisar alltid en charm och en kärlek till genren.
På det planet måste man räkna Beastmaster, ihop med sin bror Conan, som en frontlinje i genren.
Historien vi får följa här känns både nyskapande och fräsch, plus att det bjuds på spänning och ett visst obehag.
Iallafall när man som ung såg iglarna som förstörde hjärnan hos folk och gjorde dem till galna slavar och krigare.
Omslaget till dvd'n utlovar "the epic adventure of a different kind of hero" och det lämnar inget att önska.
Filmen har åldrats väl i mina ögon, och bjuder även på en stor dos nostalgi då den visades både på Sky Movies när man var ung och att min gode vän och granne hade en VHS med filmen inspelad på.
Det är oräkneliga gånger vi gav oss ut på äventyr tillsammans med Dar.
Filmer som denna görs inte längre, och det är synd.
Mastodontkänslan har gått förlorad i filmen de senaste 15-20 åren tyvärr, i takt med dataeffekternas intrång.
Man behöver inte åka till "location" för att filma en vidsträckt dal eller höga berg, man gör dem bara i datorn.
Det är synd och skam.
Beastmaster är äventyr i ordets rätta bemärkelse och är väl värd din tid.
Dars äventyr är något du kommer vilja återvända till flera gånger.

Society

Title: Society
Year: 1989
Dir: Brian Yuzna
Review: M Original
****

Baywatch-bekantingen Billy Warlock tar på sig en roll i denna skräckfilm från 1989.
Hans rollkaraktär tycker det är något underligt med hans föräldrar och syster.
Han känner sig inte hemma bland den övre societeten som familjen vurmar för.
En paranoia som följer honom, och diskuteras med en psykolog, som även han beter sig lite underligt.
Systerns pojkvän David (Tim Batell) börjar bete sig konstigt och våldsamt mot systern och Billy anar oråd.
Även börjar en vacker ung dam att flirta med honom på skolan, och mystiken tätnar.
David lyckas övertala Billy att lyssna på ett band han spelat in i hemlighet av Billys familj.
Efter viss övertalning, och en viss skepsis börjar Billy tro på det han hör på bandet.
Det är en incestuös inspelning, som även antyder att Billy kanske inte är den son han trott han varit.
När sedan David dör i en bilolycka och bandet mystiskt förvandlas till en helt annan inspelning är måttet rågat.
Billy bestämmer sig för att prata med den mystiska damen på skolan och reda ut alla frågetecken.
Vad han får veta om sin incestuösa familj är kanske inte det man först skulle ana.
Det som sker i den övre samhällsklassen ger en ny betydelse till att de rika lever på de fattigare.

Den sista kvarten i Society är något av det mest underliga, skeva och udda sexuella som skådats sen Saló i stort sett.
Brian Yuzna med hjälp av effektskaparen Screaming Mad George spar inte på krutet och det är absolut inget för den med vek mage.
Det är incestuöst, det är slemmigt, blodigt, lemmar som smälter samman och allt man inte ens kan fantisera ihop.
När jag såg filmen som yngre tyckte jag den var lite fattig, och inte engagerade mig så värst.
Men att se den nu, 20 år efter att den gjordes blev en helt annan film.
Det är absolut inte livsomvälvande, men är helt klart värd att titta på, både en och flera gånger.
Det är lite pajigt på sina håll, men en underlig politisk vridning på grundstoryn är väldigt välkommet.
Precis som i redan nämnda Saló ges ju ingen direkt smickrande bild av överklassen, och ordet "butthead" ges en helt ny sinnesbild.
Billy Warlock känns okej trovärdig i rollen som sportkillen och man ska inte låta hans Baywatch-medverkan ligga honom till last.
Effekterna är som sagt något annorlunda, men man kan känna igen Screaming Mad George stil.
Det är en extremt surrealistisk och stundtals feberdrömsliknande atmosfär på filmen, också det välkommet.
Överlag en film som är väl värd tiden, och kanske faktiskt kan komma att snurra i spelaren fler gånger.
En tyvärr lite bortglömd godbit, med mer än en överraskning i bagaget.

Rom

MikeOriginal loves Francis Bacon.

Att besöka Rom är något alla borde göra minst en gång i sitt liv.
Om inte för all arkitektur, alla museum eller för maten så för att besöka Profondo Rosso.
En liten butik som ägs av Dario Argento, som hör till en True Originals favorit.
I den något fuktiga källaren finns en rad rekvisita från bland annat Phenomena och Demons.
Det är lite lågbudget och kan nog ses av de som inte dyrkar som lite pajas.
Men för oss som grottat ner oss i skräckgenren och gärna vänder blicken mot Italien är det kul.
Tillika jobbade under mitt besök Luigi Cozzi i butiken.
Mannen som skrivit bland annat 4 Mosche di Velluto Grigio (1971) och rymdeposet Starcrash (1978).
En trevlig karl som gärna språkar lite, både om Dario och om filmer i stort.
Butiken säljer masker, figurer, tröjor, filmer och böcker.
Det lite tråkiga är när språkkunskapen brister, då böckerna är på italienska.
Men för de som kan språket finns det mycket bra att hitta där.
För egen del inhandlades, och signerades av Cozzi, 4 Mosche di Velluto Grigio som nu finns på DVD.
Affären ligger på Via Dei Grachi 260, och området ligger en gata upp från ett shoppingstråk om det lockar er.
Utöver Profondo Rosso tipsar jag även om Cappuccinkyrkan, där kryptan inretts med benen från ett stort antal munkar.
Det är benknotor i formationer, hela kroppar som står i sina munkkåpor och allehanda saker gjort av ben.
En mäktig syn, och även ska själva kyrkan inneha en målning av Caravaggio, som undertecknad missade då jag inte gick in i själva kyrkan.
Kyrkan och kryptan ligger på Via Vittoria Veneto 27, inte långt ifrån parken Villa Borghese där man kan fröjda i solen.
Att överhuvudtaget gå omkring i Rom med sin historia är mäktigt, och det är bara ta på sig bästa promenadskorna för gå ska man.
Tunnelbanesystemet är under all kritik, och staden är såpass överskådlig att har du bara lite kraft i benen kan du gå till mycket.
Turistfällorna är intressanta, för varje sak har en stor bit historia runt sig trots alla vykort man sett.
Peterkyrkan, Sixtinska kapellet, Coloseum, Forum Romanum, Fontana de Trevi.. allt är egentligen värt att kika på.
Att gå runt på de gator som Caligula och Nero med flera gjort är en speciell upplevelse, och historiens vingslag känns av överallt.
En stad att besöka minst en gång i sitt liv, och för oss film, konst och arkitekturintresserade kommer det bli fler resor.

