UHF (1989)

Title: UHF
Year: 1989
Dir: Jay Levey
Review: M Original
***

Weird Al, jag har alltid haft ett gott öga till denna narrandets mästare.
Minns när jag som liten pilt satt och kollade de videos man lyckats få tag i plus en dokumentär om honom som gått på TV och vi lyckats fånga på VHS.
The Complete Al var full av roliga videos och massa reportage som jag i efterhand mest tror var påhittade.
Inte sett den på flera år, men har goda minnen av den så vore kul att återbesöka.
Ett återbesök är det också som detta inlägg handlar om.
Återbesöket gick till Weird Al's långfilm UHF eller Vidioten som den kallades i Sverige.
Såg den ofta som yngre då jag lyckats fånga den på någon av filmkanalerna, och nu var det alltså tid för  att se om den.
Inte sett den på kanske tjugo år eller liknande, så var ju som vanligt en lätt oro som infann sig.

George Newman (Al Yankovic) är en dagdrömmare som förlorar jobb efter jobb.
Hans flickvän Teri (Victoria Jackson) och hans vän Bob (David Bowe) börjar tröttna på att han inte tar sig framåt i livet.
När hans farbror Harvey (Stanley Brock) vinner en lokal liten tv-station i ett pokerspel tycker faster Esther (Sue Ane Langdon) att George kan få chansen att jobba med den.
Sagt och gjort börjar George och Bob jobba med U62.
Deras vägar korsas snart med den hänsynslöse Channel8-ägaren R.J Fletcher (Kevin McCarthy) och tillika den vänlige städaren Stanley Spadowski (Michael Richards).
Spadowski börjar jobba för George, och hamnar av en slump framför kameran.
Stanleys inhopp blir en succé direkt och kanalen börjar lossna från botten och stiger snabbt i tittarsiffrorna.
Detta ses inte på med blida ögon av Fletcher, som har en plan för att ta över och lägga ner kanalen.
George och hans gäng på U62 måste göra allt i sin makt för att rädda sin tv-station.

Har ju nämnt det förr hur det kan bära eller brista att återvända till en film man verkligen gillade som yngre.
UHF var en film jag tyckte väldigt mycket om, och med jämna mellanrum tänker på skämt ifrån.
Detta var ju en stor anledning att se om den, men kanske också en anledning till att jag inte borde gjort det.
Ska börja med att säga att den åldrats, det råder det inga tveksamheter om.
Men, den har ändå åldrats bättre än exempelvis Howard The Duck (W. Huyck 1986).
Det är en del saker som håller fortfarande, och jag vill framförallt framhäva Kevin McCarthy som är helt fenomenal som den vidrige Fletcher.
Han spelar över på ett sätt som gör rollen ännu bättre och man ser att han njuter av att få spela en riktigt rutten typ.
Al Yankovic spelar också över, och självklart även Michael Richards.
Deras överspel kan stundtals bara bli skrikigt utan finess medan McCarthys tolkning hela tiden är bra.

Jag minns att de små inslagen i form av fejkade filmtrailers och reklamfilmer var riktigt roliga och skulle säga att många håller fortfarande och lockar till fniss.
Spatula City tar jag alltid upp när jag går förbi stekspadar på lokala köksattiraljkrängaren och vem kan förneka storheten i actionfilmen Gandhi II?
Yankovics Town Talk som är en spoof på Geraldos program på 80-talet är magnifikt, och avslutet får mig att skratta högt fortfarande.
Att slänga in en musikvideo mitt i filmen kan kännas lite fattigt nu, men förstår ju varför då regissören Jay Levey står bakom många av Weird Al's video.
Videon hör inte heller till någon av de vassaste de gjorde tillsammans på 80-talet, och sen rör det ju en tv-serie vi i Sverige har noll relation till.
Beverly Hillbillies (P. Henning 1962) har vad jag vet aldrig visats i Sverige, och det roliga med Dire Straits-spoofen går alltså lite förlorad i mina ögon.

UHF är fortfarande ganska rolig, men inte den skrattfest jag mindes den som.
Den har åldrats, men har fortfarande kvar mestadelen av det som var roligt förr.
UHF tål att ses om, om man som jag gillade den när man var yngre.
Inte helt hundra på att filmen uppskattas lika mycket om man inte har ett tidigare förhållande till den.
Den ligger i framkant dock på spoofskalan om man jämför med tågolyckor som Repossessed (B. Logan 1990) och Scary Movie (K.I Wayans (2000).
Men tåls nog som sagt att man har någon relation till filmen och/eller gillar Weird Al för att verkligen uppskatta den i nutiden.
Om man inte har det kan man se den för McCarthys tolkning av R.J Fletcher om inte annat.
För där har vi filmens verkligt stora behållning.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: *
- Skådespelare: **
- Helhet: **