The Human Centipede (2009)

Title: Human Centipede (First Sequence)
Year: 2009
Dir: Tom Six
Review: M Original
***

Ibland hör man talas om en film, och man blir lockad av storyn.
Kan röra sig om att det handlar om ett ämne som ligger en nära, eller bara att det låter så underligt så intressegnistan sprakar loss.
Så var fallet när jag hörde om Human Centipede första gången.
Det lät som att det skulle kunna komma att bli något nyskapande och kanske till och med... chockande?
Så jag var ändå lite intresserad när jag knäppte igång rullen första gången.

Två amerikanska kvinnor på semester i Europa hamnar i trångmål när deras bil får motorstopp mitt i skogen i Tyskland.
De råkar på en bostad där de söker hjälp.
När de vaknar dagen efter förstår de att de är fångade hos en person där det inte står rätt till i hjärnkontoret.
Fångade tillsammans med Lindsay (Ashley C Williams) och Jenny (Ashlynn Yennie) är också en asiatisk man (Akihiro Kitamura).
Den som håller de fångna är den förre kirurgen Dr Heiter (Dieter Laser).
Han berättar att han brukade arbeta med siamesiska tvillingar, men anledningen till att trion är där är en helt annan.
Hans idé och fantasi är mycket elakare än vad de någonsin skulle kunna föreställa sig.

Visst minns man första gångerna man hörde om exempelvis New York Ripper (L. Fulci 1982) och alla de där scenerna som folk sade var på riktigt.
Man var ju helt svettig när man skulle se den första gången.
Men, när man väl sett klart den kände man ju, trots att just New York Ripper är en bra film, att det man trodde man skulle få se var så långt mycket värre än det man faktiskt fick se.
Alla pratade om det där klyvda ögat så när scenen väl kom gick ju luften ur lite, eftersom den inte är så välgjord som man trodde.. eller ja, man trodde ju till och med att ett riktigt människoöga punkterades.
Men när man väl satt där så var det ganska plastigt och inte alls som man tänkt sig.
Human Centipede är precis likadan, med en stor stor skillnad.
Där New York Ripper och vissa andra lika omtalade filmer är bra filmer trots att de inte lever upp till snacket så är Human Centipede en dålig film dessutom.
Jag kan inte förstå varför folk envisas med att tipsa om den så fort det dyker upp snack om uppseendeväckande eller "chockerande" filmer.

Idén är som jag nämnde innan ganska kul, om än en ganska trist tanke att sitta fastsydd med munnen på någons röv.
Men utförandet och det slutgiltiga resultatet faller platt som en snedstekt pannkaka.
Det är bara en kul idé till syvende och sist, och inget annat.
För det första är skådespelarna riktigt dåliga, och Dieter Laser som som ska vara den obehaglige läkaren är så styltig att jag inte förstår hur han ens får plats i bilden.
Det luktar fusklapp genom hela filmen och det blir aldrig ens en gnutta trovärdigt.
Det är ansträngt och tradigt, med den där unkna känslan att Tom Six försöker göra en lite mer konstnärlig film på sina håll.
Det blir aldrig konstnärligt utan det känns bara ansträngt som sagt och pretentiöst.
Läser på imdb.com att Tom Six har sagt att han vill göra originella filmer som inte gjorts innan.
Visst, grundidén är annorlunda, men själva filmen är samma tradiga grepp man ser i allt för många nya filmer.
Nej du Six, mig imponerar du inte på det minsta, iallafall inte med del ett i vad som ska komma att bli en trilogi i Human Centipede-serien.
Inte sett del två och tror inte jag kommer göra det heller om jag ska vara ärlig.

Effekterna då?
Nej, de övertygar inte heller och det räcker inte med att ha en fräck tagline som "100% medically accurate" för att vinna över mig heller.
Återigen, idén med att ha tre personer ihopsydda på sättet som de sys ihop i filmen är fnissframkallande och hade nog funkat i en kortfilm på kanske 10 minuter.
Men som långfilm?
Nej, och mycket beror på det redan nämnda usla skådespeleriet och när effekterna inte heller levererar blir allt korthus i höstrusk alltså.
Manuset är också torftigt och bjuder inte på någonting egentligen.
Hade hoppats på att bli lite äcklad åtminstone, men det blir man aldrig för filmen är så taskigt gjord och skådespelarna är flingpaket med kläder.
Det finns så många andra filmer inom samma skola, där det är äckel och olustkänslor man ska få, som borde hyllas före denna.
Att Human Centipede blivit något slags måttstock för chockerande film ihop med likvärdigt värdelösa Srpski Film (S. Spasojevic 2010) är för mig helt oförståeligt.
Sett båda filmerna mer än en gång för att se ifall jag missade något första gången, men nej.. lika illa om inte sämre andra gluttningen.
Starka bevis på att det ofta är värre att tänka på saker än att se dem, för båda filmernas premisser är långt värre än slutresultatet som är en filmisk spya rakt på ens tallrik.

Hur kan man sammanfatta Human Centipede på ett okej sätt då?
Ja, det är en idé som gör sig bättre när man sitter och pratar om den.
Tom Six och filmfolket bakom denna borde i mina ögon lämnat det vid en idé runt lägerelden.
Jag gillar filmer som gör att man känner sig lätt illamående efteråt, men Human Centipede gör mig bara irriterad.
Platt fall som sagt, på alla plan.
Jag bara väntar på dagen då folk slutar hypea upp den här och Srpski Film som bra och sevärda filmer.
Nu måste jag rena mig med Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980), där har ni en vidrig rulle på riktigt.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: *

Miami Connection (1987)

Title: Miami Connection
Year: 1987
Dir: Woo-Sang Park
Review: M Original
***

Ibland kan det kännas lite som att skåpet är tomt och att mjölken gått ut..
Att det helt enkelt inte finns så många osedda guldkorn till filmer kvar att se.
Då blir man lite ledsen inombords och suckar högt.
Man återvänder till klassikerna man känner sen innan.
Men sen, så kommer det en ny, osedd stänkare som en skänk från ovan.
Denna gång hade P Original lyckats ramla på Woo-Sang Parks Miami Connection.
Då skiner man upp som om man fått en c-vitamininjektion rakt in i sätesmuskeln.

Motorcykel-ninjorna som har hand om droghandeln i Miami har börjat gå överstyr.
De försöker att röja undan alla som inte sköter sig eller ställer upp på deras krav.
Det multikulturella kampsports-rockdiscodansbandet Dragon Sound finner sig inte i detta.
Med sköna dängor om att de är emot ninjorna, sin vänskap bandet emellan och deras taekwondo hoppas de att hejda framfarten en aning, och det dröjer inte länge förrän en i bandet råkat i luven på ninjagänget.
Dragon Sound tvingas ta sig an ninjamotorcyklisterna i en svärm av stora frisyrer och sköna fightscener.

Det är så skönt när man ramlar med nyllet först i en sådan här film, för då vet man att det finns guldkorn man missat och jakten kan fortsätta.
Det är en 80-talsstänkare på alla sätt och vis, och jag njuter i fulla drag.
Jag kan bara tänka mig hur extremt peppad jag varit om jag sett den när den kom ut.
Men det är kul att upptäcka sådana här filmer när man är vuxen, för jag uppskattar dem på ett helt annat sätt.
Det är inget nostalgiskt över själva filmen, men hela känslan är enormt nostalgisk.
Man möter allt för första gången med vuxna ögon, med mitt barndomsjags hjärta på något sätt.
Låter det pretentiöst?
Ja, kanske... men oavsett så är det en fröjd att hitta sådana här missade 80-talare nu.

Vad ska man säga om filmen då?
Det är ju en riktigt tunn story, dåliga skådespelare, ostigt så man tror att A Original kommit förbi med sin specialbeställda pizza med fyra ostar på och lite shameless selfpromotion för att toppa som grädde på moset.
Man får en del väldigt utdragna musiksekvenser för att riktigt sälja in de dansanta tongångarna från våra spagathjältar i Dragon Sound.
Men alla dessa saker som i fel händer och fel årtionde skulle få en att vilja klösa ut sina synorgan blir här till dess fördel.
Det är epitetet av "so bad it's good"... för det är extremt underhållande.
Man sitter, helst i grupp, och skrattar sig hesa åt saker i filmen, man spolar tillbaka och får samma skrattattack igen.
Det är filmfel, scener som inte är rimliga på något vis, man ser folk stå och titta på i bakgrunden och sidospår i storyn som inte kommer någonstans.
Alltså helt magiskt i en riktig 80-tals b-pastej som vi alla känner och älskar.

Storyn är som sagt tunn som ett rispapper, men som jag skrev i en tidigare recension, den här filmen vill bara underhålla.
Det är ett kompisgäng med en rad inhyrda bikers som fått betalt i maltdryck som gjort en skön actionrulle med lite sladdriga fightscener och musikvideo-delar.
Även slängt in ett försök till lite drama med att killarna i Dragon Sound är föräldralösa.
Det är en magiskt bra scen när en av dem träffar sin far igen, och det då är samma skådis som de pudrat med lite aska för att han ska vara gråhårig.
Pur filmmagi.
Skådespelarna är inga proffs, utan det knackar sig fram med båda styltorna fast förankrade i varsin paj.
Y.K Kim som spelar Mark, och som också skrivit manuset, är riktigt dålig på engelska och drar såklart ner en del skratt när man riktigt ser hur han läser innantill.
Det är så mycket med manuset och skådespelarna som felar att det verkligen blir rätt till sist.
Lägger man också till riktigt ostiga fightscener så är man hemma.
Tydligen var många av huvudrollerna medlemmar i samma taekwondo-klubb i verkliga livet.
Klubben ägdes av Y.K Kim, så vi får lite kampsportsuppvisningar också inslängt i filmen.
Det finns några riktigt sladdriga fightscener i filmen och vissa av ninjornas teknik att smyga känns.. ja, tveksam.
Plus är dock att du känner att du själv enkelt kan uppnå stjärnstatus i den ninjaklanen, ifall du som jag velat bli ninja i hela ditt liv.
Bara hoppa på nästa plan till USA och teama upp med de träbenta ninjorna.

Jag tror inte Miami Connection vill vara någon slags livslära för att få oss att ändra våra åsikter i olika sakfrågor.
Mer troligt är att någon av de medverkande kanske trodde detta skulle katapulta dem till Hollywood men istället blev en uppskattad hidden gem för oss nördar att gotta oss i.
Oavsett så har filmen fått den uppskattning som den inte fick när den kom ut, vilket jag alltid tycker är fint.
Vi har Zack Carlson på Alamo Drafthouse i USA att tacka för uppsvinget den fått, då han köpte en print av filmen på Ebay för 50 dollar och den blev snabbt uppskattad på bion.
Han ringde då Y.K Kim och övertalade honom om att få distribuera den, och Kim kunde släppa lite på de dåliga minnen han hade från filmens barndom då den sågades kors och tvärs.
Nu finns den i olika DVD-utgåvor med kul extramaterial, exempelvis en vinylskiva med någon av låtarna på och t-shirtar.
Alltid en skön historia att höra, att filmer som dessa får någon slags upprättelse efter att ha behandlats dåligt vid premiären.

