Title: Castle Freak
Year: 1995
Dir: Stuart Gordon
Review: M Original
***
Ibland är livet inte så roligt och verkligheten tränger sig på lite för nära.
Vissa bedövar detta med en slurk sprit eller två medan andra kanske shoppar kläder de egentligen inte behöver.
Själv så spenderar jag mina småslantar på filmer, den bästa formen av terapi för egen del.
Internethandel har fyllt mina hyllor, och jag tar gladeligen emot när folk säljer sina filmer billigt.
Castle Freak kom både ganska billigt och passande med tanke på humöret.
För att ytterligare göra saken lite bättre och få mungiporna att åka upp för en stund var att jag fick se om den med en god vän, som dessutom dyrkar Jeffrey Combs.
John (Jeffrey Combs) får ärva ett slott i Italien , och beger sig dit med sin fru Susan (Barbara Crampton) och deras blinda dotter Rebecca (Jessica Dollarhide).
Arvet kommer lägligt då paret har en kris sedan John kraschat med bilen och dödat deras son och gjort deras dotter blind några år tidigare.
Det har varit knackigt sedan dess och John hoppas att detta ska kunna bli en ny start.
De bestämmer sig för att stanna på slottet tills de lyckats sälja det vidare.
Väl på plats börjar det relativt omgående höras underliga ljud i slottet.
Saker börjar gå sönder och Rebecca tycker sig känna att någon mer än familjen och den lurige hushållerskan är inom slottets väggar.
De hittar underliga objekt lite överallt.
John och Susans problem fortsätter och efter en blöt kväll får John med sig en prostituerad hem.
När hon försvinner misstänker polisen John för att ha något med det att göra, men har han det eller är det något annat?
Han är närmare monstret än vad han först kunnat ens tro i sina mardrömmar...
Det första jag tänker på när eftertexterna börjar rulla är, varför är inte Jeffrey Combs större än vad han är?
Han är likt Brad Dourif en speciell skådespelare som inte gör bort sig även om filmen han figurerar i kan vara lite ostig.
De har ett utseende som passar allskönes roller och de har en stil som inte 9 av 10 har.
Oförklarligt varför han inte är på var och varannan filmposter på biosalongernas väggar.
Skulle gärna se honom i något drama där han får spela ut verkligen, för det känslomässiga man sett funkar.
Han funkar uppenbarligen i skräckrullar, han är rolig i The Frighteners (P. Jackson 1996) och har figurerat i olika delar av Star Trek.
Släng ut någon av de där dussintyperna ur Hollywood och ge Combs en huvudroll... nu med det samma!
Förutom Combs så är skådespeleriet i filmen överlag bra.
Jag uppskattar att många av rollerna spelas av italienare som kämpar med engelskan.
Det bidrar också till en mer genuin känsla än att de skulle vara någonstans i Italien och alla pratar felfri engelska.
En av sakerna jag verkligen uppskattar med Castle Freak (och det finns många saker), det är den vidriga känslan som ligger som en filt över hela filmen.
Det är ljud, det är utseendet på filmen, kameravinklar och annat som gör att det känns obehagligt att se på, på något sätt.
Inte på ett sätt som gör att man inte vill titta, men det skaver lite och känns som sagt obehagligt.
Miljöerna gör sitt till, då de känns genuina och enligt uppgift ska slottet där filmen spelats in ägas av produktionsbolaget.
Bara en sådan sak.
Det känns inte som att filmen är från 1995, med tanke på hur fruktansvärda de flesta filmer var och såg ut då.
Snarare skulle jag lägga en slant (om jag inte visste) på runt slutet av 70, början av 80.
Jag uppskattar det verkligen, och hela looken på filmen bidrar extremt mycket till obehaget man känner.
Själva "freaket" yttrar ju ljud som sällan hörts innan eller efter och det är pärla.
Det är ingen uppsjö av effekter i filmen, men de som är funkar bra.
Man slipper datagrejer vilket är tacksamt, och de känns old school på något sätt.
En del är riktigt elaka också.
Extra pluspoäng ges såklart för att "freaket" har en helkroppssminkning och inte bara ansiktet.
Dessutom en gångstil värdig en Oscar ta mig tusan... perfekt!
Jag skulle vilja jämföra hela känslan över filmen och tillika effekterna med när Fulci är i sina bästa stunder.
Det ser smutsigt ut, det är elakt, och det känns sådär råkallt och jävligt som det kan vara i gamla slott.
Överlag bjuds man på en del effekter som känns annorlunda och ett steg över nästan allt annat i samma tidsera.
Som jag nämnde innan känns den mycket mycket tidigare, och det är bara positivt.
Vi kommenterade det flera gånger att filmen kändes mycket äldre och att den inte innehöll något av det som gjorde 98% av allt på 90-talet helt värdelöst.
Det är bara pluspoäng.
Castle Freak känns tyvärr lite bortglömd, så det gör mig glad att den finns att få tag i.
Det mesta i filmen funkar, och de få saker som kanske inte är top notch är så några att det är försumbart.
Det infinner sig ett obehag, man får lite av den där Lovecraft-vibben man alltid mår bra av och man har inte sett filmen hundra gånger i andra utföranden utan den känns fräsch... på ett smutsigt och vidrigt sätt.
Combs är som alltid en färgklick på rutan, och de övriga skådespelarna funkar absolut.
Castle Freak är som sagt inte en dussinfilm utan faktiskt en annorlunda och välgjord rysare.
20 år senare känns den fräsch, och det måste nämnas igen hur lite den fick 90-talssjukan och hur nöjd jag är med det.
Stuart Gordon lyckades med Re-Animator (S. Gordon 1985) och tio år senare kom denna och är i precis samma världsklass.
Jag tror att H.P Lovecraft skulle vara nöjd med att ha gett inspiration till två så briljanta filmer.
Det enda tråkiga är alla år jag spenderat med att inte ha sett den här, så bra är den.
Hatten av Gordon, lysande.
Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar