Halloween: 25 Years Of Terror

Title: Halloween: 25 Years Of Terror
Year: 2006
Dir: Stefan Hutchinson
Review: M Original
****

Smäller till med ännu en dokumentär om en seglivad filmserie.
Halloween (J. Carpenter 1978) är ett mästerverk och en milstolpe i skräckgenren.
Den filmen är en klassiker och den skapade själv en genre då den släpptes 1978.
Mången film har Halloween att tacka, och många skådespelare har Halloween att tacka för sina karriärer och framgångar.
Oavsett om det rör de direkt medverkande i filmen eller i någon av de efterföljande genrekamraterna.
Visst, Halloween-franchisen blev inte lika framgångsrik som A Nightmare On Elm Street eller Friday The 13th men Halloween hade ett annat trumfkort.
Michael Myers blev aldrig en pajaskaraktär i samma utsträckning som de andra mördarna.
Vi slapp rappa one-liners och dåligt smink ute i rymden.
Därmed inte sagt att serien höll något större intresse ju längre tiden gick.
Halloween är som sagt ett mästerverk, men uppföljarna är bleka skuggor av originalet.

I likhet med His Name Was Jason (D. Farrands 2009) är denna dokumentär inte uppdelad efter filmerna.
Det blir lite hoppigt ibland, men det stör inte så mycket att dokumentären blir lidande.
Sen är det ju som vanligt att man är mer intresserade av de bra delarna, och tyvärr spenderas lite väl mycket tid på de mindre bra delarna av Halloween-serien.
Rob Zombies version som låg i klipprummet när dokumentären kom ut diskuteras inte, däremot är Rob Zombie intervjuad.
Intressant är att höra om misstagen folk tyckte gjordes med filmserien, bland annat då med Halloween 3 (T.L Wallace 1982) som egentligen inte hade något gemensamt med serien förutom namnet.
På internet kan man läsa att det fanns en idé att göra en film varje år kallad Halloween, med ett halloween-tema.
Men att denna idé övergavs då del tre inte inbringade de pengar de önskat.
Likaså att Halloween: H2O (S. Miner 1998) av många borde anses vara den egentliga del 3.

Intervjuer görs med många olika personer inblandade i filmserien, men Jamie Lee Curtis är tyvärr bara med på arkivbilder.
Hade varit kul att höra henne prata om filmerna då hon var med från början, och var med och satte p, vilket man får tro, på originalserien.
Tyvärr är hon inte med, vilket är tråkigt då hon faktiskt har just Halloween att tacka sin karriär för.
De som intervjuas mestadels är ifrån uppföljarna, och man får se olika Q and A's.
Där är det också övervägande deltagande från uppföljarna.
Blir, kanske inte ska säga ointressant, men iallafall mindre intressant då uppföljarna inte är några höjdare.
Men, så blir det ju med liknande filmserier.

Halloween: 25 Years Of Terror är en bra dokumentär, dock inte en jättebra sådan tyvärr.
Man får lite ny info och de går igenom filmerna relativt grundligt.
Men det når inte ända fram, känns lite kort och lite för hoppigt.
Kan vara att jag jämför med More Brains! och Never Sleep Again, och att jämfört med dem faller ju de flesta liknande dokumentärer tyvärr ganska platt.
Dokumentären är intressant dock, och ska absolut inte ringaktas även om jag låter negativ.
Är man ett fan av Halloween och/eller uppföljarna är den helt klart sevärd.

Jim Henson

Jag har fåtalet hjältar i världen.
Men en som följt mig genom hela livet är Jim Henson.
Läste precis i tidningen att hans fru Jane Nebel Henson dött.
Hon var med och jobbade med Mupparna och Sesame Street.
Hon blev 78 år gammal.

När Jim Henson dog 1990 var han 53 år gammal.
I kölvattnet av det kom ett minnesprogram där Mupparna fick reda på att Henson dött.
Det är än idag något av det finaste och mest sorgliga jag sett på tv.
Jag växte upp med att se Fraggle Rock (1983) på tv, lyssna på skivan och läsa böckerna.
Tittade även på Sesame Street när det fanns den svenska varianten Svenska Sesam.
Favoriter som Ernie och Bert återfanns i det programmet, och även Kermit.
Kakmonstret levde ju ett underbart liv tyckte man då... och tycker nog fortfarande egentligen.
Mupparna var nog egentligen det sista jag upptäckte.