Man får vibbar av Gymkata (R. Clouse 1985) med att det är en stökig kampsportsost vi får serverad, långt ifrån lika bra dock.
Men det är lite samma vibb med alla de där oklara grejerna som dyker upp lite varstans i manuset.
Man jublar och skrattar filmen igenom, och jag kan ärligt säga att redan under filmens fem första minuter förstod man att man ramlat på en guldtacka.
Filmen ska som sagt helst ses i sällskap av gelikar, sådana som uppskattar en skön 80-talare.
Det är extremt underhållande och direkt efter att ha sett den kände man att den kommer man återvända till igen och igen.
Självklart är det ju b, men det är också vad som gör filmen så underhållande.
Den är allvarligt gjord, men visst har manuset glimten i ögat, men det handlar inte om någon slags spoof ala Kung Pow (S. Oedekerk 2002) eller liknande.
Den blev jag bara irriterad på medan jag genom hela Miami Connection sitter och njuter.
Jag hoppas kunna få tag i DVD'n snarast, för den här känner jag att jag vill ha i samlingen och vad vore bättre än att smycka sin bleka lekamen med en Dragon Sound-tröja lagom till våren gör sitt intrång?
Miami Connection och liknande filmer är en av många anledningar till att jag alltid återvänder till 80-talets gladare dagar.
Så klä på dig dina högsta jeans, smek upp en ordentlig hockeyfrilla och stretcha ordentligt... för det här är en åktur av rang.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ****
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Savage Streets (1984)

Title: Savage Streets
Year: 1984
Dir: Danny Steinmann
Review: M Original
***

Tupera upp håret, dra på dig ett par jeans så tajta att du lika gärna kan måla på dem så kör vi.
Kvällens attraktion blir en 80-talsstänkare signerad Danny Steinmann som också gav oss Friday The 13th V (D. Steinmann 1985).
Denna gång handlar det dock inte om någon monsterrulle, utan denna gång är det exploitationgenren han stoppar fingrarna i syltburken på.
Exploitation och rape & revenge är ju två genres som har stötts och blötts fram och tillbaka sen första filmerna såg dagens ljus.
Hur man än väljer att se dem så lämnar de ju ingen oberörd.
Studio S bjuder upp till dans med denna utgåva av den omtalade Savage Streets och det är bara tacka och ta emot.

Brenda (Linda Blair) är skolans hårding och hennes gäng med tjejer gillar att partaja och ha kul.
När de inte visar lång näsa åt lärarna stryker de runt på gatorna.
En kväll när Brenda, hennes dövstumma syster Heather (Linnea Quigley) och tjejerna är ute så träffar de på gänget Scars.
Killarna i Scars stöter på tjejerna, men får nobben och får dessutom sin bil fylld med sopor av tjejerna.
Tillbaka i skolan efter en gymnastiklektion hamnar Brenda i bråk med den präktige Cindy (Rebecca Perle).
Samtidigt sitter Heather och väntar på sin syster, men istället dyker Scars upp och våldtar och misshandlar henne svårt.
När en i Scars känner ånger efter ytterligare ett våldsdåd, som denna gång resulterar i ett dödsfall, dyker upp vid Heathers sjukhussäng för att be om ursäkt ser Brenda detta och förstår vilka som ligger bakom.
Vansinnig börjar hon planera hämnden mot Scars som våldtagit hennes syster och dödat hennes kamrat.

Som sagt så har man Studio S att tacka för en oklippt svensk utgåva med en del matnyttigt extramaterial.
Var ju lång tid man inte fick tag i liknande filmer då de var totalförbjudna eller helt enkelt inte omtalade nog för att nå oss här uppe i norr.
Jakten på obskyra rullar hade ju en rejäl charm i sig, men det är faktiskt behagligt att kunna surfa in på exempelvis luftslottet facebook och knipa några sköna titlar av någon som säljer av sin samling.
Savage Streets var en sådan film som hamnade i samlingen för någon minimerade sin egen... man tackar.
Som bekant är tackar jag ju sällan nej till en röjig 80-talare.. för röjig, det är Savage Streets.
Den innehåller allt det där som en exploitationstänkare från det glada 80-talet ska ha.
Det är fluffiga frillor, det är naket, våldsamt och ostiga skådespelare.
Linda Blair är ful i munnen och slåss med tjejer i duschrummet, klär sig i läderpaltor och skjuter armborst.
Rektorn örfilar verbalt upp buset och limmar på tjejerna som väl är 40 år yngre än han själv.
Gängkillarna våldtar, dödar och beter sig allmänt ruttet mot sin omgivning, men ingen gör något åt det.
Alltså är allt precis som det ska vara i en film av den här sorten.

Jag sitter här med nyllet fullt av heta jalapénosnacks och kippar efter andan, och nej det beror inte på snacksen.
Det är filmen som ligger bakom att min anda har tagit till flykten för en stund.
Blir alltid som ett barn på julafton när jag ser stänkare som detta.
Vissa skulle förmodligen rynka på näsan åt det dåliga skådespeleriet, den politiskt inkorrekta jargongen filmen igenom och liknande.
Jag är dock så svag för filmer som denna, så inget av detta rör mig i ryggen, snarare förhöjer det bara upplevelsen.
Filmer som dessa görs inte längre, och det är kanske därför jag blir sådär varm inombords.
Visst, den ligger inte i samma klass som min absoluta favortfilm i hämndgenren, Death Wish (M. Winner 1974) men den förtjänar att finnas tillgänglig för oss filmnördar.

Linda Blair är ju som bekant mest känd för sin utmärkta roll i mästerverket The Exorcist (W. Friedkin 1973).
I Savage Streets är det en vuxen och stökigare Blair, såklart.
Hon är ju ingen superb skådespelerska i denna film, men det hör ju lite till som jag redan nämnt.
Men hon får skicka iväg lite sköna oneliners och uppvisar en riktigt stöddig attityd som jag tycker hon gör skapligt ändå.
Savage Streets har ju också med en av mina favorit scream queens, vilket är ironiskt att kalla henne då hon i denna film är dövstum.. Linnea Quigley.
Hon brände fast sig på min hornhinna i den fenomenala Return Of The Living Dead (D. O'Bannon 1985) och är alltid en fröjd för ögat.
Våldtäktsscenen med henne är rå och gör att man vill snegla bort lite, och den blir ytterligare vidrig av att hon inte kan ropa på hjälp.
Varning utfärdad om du har problem att se sådant, så var beredd med spolknappen.
En kul detalj är att John Vernon dyker upp i rollen som den sure rektorn, något man ju sett honom som innan.
I bland annat kultfestrullen Animal House (J. Landis 1978), och han är lika sur här i.. pärla.
Skådespeleriet är som sagt ganska ostigt, men det funkar i filmen, speciellt hos gängkillarna som känns rätt vidriga trots allt.
Ingen djupare karaktärer, men man får det man vill ha och de sköter sig skapligt och det blir aldrig skämskudde.

Filmer som Savage Streets får mig att sakna 80-talsfilmstilen, det kändes lite mer avslappnat då och som att filmerna inte försökte vara mer än vad de var.
Man hör ofta att det var "så mycket dum action", och ja.. kanske det.
Men filmerna försökte inte vara något mer än det, var det en "dum action" så ville den inte vara mer.
En stunds underhållning, ingen lära för livet direkt.
Plus, återigen, att man slapp dataeffekterna som gör att allt för många av dagens actionrullar bara ser ut som fladdriga tv-spel.
Det är ingen uppsjö av effekter i Savage Streets, men de som är funkar.

Savage Streets är en hämnd/exploitation-film i ordens rätta bemärkelse.
Det är våld med, det är mycket naket, stökigt och en hel del karaktärsklichéer man uppskattar.
Skådespelarna funkar, är ju rätt ostiga, men det gör ingenting utan bidrar bara till den sköna 80-talskänslan.
Det är hårda brudar och sluskiga snubbar, alltså precis som det ska vara.
Är kul att sådana här lite bortglömda filmer kommer upp till ytan igen och går att få tag i, utan att behöva leta med lykta i skrymslen och vrår.
Man stjälper ut en hink med snacks rakt i ansiktet och snör på sig sina tajtaste jeans.
Nu har jag inte hårsvallet för att medelst hårspray anlägga en hög frisyr tyvärr, hade jag haft det så hade jag gjort det för att passa in i filmen.
Väl värd att se och minnas tillbaka till en tid då en actionstänkare bara var detta och inget annat.
Nej, du kommer inte lära dig något av Savage Streets, men gillar du exploitationfilmer med action kommer du få vad du vill ha i en och en halv timme.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

XTRO (1983)

Title: XTRO
Year: 1983
Dir: Harry Bromley Davenport
Review: M Original
***

1982 kom E.T the Extra Terrestrial (S. Spielberg 1982) och slog ner som en bomb.
Rymdvarelser hade ju varit på tapeten innan men blev nu verkligen det senaste skriket.
Medan E.T tultade omkring och sken upp med fingret så var det ju bara en tidsfråga innan dennes elake rymdkompis skulle landa på planeten.
Då har du XTRO att sänka tänderna i.
Den har till och med kallats Anti-E.T, så här är det inga välgörare från stjärnorna vi har att göra med.
Snör på er säkerhetsbältet och sitt ner i båten för det här är en resa det.

Tony (Simon Nash) är ute och lattjar med sin pappa Sam (Philip Sayer) när himlen plötsligt svartnar och ett skarpt sken uppenbarar sig.
Sam rövas bort av något.. eller gör han det?
Tre år efter incidenten tror Tony fortfarande det, medan hans omgivning säger att pappan lämnat dem.
Mamma Rachel (Bernice Stegers) har gått vidare och bor nu med Joe (Danny Brainin) som försöker så gott det går att vara en förebild för Tony.
Tony vet säkert att pappan en dag kommer att komma tillbaka till honom.. och en kulen natt syns skenet igen.
Två personer undersöker skenet och träffar då på en varelse som tar de båda av daga.
När Rachel ska hämta Tony i skolan får hon veta att han redan gått... med sin pappa.
Helt plötsligt står Sam där igen, och säger att han inte vet var han har varit någonstans de senaste tre åren men nu är tillbaka.
Men något är underligt med honom, var har han varit egentligen och varför ser Tony honom äta ormägg?
Det är något som inte stämmer...

