Gwendoline aka The perils of Gwendoline in the land of the Yik Yak

Title: Gwendoline aka The perils of Gwendoline in the land of the Yik Yak
Year: 1984
Dir: Just Jaeckin
Review: M Original
****

Bered er på en resa som för oss rakt in i äventyret.
Gwendoline är en verklig True Originals-pärla värd namnet.
Filmen kretsar kring Gwendoline som följer i sin försvunne fars fotspår och ska hitta en särskild fjäril.
Fjärilen lever bara vid en flod som ligger vid en öken där det finns en djungel där det bor enbart kvinnor med rakade huvuden och matchande dräkter eller bar över(!).
Filmen börjar med att den engelska Gwendoline (spelad av den amerikanska Tawny Kitaen, känd från Bachelor Party med Tom Hanks) anländer till Singapore i en packlår.
Från första stund är äventyret igång då hon kidnappas av några skurkar.
Hennes kamrat Beth (fransk och dubbad) försöker hjälpa henne, men i sann 80-tals anda krävs en riktig karl för jobbet.
Möt Willard, en mansgris ut i fingertopparna som motvilligt räddar damerna, för att sedan vräka dom överbord från sin båt.
Efter mycket om och men beslutar han sig att mot betalning hjälpa Gwendoline hitta sin far och fjärilen.
Den ska finnas i ett mystiskt land vid namn Yik Yak.
Början av filmen är en ganska basic ripoff på Indiana Jones, och doftar gamla äventyr och armsvett lång väg.
Det är tropikhattar, ormar, kakishorts och kast med litet actionmanus, fast här inte förpackat i Harrison Fords ärriga haka utan i bar över på Tawny Kitaen och hennes medspelare.
De hamnar i händerna på en stam, och när de väl lyckas fly därifrån och hittar Yik Yak, då börjar det verkliga äventyret.
Fjärilen finns i ett hål i djungeln i öknen vid floden...

Rannsaka dig själv, har du någonsin drömt om ett romersk race med vagnar... fast vagnarna dras av barbröstade kvinnor?
Har du någonsin drömt om att kvinnor ska slåss om att få ligga med dig?
Har du någonsin drömt om att berätta så snuskiga detaljer att inte bara kvinnan du vill åt utan även hennes vän blir upphetsad, alltmedan ni ligger fastspända i väntan på att bli dödade av en mystisk stam?
Har du någonsin drömt om att se en man utklädd till kvinna springa runt i minimal stringtrosa?
Har du en fascination för kulisser gjorda av vitmålad kartong och spottloskor?
Har du någonsin drömt om att asiater ska förstå precis vad du säger när du pratar hitte-på?
Har du någonsin drömt om att så fort det börjar regna sliter kvinnorna kläderna av sig?
Om svaret är ja på någon av dessa frågor har du härliga 1 timme och 45 minuter framför dig.
För allt detta och så mycket mer bjuds det på i denna bortglömda 80-tals stänkare.
Filmens skapare har mestadels gjort mjukporr utöver denna, och i ärlighetens namn är detta inte mycket annat från ungefär halva filmen och framåt.
Bröstkvoten är långt över medel och det underliggande sexuella anspelandet är så flåsigt att tv-skärmen immar igen från insidan.
Scenen där Willard berättar hur det är att ha sex är episk och man skrattar så man gråter åt det ostiga manuset, överspelandet och den kraftigt underdådiga dubbningen.
Att gå från Emanuelle till äventyr gick inte i ett nafs för Jaeckin, och detta är nog bara en mellanlandning i äventrysgenren.
Filmens slutscener är ungefär lika oförståeliga som mycket annat i filmen.
Dock är filmen rolig, på ett kanske inte alltid menat sätt.
Vi får en hjälplös kvinna som räddas av en råbarkad karlakarl.
Det bjuds på en underliggande smygrasism mot såväl folk som bor i djungeln som asiater.
Det är ett yxigt och schizofrent manus, och kanske den sämst dubbade filmen i mannaminne.
(Vill då göra läsaren uppmärksammad på att ja, jag har sett Manos).
Inget man ska se om man är allt för politiskt korrekt, eller har fobi för papier mache-krokodiler.

