Eaten Alive! (1980)

Title: Eaten Alive!
Year: 1980
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

Ah, Italien.. detta kulturrika land, detta matens himmelrike och filmparadis.
Man matade folk till tigrarna som underhållning och var tidiga med allskönes moderna bekvämligheter.
Varit där 2 gånger och det känns som alldeles för få gånger.
Därför är det väldigt skönt att kunna stoppa i en dvd i spelaren, och luta sig tillbaka och svepas iväg på det sköna italienska sättet.
För italienska rullar sveper verkligen iväg dig.. typ som om en våg av cement skulle komma rusande.
Det är skitigt, elakt, våldsamt och har ofta ett obehag över sig som man inte ser på film längre.
Kannibalgenren känns som att den inte hade kunnat skapas någon annanstans än i just Italien.
En snäv genre med ett fåtal rullar, däribland en av mina favoritfilmer Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980).

Eaten Alive handlar om Sheila (Janet Ågren) vars syster helt plötsligt slutat höra av sig.
När en filmrulle hittas på en död lönnmördare tänds en gnista av hopp.
På filmen syns förutom en hel del tortyr även Sheilas syster Diana (Paula Senatore).
Sheila, i sällskap av hennes nya bekantskap Mark Butler (Robert Kerman, som vi känner igen från Cannibal Holocaust... eller ni snuskhumrar kanske sett honom i någon av hans många horisontaldans-filmer) beger sig till Nya Guinea för att lokalisera systern.
Väl på plats hittar de systern, men hon bor hos sektledaren Jonas (Ivan Rassimov) som styr sina lärjungar med järnhand.
Att fly ifrån Jonas är en omöjlighet då det kryllar av kannibaler i närområdet.
Men Sheila och Mark är inte de som ger upp i första taget.

Erkännas ska direkt att det finns ingen kannibalfilm och i mångt och mycket ingen film överlag som kan mäta sig med Cannibal Holocaust.
Varken de efterföljande, eller samtida kannibalrullarna är lika skarpa eller har den politiska kritiken som Holocaust har.
Även utseendet och den dokumentära känslan på Holocaust är en nivå högre än mycket annat.
Men, Eaten Alive är underhållande ändå och man fnissar åt Jim Jones-nickningarna i Jonas-karaktären.
Jim Jones var sektledaren som 1978 förgiftade hela sin församling Guyanas djungler.
Innehåller såklart riktigt våld mot djur, även om det inte är lika illa som exempelvis sköldpaddsscenen i Cannibal Holocaust, men ändå så man vill hälla citron i ögonen en liten stund.
Mycket naket också, som sig bör när stämpeln är italiensk.
Det är ganska svårsmält och kannibalgenren är ju kanske inte den första skräckgenre man ska ge sig i kast med om man är nybörjare inom skräcken.

Eaten Alive är inget hafsverk, och har sina kvalitéer vilket gör att den är värd att se.
Skådespeleriet känns ganska bra, och inte ens dubbningen som brukar kunna vara det som drar ner betyget på italienska filmer är något direkt att orda om här.
Är som sagt inte en film du börjar med om du ska slå in dig in i skräckgenren, men när du känner dig luttrad kan du närma dig kannibalfilmerna.
För det är en annorlunda, obehaglig och ibland rent plågsam genre att utforska.
Vi får se vad Eli Roth kan bjuda på i sin kannibalfilm The Green Inferno, som kommer senare i år.
Vem vet, det kanske kan ska liv i de gamla gubbarna och få dem att styra upp lite nya framtida klassiker.
Både Lenzi och Deodato lever ju, så man kan ju alltid hoppas.
Känner du att har mage för det så rekommenderar jag Eaten Alive, för den är bra och håller sig i framkant av kannibalgenren.
Inte lika vass som Cannibal Holocaust, men ändå helt klart värd att sättas igång i dvd-spelaren då och då.