Det som slår mig när jag ser om XTRO igen är hur underlig den känns.
Den har en olustig känsla över hela sin framtoning, och i kombination med den väldigt underliga musiken och en del mycket skruvade scener blir det ännu mer påtagligt.
En scen som innefattar en dvärg i clownsminkning är riktigt skum och skulle kunna passa i vilken David Lynch-rulle som helst... eller vilken feberdröm som helst.
Enligt regissören var tydligen den underliga vibben som ligger som en blöt filt över filmen inte direkt något han tänkte på eller försökte uppnå.
Jag har lite svårt att se hur han inte märkte av den lustiga känslan eller att han utan vetskapen om det skapade en så underlig film.
Vi får ju trots allt se en vuxen man födas ur en kvinna och ett barn suga ut kroppsdelar genom några slags vidriga blåsor.
Sen har filmen också en sexuell underton som bara bidrar till att göra filmen annorlunda och knepig på bästa manér.
Det är rent 80-talsgodis man bjuds på med XTRO.

Filmen är som sagt väldigt underlig överlag, och det gör den intressant också.
Manuset är väl kanske inte supergenomarbetat, men det är roligt och annorlunda så det gör inget om det inte bjuds på djupa personporträtt eller någon närmare karaktärsutveckling.
Man får veta det man behöver veta om de medverkande, och i en sådan här film räcker det bra med det.
Det är ju trots allt storyn som är det viktiga.
Skådespelarna är träiga och inte så bra, men inte heller det stör.
Det är ju en såkallad b-film trots allt, och så länge underhållningen är på sin plats kan man leva med lite yxiga skådisar.
Upptäckte att en filmisk ungdomskärlek jag hade är med, nämligen Maryam d'Abo från Bond-filmen The Living Daylights (J. Glen) som jag såg jämt när jag var liten.
En fröjd för ögat, och kul att se henne i en sådan här stänkare som första film.
Är ju många som börjat sin filmresa med liknande filmer, så inga konstigheter med det.

Filmen är filmad sådär skönt brittiskt ruttet också, eller "verkligt" som jag sa när jag var yngre.
Att färgerna är lite off och inte sådär skarpa och pastelliga som de ofta är i dyrare produktioner.
Detta höjer också upp betyget då det känns ännu lite ruttnare, dock ska sägas att det inte på något sätt är dåligt.
Det som ej heller är dåligt är effekterna som håller bra klass.
Våldsscenerna är elaka och monstersminkningen är kul också och känns inte billig eller fånig.
Man skulle ju kunna tro att en sådan här rulle skulle ha lite halvtaskiga effekter, men icke.
Filmen har ett bra tempo, är underhållande och som sagt så är effekterna bra.
Är någon ljuseffekt som kanske kunde fått stå åt sidan, men i övrigt är det inga bekymmer.

XTRO fick en rad uppföljare, men de har jag inte sett.
Kanske dags att suga ner rymdvarelsemunnen i dem också och hoppas de har samma underhållningsvärde som del ett.
För den är kul och den bjuder på en hel del minnesvärda scener.
Skådespeleriet är som sagt ingen höjdare, men det är försumbart för den skruvade och underliga känslan på hela filmen.
Man stoppar ansiktet fullt med popcorn, fnissar åt skumheterna och sen så hoppas man slippa drömma om den obehagliga clowndvärgen när man bäddar ner sig för natten.
Det är en anti-E.T, det är en 80-talsstänkare och den förtjänar att finnas i sitt oklippta original på DVD numera.
Så tack Njuta Films för en svensk utgåva.
Se till att klä er i finaste rymddräkten, öppna gluggarna mot himlen och ha XTRO rullande på tv'n.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Starry Eyes (2014)

Title: Starry Eyes
Year: 2014
Dir: Kevin Kolsch & Dennis Widmeyer
Review: M Original
***

I veckor hetsade Crippe Original från True Originals Uppsala om att jag borde se Starry Eyes.
Han hade ögnat den på en filmfestival i 08 och ansåg att den var väl värd att slösa lite linsvätska på.
Några i den lokala T.O-avdelningen satte sig i tv-soffan och drog igång rullen.
Skulle det bli så att vi skulle bli glatt överraskade av två nya skräckrullar år 2014?
Vi hade ju redan höjt ett glatt ögonbryn åt The Babadook (J. Kent 2014).
Skulle det alltså kunna vara så att vi peppade två nya och vad skulle det betyda för världen?
Kommer den till sist att implodera?
Det återstår att se...

Sarah (Alex Essoe) drömmer om att bli känd, att bli den där skådespelerskan alla talar om.
Hon jobbar på ett tråkigt lönlöst jobb och hon trivs inte helt med sina kamrater.
Livet har inte riktigt blivit som hon hoppats, än iallafall.
När hon går på en casting som inte riktigt går hennes väg blir hon såklart extremt upprörd.
Hon börjar slita sitt hår på toaletten, och den reaktionen lockar casting-agenterna som följt efter henne.
De vill se en liknande reaktion igen.
Hon lyckas med ett mindre utbrott övertyga dem om att hon bör få en chans till.
Efter ytterligare, något extremare castings kallas hon till möte med en av de som är inblandade i den skräckfilm hon sökt rollen till.
Hon får frågan, om hon är beredd att göra allt för att bli känd?
Hon lämnar mötet, och våndas sedan fram och tillbaka vad svaret är egentligen.
Hon erkänner sedan för sig själv och filmmänniskorna att hon är nog beredd att göra allt för att bli sådär känd som hon drömt om.
Då blir verkligheten helt plötsligt en annan för Sarah...

Starry Eyes har en mycket trovärdig punkt jag vill ta upp direkt, och det är att man blir övertygad om att Alex Essoe verkligen bryter ihop stundtals.
Hon spelar väldigt bra, och man får en flashback från några av de otroliga scener som Isabelle Adjani har i Possession (A. Zulawski 1981).
Huruvida Essoe hade ett mentalt sammanbrott efter filmen som Adjani hade vet jag dock inte.
Men det andas samma fruktansvärda mående och mentala sammanbrott, på ett väldigt övertygande sätt.
Essoe sköter sig utmärkt, och det är en filmisk fröjd stundtals att se henne agera.
Tyvärr är inte alla skådespelarna i filmen lika bra, vilket drar ner helhetsintyget på filmen en aning.
Men Essoe och filmens antagonister sköter sig, och det kanske till syvende och sist är det viktigaste.

Storyn är i samma skola som en av mina tidigare recensioner och tillika en 2014-års film, The Babadook (J.Kent 2014) i känsla.
Den går ganska långsamt, och man kan om man vill tolka den lite olika.
Båda filmerna rör ju psykiskt mående, om man vill såklart.
Starry Eyes är överlag ganska snyggt filmad, och man slipper jump scares vilket jag återigen tackar så mycket för.
Det känns ibland som att Starry Eyes skulle kunna ha haft David Cronenberg när han fortfarande gjorde bra filmer och David Lynch i bakgrunden någonstans.
Det är body horror, och det känns friskt att se en sådan igen.
Som dyrkare av just Cronenbergs tidiga guldklimpar blir man ju varm inombords.
Dessutom är ju filmen, om man tolkar den så, en rejäl ishacka i ögat på den framgångshets som slemmar ner samtiden.
Kan inte undgå att tänka på alla de program där folk gör "vad som helst" för sina 15 minuter i rampljuset.
En vidrig industri, och för egen del ganska oförståeligt varför man ställer upp... men men..
Starry Eyes lyckas locka fram tankar som dessa allt medan det är ganska grafiskt och obehagligt.
Skräck med eftertanke var ju inte heller det igår man såg, så lyfter på min hatt ännu en gång.

Det är inte supermånga effektscener i filmen, men de som väl är med är riktigt bra.
Grafiskt och närgånget, och lite dolt av mörker så man till kanske 25% får gissa hur det ser ut.
Detta funkar alldeles utmärkt i den här filmen, och då man slipper den skakiga kameran är man ju med hela tiden och ögonen kan verkligen fokusera.
Mer sådant tack!
Essoes sminkning är riktigt bra också, och förhöjer hennes mentala förfall ännu en nivå med ganska enkla medel ändå.
Det är inget extremt som gjorts, utan ganska sparsmakat men med ett väldigt lyckat resultat.
Hennes skådespeleri, och den utmärglade look hon får ju längre filmen går hade platsat i vilket djupodlat drama som helst.
Hoppas att se henne i framtiden, gärna i mer skräckrullar också, men även i mer dramaorienterade filmer.

Starry Eyes kanske inte lockar fram upphetsat dregel i mungipan hos de som gillar nya skolans skräckfilmer.
Är du en sådan som gång på gång tjatar om filmer som A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) och liknande lök som det bästa sedan skivat bröd ska du kanske inte slösa din tid på denna.
Men jag uppskattade den, så jag och Crippe Original kan fortsätta vara kamrater.
Den var snyggt filmad, hade ett annorlunda manus som väckte tankar när eftertexterna började rulla, överlag bra skådespeleri och en del råa scener för att stilla blodtörsten en aning.
Den känns smart, men det är synd att vissa av skådespelarna låter lite väl mycket manus.
Det drar ner lite då de som är bra skådespelare i filmen är riktigt bra.
Kontrasten mellan dessa blir väldigt påtaglig, men man får blunda lite för det då filmen är bra och annorlunda.
Jag läser gärna in kritik mot Hollywood-eliten och vad folk gör för att få synas lite i rampljuset.
Blir som sagt ett ytterligare lager i en film som redan är bra och intressant.
Kommer Starry Eyes bli årets skräckfilm 2014?
Ja, för den har inte så mycket motstånd när det kommer till intressanta, bra gjorda och smarta skräckfilmer.
Ska vara just The Babadook (J. Kent 2014) då kanske.
Men för att vara riktigt ärlig så står den sig riktigt bra mot det mesta som släppts de senaste åren.
Paret Kolsch och Widmeyer får mer än gärna göra fler skräckfilmer i samma skola.
Det skulle inte göra ont alls att lägga blickfånget på.
Jag hoppas verkligen att dessa två bra skräckfilmer som kommit nu 2014 kan bli något man ser mer av.
Troligen inte... men som min mammas kamrat alltid sa, "önska kostar ingenting".