Weng Weng

1. Da Best in da West (1984)
   
2. The Cute... the Sexy n' the Tiny (1982)
3. The Impossible Kid (1982) .... Agent 00
   
4. D'Wild Wild Weng (1982) .... Mr. Weng
5. Agent 00 (1981) .... Agent 00
6. For Y'ur Height Only (1981) .... Agent 00
7. Stariray (1981)
8. The Quick Brown Fox (1980/I)
   
9. Chopsuey Met Big Time Papa (1978) .... Big Time Papa

A Nightmare on Elm Street

Title: A Nightmare on Elm Street
Year: 1984
Dir: Wes Craven
Review: M Original
****

En klassiker i skräckgenren som i dagarna får en remake-premiär, förmodligen precis lika onödig som de andra.
Wes Cravens karriär har väl inte i alla lägen gått spikrakt uppåt, men ett par rejäla godbitar har han värkt fram.
A Nightmare on Elm Street gjorde inte bara skräckgenren rikare utan var också Johnny Depps första steg till att bl alla kvinnor och mäns sexuella fantasi, då han som första roll är med i denna godbit.
A Nightmare on Elm Street är skräck A och O, och det är precis vad man vill ha.
Filmen kretsar kring en grupp ungdomar som börjar drömma mardrömmar om en ärrad man i hatt med en knivhandske.
Mardrömmarna blir mer och mer intensiva, för att till sist kräva sitt första offer.
Vi får följa Nancy Thompson och hennes kamrater.
När dennes kamrat Tina (Amanda Wyss) mördas, av sin pojkvän Rod som alla tror börjar Nancy nysta i vem den knivhandade mannen i hatt i hennes mardrömmar är egentligen.
Efter Tinas död blir Nancys mardrömmar mer och mer intensiva och resulterar i blödande sår.
Hon ber sin pojkvän Glen (Johnny Depp) om hjälp, allt medan Tinas pojkvän Rod (Jsu Garcia) sitter i fängelse i väntan på dom.
Det uppdagas efter ett erkännande av Nancys mor vem mördaren kan tänkas vara.
Jakten på mördaren i deras drömmar kan börja...

A Nightmare on Elm Street är en mörk, smart och skrämmande skräckfilm efter genrens alla regler.
Men detta helt utan att bli varken tråkig eller att man kan gissa sig till slutet enkelt.
Något som tyvärr går förlorat ju längre serien fortsatte, även om alla filmerna har sina kvalitéer.
Craven lyckas skapa miljöer man känner igen och kanske känner sig trygg i och omkullkastar allt detta.
Man ska inte våga sova efter att ha sett denna film.
Manuset håller god takt och det tappas aldrig i varken spänning eller obehag någon gång under filmen.
En klassiker som förtjänar titeln framför många andra.
En nyskapande, nytänkande, spännande och otäck film som spelar på alla strängar samtidigt.
Wes Craven har i senare intervjuer uttalat sig om den remake som snart kommer ut.
Jag precis som han hoppas att folk söker sig till orginalet, för denna film behöver ingen remake.
Orginalet har allt och lite till.

Off The Grid: Life on the Mesa

Title: Off The Grid: Life on the Mesa
Year: 2007
Dir: Jeremy & Randy Stulberg
Review: M Original
****