Deranged

Title: Deranged
Year: 1974
Dir: Jeff Gillen & Alan Ormsby
Review: M Original
****

De flesta med öga för skräckgenren eller ett intresse för obskyra figurer har stött på namnet Ed Gein.
Mannen som låg till grund för Leatherface med familj, Buffalo Bill i Silence Of The Lambs och Norman Bates i Psycho.
Han var en nekrofil, gravplundrare, mördare och hade sin mammas döda kropp hemma i sitt hus.
Han gjorde även föremål av ben och skinn från de kroppar han grävt upp på kyrkogården.
Deranged är ett försök att i närheten av sanningen berätta om Ed Geins liv och brott.
Som alltid i film så svävar de bort ifrån sanningen, gissar och yxar till det lite för effektens skull.
Men överlag hålls det så vitt jag minns av historien relativt nära sanningen.

Deranged berättar historien om Ezra Cobb, som bor med sin djupt religiösa och sjuka mor i ett landshus.
När modern dör i en av filmvärldens kanske osmakligaste dödsscener så rasar hela Ezras värld.
En värld där alla kvinnor är "sluts with pus-filled sores" enligt hans mor och han bara kan lita på hennes ena vän då hon är "a fat one".
Ezra lever i tron om att hans mor egentligen inte är borta och håller hennes rum i ordning.
Han gräver till sist upp hennes grav och tar med liket hem, och när det mer och mer ruttnar måsta han ta hjälp av färskare kroppar.
Det som börjar med en ensam människa, förvirrad och hjärntvättad av en religiös fanatiker slutar i film och litteraturvärldens kanske mest parafraserade "skurk".
När polisen till slut anländer till Ezras hus hittar de förrutom en mängd kroppsdelar och några lik även den färska kroppen från en ung kvinna i staden.

Historien om Ed Gein har kommit att intressera många, och som nämnts inspirera till en av mina absoluta favoritfilmer: The Texas Chainsaw Massacre (Hopper), även den från guldåret 1974.
Deranged är snarlikt lika spekulativ och närgången i sitt våld, men aldrig utan att tappa kontakten med verkligheten.
Det är skitigt, man känner verkligen hur det stinker genom tv-rutan och det är ruttet rakt igenom.
Scenen där Ezras mammas kamrat har en seans för att framkalla sin döda make är direkt plågsam, och mammans dödsscen är osmaklig på gränsen till outhärdlig.
Filmandet och kameraföringen känns extremt dokumentär, en känsla man sällan får numera med alla bra kameror.
Roberts Blossom som spelar Ezra Cobb har ett både underligt och passande ansiktsmönster.
Han känns genom hela filmen ärlig och trovärdig i rollen som den sjuke Ezra.
Jag ska inte säga att Deranged är i samma toppklass som Texas Chainsaw Massacre, men den hör till en av de bättre filmer i denna genre och följer inte långt efter massakern.
Filmen har släppts på en tysk utgåva på dvd för inte så länge sedan, och den är helt oklippt.
Intressant för den, likt mig, Tom Savini-dyrkande filmnörden är att vår mustachprydde hjälte varit delaktig i effektmakeriet.
Deranged är en bortglömd pärla från 1970-talet och det gläder mig att den åter finns tillgänglig och nu på dvd.

Ninja III - The Domination

Title: Ninja III - The Domination
Year: 1984
Dir: Sam Firstenberg
Review: M Original
****

Inledningen för oss till en solstänkt golfbana.
Där dyker snart det sedvanliga orosmomentet, en ninja, upp (the Black Ninja!).
I full färd med att klä på sig sitt mys och packa på sig med antika vapen.
Sedan blir det fullfart och action i ett par minuter och ungefär där är ribban lagd.
Eller nej, nu ljuger jag.
För ninjan blir efter utfört uppdrag skjuten av polisen, och lyckas med nöd och näppe släpa sig ner för en slänt.
Nedanför slänten jobbar Christie (Lucindas Dickey) som ser ninjan släpa sig skadad och halvdöd ner för backen.
Först försöker the black ninja att döda Christie, för att i nästa stund ge henne sitt svärd, och inte bara det....
...utan även sin DEMONISKA själ!
Genom själavandringen ser Christie de poliser som dödat den inneboende.
Här börjar det egentliga äventyret.
Christie är inte bara någon slags gatuhållningsarbetare utan även aerobicsinstruktör.
Hon stöter på den enerverande polisen Billy Secord (Jordan Bennett) som får henne i säng genom att säga vilken usel människa hon är.
Han blir även nyfiken på det svärd som ibland mystiskt skiner eller svävar fram.
Christie får black outer då och då, under vilka hon är besatt av den döda black ninja, som söker hämnd mot de poliser som dödat honom.
Billy märker att ngt är fel med Christie och Christie börjar förstå det med.
Hur får man en död ninjas hämndgiriga själ ur kroppen?
Så klart genom att själen och den döda kroppen måste konfronteras av en annan ninja!
Enter Yamada!