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ****
- Helhet: ****

As Above, So Below (2014)

Title: As Above, So Below
Year: 2014
Dir: John Erick Dowdle
Review: M Original
***

Paris, en av mina favoritstäder att besöka när man ska ge sig ut i stora världen.
Varit där ett par gånger och hittar något nytt varje gång jag sätter fötterna på fransk mark.
Konstnörd som jag är, matglad som jag är och glad i nöjesfält som jag är får man ju sitt lystmäte på alla plan.
Stoppar ansiktet fullt med mat, kollar på konst och tar tåget till Euro Disney och åker berg och dalbanor tills man kräks.
Perfekt.
Senast jag var där begav vi oss ner i underjorden för att gå i katakomberna.
Det var en ruskigt mäktig upplevelse, och smått klaustrofobisk stundtals.
Det blev en hårdrocksoverload med alla benknotor och dödskallar överallt.
Därför blev jag lite nyfiken på As Above, So Below då den utspelar sig i katakomberna i just Paris.
Det är en väldigt speciellt plats, och man kan känna att det är något lurt där nere i gångarna.
Perfekta platsen för en skräckfilm, helt klart.

Scarlett (Perdita Weeks) är på jakt efter Filosofernas Sten (är det Harry Potter jag råkat bränna igång?).
Filmen börjar med att Scarlett är i Iran och försöker hitta en ledtråd till den slutgiltiga "skatten" innan delar av området hon är i sprängs.
Informationen hon får ifrån Iran leder henne till katakomberna i Paris.
Väl på plats lyckas hon och hennes kompanjon George (Ben Feldman) hitta ett gäng som kan fixa in dem ostört i katakomberna, för att finna den öppning de letar efter.
Gänget blir lockade av Scarlett att området de söker ännu inte är hittat, så de räknar med både belöning och äventyr.
Väl nere i katakomberna börjar letandet, och när de hittar en ingång till området så blir den katakombkunnige Papillon (Francois Civil) nervös och vill gå en annan väg.
Den öppning som Scarlett anser leder till det de söker är "ondskefull och folk som går in kommer inte ut" enligt Papillon.
När en av vägarna kollapsar bakom dem så börjar det bli underligt, vägar försvinner och de verkar gå i cirklar.
Någon eller något verkar inte vilja att de ska hitta fram till det de söker....

Skakig handkamera - check.
"Dokumentär" - check.
Beprövade knep i den moderna skräckfilmen, som i de flesta fall inte är till filmens fördel tyvärr.
As Above, So Below rör sig i något gränsland mellan att vara fungerande med det handhållna, och att trampa över till när man blir irriterad.
Miljöerna de rör sig i är ju otäcka och extremt speciella, och då tycker jag de borde göra det mesta av det.
Men stundtals blir det som brukligt är i filmer av denna sort att det skakas och sveps lite för mycket så det inte utnyttjas alls.
Det blir sällan så klaustrofobiskt och jobbigt som jag skulle vilja, tyvärr.
Jag lider inte av klaustrofobi men kände stundtals i de där gångarna att det var bra långt upp till ytan när man gick där.
Den känslan hade jag önskat att man skulle få filmen igenom, så att det skulle vara direkt jobbigt att se den.
Tyvärr är det inte mer än något tillfälle jag känner att jag behöver sträcka på mig och dra efter andan lite djupare.
Det är inte fruktansvärt, men det blir inte så bra som idén antydde när man först läste om filmen.
Det är först mot slutet som jag tycker rummet börjar komma mer till sin rätt, men då är det också mycket hjälpt av ett bra ljudspår.

As Above, So Below lyckas bra på en hållpunkt och det är just ljudet.
För ljudeffekterna och användandet av rummets ljud, exempelvis är ett skrik som ekar briljant använt, ekon och liknande är riktigt, riktigt bra.
Där det brister i klaustrofobi med kameran så bjuder ljudet iallafall upp till dans.
Hade de två lyckats matcha varandra hade det kunnat bli riktigt bra, men som sagt faller kameraarbetet efter.
Med tanke på ljudet blir det också lite tråkigt, men väntat, att det blir jump scares av många scener.
Är ju också ett knep för att få enkla skrämselscener, vilket återigen det inte borde behövas i en film som handlar om tunnlar med kilometer av döda människors ben från golv till tak.
Det borde ju räcka för att få folk att sätta popcornen i vrångstrupen bara det.
Men tyvärr är det jump scares precis där man kan tänka sig och på precis det sättet man kan tänka sig.

As Above, So Below är okej att se en gång, men efter att man sett den känner jag att det finns mycket obesvarat och mycket som de kunde utforskat mer.
Det är speciellt en scen där man får se något som kan tänkas vara en slags kult stå och mässa i ett rum.
Det utforskas noll vidare, och det blir då bara ett störande moment som är helt onödigt att ha med om de ändå inte går vidare med det, vilket jag gärna sett.
Man är ju en sucker för sekter och religiösa nötpåsar på film.
Tillika lämnas ganska många frågor angående karaktärerna, som de öppnat upp för att det skulle komma svar på.. men icke.
Det känns stundtals som att delar är hoprafsade lite "bara för att".
Men visst, delar av filmen, speciellt mot slutet så drar det igång och är vissa scener jag verkligen gillar.
Tyvärr räcker det inte för att höja betyget något nämnvärt.
Det blir inga direkta överraskningar i en film som faktiskt hade potential att bli intressant.
Miljöerna finns och storyn är ändå helt okej så det fanns ju möjligheten att få fram en bra skräckrulle, men tyvärr faller den relativt platt.
Inte jätteuselt som sagt, men det blir en dussinfilm till sist av det ändå.
Filmen får mig peppad att åka till Paris igen, och kanske ta en avstickare nere i katakomberna.
Nu hoppas jag bara att någon kan ta tillvara på den miljön och göra en riktigt bra skräckrulle som hänger kvar i ens skalle lång tid framöver.
As Above, So Below är sevärd en gång eller så, men lär inte bli någon film man kommer ihåg någon längre tid.
Så intressant blir den tyvärr aldrig.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: **

The Babadook (2014)

Title: The Babadook
Year: 2014
Dir: Jennifer Kent
Review: M Original
***

En kamrat lade på en bildsida upp att hon sett The Babadook.
Vi har stundtals liknande smak för filmer så kollade upp vad det var för något.
En ny skräckrulle från Australien visade det sig, intressant.
Plus att det var en kvinnlig regissör, vilket inte heller hör till vanligheterna.
Hjulade över till youtube och kollade trailern, och kände en ovan känsla i kroppen...
Höll jag på att bli sjuk eller vad rörde det sig om?
Nej, känslan var att jag blev smygpeppad på en ny skräckfilm... vem vet vad som kunde hända nu?
Hundar och katter börjar dricka latte tillsammans?
Världen var sannerligen upp och ner.

The Babadook handlar om Amelia (Essie Davis) och hennes son Samuel (Noah Wiseman).
Båda plågas av minnet och förlusten av man respektive pappa, som dött i en bilkrasch på väg till sjukhuset när sonen skulle födas.
Samuel är ett bråkigt och svårhanterligt barn som uppvisar en hel del underliga tendenser.
Han har problem i skolan och barn i hans närhet har svårt att umgås med honom.
En kväll när Amelia ska läsa godnattsaga för honom så läser hon boken The Babadook som hon hittar, och detta sätter griller i huvudet på Samuel.
Han börjar tro det finns ett monster, Babadook, som kommer att förstöra för dem.
Amelia gömmer boken och läser annat vid läggdags med förhoppningen att Samuel ska glömma monstret.
Det börjar ske underliga saker runt om i hemmet, och Amelia gör sig av med boken.
Men den letar sig alltid tillbaka in i hemmet och hon blir mer och mer uppslukad av den hon också.
Amelia börjar, likt sin son, undra om Babadook kanske är på riktigt ändå....

Delar av True Originals-plutonen bänkade oss framför The Babadook, och var väl som jag skrev innan smygpeppade.
Det var något med den där trailern som gjorde att man hoppades att den skulle vara annorlunda.
Filmen är annorlunda, det är inte mycket att prata om.
Visst, den är inte så annorlunda att man sitter med hakan hängande fritt i luften, men annorlunda är den.
Jag skulle vilja dra paralleller till Antichrist (L. Von Trier 2009) på det sättet att filmen kan vid första anblick verka vara något, men när man sett klart den har den förvandlats.
Är det en skräckfilm med inslag av drama eller är det ett drama förpackat i skräckkostym?
Det är svårt att beskriva The Babadook helt utan att spoila vissa saker som sker, men å andra sidan vet jag inte om man spoilar då filmen är väldigt mångbottnad.
Det var ett grepp jag verkligen uppskattade, och som jag tror kan få filmen att få tittare utanför de genres den rör sig inom.

Skräckelementen i filmen är av det krypande slaget och man slipper nästan helt jump scares, och bara det är ju värt att hylla med ballonger och bubbeldryck.
Borta är också den skakiga kameran och tramset att ha sjutton klipp per sekund ala störig musikvideo.
Vid ett tillfälle drog vi efter andan för man trodde att just nämnda otyg skulle uppenbara sig, men lyckligtvis var det bara en väldigt kort scen på några sekunder.
I övrigt slapp man det, även vid de scener där det vanligtvis skulle varit med.
Nej, Babadook förlitar sig istället på ett lugnare och krypigare tempo med en grådaskig färgpalett som gör att allt ser lite sjukt och döende ut.
Sparsamt med färger överhuvudtaget genom hela filmen.
Det funkar väldigt bra och ger ytterligare tyngd till några av de känslor man har efter filmens slut när man sitter och diskuterar den.
Överlag en snygg film måste jag säga, på ett sparsmakat vis.
Det är inte heller några direkta effektscener, utan mycket sker i skymundan eller antyds vilket jag också tyckte funkade bra.
Det smyger och skaver lite i ögonvrån, och man vet inte riktigt vad man ser.
Man låter fantasin flyga iväg och skräcken ligger mer på ett psykologiskt plan än att förlita sig på enkla knep för att få oss att avlossa en skopa tunt av rädsla.

I filmens början kände jag en viss irritation för hur Noah Wiseman spelade sin roll.
Men när man läser att han är 7 år gammal, och ju mer filmen går desto bättre tycker jag det funkar.
Krävs mycket av en barnskådespelare att kunna axla en film med ett sådant här ämne.
Överlag bra skådespeleri och man tror på deras känslor, och de får ju spela på alla emotionella strängar.
Krävs som sagt mycket för att det inte bara ska bli en överspelad pannkaka eller sådär läppdarrande blödigt så man vill kräkas en skvätt.
Speciellt då barn är inblandade i dessa känslospann.
The Babadooks enemble sköter sig och på den fronten har jag egentligen ingenting att klaga på.
Imponerande som sagt med tanke på temat i filmen och hur ung Wiseman är.
Att filmen dessutom kostade runt 30000 dollar och är gjord av en väldigt färsk regissör gör den ytterligare imponerande med tanke på vilken hög klass den håller.
Tror det är ett plus på kontot för filmen, att den är så billig och inte har några större stjärnor i huvudrollerna.
Hade nog kunnat bli för mycket tilltro till stjärnor och flashiga effekter med mer deg i kappsäcken.
Ska bli kul att se vad Jennifer Kent kan komma med i framtiden, för hon verkar intressant som regissör och manusförfattare.