Det ses inte bara actionspäckade 80-tals godbitar eller skräckisar i True Originals lägret.
Det ses även dokumentärer av olika slag.
Senast ut var Stulberg brödernas fenomenala Off The Grid.
Dokumentären handlar om the Mesa, som är ett område i New Mexico där folk gjort en frihetlig tillflykt.
Det är ett löst sammansatt samhälle långt ifrån samhället i övrigt.
Människorna som bor där har flyttat ifrån, eller flytt från den värld vi lever i.
De lever i ett samhälle uppbyggt på ömsesidig respekt, rätten till sitt eget utrymme och att vara fria.
Många av de vi får träffa i dokumentären är veteraner från de krig USA varit inblandade i.
Men även bara människor som tröttnat på hur saker går till i den delen av världen vi alla är inblandade i.
I the Mesa finns även ungdomar som flytt från bråkiga hem, misshandel, droger och sexuell utnyttjande.
Helt enkelt alla den sortens människor som samhället helst skulle vilja se försvinna.
Den man mest tycker om och känner med är den äldre grisfarmaren som tar hand om de ungdomar som rymt hemifrån.
Utan att kräva något i gengäld hjälper han dom, och runt slutscenerna när han berättar om sitt tycke för djur är det riktigt nära till gråten.
Vi får även träffa veteranerna som kallar sig patrioter, men i samma andetag hatar regeringen.
De slåss i the Mesa för att realisera the american dream, utan regering, utan samhällets vanliga lagar.
Ett samhälle som sagt byggt på byteshandel, respekt och att få tillåtas vara sig själv.
Där folk odlar sina egna grönsaker, hugger sin ved av träd i närheten och handlar om endast nödvändigt.

Under filmen får man även veta om gänget crustpunkveganer The Nowhere Kids.
Av alla filmens udda karaktärer är dessa de enda man blir riktigt förbannad på.
De stjäl ifrån de andra i the Mesa av någon påhittad anledning.
Stämningen blir snabbt hotfull, och att de undkommer med livet i behåll beror endast på den gruppen kvinnor som står i ledningen för the Mesa.
Vapen finns i varje hus, bil eller tomt i the Mesa, men det görs också ett långt utlägg om hur lite de vill använda dem mot varandra.

Off the Grid är som en mer verklig Into The Wild ungefär, där friheten och att slå sig fri från samhällets bojor står i frontlinjen.
Historierna vi får höra är både sorgliga och hjärtvärmande bland alla dessa människor som i våra ögon är "orginal".
Fotot är lysande, och dokumentären är skickligt klippt så att man verkligen känner som att man är på plats.
Jag kanske själv inte skulle platsa på ett ställe som the Mesa, men man får en stark pepp av att se liknande saker.
Intressant och något man tänker på när sluttexterna rullar.
Helt klart värd en titt eller två.

Thriller - En Grym Film

Title: Thriller - En Grym Film
Year: 1974
Dir: Bo Arne Vibenius
Review: M Original
****

En sorgligt bortglömd klassiker i en uppsjö av Wallander, Beck, Bergman och andra svenska filmer.
Regissören sade sig vilja skapa en "kommersiell skitfilm", men gjorde i min bok en oförglömlig och framför allt nyskapande film i.o.m Thriller.
Det är varken innan eller efter som en svensk film vågat så mycket som Thriller.
Vi får följa Madeleine från att hon blir utnyttjad som liten till nära vuxen ålder.
Utnyttjandet som ung gör så hon blir stum.
När hon missar bussen in till staden för att gå på en kurs i hopp om att kunna tala igen ändras hela hennes liv.
En man erbjuder henne skjuts och även en bit mat.
Hon blir kidnappad, drogad och såld som prostituerad av Tony (skickligt spelad av Heinz Hopf).
Vid ett flyktförsök skär Tony sönder Madeleines ena öga.
Scenen filmades med att ett öga på ett lik sminkats upp och punkteras på riktigt med en skalpell.
Madeleine blir beroende av heroin, men tanken på att fly och undslippa detta helvete ruvar hela tiden.
Hon sparar de pengar hon får från de som köper hennes kropp för sex.
Hon börjar gå kampsportsklasser, lär sig köra bil och skjuta hagelbössa och pistol på din "lediga dag".
Thriller ska vara en av de stora anledningarna att Quentin Tarantino gjorde Kill Bill, vilket märks.
Slutscenerna i Thriller är de utan motstånd våldsammaste och blodigaste som gjorts i Sverige.
Filmen totalförbjöds, men är nu återsläppt ocensurerad på dvd.