Howard The Duck (1986)

Title: Howard The Duck
Year: 1986
Dir: Willard Huyck
Review: M Original
***

1989 är jag 10 år gammal.
Lyckas på något sätt få låna Howard The Duck på VHS av en kamrat.
2009 ser jag om den efter att inte ha sett den på säkert 15 år, denna gång i sällskap av P Original.
Jag hade sagt innan hur ball filmen var, ja, jag använde ordet ball för det var precis så jag mindes den.
Spännande, kul, lite läskig och som sagt... ball.
Under filmens gång knorrar P Original otalet gånger, och helt plötsligt känner jag att stolen jag sitter i känns obekväm.
När filmens eftertexter börjar rulla hör jag att P Original av ren ilska över filmen osäkrar vapen in i sitt eget anlete.
Själv ser jag att mitt skinn krullat sig på kroppen av olust.
Nej, det var ett minne jag skulle ha låtit vara just ett minne.

Howard lyckas av en olyckshändelse träffas av en rymdstråle och slungas från sin planet till våran.
Rakt ner i Ohio i en gränd.
Han ramlar på Beverly (Lea Thompson) och efter att ha räddat henne och för att han är en ensam anka i en främmande värld får han följa med henne hem.
Howard berättar sin story, och Beverly, i tron om att hennes bekante Phil (Tim Robbins) är vetenskapsman, tar med sig Howard för att träffa honom för att kanske kunna skicka honom tillbaka till sin egen värld.
Phil visar sig dock jobba som vaktmästare på ett museum, och Howards resa hem är långt borta.
Några dagar senare träffar de professor Walter Jenning (Jeffrey Jones) som förklarar att Howard kommit till jorden av misstag.
En laser har råkat träffa hans planet och suga med sig honom genom världsrymden till jorden.
När de senare ska besöka Jennings i labbet för att försöka skicka hem Howard har en olycka varit framme, och denna gången är det inte en anka som råkat följa med lasern till jorden.

Välkänt faktum är att jag dyrkar och har en djupt nostalgisk känsla inför det mesta från 70 och 80-talet.
Såg Howard The Duck massvis med gånger när jag var yngre och tyckte den var riktigt bra.
Men.... den har inte åldrats med stil tyvärr.
Visst, effekterna är inte helt fel utan bitvis häftiga och Lea Thompson får fortfarande mitt hjärta att slå ett extra slag...
Men sen är det tyvärr stopp.
Howard är en irriterande douchebag, som de facto inte är särskilt kul eller fyndig när man ser rullen idag, bara irriterande.
De repliker som är menade att vara roliga är.. ja, hur ska man uttrycka det milt... inte särskilt kul helt enkelt.
Filmen känns ganska ansträngd, som att den försöker lite för mycket utan att lyckas.
George Lucas som var inblandad i filmen lovade dyrt och heligt att filmen efter 20 år skulle ses som ett mästerverk.
Tyvärr George misslyckades du inte bara kapitalt med del 1-3 i Star Wars-sagan, utan också som framtidsorakel.
Filmen klassas fortfarande som en stinker, och kommer fortfarande med på diverse listor över de sämsta filmerna någonsin gjorda.
Så långt kanske jag inte skulle gå, såg ju delar av Man Of Steel (Z. Snyder 2013) häromdagen... och det var en riktigt fruktansvärd film.
Men bra, det är denna rymdanksfilm absolut inte.

Det känns tråkigt att behöva skriva ner Howard The Duck, då jag dyrkade den när jag var yngre.
Men precis som med ett gammalt ex, man försöker minnas de goda stunderna, men när man väl sitter där så kommer avsmaken krypande.
Det är inte som det brukade vara, och det kan aldrig bli så igen.
Man ska bara låta det vara, lägga undan det på vinden och glömma bort vart man lagt det.
Känns som sagt väldigt tråkigt att en film jag tyckte var bra som ung i vuxen ålder är ett papercut i ögongloben.
Lea Thompson räddar upp filmen lite, eftersom man kan drömma sig bort till soldränkta stränder och kvällspromenader med henne.
I övrigt är Howard The Duck i nutiden inte värt besväret.
Tyckte du att den var bra när du var liten, kom ihåg den som ball och bra.. och låt filmen ligga kvar i sitt fodral.
Att se om den nu kan resultera i mordhot från dina kamrater likt det jag fick från P Original när eftertexterna rullade.
En 80-talare som inte levererar på 2000-talet.... tyvärr.