Verkar storyn sammanhängande?
För det är den alltså inte.
Filmen har ett så tunt manus att det är helt otroligt att de lyckas fylla ut de runt 90 minuter som de faktiskt gör.
Dock inte sagt att filmen inte har ett högt underhållningsvärde.
Det bjuds på avhuggna lemmar, omöjliga hopp, aerobicsscener, underligt förspel, rökmaskiner gone wild och allt annat man vill ha i en b-stänkare.
När man är rädd att ninjademonen inom ska uppenbara sig, då tar man till några enkla danssteg.
Ser man en kvinna bli antastad av ett gäng killar från det egna gymmet, då tittar man på med Mjölby-hakan dinglande i nordanvinden.
När man vill charma damerna blir man förbannad på dom och skickar dom ur bilen för de motsäger sig ditt valda yrke.
Vill man egga upp sin partner häller man tomatjuice på sig.
Allt funkar inom bildserien vi känner som Ninja III - The Domination.

Att Ninja III skulle ha ngt med de två tidigare filmerna med samma namn är jag mycket tveksam till.
Det är action för actions egen skull, med som redan nämnts en story som ryms på senaste ICA-kvittot.
Kvittot från när du handlade 1 liter mjök och en toalettrulle i slutet av månaden.
Men det är komiskt och underbart att se så lite fyllas till så mycket, och man blir nostalgisk.
Det görs inte liknande filmer längre nu när vi nått 1980-talet och den här sortens action ses på med sneda blickar.
Hade jag sett denna som liten pilt under 80-talet hade jag älskat det, och jag gör det idag också.
Den kommer inte ge dig några matnyttiga visdomsord, livsläror eller visa dig vägen till ett gott liv.
MEN du kommer ha roligt i 90 minuter och kommer i sällskap av en god kamrat, ett par glas läsk och en skål popcorn njuta av 80-talet då det var som bäst.
Med minimalt med manus, action och inte en tanke på någon lära för livet.

Order Of The Black Eagle

Title: Order Of The Black Eagle
Year: 1987
Dir: Worth Keeter
Review: M Original
****

Att det finns en rad James Bond-kloner där ute i filmvärlden är vi väl medvetna om.
Order Of The Black Eagle är en i en lång rad av 007-kloner.
Vi möts i de första scenerna av klipp ifrån andra världskriget med fokus på Hitler.
Det vi inte vet om är att nazisterna sparade Hitlers kropp och frös in den.
Hans kropp skulle sparas tills tekniken finns att frysa upp honom och skapa ett nytt ariskt rike i världen.
Det ska dock vår hjälte Duncan Jax (Ian Hunter) sätta P för.
Vid sin sida har han en babian klädd i frack, som inte bara kör helikopter utan också tank.
Nazistledaren som ser ut som en Orson Welles med ett par extra kilo innanför västen med ögonlapp ska inte bara tina upp Hitler, utan har även kidnappat en forskare som ska skapa en dödlig laser.
Med sig har han sina trogna följeslagare.
Det har dock Duncan Jax också och de får vi möta under filmens gång, och äventyret är igång.
Vi får se actionscener av episka propotioner.
En i Duncans gäng vräker folk i marken så de dör.
En Lucky Luke-liknande cowboykaraktär skjuter snabbare än alla nazister i skogen.
En babian som kör ett tungt beväpnad fordon och skjuter folk dit pepparn växer och slänger obscena gester till höger och vänster.
En tinande Hitler som får ansiktet avslitet.
Nazister som pratar engelska med tysk brytning till andra tyskar.
Kulisser där wellpapp och farmors gamla tapeter häckar ovanligt tidigt.

Order Of The Black Eagle är en sån där film som är så pajig att den blir bra.
Den balanserar med darriga fötter på snöret över gropen där alla de där fåniga filmerna man hatar ramlat ner.
Men den lyckas hela tiden hålla sig kvar på den där tråden där det är ruskigt roligt, pajigt och charmigt.
Dåligt skådespeleri, en story som känns aningen schizofren och vändningar (Vart tar araben i början vägen exempelvis?) är a och o i en kalkonrulle värd namnet.
Ian Fleming skapade måhända orginalet, men klonerna är värda sin vikt i guld.
Duncan Jax har självklart också hippa prylar att lösa diverse problem med.
En slips med en såg i bland annat, mycket användbart när man sänks ner i en vattenfylld grav av nazi-Orson.
Sista 30 minutrarna ungefär av filmen är bara action, och den sortens action vi inte sett i film de senaste 15 åren.
Order Of The Black Eagle kommer inte leta sig upp på någon slags topplista any time soon, men den rekommenderas helhjärtat.
Har du ett hjärta som bankar för kalkonactionrullar från det glada 80-talet och är uppväxt med James Bond kommer du ha bra 90 minuter framför dig.
Order Of The Black Eagle är dessutom en uppföljare till filmen Unmasking The Idol.
I den filmen ska Duncan Jax enligt troväridga källar även inneha ninja-skills som han tydligen glömt till denna film.