Thriller har så många positiva sidor rent filmiskt att det är svårt att lista alla.
Trots att det skulle vara en "kommersiell skitfilm" är kameraarbetet modigt, manuset nyskapande och skådespeleriet håller bra klass.
Framför allt är filmen så kompromisslös i alla avseenden, man kan inte blunda från det verkliga våld vi får se.
Prostitution, droger och den smutiga undersidan av Sverige vi får se är något de flesta av oss vill blunda för.
Jag tror inte att Bo ville göra en samhällskritiserande film, men lyckades ändå göra det.
Våldet i filmen är som sagt rått och "in your face" precis som många andra filmer skapade runt samma år (Death Wish, Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes, Last House On The Left etc).
Jag har sagt det flera gånger när denna film diskuterats att den är bland det modigare i svensk filmhistoria.
Skräckfilmerna eller de thrillers som kommit efteråt har inte haft samma skärpa eller samma råhet över sig.
Jag håller 1970-talet som det årtionde då vi som cineaster fick mest påträngande och slagkraftiga filmer.
Att Thriller nu finns på dvd är en klar kulturskatt vi ska vara rädda om.
I min bok på en klar topp3-placering över de bästa svenska filmerna som gjorts, och den är ohotad etta över alla de "rape & revenge"-filmer som kommit.
Bara att inhandla idag, utan att ens tveka.

Troll 2

Title: Troll 2
Year: 1990
Dir: Claudio Fragasso
Review: M Original

Del ett var en relativt oskyldig skräckis som gått många obemärkt förbi.
En och en halv timme underhållning som inte ger några bestående men.
Men i del 2 däremot kommer den bestående ögonmisshandeln till rätta.
Vi får följande den turistande familjen som svänger av med husbilen till avkroken Nilbog.
Dotterns pojkvän med kamrater är hack i häl för det kanske finns heta kvinnor i just Nilbog.
Väl framme i staden märker sonen i familjen att det inte står rätt till.. och han får hjälp av sin döda farfar.
All mat i deras stuga som lämnats åt familjen ser underlig ut och människor beter sig underligt.
Detta beror på att innevånarna i Nilbog (har ni sett ordvitsen ännu?) inte är vilka de utger sig för att vara.
De är nämligen en något försämrad, rent maskmässig och rollmässig variant av trollen i Troll.
I staden finns också en häxpacka som ställer till det för det inte ont anande familjen och bilen med pojkvännen och kamrater.
Allt medan de dåliga dialogerna och effekterna svingar sig fram får vi följa med på äventyret att klara sig oskadda ut från Nilbog (!)

Troll 2 är en sån där film som det svider i skinnet av att se, effekterna är dåliga, skådespeleriet är uruselt och dialogen är skriven av en 5-åring som nallat på pappas whiskeypinne.
Den hamnar på ärorika 85:e plats av imdb's bottom 100.
Jag skulle nog lagt den lite högre, då Manos hamnar på 8:e plats.
Men återigen, Troll 2 är riktigt underhållande i all sin uselhet.
Just på grund av att den är gjord så dåligt, medan i själva verket jag tror att både skådespelarna och gänget bakom kameran tyckte de gjorde något bra.
Kanske till och med nyskapande?
Häxan i filmen (Deborah Reed) tror jag har en utmärkt karriär i den lokala bakgårdsteatern numera, då filmkarriären tog ett abrupt avslut med början och slut i Troll 2.
Och han som spelar den unge sonen lär vara en mästare på att flippa hamburgare (vegetariska, så trollen kan äta dom!)
Troll 2 är en film som hör till allmänbildningen inom b-filmer att ha sett, likt Manos.
Kulten som vuxit fram runt denna film är stor, och vi har den att tacka för att det nu finns en dvd-box med Troll 1 & 2 i.
Många skratt och mycket plågsamt får man under de 1.35 som filmen rullar.