Blev glatt överraskad av The Babadook, för den har nivåer och det uppskattar jag.
Den blir tänkvärd i efterhand och man kan välja lite själv hur man ser den och vad den representerar.
Välspelad och sparsmakad lågbudgetfilm, utan att för den sakens skull kännas varken billig eller tafflig.
Var länge sedan det blev en diskussion efter en nyare film om meningen och att man kunde läsa in olika saker i den.
Ingångsvinkeln och framförallt hur man lämnar besök med Babadook skiljer sig från person till person, och det är en frisk fläkt nu för tiden.
Jag är positivt överraskad av att slippa jump scares, massa höga ljud för att skrämma och att den faktiskt höll filmen igenom.
Är samma feel som i redan nämnda Antichrist, men även lite samma anda som exempelvis Rosemary's Baby (R. Polanski 1968).
The Babadook kanske inte är lika tidlös eller kommer bli en lika stor klassiker som just Rosemary's Baby, men det är samma känsla över filmen.
Skulle säga att den är mycket sevärd, och tål att ses igen och gärna med någon eller några så man kan diskutera den när eftertexterna rullar.
Hatten av Australien, fortsätt såhär nu.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: - (Var inte så pass mycket att betyg kan ges)
- Skådespeleri: ****
- Helhet: *** 

The Purge (2013)

Title: The Purge
Year: 2013
Dir: James DeMonaco
Review: M Original
***

Under vissa reklampauser på den gamle dumburken visades trailern för The Purge.
Genast började ju diskussionerna huruvida det vore en bra idé.
Vi landade väl ganska snart i att vissa nyare filmskapare kanske skulle få sätta livet till, mest för att skona omvärlden från deras smörja.
Nej, skämt åsido.
Men filmens story kändes ändå nyskapande, och är ju underlag till intressanta diskussioner om moral och vad som är rätt och fel.
Sen att filmen och meningen diskuterades av en lång rad kompletta nötpåsar runt på nätet... ja, det kan man ju undvika att vända blicken emot.

Året är 2022, landet är USA och allt är nästan helt frid och fröjd i "the land of the free".
Nästan inga arbetslösa och våldet i samhället har i stort sett försvunnit.
Detta på grund av den dagen om året då något som kallas "the purge" infaller.
Under 12 timmar är i stort sett alla lagbrott, inklusive mord helt okej att utföra.
Familjen Sandin räknar dock med att tryggt sitta i sin villa, då herr'n i huset James (Ethan Hawke) säljer och har installerat nyaste säkerhetsanordningen för att familjen inte ska behöva vara med om något under the purge.
Allting är frid och fröjd, signalen går för att the purge ska börja och familjen lutar sig tillbaka bakom skyddet.
Men, i huset finns också dottern Zoeys (Adelaide Kane) pojkvän Henry (Tony Oller) som smitit in innan skyddsväggarna slagit igen.
Utanför börjar de 12 timmarna, och snart hör sonen i familjen, Charlie (Max Burkholder), ett rop på hjälp genom videoövervakningen utanför.
På eget bevåg släpper han in mannen i nöd.
Det visar sig att mannen jagas av en grupp människor som kommer till Sandins hus, och ställer ett enkelt ultimatum.
Han eller ni.....

Det är mycket med The Purge jag borde tycka väldigt illa om, både med tanke på när den är gjord och vissa filmiska saker.
Det är då en lite skum känsla som infinner sig i kroppen under filmens gång då jag faktiskt tycker den är helt okej ändå.
Det är ingen superrulle eller framtida klassiker som kommer kommas ihåg i all evighet, men den har sina stunder och är en underhållande film.
Skulle kunna rekommendera den till par som precis blivit tillsammans och vill se en lite stökigare spännande film.
För den är lite spännande, har lite vändningar och ett par strösselkast samhällskritik man kan välja att ta till sig.
Jag uppskattar ju lång näsa åt samhället, och det finns i The Purge om man vill se den.
Inte fullt ut så lång näsa som jag vill ha det, men en liten nästipp vänds åt USA iallafall och det får man uppskatta.
Sen kanske jag läser in fel saker i det, och att skaparen av filmen tycker en 12 timmar lång våldsorgie är en skön idé... vad vet jag?
Som sagt, underlag för diskussioner kan det bli, alternativt vara en och en halv timme av våld, spänning och skakig kamera.
Jag väljer att hålla mig mellan de två.

The Purge har ingen djup karaktärsutveckling, utan det är väldigt ytligt man får lära känna karaktärerna.
Det stör inte nämnvärt, och vet egentligen inte om det hade varit ett plus om man fått mycket mer.
Ethan Hawke hör ju inte till mina favoritskådespelare direkt, och bättre blev det inte med sömnpillret Sinister (S. Derrickson 2012) så jag var sparsamt exalterad när The Purge rullade igång.
Nej, Hawke är inte superövertygande, men han gör inte bort sig i rollen som den rike myspappan.
Överlag är skådespelarna helt okej, varken mer eller mindre.
Rhys Wakefield i rollen som den hövliga men obehaglige The Purge-deltagaren ser jag dock gärna i någon liknande roll där han får mer utrymme.
Hans roll här i funkar bra, och han är sådär skönt äcklig som man vill ha av en sådan karaktär.
Skulle utan omsvep kunna tänka mig honom i någon Funny Games (M. Haneke 1997) liknande film.
I övrigt är det ingen som står ut eller gör bort sig något nämnvärt, utan det är ganska vanilj.
Men som sagt, det stör inte så mycket då det ändå är en sådan sorts film då det som sker är viktigare än de som gör så att det sker.

Hade förväntat mig en mer ljummen film än vad jag fick när jag satte mig framför tv'n.
The Purge erbjuder faktiskt en stunds underhållning, men som sagt tror jag inte den kommer följa med mig genom resten av livet direkt.
Storyn är kul, manuset är helt okej, skådespelarna gör det de ska och filmen erbjuder en den vändningar (vissa mer uppenbara än andra).
Men visst, det är inte så mycket mer, men med tanke på hur illa det brukar vara med nyare liknande filmer är jag ändå nöjd.
The Purge sår ju ett frö för samhällskritik och man ser ju tendenser i filmen som tyvärr drar paralleller från verkliga livet.
Överdrivet till max här i såklart, men ändå paralleller.
Man börjar tänka på hur långt man själv skulle kunna gå i en liknande situation, och vilka som man skulle vilja bete sig illa mot alternativt skulle vilja bete sig illa mot en själv.

Kommer någon fråga mig om de ska se The Purge kommer jag säga ja, för den är värd att se och är absolut inte dålig.
Nej, den är helt okej faktiskt och jag ställer mig inte helt utanför att se om den någon gång om tillfälle uppkommer.
Självklart har det ju som brukligt är kommit en uppföljare, The Purge: Anarchy (J. DeMonaco 2014) och ska tydligen göras en del tre.
Går det att mjölka konceptet för ytterligare filmer utan att det blir trött?
Nej, jag tror inte det.
Inte sett del två, men känner att det räcker med en film för egen del då det mest känns som att det kommer bli upprepningar av samma recept som i del ett.
The Purge erbjuder lite av en frisk fläkt ändå med sin story, och ger faktiskt lite eftertanke också om man vill.
Helt klart sevärd framtidsvisionsthriller med actionpulver och samhällskritik.
Kanske dags att börja snickra på ett skydd ifall våra politiker bestämmer sig för att detta skulle vara en bra idé?

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Maniac Cop (1988)

Title: Maniac Cop
Year: 1988
Dir: William Lustig
Review: M Original
***

William Lustig är en hjälte efter att ha gett världen Maniac (W. Lustig 1980), plus att Maniac Cop är skriven av Larry Cohen som bjöd på The Stuff (L. Cohen 1985) till dessert.
Det bådar ju gott för en stökig resa.
Man har ju hört om rosornas krig, men nu kan ni göra er redo för hakornas kamp.
Både Robert Z'Dar och Bruce Campbell, de båda suveräna hakorna är med i huvudrollerna så det är en riktig hakkamp.
Sen blir det ju inte sämre direkt av att Tom Atkins från guldrullar som Halloween III (T.L Wallace 1982), The Fog (J. Carpenter 1980) och Escape From New York (J. Carpenter 1981) är med i filmen.
Det är också en hel rad sköna skådespelare med i diverse småroller i filmen.
Så det är ju upplagt för en riktigt välsmakande skräckpralin och en alltjämt stökig upplevelse.

På New Yorks gator börjar det dödas oskyldiga, kanske inte jätteovanligt i den våldsamma staden.
Men det är inte buset som är ute och beter sig, det är en polis som börjat mörda (kanske inte heller det jätteovanligt om vi ska vara ärliga).
När det börjar uppdagas att det är en man i blått som dödar börjar stadshuset att mörka då det kanske vet mer än vad de vill ge sken av.
Frank McKrae (Tom Atkins) blir indragen i fallet.
Polisen Jack Forrest (Bruce Campbell) blir huvudmisstänkt, men bevisen pekar egentligen inte mot honom utan åt annat, mer oväntat, håll.
Både McKrae och Forrest, i sällskap av sin älskarinna Theresa Mallory (Laurene Landon) börjar på varsitt håll att försöka nysta fram sanningen.
Men tiden är knapp, för mördaren och dennes vän drar åt snaran om gänget mer och mer.
Knivsudden närmar sig...

Lustig, Atkins, Cohen, Campbell och Z'Dar... ett recept smutt som en god sockerkaka.
Inga konstigheter, utan bara välsmakande i all sin enkelhet.
Maniac Cop är, som jag nämnt om några rullar tidigare, gjord ganska bra i tiden.
80-talet höll på att ta slut och med det glittrande årtiondet slutade ju sådana här filmer i mångt och mycket att tillverkas.
Maniac Cop lyckas dock tidsenligt undvika allt det sämsta som kom tillsammans med 90-talets intåg, som hade börjat antydas redan runt 88-89.
Det är bra fart i filmen utan att den förlitar sig på stå på-action eller skräck fullt ut.
Är ju bara smådetaljer egentligen som gör att den skiljer sig ifrån en ren snutrulle ala Dirty Harry (D. Siegel 1971), men de detaljerna gör filmen till vad den är också.
Det är ganska smutsigt på sina håll och våldet i filmen är elakt, som det brukar vara i Lustigs filmer.
Återigen så är filmen gjord i rätt tid, då New York fortfarande var smutsigt och lortigt så man får en skön rutten känsla över alla gatorna.
Det är sådana miljöer som man i det verkliga livet skulle nöta sulan fortare om man hamnade i.