Day of the Dead

Title: Day of the Dead
Year: 1985
Dir: George A Romero
Review: Omar
****

Vilken zombiefilm tänker man på först? Night of the Living Dead? Dawn of the Dead? Jag skulle vilja påstå att det är de två filmer som är populärast i genren, och även de filmer som har haft mest påverkan i genren. År 1985 bestämde sig legenden George A Romero att göra Day of the Dead, en mycket mörkare och seriösare zombiefilm än de tidigare nämnda.
I Day of the Dead är det samma visa som i nästan alla zombiefilmer. Vi vet inte om de levande döda har tagit över världen, men vi antar det. Vi får följa både en grupp militärer och en grupp vetenskapsmän som bosätter sig i en omgiven bunker. Forskarna försöker komma på ett sätt att kunna kommunicera med de levande döda och komma på en lösning på det hela, medans militärerna självklart vill göra det hela på ett mer aggressivt sätt.
Det som gör den här filmen väldigt sevärd är två skådespelare: Joseph Pilato (som spelar Capt. Rhodes) och Richard Liberty (som spelar Dr. Logan). Alla skådespelare gör bra ifrån sig, men de här grabbarna tar priset. Capt. Rhodes är en väldigt våldsam, farlig och bestämd militär. Inget kan stoppa honom för att göra färdig sitt mål, och han är beredd att göra det mesta för att slutföra det. Du ser honom bara bli värre och värre genom hela filmen tills du själv inte orkar längre. Dr. Logan är verkligen inte ond. Du känner sympati för honom och du vill verkligen att han ska lyckas mitt sitt experiment att kunna kommunicera med de levande döda. Han lever in sig i rollen perfekt, och man får lite "galen vetenskapsman"-vibbar.

Day of the Dead är en väldigt mörk och våldsam film. Till skillnad från exempelvis Dawn of the Dead, är Day of the Dead mycket mer seriös och innehåller inte allt för många skämtsamma stunder eller rolig dialog. Fotot är mörkt och miljöerna som vi får se i filmen är mest underjorden. Hela filmen är väldigt spännande och du känner dig hela tiden engagerad. Till skillnad från andra zombiefilmer, försöker folket i den här filmen att komma på en lösning till det hela. Hur ska vi kunna leva med det här? Finns det ett sätt att stoppa det här? I andra filmer kanske man bara får följa en grupp som försöker överleva i väntan på bättre tider. Det är tyvärr väldigt svårt att prata om filmen i helhet, då det alltid händer något och jag vill gärna hindra massor med spoilers. Jag kan bara säga att jag personligen tycker att det här är helt klart en av de bättre filmerna (nej, inte bara zombiefilmer) genom tiderna. Regissören Steve Miner släppte en remake på Day of the Dead förra året, vilket jag tycker är väldigt modigt, men också väldigt dumt.
Orginalet är alltid bäst.

Gwendoline aka The perils of Gwendoline in the land of the Yik Yak

Title: Gwendoline aka The perils of Gwendoline in the land of the Yik Yak
Year: 1984
Dir: Just Jaeckin
Review: M Original
****

Bered er på en resa som för oss rakt in i äventyret.
Gwendoline är en verklig True Originals-pärla värd namnet.
Filmen kretsar kring Gwendoline som följer i sin försvunne fars fotspår och ska hitta en särskild fjäril.
Fjärilen lever bara vid en flod som ligger vid en öken där det finns en djungel där det bor enbart kvinnor med rakade huvuden och matchande dräkter eller bar över(!).
Filmen börjar med att den engelska Gwendoline (spelad av den amerikanska Tawny Kitaen, känd från Bachelor Party med Tom Hanks) anländer till Singapore i en packlår.
Från första stund är äventyret igång då hon kidnappas av några skurkar.
Hennes kamrat Beth (fransk och dubbad) försöker hjälpa henne, men i sann 80-tals anda krävs en riktig karl för jobbet.
Möt Willard, en mansgris ut i fingertopparna som motvilligt räddar damerna, för att sedan vräka dom överbord från sin båt.
Efter mycket om och men beslutar han sig att mot betalning hjälpa Gwendoline hitta sin far och fjärilen.
Den ska finnas i ett mystiskt land vid namn Yik Yak.
Början av filmen är en ganska basic ripoff på Indiana Jones, och doftar gamla äventyr och armsvett lång väg.
Det är tropikhattar, ormar, kakishorts och kast med litet actionmanus, fast här inte förpackat i Harrison Fords ärriga haka utan i bar över på Tawny Kitaen och hennes medspelare.
De hamnar i händerna på en stam, och när de väl lyckas fly därifrån och hittar Yik Yak, då börjar det verkliga äventyret.
Fjärilen finns i ett hål i djungeln i öknen vid floden...