The Warrior and the Sorceres

Title: The Warrior and the Sorceres
Year: 1984
Dir: John C. Broderick
Review: M Original
****

Ännu en sword and sorcerer-film står på tur.
David Carradine som sorgligt nog gick bort tidigare i år har huvudrollen som Kain.
Historien utspelar sig på en främmande planet, där tidsåldern kan klassas som tidig medeltid.
Kain hamnar mitt i en fejd mellan två rivaliserande grupper angående en vattenkälla.
Mitt emellan de kämpande grupperna finns en stad med människor som lider av vattenbristen.
Vattenbristen kommer av att planeten vi befinner oss på har 2 solar och vatten därmed är mer eller mindre ovanligt.
Filmen lånar flitigt från Yojimbo (1961) och dess italienska variant En Handfull Dollar (1964).
Kain medlar mellan de två grupperna, tar emot pengar och är allmänt svår att tas med.
Han bär svärd och svingar det.
Han sköter det så att de två onda vattenbovarna slåss mot varandra, allt för att rädda byn och den vackra Naja som enbart bär kläder på överkroppen i filmens sista 5 minuter.
Beundransvärt då hon bland annat sitter fastkedjad i en kall grotta.

Filmen är precis vad man önskar av en s&s-film.
Det är actionscener som är något ihophafsade och inte alltid känns engagerade av deltagarna.
Det är kvinnor utan tröjor och i den medeltida, utomjordiska underklädseln stringtrosa.
Det är en dansare på den deathstalker-liknande festen med fyra (!) bröst.
Det är ödlemänniskor i miniformat som håller den ena av de två krigsherrarna sällskap.
Alltså precis vad man eftersöker i en film likt denna.
David Carradine för sig på sitt sedvanligt lugna och smått uttråkade sätt som vi alla lärt oss älska under åren.
Filmen är inte lika politiskt inkorrekt som exempelvis Deathstalker, men likväl en kvalitativ s&s.
Man märker att trots ett visst falnande intresse från vissa är filmen gjord på största allvar och med kärlek till genren.
John C. Broderick gick vidare till att vara co-producer på action-stänkaren Showdown In Little Tokyo med avlidne Brandon Lee och Sveriges egen Dolph Lundgren.
Till skillnad från exempelvis Deathstalker försöker inte denna film låna från Conan.
Istället lånas som tidigare nämnts från Yojimbo, och det görs oblygt men med respekt för orginalet.
Alla vi som uppskattat David Carradine genom åren blir inte besvikna på denna s&s-film.
Väl värd att se, om inte för Carradine så för underhållningen i övrigt.

Deathstalker

Title: Deathstalker
Year: 1983
Dir: James Sbardellati
Review: M Original
****

En ond trollkarl som ska ta över världen.
En inoljad hjälte med smak för det goda livet.
Ett magiskt svärd och en prinsessa i nöd.
Känner ni igen upplägget?
Lägg till lite urspårade fester, en turnering och mycket damer i bar över.
Då har ni Deathstalker.
En Conan-rip av bästa sort, med precis allt man behöver i en sword and sorcerer.
Deathstalker blir kallad av kungen att rädda hans dotter, prinsessan.
Men Deathstalker vägrar med orden att hjältens tidsålder är över.
När sedan den onda trollkarlen Munkar kallar till svärdsturnering kan inte Deathstalker stå emot.
Äventyret kan börja.
Deathstalker och hans vänner ska samla ihop en rad magiska föremål, detta är målet med resan.

Vi förs med på en hisnande resa genom fantasyfilmens allra bästa tårtbitar.
Vi har överdådiga slagsmål, mycket hårsvall och svingande svärd, magiska artefakter och barbröstade kvinnor.
Filmen osar ironi, men det är oklart om det är meningen eller man bara läser in det för allt är så över gränsen.
Det är magiker, dvärgar, vilda fester, sex och våld i en välsmakande mix.
I kölvattnet efter Conan kom extremt många varianter och versioner av den filmen som Arnold fick oss att älska.
Man lånade grepp från Conan, men ändrade namn och lite grundstory för att skapa en helt ny film.
Det är roligt, episkt och i många fall over the top.
Deathstalker är en av dessa många Conan-kloner, och tillika en av de mer sevärda.
Kom en rad Deathstalker-uppföljare som kanske inte håller samma klass.
Dra på dig läderkalsongerna, spruta i så mycket hårspray i kalufsen att ozonlagret själv ringer och ber dig sluta och dropkicka en dvärg i ansiktet...
Det är dags för ÄVENTYR!