Manuset är inte superbt direkt men det är bra och annorlunda trots allt.
Sen behövs det inte vara det djupaste manus man ramlat på heller, så länge det är intressant och kul, vilket det är också.
Det är väl utfört då skådespelarna är bra, och gör filmen rättvisa.
Bruce Campbell är ju en hjälte för oss i T.O sedan länge, så han är ju alltid en fröjd att se.
Z'Dar säger inte så mycket i filmen, men har ju en närvaro man uppskattar och hans kroppshydda är passande för rollen som den mordiske Cordell.
Tom Atkins är gubbskön i vanlig ordning.
Det hade kunnat bli så snett med en sådan här film om inte filmen gjorts av bra filmskapare och spelats av bra skådespelare.
Turligen får vi som sagt både ett kul manus och skådespelare som lyckas göra den rättvisa.
Toppa det med lite stökigt våld, en skitig miljö och lite fart och fläkt så är man hemma.

Maniac Cop är en sista utpost innan 80-talets filmguld rann ut i sanden och blev det där med 90-talet som man avskyr.
Det är med en tår av nostalgi i ögat man sitter framför tv'n och tittar, jublar när Z'Dar dyker upp i bild och gör det han gör så bra.
För alla oss filmnördar finns det såklart en bra utgåva från Arrow av Maniac Cop, då vissa utgåvor som funnits innan varit av extremt tveksam karaktär på bild och ljudsidan.
Visst ska det vara lite smutsig bild, men min första kopia var så dålig att man inte kunde njuta ordentligt.
Tack Arrow återigen.
Maniac Cop är en film att återvända till även om du inte sett den på ett par år.
Den håller än, den är underhållande och den har åldrats bra till skillnad från många andra rullar från runt samma årtal.
Länge leve 80-talet!
..och..... a.c.a.b kanske?
All Cordells Are Bastards såklart.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***

The Brotherhood

The Brotherhood!
Crippe Original visar vad som är viktigt här i världen.
Precis, skräckrullar och filmorden True Originals.

Cobra (1986)

Title: Cobra
Year: 1986
Dir: George P. Cosmatos
Review: M Original
***

Döm om min förvåning när jag en dag slår igång en av film/tv-program-tjänsterna på min xbox och ser Sly's 80-talsnuna torna upp sig på min tv.
Har ju varit lite si och så med utbudet, så gladeligen märkte jag att både Cobra och komedifavoriten Spies Like Us (J. Landis 1985) dykt upp för att smörja ögonen med.
Cobra minns man ju som en film som gått genom stora häcksaxen när man såg den som ung.
För likt många andra rullar från samma guldera var det ju en hel del våld, och det ansåg den svenska censuren att vi inte klarade av.
Lyckligtvis slipper vi ju det nuförtiden.

Stallone spelar den stenhårda snuten Marion 'Cobra' Cobretti som är en tuff rackare som gör allt för att knyta dit buset.
Med tandpetaren i mungipan, knytnävarna och pulvret i stålet laddat har de kriminella en hård stund när de möter Cobra.
Hans chefer gillar inte hans metoder, men Cobra bryr sig föga.
Jakten börjar på en seriemördare som gäckar polisen och skrämmer slag på staden.
Inga tydliga motiv eller likheter mellan offren finns, så polisen är helt i blindo över vem eller vilka som utför alla morden.
En kväll lyckas Ingrid (Brigitte Nielsen) få syn på en av mördarna och blir en viktig pusselbit för polisen.
Cobra och Gonzales (Reni Santoni) får i uppdrag att hålla koll på Ingrid och samtidigt försöka snärja mördaren.
Men det visar sig lättare sagt än gjort... speciellt eftersom det verkar som att mördaren ligger steget före.
Kan det finnas en läcka inom polisen?
Kommer de kunna stoppa morden och rädda kvinnan?

Satte igång några ägg vid början av filmen för att få dem exakt lika hårdkokta som rullen.
För vid de gamla gudarna, detta är hårdkokt.
Stöddiga one liners, Stallone i stelfejsad hårdhet och våldsamheter.
Det är ungefär allt som var bra med filmer på 80-talet förpackat i en svart skinnjacka med solbrillor.
Det är överdrivet åt alla håll och man kan bara njuta där man sitter och stoppar hårdkokta ägg i munnen.
Cobra är vad nutida actionrullar inte är, och jag känner en saknad när jag ser den idag.
Det är såsigt, det är övertydlig produktplacering, ganska ostiga repliker, inte trovärdigt och en huvudroll som är så övermänskligt hård att man storknar.
Men alla dessa komponenter gör det också till en väldigt underhållande stund och att min hjärtkammare som fylls av 80-talet verkligen glöder.
Som jag skrev i inledningen så minns jag Cobra från första gången jag såg den och hur trasig den var då.

Stallone vet man ju kan fixa en roll och ibland riktigt bra dessutom.
Cobra kanske inte är hans mest välspelade roll, men han gör ju jobbet.
Det är sparsmakat med ansiktsuttryck och han knarrar fram sina repliker för att låta extra bad ass.
Brigitte Nielsen är ju rätt dålig som alltid, men man kan se förbi det med tanke på snytingarna man får filmen igenom.
Reni Santoni är ju med i världens kanske roligaste film Dead Men Don't Wear Plaid (C. Reiner 1982) så han måste jag ju respektera.
Han gör inte bort sig som den hungrige Gonzales.
Mördaren NightSlasher spelas av den alltid hårde Brian Thompson.
Han känner vi ju igen som bad guy ifrån bland annat X Files (C. Carter 1993) och Fright Night 2 (T. L Wallace 1988).
I Cobra är han extra elak med sin riktigt elaka kniv.
Överlag är skådespeleriet ungefär vad man behöver i en actionstänkare, är ju inte det man kommer ihåg ändå.
Stallone gjorde Rocky (J.G Avildsen 1976) och det är ju en bra rolltolkning, så att han inte får spela ut mer än sitt tough guy-register här i gör absolut ingenting.

Det är en våldsam rulle, som sig bör när det gäller en sådan här 80-talsrökare.
Skjutjärn, jeansbeklädda rundhus och knivar i varenda kroppsöppning.
Som brukligt sitter jag och skuggboxar i soffan och klyver bordet med kniv av ren pepp.
Känner hur hockeyfrissen växer ur min kala hjässa när jag kastar mig ner för trappan.
Det är stökigt, våldsamt och man behöver inte tänka så mycket för manuset är enkelt men underhållande.
Popcorn skall finnas i en stor, stor skål när man ser Cobra och läskglaset ska vara av plast så det inte går i kras när man välter bordet.
Det är en underhållande film, om än inte den bästa i sin sort från 80-talet men helt klart värd att ses om och om igen.
En röjare med en rad av alla de där klichéerna man älskade med 80-talet.
Allt förpackat i tajta jeans, höga frisyrer, solbrillor med spegelglas och blankslipade knivar med spikknogjärn på.
Bring on the violence!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***

Exists (2014)

Title: Exists
Year: 2014
Dir: Eduardo Sanchéz
Review: M Original
***

Minns det som igår.
Sitter där peppad som tusan på bion och hoppas på en sådan resa så man kommer ut gråhårig av upplevelsen.
Året är 1999 och upplevelsen är att se Blair Witch Project (E. Sanchez 1999) på stor skärm.
Med dokumentären de visat på tv dagen innan och den enorma hype som var runt filmen så förväntade jag mig ett underverk.
Det hela förstördes av att en bekant som sett filmen på en taskig nedladdad kopia innan satt och förstörde i stort sett alla överraskningsmoment filmen igenom.
Tack för det.
Sedan dess har ju antalet found footage-rullar kommit på löpande band, och den ena mindre intressant än den andra med få undantag.
Men Blair Witch Project hade ju absolut sina stunder, och därför gav jag Eduardo Sanchéz nya giv en chans.

Fem vänner ska åka iväg under sommaren och bo i en stuga i Texas.
Stämningen är på topp, och självfallet rullar kamerorna hela tiden som vanligt i vår uppdaterande värld.
På väg till stugan kör de på något, men vet inte vad det är.
Det som syns på filmen de filmat under bilfärden är en suddig skugga av något som kan vara ett djur, men det beter sig lustigt för att vara just ett djur.
Brian (Chris Osborn) börjar prata om att det är den beryktade Bigfoot eller Sasquatch som de fångat på filmen och tillika kört på med bilen.
Det sägnen säger är att Bigfoot lämnar människor ifred, så länge de inte gör något emot dem.
Väl framme vid stugan börjar en mystisk figur ses och snart förstår gänget att det nog är det omtalade monstret de har med att göra.
Självklart är de i stugan utan att ha sagt till någon annan var de är någonstans.
Ensamma i vildmarken med vad som kan vara ett uppretat vilt väsen efter dem börjar deras hopp om överlevnad minska för varje minut.

Found footage är som sagt en uttjatad genre, och det är sällan det glimmar till och blir intressant.
En handfull filmer har bjudit på underhållning medan de flesta andra mestadels bjuder på omrapningar och trötta klichéer.
Bjuder Exists på några nya grepp som gör att den sticker ut i mängden?
För att svara på det måste jag nog säga att den inte helt faller in i found footage-fåran.
Filmen är musiksatt och har scener där det inte är en kamera hos någon i sällskapet som arbetar.
Men, Bigfoot-greppet är nytt och är ju något man väntat ska komma.
Med program på tv där de letar efter Bigfoot och annat är ju den legenden på tapeten och väntade väl bara på att göras till en ny film egentligen.
Är det filmen man hoppades på då?
Nja, det vet jag väl inte om det är egentligen.
Hela idén och legenden med Bigfoot skulle kunna göras så mycket mer intressant.
Det känns lite som att man snuvas på konfekten, för detta känns inte så speciellt tyvärr.
Långt ifrån den tråkigaste Found Footage man sett, men det är ju mil ifrån hur en film om Bigfoot skulle kunna blivit.

Manuset finns inte mycket att säga om, det är nog ganska sparsamt skrivet.
Storyn är extremt enkel och det ges inte något speciellt utrymme åt rollbeskrivningar.
Är ju inte mycket till dialog eller bakgrund till storyn utan är ju mer att gänget pratar om vad folk pratar om mest och sen drar jagandet och letandet igång.
Det man kan säga är väl i den del av filmen då det pratas är skådespeleriet inte på topp direkt.
Det känns ganska stolpigt och inte så trovärdigt när de pratar med varandra.
Är ju en sådan sak som det tyvärr ofta faller på i filmer som sägs vara "på riktigt", att skådespelarna inte lyckas förmedla en känsla av att de faktiskt lever rollen och inte bara läser ett manus.
Samma sak här, man förstår att det inte är en hittad film man ser utan en lite halvtaskigt spelad film.
Det är inte hemskt, men det är inte bra skådespeleri och som sagt, för att det ska gå att sälja in som just found footage behövs bra skådespelare.