Rannsaka dig själv, har du någonsin drömt om ett romersk race med vagnar... fast vagnarna dras av barbröstade kvinnor?
Har du någonsin drömt om att kvinnor ska slåss om att få ligga med dig?
Har du någonsin drömt om att berätta så snuskiga detaljer att inte bara kvinnan du vill åt utan även hennes vän blir upphetsad, alltmedan ni ligger fastspända i väntan på att bli dödade av en mystisk stam?
Har du någonsin drömt om att se en man utklädd till kvinna springa runt i minimal stringtrosa?
Har du en fascination för kulisser gjorda av vitmålad kartong och spottloskor?
Har du någonsin drömt om att asiater ska förstå precis vad du säger när du pratar hitte-på?
Har du någonsin drömt om att så fort det börjar regna sliter kvinnorna kläderna av sig?
Om svaret är ja på någon av dessa frågor har du härliga 1 timme och 45 minuter framför dig.
För allt detta och så mycket mer bjuds det på i denna bortglömda 80-tals stänkare.
Filmens skapare har mestadels gjort mjukporr utöver denna, och i ärlighetens namn är detta inte mycket annat från ungefär halva filmen och framåt.
Bröstkvoten är långt över medel och det underliggande sexuella anspelandet är så flåsigt att tv-skärmen immar igen från insidan.
Scenen där Willard berättar hur det är att ha sex är episk och man skrattar så man gråter åt det ostiga manuset, överspelandet och den kraftigt underdådiga dubbningen.
Att gå från Emanuelle till äventyr gick inte i ett nafs för Jaeckin, och detta är nog bara en mellanlandning i äventrysgenren.
Filmens slutscener är ungefär lika oförståeliga som mycket annat i filmen.
Dock är filmen rolig, på ett kanske inte alltid menat sätt.
Vi får en hjälplös kvinna som räddas av en råbarkad karlakarl.
Det bjuds på en underliggande smygrasism mot såväl folk som bor i djungeln som asiater.
Det är ett yxigt och schizofrent manus, och kanske den sämst dubbade filmen i mannaminne.
(Vill då göra läsaren uppmärksammad på att ja, jag har sett Manos).
Inget man ska se om man är allt för politiskt korrekt, eller har fobi för papier mache-krokodiler.

Weng Weng

1. Da Best in da West (1984)
   
2. The Cute... the Sexy n' the Tiny (1982)
3. The Impossible Kid (1982) .... Agent 00
   
4. D'Wild Wild Weng (1982) .... Mr. Weng
5. Agent 00 (1981) .... Agent 00
6. For Y'ur Height Only (1981) .... Agent 00
7. Stariray (1981)
8. The Quick Brown Fox (1980/I)
   
9. Chopsuey Met Big Time Papa (1978) .... Big Time Papa

A Nightmare on Elm Street

Title: A Nightmare on Elm Street
Year: 1984
Dir: Wes Craven
Review: M Original
****

En klassiker i skräckgenren som i dagarna får en remake-premiär, förmodligen precis lika onödig som de andra.
Wes Cravens karriär har väl inte i alla lägen gått spikrakt uppåt, men ett par rejäla godbitar har han värkt fram.
A Nightmare on Elm Street gjorde inte bara skräckgenren rikare utan var också Johnny Depps första steg till att bl alla kvinnor och mäns sexuella fantasi, då han som första roll är med i denna godbit.
A Nightmare on Elm Street är skräck A och O, och det är precis vad man vill ha.
Filmen kretsar kring en grupp ungdomar som börjar drömma mardrömmar om en ärrad man i hatt med en knivhandske.
Mardrömmarna blir mer och mer intensiva, för att till sist kräva sitt första offer.
Vi får följa Nancy Thompson och hennes kamrater.
När dennes kamrat Tina (Amanda Wyss) mördas, av sin pojkvän Rod som alla tror börjar Nancy nysta i vem den knivhandade mannen i hatt i hennes mardrömmar är egentligen.
Efter Tinas död blir Nancys mardrömmar mer och mer intensiva och resulterar i blödande sår.
Hon ber sin pojkvän Glen (Johnny Depp) om hjälp, allt medan Tinas pojkvän Rod (Jsu Garcia) sitter i fängelse i väntan på dom.
Det uppdagas efter ett erkännande av Nancys mor vem mördaren kan tänkas vara.
Jakten på mördaren i deras drömmar kan börja...

A Nightmare on Elm Street är en mörk, smart och skrämmande skräckfilm efter genrens alla regler.
Men detta helt utan att bli varken tråkig eller att man kan gissa sig till slutet enkelt.
Något som tyvärr går förlorat ju längre serien fortsatte, även om alla filmerna har sina kvalitéer.
Craven lyckas skapa miljöer man känner igen och kanske känner sig trygg i och omkullkastar allt detta.
Man ska inte våga sova efter att ha sett denna film.
Manuset håller god takt och det tappas aldrig i varken spänning eller obehag någon gång under filmen.
En klassiker som förtjänar titeln framför många andra.
En nyskapande, nytänkande, spännande och otäck film som spelar på alla strängar samtidigt.
Wes Craven har i senare intervjuer uttalat sig om den remake som snart kommer ut.
Jag precis som han hoppas att folk söker sig till orginalet, för denna film behöver ingen remake.
Orginalet har allt och lite till.

Off The Grid: Life on the Mesa

Title: Off The Grid: Life on the Mesa
Year: 2007
Dir: Jeremy & Randy Stulberg
Review: M Original
****

Det ses inte bara actionspäckade 80-tals godbitar eller skräckisar i True Originals lägret.
Det ses även dokumentärer av olika slag.
Senast ut var Stulberg brödernas fenomenala Off The Grid.
Dokumentären handlar om the Mesa, som är ett område i New Mexico där folk gjort en frihetlig tillflykt.
Det är ett löst sammansatt samhälle långt ifrån samhället i övrigt.
Människorna som bor där har flyttat ifrån, eller flytt från den värld vi lever i.
De lever i ett samhälle uppbyggt på ömsesidig respekt, rätten till sitt eget utrymme och att vara fria.
Många av de vi får träffa i dokumentären är veteraner från de krig USA varit inblandade i.
Men även bara människor som tröttnat på hur saker går till i den delen av världen vi alla är inblandade i.
I the Mesa finns även ungdomar som flytt från bråkiga hem, misshandel, droger och sexuell utnyttjande.
Helt enkelt alla den sortens människor som samhället helst skulle vilja se försvinna.
Den man mest tycker om och känner med är den äldre grisfarmaren som tar hand om de ungdomar som rymt hemifrån.
Utan att kräva något i gengäld hjälper han dom, och runt slutscenerna när han berättar om sitt tycke för djur är det riktigt nära till gråten.
Vi får även träffa veteranerna som kallar sig patrioter, men i samma andetag hatar regeringen.
De slåss i the Mesa för att realisera the american dream, utan regering, utan samhällets vanliga lagar.
Ett samhälle som sagt byggt på byteshandel, respekt och att få tillåtas vara sig själv.
Där folk odlar sina egna grönsaker, hugger sin ved av träd i närheten och handlar om endast nödvändigt.