Shogun Assassin (1980)

Title: Shogun Assassin
Year: 1980
Dir: Robert Houston
Review: M Original
****

Kommer ihåg det så väl, jag och min pappa är i London på semester.
Vi har turistat och gått mil efter mil i denna metropol som London är.
Utöver turistandet så blev det en del filmköp, då Englands censur inte var lika strikt som Sveriges då.
Lämnade med kallsvettiga nervösa händer fram högen med filmer till hon i kassan på HMV.
Pappa fick sköta betalningen då det var 18-årsgräns på filmerna och jag inte uppnått ålder med flera år.
En av filmerna var Shogun Assassin.
Hade läst om den i någon filmtidning, och direkt fängslats av den helt briljanta framsidan.
"Meet the greatest team in the history of manslaughter".... bingo!
De höjda svärden, och barnet som tittar fram i sin vagn, hur skulle jag kunnat låta bli?
Väl hemma så fick jag precis vad jag ville ha, och mycket mer.

Storyn är lika klassisk som den är enkel.
Ogami är bödel för shogun, en sådan bödel som shogun räds, men som inte räds shogun.
När shogun börjar bli paranoid och kräver trohet och lojalitet från alla och envar hamnar Ogami på hans dåliga sida.
Ogamis fru mördas av ninjor och shogun kräver att han svär evig trohet eller begår harakiri tillsammans med sin son Daigoro.
Ogami väljer ett tredje alternativ och bestämmer sig för att sätta sig upp mot shogun, och far och son ger sig ut på en resa fylld av hämnd och våld.
Enkelt, rakt på sak och inga krusiduller.

Shogun Assassin är en ihopklippt version av delar i serien av filmerna Lone Wolf & Cub.
Det finns också en bokserie om 28 böcker, som filmerna baserats på.
Ny musik har lagts till i filmen, och även ett berättarspår av Daigoro, som följer med genom hela filmen.
Musiken är helt magnifik, och hör till bland mina absoluta favorit soundtracks.
Vet att det finns folk där ute som inte gillar Shogun Assassin just på grund av den nya musiken, och att det är en ihopklippning, men mig gör det inget.
Den version jag har av serien filmer är så fruktansvärt dåligt textad, så har tyvärr inte ens sett den.
Kan man hoppas på ett återsläpp med en bra textning månne?
Håller tummarna för det.

Shogun Assassin är en sådan film som det alltid är för länge sedan du såg.
Det slår mig varje gång jag ser den, att "varför ser jag inte den här oftare?"
Den är bra, välgjord, vacker (om man får använda sådana ord om våld... kanske kommer någon och tar mig i örat) och fylld till bredden med våldsamheter, som sig bör i en film som denna.
Ogami ser onödigt hård och sliten ut, och Daigoro är ett av de bästa filmbarnen i historien.
Scenen när han ska hämta vatten åt sin skadade pappa... inte ett öga är torrt.
Överlag är Shogun Assassin en sådan där film som aldrig skulle kunna göras idag.
Den är gjord på ett sådant sätt som ingen gör film längre.
Det är skitigt på ett bra sätt och hela utseendet på filmen är något du inte ser längre.
Tänk smutsigheten i Texas Chainsaw Massacre (T. Hooper 1974) och man börjar närma sig.
Ingen välpolerad lins och smidigt ljussatt film här inte, och det bidrar bara till mina positiva tankar om filmen.
Hade den varit gjord på senare år hade den förmodligen varit för "ren" för att intressera.
Sen är det ju ingen hemlighet att jag brinner för 70-talsrullar och kanske inte har ett helt vänligt öga mot nyare filmer.

Shogun Assassin hör till mina favoritfilmer inom denna genre, och kanske i film överlag.
Den är stenhård, bra gjord, har en story man engagerar sig i även om vissa kanske skulle kalla den simpel och man får vad man vill ha.
Jag blir lika peppad nu som när jag första gången tryckte play på min gamla VHS-spelare alla de där åren sen.
På toppen av alla asiatiska filmer jag sett genom åren.
Det är ingen dålig bedrift med tanke på hur många suveräna filmer man sett under paraplyet "asiatiska filmer".
Plus att vi här får se förlagan till The Three Storms ifrån mästerverket Big Trouble In Little China (J. Carpenter 1986) i The Masters Of Death.
Sådant gör ju filmnörden i mig ännu gladare.
En rakt igenom stenhård och mycket bra film, som kittlar på precis rätt ställen genom hela filmen.
Såg den för två veckor sedan, och ja... det är faktiskt för länge sedan.