Effektmässigt är det okej, eller man kanske ska säga att sminket i filmen är helt okej.
För att vara en del våldsamheter i filmen är det inga egentliga effekter att prata om.
Bigfoot-sminket är bra, i övrigt är det tyvärr sparsmakat och jag hade hoppats på mer våldsamheter, men tji fick jag.
Det är ganska fartfyllt till och från dock, där vissa scener är bra och spännande.
Men där finns ju också ett stort bekymmer med Found Footage.
Man hinner liksom inte med att se något eller uppleva något när kameran skakar, studsar, fryser och hackar.
Viss tjusning finns det i det, men i mångt och mycket irriterar det bara och känns som filmskaparen skyggar för att göra genuina, bra effekter och scener.
"Skrik bara lite, släng med kameran så blir det bra".
Nej nej, det här skäggiga filmnyllet kräver mer av filmerna och tyvärr blir Exists lidande av detta fenomen med.
Det känns inte som man är med, som det gör i exempelvis Cloverfield (M. Reeves 2008), där jag tyckte det kändes mer närvarande på något sätt.

Exists är inte en jättedålig film, det är tyvärr bara inte en tillräckligt bra film.
Den har sina stunder då den lever upp och man trycker popcorn in i sitt ansikte med lite snabbare rörelser, men i mycket är den en efterapning av filmer som kommit tidigare.
Man känner igen grepp ifrån Sanchéz egna filmer såsom Blair Witch Project och hans segment i V/H/S 2 (2013).
Det finns också delar ifrån andra kända Found Footage-filmer som gör sig påminda.
Men man kan ju diskutera hur mycket filmer utan lån/stölder från andra filmer det kommer nu för tiden, så visst.. man får köpa stölderna antar jag.
Den faller mycket på att ämnet gjorde mig väldigt laddad, men det utnyttjar inte sin potential att göra en nyskapande annorlunda film.
Det är same old same old fast med ett nytt monster i stort sett.
Inte dåligt, men inte så särskilt bra heller.
Känns lite som att laga mat man inte är sugen på.
Det smakar liksom inte illa, men man njuter inte heller av smaken.
Men det är helt klart värt att stoppa gaffeln i grytan iallafall en gång och smaka.
Så är det med Exists med, den är helt klart sevärd iallafall en gång.
Men man ska inte förvänta sig att den gör något du inte sett alldeles för många gånger förr.. tyvärr.
Jag hoppas verkligen det kommer en bra, fräck och lite nyskapande Bigfoot-rulle någongång.
För ämnet har helt klart potential att bygga en bra skräckrulle på.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: **

I Spill Your Guts (2012)

Title: I Spill Your Guts
Year: 2012
Dir: James Balsamo
Review: M Original
***

Alla har vi suttit där framför tv'n och fnissat åt Troma.
Man kan inte kalla sig en b-filmskonnässör utan att ha sett iallafall de mest kända titlarna från Troma.
Det finns ju en charm i dem, även om mängden titlar som de facto är bra underhållning är ganska liten.
The Toxic Avenger (M. Herz 1984) är ju en klassiker som förtjänar ett omnämnande när man snackar b-rullar.
I Tromas fotspår kom ju en lång, lååååååång rad filmer av den mer hemmafilmade, lågbudgeterade formen.
I Spill Your Guts hamnar i kategorin över filmer som vill kopiera det som gjorde Troma stort.
Jag fick nys om denna rulle för att bandet Six Ft Ditch har med en dänga i filmen och vokalisten i nämnda band lade upp en bild på framsidan, så tog en chansning med rullen.
Man gillar ju ändå slasherfilm tänkte jag...

Joe (Billy Walsh) får medalj för sina insatser i kriget och hyllas som hjälte, samtidigt som hans krigskamrat Dennis (James Balsamo) enda pris är att hans röst är förstörd efter att ha blivit skjuten i halsen.
Det människor inte vet om dock är att Joe är en hjälte för han ljugit om händelseförloppet, och är anledningen till Dennis skada.
Dennis försökte rädda Joe undan fiendeeld, men denna detalj utelämnade Joe.
Joe tas emot i sin hemstad New York som en hjälte, och samtidigt börjar Dennis i tysthet (get it?) en våldsam hämnd.
Fler och fler mordoffer börjar dyka upp och allt pekar mot Joe.

Det känns så fort som filmen är slut som att jag var elak att jämföra denna med Troma.
Troma må vara b, men det är iallafall i många avseenden underhållande i all sin pajighet.
Jag dyrkar ju filmer som The Room (T. Wiseau 2003) som är sådär osammanhängande, dålig på alla vis men ändå rolig i all misär.
Man kan klappa sig på knäna, dra one liners från den och man har en rolig stund med den rullen.
I Spill Your Guts har inget av de där förlåtande elementen, det är bara riktigt dåligt.
Balsamo känns som att han riktigt tror att han gör en bra slasherfilm.
I vissa fall kan ju det bidra till pajigheten när regissören tror den gör ett superbt jobb men allt är super-b, men här hjälper det inte.
Vet egentligen inte i vilken ände jag ska börja.
Effekterna? Ljudet? Manuset? Skådespelarna?
Bered er på att höra motorsågen mot varenda kroppsdel av denna lortfläck till film.

Kan ju mjukstarta med manuset, som i rätta händer kanske hade kunnat bli något.
Soldater som kommer hem och behandlas fel är ju en tårdrypare vanligtvis, eller iallafall upplägg för en bra rulle.
Finns ju många exempel, däribland Combat Shock (B. Giovinazzo 1984) som släppts av just Troma som nämnts.
Den är lågbudget, men ett manus som engagerar.
Balsamo är uppenbarligen inte rätt man för jobbet, för här faller det platt som en pannkaka.
Hämnd brukar ju också vara ett läskande ämne, men när man känner noll och inget för de medverkande i filmen blir det ju svårt att ta till sig manuset.
Det känns som att en blöt svamp skrivit det.
Ingenting håller ihop, det hoppar fram och tillbaka utan någon som helst sammanhang.
Det känns överlag som att en mellanstadieelev som råkar glutta fram bakom soffkudden när någon våldsrulle visats på tv skrivit manuset.
Det kan väl också gälla överanvändandet av lättklädda damer.
Visst att en byst eller två brukar pryda rutan i de gamla klassikerna, men här blir det så mycket att man tror man råkat slå på en horisontalfilm av misstag.
Det känns som ett billigt knep, och ja, jag förstår att det låter konstigt när det kommer från någon som dyrkar 80-talsslashers.

Nästa punkt jag sätter sågtanden emot är skådespelarna.
Det är precis som manuset riktigt uselt över hela banan.
Det enda roliga är att Tromas head honcho Lloyd Kaufmann dyker upp i en cameo och så även Lynn Lowry.
Det är flera kändisar som glimtar förbi och jag kan för allt i världen inte förstå varför de ställer upp.
Balsamo själv är med i rollen som den sure Dennis, och ja, han skådespelar ungefär lika bra som han gör film och skriver manus.

Ljudet.... ja, ljudet... vad ska man säga?
Det klipps in låtar hela hela tiden, och ljudnivåerna är ställda av han alkisen som bor bakom din lokala matbutik.
Ni vet han som är lomhörd och skriker hela tiden.
Det känns så iallafall för det är helt av kartan dåligt ställda nivåer.
Dessutom är all dialog upptagen med kameramikrofonen vilket resulterar i att exempelvis knackande av handklovar i bordet liksom spränger sig in i ljudbilden.
Det stör, precis som allt annat med ljudet stör.
Ljudet är i samma skola som Birdemic: Shock And Terror (J. Nguyen 2010), alltså det sämsta man hört.

För att ha titeln som filmen har spills det väldigt lite inälvor i filmen, iallafall som man ser.
Effekterna är riktigt dåliga... no surprise egentligen.
Det är med effekterna som med resten av klippning och utseende på filmen.
Det klipps bort, det läggs suddig lins (om det är meningen är oklart) och det som syns är bara dåligt.
Återigen känns det som att det skulle vara några skolkids som gjort filmen, inte någon som utger sig för att vara seriös.
Överlag är kameraarbetet helt fruktansvärt.
Det skakar, tiltar, zoomas och klipps helt åt skogen precis hela tiden.
Men man kanske ska se det som att teamet iallafall är konsekvent.. det är pissdåligt på alla plan.

Sammanfatta en film som den här är ganska svårt.
Jag brukar som sagt gilla b-filmer, även de där allra sämsta brukar få mig att dra på smilbanden till och från.
Men I Spill Your Guts har liksom ingenting... eller jo, den enda saken är att Joe heter Bava i efternamn och att vissa låtar är bra grejer.
Men i övrigt är det så skinnkrypande uselt helt utan någon förlåtande element att jag är lite nöjd med mig själv att jag orkade mig igenom den.
Eller ja.. kanske ska känna mig dum som slösat 1 timme och 30 minuter på den här dyngan.
Det retar mig också att sådana här filmer kommer ut på dvd medan andra bättre rullar aldrig ser dagens ljus.
Ryktet säger också att en del 2 är på gång, men den kommer jag inte rikta mina sargade ögon emot.
Nej, låt folk som har koll på skräck göra filmer istället för det här är på riktigt bland det tröttaste jag sett.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: -
- Effekter: *
- Skådespeleri: *
- Helhet; *

Diary Of The Dead (2007)

Title: Diary Of The Dead
Year: 2007
Dir: George A Romero
Review: M Original
***

Får ursäkta det lite dåliga uppdaterandet, men ett öga som krånglar har satt lite käppar i hjulet för filmtittande och framförallt skrivande på sistone.
Men nu tänkte jag fresta synnerven med att se om Romeros Diary Of The Dead.
Såg den när den kom ut i sällskap av P Original i hans forna lya, men vi zonade snabbt ut så en omblick krävdes kände jag.
Romero är ju något av en husgud för T.O i och med hans fenomenala zombietrilogi (ja, jag vet.. det kom fler, men trilogin är helig).
För att citera T.O's musikaliska avdelning Undergång (underganghc.bandcamp.com):
"I like it when zombies get shot in the head... Night, Dawn and Day Of The Dead!"
Köpte loss Diary av någon för en billig penning på luftslottet Facebook, som trots sin vidrighet visat sig vara utmärkt för filmköp på sistone.
Plånboken klagar, men ögonen jublar för allt nytt godis som hamnar i ägon.
Nu var det dags att återbesöka Romeros giv från 2007 och förhoppningsvis kunna stanna i zonen filmen igenom.