Under filmen får man även veta om gänget crustpunkveganer The Nowhere Kids.
Av alla filmens udda karaktärer är dessa de enda man blir riktigt förbannad på.
De stjäl ifrån de andra i the Mesa av någon påhittad anledning.
Stämningen blir snabbt hotfull, och att de undkommer med livet i behåll beror endast på den gruppen kvinnor som står i ledningen för the Mesa.
Vapen finns i varje hus, bil eller tomt i the Mesa, men det görs också ett långt utlägg om hur lite de vill använda dem mot varandra.

Off the Grid är som en mer verklig Into The Wild ungefär, där friheten och att slå sig fri från samhällets bojor står i frontlinjen.
Historierna vi får höra är både sorgliga och hjärtvärmande bland alla dessa människor som i våra ögon är "orginal".
Fotot är lysande, och dokumentären är skickligt klippt så att man verkligen känner som att man är på plats.
Jag kanske själv inte skulle platsa på ett ställe som the Mesa, men man får en stark pepp av att se liknande saker.
Intressant och något man tänker på när sluttexterna rullar.
Helt klart värd en titt eller två.

Thriller - En Grym Film

Title: Thriller - En Grym Film
Year: 1974
Dir: Bo Arne Vibenius
Review: M Original
****

En sorgligt bortglömd klassiker i en uppsjö av Wallander, Beck, Bergman och andra svenska filmer.
Regissören sade sig vilja skapa en "kommersiell skitfilm", men gjorde i min bok en oförglömlig och framför allt nyskapande film i.o.m Thriller.
Det är varken innan eller efter som en svensk film vågat så mycket som Thriller.
Vi får följa Madeleine från att hon blir utnyttjad som liten till nära vuxen ålder.
Utnyttjandet som ung gör så hon blir stum.
När hon missar bussen in till staden för att gå på en kurs i hopp om att kunna tala igen ändras hela hennes liv.
En man erbjuder henne skjuts och även en bit mat.
Hon blir kidnappad, drogad och såld som prostituerad av Tony (skickligt spelad av Heinz Hopf).
Vid ett flyktförsök skär Tony sönder Madeleines ena öga.
Scenen filmades med att ett öga på ett lik sminkats upp och punkteras på riktigt med en skalpell.
Madeleine blir beroende av heroin, men tanken på att fly och undslippa detta helvete ruvar hela tiden.
Hon sparar de pengar hon får från de som köper hennes kropp för sex.
Hon börjar gå kampsportsklasser, lär sig köra bil och skjuta hagelbössa och pistol på din "lediga dag".
Thriller ska vara en av de stora anledningarna att Quentin Tarantino gjorde Kill Bill, vilket märks.
Slutscenerna i Thriller är de utan motstånd våldsammaste och blodigaste som gjorts i Sverige.
Filmen totalförbjöds, men är nu återsläppt ocensurerad på dvd.

Thriller har så många positiva sidor rent filmiskt att det är svårt att lista alla.
Trots att det skulle vara en "kommersiell skitfilm" är kameraarbetet modigt, manuset nyskapande och skådespeleriet håller bra klass.
Framför allt är filmen så kompromisslös i alla avseenden, man kan inte blunda från det verkliga våld vi får se.
Prostitution, droger och den smutiga undersidan av Sverige vi får se är något de flesta av oss vill blunda för.
Jag tror inte att Bo ville göra en samhällskritiserande film, men lyckades ändå göra det.
Våldet i filmen är som sagt rått och "in your face" precis som många andra filmer skapade runt samma år (Death Wish, Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes, Last House On The Left etc).
Jag har sagt det flera gånger när denna film diskuterats att den är bland det modigare i svensk filmhistoria.
Skräckfilmerna eller de thrillers som kommit efteråt har inte haft samma skärpa eller samma råhet över sig.
Jag håller 1970-talet som det årtionde då vi som cineaster fick mest påträngande och slagkraftiga filmer.
Att Thriller nu finns på dvd är en klar kulturskatt vi ska vara rädda om.
I min bok på en klar topp3-placering över de bästa svenska filmerna som gjorts, och den är ohotad etta över alla de "rape & revenge"-filmer som kommit.
Bara att inhandla idag, utan att ens tveka.

Troll 2

Title: Troll 2
Year: 1990
Dir: Claudio Fragasso
Review: M Original

Del ett var en relativt oskyldig skräckis som gått många obemärkt förbi.
En och en halv timme underhållning som inte ger några bestående men.
Men i del 2 däremot kommer den bestående ögonmisshandeln till rätta.
Vi får följande den turistande familjen som svänger av med husbilen till avkroken Nilbog.
Dotterns pojkvän med kamrater är hack i häl för det kanske finns heta kvinnor i just Nilbog.
Väl framme i staden märker sonen i familjen att det inte står rätt till.. och han får hjälp av sin döda farfar.
All mat i deras stuga som lämnats åt familjen ser underlig ut och människor beter sig underligt.
Detta beror på att innevånarna i Nilbog (har ni sett ordvitsen ännu?) inte är vilka de utger sig för att vara.
De är nämligen en något försämrad, rent maskmässig och rollmässig variant av trollen i Troll.
I staden finns också en häxpacka som ställer till det för det inte ont anande familjen och bilen med pojkvännen och kamrater.
Allt medan de dåliga dialogerna och effekterna svingar sig fram får vi följa med på äventyret att klara sig oskadda ut från Nilbog (!)

