The Card Player (2004)

Title: The Card Player aka Il Cartaio
Year: 2004
Dir: Dario Argento
Review: M Original
***

2005 tror jag det var som jag köpte The Card Player på DVD första gången.
Fick hem den och peppad lade jag den på plats i spelaren.
Filmen hackade något fruktansvärt och oavsett hur många försök jag gjorde blev det inte bättre.
Lyckades få den utbytt mot en ny kopia i butiken, peppen återfann sig igen.
Samma visa med denna kopia... jag gav upp.
2015 sålde någon Arrow-utgåvan av The Card Player på facebook för en spottstyver.
Tredje gången gillt tänkte jag och köpte den.
Denna gången, tio år senare, funkade filmen och jag kunde till sist bocka av ännu en Argento från listan.

Anna Mari (Stefania Rocca) vid Roms poliskår blir en dag kontaktad av en som kallar sig The Card Player.
Denna person visar sig ha en turist i fångenskap och utmanar polisen på ett parti poker om dennes liv.
Polischefen vägrar att delta och kvinnan mördas framför deras ögon via webcam.
Anna bildar ett team med John Brennan (Liam Cunningham) i jakten på mördaren, och snart kontaktas de igen.
Återigen vill mördaren spela poker mot polisen med offret som möjlig vinst.
I jakten på mördaren träffar de på den pokerbesatte Remo (Silvio Muccino) och ber denne om hjälp med pokerspelandet.
Anna får hembesök av den otrevligare sorten och helt plötsligt är polischefens dotter i kortspelarens händer.
Snaran börjar dras åt kring poliserna och mördaren verkar hela tiden ligga ett steg före.
Ett pokerspel står redo, men vem är nästa offer och vem är det som spelar med The Card Players kort egentligen?

Dario Argento hör till en av mina favoriter.
Han har gjort ett par riktiga milstolpar inom skräckgenren och giallo-genren.
Men, tyvärr likt många andra hjältar så har han ju tappat sin forna glans med åren.
The Card Player är en giallo, där kan vi alla vara rörande överens.
Tycker att upplägget är ganska bra, och storyn känns passande för tidsramen den gjordes i.
Det spelades nätpoker överallt, så varför inte inkorporera det i ett liknande scenario?
Jag tycker storyn är ganska bra, men det saknas något som gör att man kommer komma ihåg filmen någon längre tid.
Det blir lätt lite känslan av att det är en dussinfilm man ser, en bättre sådan, men än dock en i mängden.
Det där som gör Argentos filmer så bra, att de höjer sig över mängden.. det lever tyvärr en tynande närvaro i The Card Player.
Filmen är absolut inte dålig, men det känns hela tiden som man sett det förut.
På en dålig dag skulle jag nog kunna säga att det känns lite som ett refuserat avsnitt i någon tv-deckare.
Jag blev inte någon gång under filmen irriterad för det var dåligt, men fick inte heller samma vilja att hjula direkt.
För att använda ett lite uttjatat uttryck så var filmen ganska vanilj.

Den största punkten där jag tycker att det inte känns som en Argento-film är bristen på filmvåld.
Hans filmer brukar ju vara fyllda med våldsscener som tillför en viss känsla till filmerna.
Det finns inte bara där för att vara fräckt och käckt för oss tittare, utan känns ofta viktigare.
Svårt att förklara vad jag menar, men hoppas ni fattar någorlunda iallafall.
Men The Card Player har väldigt lite våld, och är bara en eller två scener där man överhuvudtaget får se något våld av den sorten man kan känna igen.
Visst kan det vara en bra grej ibland, att låta fantasin göra jobbet.. men här känns scenerna där man inte ser något inte speciellt intressanta.
Lite som att pengarna kanske inte räckte för alla scenerna som behövde effekter, eller bara är en bristvara.
Här känner jag också av det jag skrev innan, att det känns som ett avsnitt av en tv-serie istället för en film.
Jag behöver inte ha våldsamma scener var och varannan minut för att uppskatta en film, men känns ovant när en Argento-film är såhär pass lugn och städad.

Skådespelarna gör sitt jobb, men är ingen som direkt skiner eller gör en lysande insats.
Är dubbat som alltid när det gäller italienska filmer, så det har man ju lärt sig leva med.
Liam Cunningham känner den fantasypeppande igen ifrån Game Of Thrones (2011) där han spelar Davos Seaworth.
Är inget fan själv av den serien, men tycker han sköter sig helt okej i The Card Player iallafall.
Stefania Rocca gör inte heller bort sig, men som sagt är det nog inga roller de kommer vinna priser för direkt.

The Card Player är en film att se som jag gjorde, en söndag eftermiddag när man ligger på sofflocket.
Det är inte en dålig film, men inte heller en jättebra film.
Idéen och storyn är ganska bra, men inte något som kommer följa med dig som annat Argento gjort.
Det är mest en film du ser en gång, uppskattar för stunden men förmodligen glömmer bort.
Saken med den jag tycker är tråkig är att det är just Dario Argento som gjort den.
Den känns oengagerad i en genre där han gjort några av dess starkast lysande filmer.
Hade det varit en debut av någon regissör på uppgång hade jag nog haft mer överseende med vissa av bristerna.
Då hade nog kanske filmen till och med blivit bra.
Nu tänker man mest på hur bra den kunde ha varit om Dario hittat sin glöd från förr.
Jag hoppas verkligen han hittar tillbaka till den, även om det känns långt borta tyvärr.
Denna utgåva är en Arrow till i min samling, vilket såklart är välkommet, men det känns lite ledsamt med tanke på hur enormt bra Argento varit..
Mitt tips är att se om Profondo Rosso (D. Argento 1975) eller Bird With The Crystal Plumage (D. Argento 1970) istället.
Det är bara ledsamt när det känns som om det är oengagerat när det kan vara så enormt bra...
Kom igen Dario, du kan bättre!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: *
- Skådespelare: **
- Helhet: **