En grupp studenter är ute i skogen för att filma en skräckfilm.
Väl ute på "location" ser de en nyhetssändning där det sägs att det blivit ett utbrott av våldsamma dåd, som visar sig begåtts av de levande döda.
Gänget misstänker att allt inte kommer fram i nyheternas sändningar.
De splittras upp för att försöka ta sig till nära och kära.
På sina olika håll tvingas de konfronteras av de levande döda, och hur omvärlden försöker tysta ner det.
De filmar hela tiden sina eskapader för att kunna visa upp för omvärlden sen hur "sanningen" var.
Omvärldens murar rasar och de levande döda kommer allt närmare medan videokamerorna rullar.

Alltså... jag dyrkar ju Romero och har den allra största respekt för det han gjort för skräckfilmen och speciellt zombiegenren.
Alla som nuddat vid zombiegenren har Romero att tacka för typ allting.
Med det sagt är det med tungt hjärta jag tvingas inse att hans glansdagar inom den här genren är nog över.
Han har fortfarande bra idéer och samhällskritiken finns där som alltid, men det är inte samma kaliber längre.
Inte på långa vägar tyvärr.
Samhällskritiken mot vår allt mer påträngande bevakning av allting och hetsen med att filma och dela allt på sociala medier.
Även misstron mot den etablerade median finns där.
Det som är synd är att det blir för övertydligt och nästan som att det ska skriva en på näsan.
Vissa av scenerna känns väldigt pretentiösa och som att de fördummar en som tittare.
Detta i kombination med att skådespelarna inte är några höjdare gör filmen till en torr brödbit tyvärr.
Hade det spelats av bra skådespelare och att det där nässkrivandet hade tonats ner ett par snäpp så skulle filmen nog kunnat vara iallafall ganska bra.

Vi får iallafall Greg Nicoteros arbete på effektavdelningen så det är inte bara ner med filmen.
Det som skaver där är att det är datablod, vilket drar ner även det betyget tyvärr.
Men sminkningen är ju bra som alltid och våldseffekterna håller bra klass.... men det där rackarns datablodet alltså.
Det sticker i ögonen på mig och det retar mig filmen igenom.
Men de övriga effekterna är bra, synd bara att man lite glömmer bort det i det konstigt flygande blodets väg.

Jag har valt att inte se Survival Of The Dead (G. Romero 2009) baserat på betyget på den här filmen.
Den kanske är bättre, men känns som att när väl datablodet nästlats sig in så slipper man det inte.
Romero skapade i stort genren, men det finns ju en tid och plats att gå vidare oavsett om man är en pionjär.
Om han prompt var tvungen att göra en efter Day Of The Dead (G. Romero 1985) så hade det räckt med Land Of The Dead (G. Romero 2005).
Den hade sina stunder och där var iallafall skådespeleriet bra.
Visst är det kul med okända skådisar, men i Diary är de inte bra och förmedlar noll trovärdighet.
Det kan ju ha sin charm, men inte i filmer som dessa med ett budskap och där CV.t för regissören är så pass sylvasst som i fallet med Romero.
Nej, det väger tungt på min axlar att behöva skriva ner min husgud, men kan inte göra annat.
För Diary Of The Dead är inte många snäpp ifrån den där sortens skräckfilmer jag skriver hur illa jag tycker om i vart och vartannat inlägg här på bloggen.
Åtminstone kan man uppskatta att det inte är en miljon jump scares hela tiden.

Nej du George.. här missade du målet ordentligt tyvärr.
Det finns delar av manuset som jag gillar, men utförandet är för taffligt och dåligt, och som sagt stör datablodet något enormt.
Jag förstår nu andra omgången varför vi zonade ut och började prata om annat.
Det talas ju om att Romero och hans son ska göra en film angående originalutbrottet.
Jag vill vara peppad, men är orolig att den kommer bli som Diary, men jag hoppas verkligen att Romero ska återvända till sin forna glans.
För han har det ju i sig, det vet man ju.
Kom igen nu George, gör en ny zombierulle som raderar minnet av den här..... snälla.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: **

Nightmare City (1980)

Title: Nightmare City aka Incubo Sulla Cittá Contaminata
Year: 1980
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

För ett gäng år sedan, skulle tro runt mitten av 90-talet dök en lång radda filmer upp på skräckhyllan hos min lokala videonasare.
Glädjen var ju total när man hade en hel massa nya titlar att gotta ner sig i, många från mitt favoritårtionde såklart.
Hyrde två-tre stycken i veckan under en lång tid och plöjde igenom.
Nu var ju inte alla bra ska erkännas, och skicket på filmerna var ju katastrof då de var klippta riktigt dåligt... eller ja, de var helt enkelt klippta.
Men detta till trots fick man ju en massa nytt man inte kunnat se under åren.
En av dessa var Lenzis Nightmare City.

Reportern Dean Miller (Hugo Stiglitz) beger sig med sin kameraman till en flygplats för att intervjua en forskare som precis ska anlända.
Medan deras kamera rullar och Miller värmer upp stämbanden för att göra intervjun blir de vittnen till att forskaren och resten av passagerarna på planet störtar ur planet och dödar alla de kommer åt, och dessutom biter dem och dricker deras blod.
Chockad, men som den reporter han är så beger sig Miller och kameramannen till tv-studion för att visa sitt material.
General Murchinson (Mel Ferrer) förbjuder Miller att sända sitt material, för att undvika att panik sprids.
Militären finner snart, efter flera attacker, att den våldsamma pöbeln är människor som blivit strålskadade av radioaktivitet, och dessutom sprids deras galenskap till alla de anfaller.
Miller ska nu försöka hitta sin fru, och fly den ständigt ökande andelen våldsamma strålskadade som intar gatorna.

Minns besvikelsen när jag såg Nightmare City som yngre, då den framställdes som en zombiefilm.
Jag tänkte direkt då på de gamla klassikerna och trodde jag skulle få sätta min garnityr i en för mig okänd liknande stänkare.
Men döm om min förvåning när "zombiesarna" springer, använder vapen och annat som inte passar en odöd i min bok, och fortfarande inte passar.
För att citera Greg Nicotero: "Fuck fast zombies!"
Nu när jag ser om den stör det mig inte lika mycket, då filmen känns lite felklassad när man säger zombiefilm.
Skulle säga att den mer ligger i gränslandet kring 28 Days Later... (D. Boyle 2002) blandat med någon slags riktigt rubbad vampyrhistoria.
Men frukta inte, inga glittrande snyggingar här inte.
Nej då, det är fullt ställ, våldsamt och hela köret.

Storymässigt är ju filmen riktigt tunn, kanske som sig bör.
Det är vad man skulle kunna kalla en no-brainer, men underhållande är det onekligen.
Man kanske inte slänger på en film om radioaktiva mördare för att få sig en lära för livet eller att ha den som grund för en djupare filosofisk diskussion direkt.
Man får ta filmen för vad den är, en ganska tunn, dåligt skådespelad stänkare från det glada 80-talet.
Umberto Lenzi har sagt att han på den politiska skalan anser sig vara anarkist, och det skiner igenom lite.
Han gör lite vad han vill med filmen, och slutet är oväntat och skoj för att vara den här sortens rulle.
Effektmässigt är det inga större bekymmer egentligen.
Det är lite halvsladdriga sminkningar på de strålskadade och en del elaka mord med.
Ögonscenen gör ont i kroppen att se än idag.
Finns flera samtida filmer som gör det bättre, men Nightmare City hamnar långt, långt ifrån bottennotering på effektsidan.

Skådespeleriet är riktigt b, med sådär torr dubbning som man ibland får se i italienska rullar.
Man känner igen vissa av rösterna från andra samtida filmer, så där har man ju chansen att briljera inför sina kamrater med vilka andra filmer dessa människor lånat ut sina stämband till.
Hugo Striglitz känns stel i sin roll, och det är inte många andra som övertygar direkt.
Men om man tar filmen för vad den är så kan man se förbi det.
Det är ju en b-stänkare i ordets rätta bemärkelse.
Men den befinner sig på rätt sida av spektrat, på sidan av "so bad it's good".
Det är stökigt och man får mycket action och filmvåld, och för att vara ärlig är det ju det enda man vill ha ibland.
En sådan där film som känns lite som en berg och dalbana, man hoppar på, sen är det ett jädra ställ i en och en halv och efteråt vet man inte riktigt vad som hänt.
Ja, man får också lite "tänkvärda repliker" såklart, som sig bör.

Nostalgikern i min njuter i fulla drag av den lite halvrisiga bildkvalitén och faktumet att det hela tiden finns en asiatisk textremsa, som inte går att ta bort från skärmen.
Det blir som när man satt och kollade alla de där piratkopierade rullarna när man var yngre.
Ljudet på den versionen jag har är bra, riktigt bra faktiskt.
Ibland har ju ljudet fått på tafsen i överföringen till DVD så man får maxa varenda högtalare i huset för att hoppas kunna följa med i handlingen.
Men Nightmare City levererar ljudmässigt, däremot den engelska textningen är dålig, men återigen, ljudet är bra så man behöver inte vara beroende av text heller.

Mitt betyg från yngre dagar är ändrat, för Nightmare City är kul.
Det är pajigt, ösigt och våldsamt i en skön mix, på rätt sida av b-strecket.
Man kastar popcorn och hjular runt i rummet under filmens gång och fnissar gott åt försöken att vara seriösa.
Filmen är långt ifrån ett mästerverk, den har ju svårt att stå sig emot många av sina samtida filmer.
Man får ju tänka att exempelvis Maniac (W. Lustig 1980), The Fog (J. Carpenter 1980) och Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) kom samma år.
Med andra ord inte ett lätt år att hävda sig på skräckmarknaden.
Detta till trots så tycker jag att den har ett egenvärde och jag är nöjd att den finns att tillgå på skapliga DVD-utgåvor.
Filmer som dessa görs inte längre är en ganska enkel sammanfattning.

På inrådan av läsaren Soares inför T.O nu betyg!

Betyg:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: **

Helt klart godkänd film, om man tar den för vad den är.
Det är en b-film, men med ett bra underhållningsvärde mitt i allt dåligt skådespeleri och halstaskigt manus.
Den förtjänar sin plats i hyllan, men den står sig ganska slätt emot sina samtida gelikar som sagt.
Inte Lenzis starkaste kort, men kan mycket möjligt vara en av hans mer underhållande.