Troll 2 är en sån där film som det svider i skinnet av att se, effekterna är dåliga, skådespeleriet är uruselt och dialogen är skriven av en 5-åring som nallat på pappas whiskeypinne.
Den hamnar på ärorika 85:e plats av imdb's bottom 100.
Jag skulle nog lagt den lite högre, då Manos hamnar på 8:e plats.
Men återigen, Troll 2 är riktigt underhållande i all sin uselhet.
Just på grund av att den är gjord så dåligt, medan i själva verket jag tror att både skådespelarna och gänget bakom kameran tyckte de gjorde något bra.
Kanske till och med nyskapande?
Häxan i filmen (Deborah Reed) tror jag har en utmärkt karriär i den lokala bakgårdsteatern numera, då filmkarriären tog ett abrupt avslut med början och slut i Troll 2.
Och han som spelar den unge sonen lär vara en mästare på att flippa hamburgare (vegetariska, så trollen kan äta dom!)
Troll 2 är en film som hör till allmänbildningen inom b-filmer att ha sett, likt Manos.
Kulten som vuxit fram runt denna film är stor, och vi har den att tacka för att det nu finns en dvd-box med Troll 1 & 2 i.
Många skratt och mycket plågsamt får man under de 1.35 som filmen rullar.

The Warrior and the Sorceres

Title: The Warrior and the Sorceres
Year: 1984
Dir: John C. Broderick
Review: M Original
****

Ännu en sword and sorcerer-film står på tur.
David Carradine som sorgligt nog gick bort tidigare i år har huvudrollen som Kain.
Historien utspelar sig på en främmande planet, där tidsåldern kan klassas som tidig medeltid.
Kain hamnar mitt i en fejd mellan två rivaliserande grupper angående en vattenkälla.
Mitt emellan de kämpande grupperna finns en stad med människor som lider av vattenbristen.
Vattenbristen kommer av att planeten vi befinner oss på har 2 solar och vatten därmed är mer eller mindre ovanligt.
Filmen lånar flitigt från Yojimbo (1961) och dess italienska variant En Handfull Dollar (1964).
Kain medlar mellan de två grupperna, tar emot pengar och är allmänt svår att tas med.
Han bär svärd och svingar det.
Han sköter det så att de två onda vattenbovarna slåss mot varandra, allt för att rädda byn och den vackra Naja som enbart bär kläder på överkroppen i filmens sista 5 minuter.
Beundransvärt då hon bland annat sitter fastkedjad i en kall grotta.

Filmen är precis vad man önskar av en s&s-film.
Det är actionscener som är något ihophafsade och inte alltid känns engagerade av deltagarna.
Det är kvinnor utan tröjor och i den medeltida, utomjordiska underklädseln stringtrosa.
Det är en dansare på den deathstalker-liknande festen med fyra (!) bröst.
Det är ödlemänniskor i miniformat som håller den ena av de två krigsherrarna sällskap.
Alltså precis vad man eftersöker i en film likt denna.
David Carradine för sig på sitt sedvanligt lugna och smått uttråkade sätt som vi alla lärt oss älska under åren.
Filmen är inte lika politiskt inkorrekt som exempelvis Deathstalker, men likväl en kvalitativ s&s.
Man märker att trots ett visst falnande intresse från vissa är filmen gjord på största allvar och med kärlek till genren.
John C. Broderick gick vidare till att vara co-producer på action-stänkaren Showdown In Little Tokyo med avlidne Brandon Lee och Sveriges egen Dolph Lundgren.
Till skillnad från exempelvis Deathstalker försöker inte denna film låna från Conan.
Istället lånas som tidigare nämnts från Yojimbo, och det görs oblygt men med respekt för orginalet.
Alla vi som uppskattat David Carradine genom åren blir inte besvikna på denna s&s-film.
Väl värd att se, om inte för Carradine så för underhållningen i övrigt.

Deathstalker

Title: Deathstalker
Year: 1983
Dir: James Sbardellati
Review: M Original
****

En ond trollkarl som ska ta över världen.
En inoljad hjälte med smak för det goda livet.
Ett magiskt svärd och en prinsessa i nöd.
Känner ni igen upplägget?
Lägg till lite urspårade fester, en turnering och mycket damer i bar över.
Då har ni Deathstalker.
En Conan-rip av bästa sort, med precis allt man behöver i en sword and sorcerer.
Deathstalker blir kallad av kungen att rädda hans dotter, prinsessan.
Men Deathstalker vägrar med orden att hjältens tidsålder är över.
När sedan den onda trollkarlen Munkar kallar till svärdsturnering kan inte Deathstalker stå emot.
Äventyret kan börja.
Deathstalker och hans vänner ska samla ihop en rad magiska föremål, detta är målet med resan.

Vi förs med på en hisnande resa genom fantasyfilmens allra bästa tårtbitar.
Vi har överdådiga slagsmål, mycket hårsvall och svingande svärd, magiska artefakter och barbröstade kvinnor.
Filmen osar ironi, men det är oklart om det är meningen eller man bara läser in det för allt är så över gränsen.
Det är magiker, dvärgar, vilda fester, sex och våld i en välsmakande mix.
I kölvattnet efter Conan kom extremt många varianter och versioner av den filmen som Arnold fick oss att älska.
Man lånade grepp från Conan, men ändrade namn och lite grundstory för att skapa en helt ny film.
Det är roligt, episkt och i många fall over the top.
Deathstalker är en av dessa många Conan-kloner, och tillika en av de mer sevärda.
Kom en rad Deathstalker-uppföljare som kanske inte håller samma klass.
Dra på dig läderkalsongerna, spruta i så mycket hårspray i kalufsen att ozonlagret själv ringer och ber dig sluta och dropkicka en dvärg i ansiktet...
Det är dags för ÄVENTYR!

Manos - Hands of Fate

Title: Manos - Hands of Fate
Year: 1966
Dir: Harold P. Warren
Review: M Original
****

Ed Wood har ofta kallats världens sämsta regissör, de som säger det har uppenbarligen inte lagt vantarna på Manos!
Detta är framröstat som en av de absolut sämsta filmer som gjorts av de många som sett den.
Där Ed Woods filmer ändå levererar lite filmkärlek och försök faller Manos platt, på ett mycket underhållande sätt.
På en minimal, kanske rentav obefintlig budget gjordes Manos med utlovandet till skådespelarna att det skulle bli en stor succé.
Filmen kretsar kring en familj som råkar hamna på villovägar på sin semester.
De hamnar i händerna (pun intended) på Master som lyder under gudadomen Manos.
Med sig har han sin tjänare Torgo, som knycker omkring på getabocksben och lyder Master och Manos.
Harold P. Warren hade planer på en uppföljare, men den blev aldrig av.
Att se Manos kräver nästan att man ska läsa på lite om den innan.
Den blir mer intressant när man vet alla turer runt den.
-Hur ingen av skådisarna eller de som jobbade med filmen fick betalt.. någonsin-
-Hur John Reynolds (Torgo) förstörde sina knän pga filmen, blev beroende av smärtstillande och tog senare sitt liv.
-Hur alla rollers röster är dubbade av 3 personer.
-Hur hunden i filmen och den lilla flickan var de enda som fick något som ens kan anses vara betalt, en cykel och lite hundmat.
-Hur Harold P. Warren själv spelar en av rollerna i filmen.
-Hur Tom Neymans (Master) fru designade alla kläder, hans dotter spelade barnet i filmen och deras hund "djävulshunden".
Manos är en film värd att se pga dess otroliga historia och hur mycket gödselförsäljaren Harold P själv trodde på filmen.
Det fanns ett manus till en uppföljare, och även ytterliga en film som dock inte rörde sekten kring Manos.
Harold P. Warren dog 1985 och världen fick aldrig någon uppföljare till Manos.
Han brukade dock bära Masters kläder på Halloween fram till sin död, en tradition hans son nu följer upp.

Att betygsätta Manos är svårt, då den samtidigt är det sämsta man sett, men så dåligt att det blir bra.
Manos hör till allmänbildningen hos alla oss som anser oss själva vara cineaster och faktiskt älska film på riktigt.
Det är en pajig, rolig, ruskigt dålig, överspelande, pretentiös, hemsk och helt lysande film.
Finns nu att tillgå på dvd.
Ett måste.

Gymkata

Title: Gymkata
Year: 1985
Dir: Robert Clouse
Review: M Original
****

Kurt Thomas var elitgymnast förr i tiden, och visar det mer än gärna i denna actionstänkare från 1985.
Usa behöver få en bättre relation till det lantliga Parmistan, ett land befolkat av alla personerna på yoghurtförpackningarna.
Parmistan är nämligen den bästa placeringen av deras Star Wars projekt.
Ett spel som inte ser många överlevare genomförs varje år i Parmistan, och detta måste Jonathan genomleva.. The GAME.
Hans far har vid ett tidigare spel försvunnit, och han hoppas slå två flugor med en trapets-akt.
Vid sin sida har han prinsessan ifrån Parmistan som ska hjälpa honom på vägen.
Men först belönas vi såklart med ett montage och några visa mäns hjälpliga tips.
Träningen Jonathan får innan hans avresa mynnar ut i Gymkata!
En dödlig kombination av karate och redskapsgymnastik och kast med liten kroppsdel.
Från första till sista bildruta är det stå-på action i den skola vi på 80-talet lärde oss att älska.
Det är färgstarka karaktärer som den tysta prinsessan, den biffige Thorg, den ondsinte Zamir och en stad som nog inspirerat på mer än ett sätt spelet Resident Evil 4.

Gymkata är ett internet-kultklassikerfenomen med all rätta.
Dvd'n håller bra kvalité och filmen är riktigt underhållande.
Självfallet är det pajigt på sina håll, med att det dyker upp redskap för gymnastik lite här och var.
Eller att det mellan östern-land Parmistan skall vara mestadels ser ut som forna Jugoslavien, vilket också var platsen de spelade in på.
Eller den stackars statisten som blir våldsamt nersprungen av en häst etc etc.
Men, filmen är oavsett en klassiker och mycket underhållande och håller högt underhållningsvärde hela filmen igenom.
Det i filmen besökta City of the Damned är rätt obehagligt pajigheten till trots, och jag skulle gärna se en skräckis i samma anda, minus gymnastiken.
Skådespeleriet håller en jämn 80-talsform och ingen är direkt pinsamt dålig, vilket skulle kunna varit fallet.
Tycker att det är skönt att se alla dessa klassiker och glömda B-rullar få upprättelse nu med diverse dvd-utgåvor.
Gymkata är helt klart en film värd att investera i, och får starka 4 i betyg, för den är ruskigt underhållande och man har inte sett ngt liknande vare sig innan eller efter.
Jag menar, hur ofta ser man någon svinga sig i trapets för att skicka rundsparkar i någons ansikte?