När dvd'n gjorde intåg i mitt hem började ju jakten på klassiker man såg som ung.
Nostalgivärdet är ju högt, men också att filmerna och serierna är bra och kvalitativa fortfarande.
Visst, vissa saker har ju inte åldrats väl.
Den Lilla Vampyren (1986) var ju en serie jag mindes som riktigt bra, men nu när den kom återutgiven på dvd var det ju rent plågsamt att se.
Men, Jim Hensons verk håller en hög kvalité och är fortfarande lika roligt att se.
The Muppet Movie (J. Frawley 1979) är en av mina favoritfilmer, och jag ser den med jämna mellanrum.
En slags allegori över Jim Hensons egen resa till där han var, och där han ville vara.
Jag brukar skygga lite för musikaldelar i film, men i The Muppet Movie är det klockrent.

I dvd-hyllan står inte mindre än 17 titlar med Mupparna, och jag hoppas på ännu fler.
Jim Henson var inblandad i att skapa figurer i Star Wars som jag dyrkat sen jag var 5 år gammal och såg det på tv första gången.
Jim Henson stod bakom The Storyteller (1988) som var en skräckblandad förtjusning att se som liten.
Turligen finns den på dvd nu också, så man kan njuta av det igen.
Överallt i saker jag dyrkar hittar jag spår av Jim Henson eller hans bolag, och hans arv som namnet för med sig.
Plus att jag i soffan har en Fozzie the bear och även Waldorf & Statler-figurer.
I fönstret står en Kermit, och i köket på fläktkåpan står den svenske kocken och kollar när man lagar mat.
Jim Henson är som sagt med mig lite överallt genom livet.

Det var något med Jim Henson som verkade så genomvänligt.
När man ser eller läser intervjuer med honom, när man hör honom prata om sitt arbete och liknande.
Han verkade tillfreds med där han var i livet, och att han gjorde människor glada.
Det är också därför det blir extra sorgligt att han dog så pass ung som han ändå var.
Man undrar ju alltid när människor dör för tidigt vad de skulle kunna gjort länge fram.
Jim Henson, John Candy, Micke Dubois... vad hade man kunnat få om de inte dött?
Det är en sorglig tanke på allt som världen gick miste om.

Jag har alltid tyckt om figurer och karaktärer, speciellt de med lite underliga utseenden.
Har alltid ritat sådana, och gör det fortfarande med stort nöje.
Kanske därför jag fastnade för Jim Hensons värld.
Där det annorlunda och lite konstiga är normalt och inget fel.
Att vara lite konstig är helt okej i Jim Hensons värld, och det är ju välkommet när man känt sig lite "konstig" gentemot folk i allmänhet.
Plus att var annars skulle man kunna se en groda, en gris och en björn umgås under avslappnade former?

Jag tror att Jim Henson skulle vara väldigt nöjd med sitt arv han lämnade efter sig.
Att Mupparna lever och frodas efter så många år och att det kommer nya filmer och serier.
Ricky Gervais talar sig varm om mupparna och ska medverka i en ny film som kommer 2014.
Youtube-klipp med Jim Hensons karaktärer har mängder med visningar och de dyker upp i populärkulturen titt som tätt.
Jim Henson är en ikon, och hans karaktärer han skapade är odödliga.
Sorgligt nog får han ju inte uppleva det själv, men han hann ju som tur var med att se några av sina verk bli stora.
Jag är evigt tacksam för Jim Hensons värld som han skapade, och figurerna jag växte upp med.
Avslutar detta inlägg med en video ifrån Jim Hensons begravning, tätt följt av en mer upplyftande sång från The Muppet Movie.
Tack Henson för allting.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy

Title: Never Sleep Again: The Elm Street Legacy
Year: 2010
Dir: Daniel Farrands & Andrew Kasch
Review: M Original
****

Dokumentärer är ju en favorit hos oss i T.O-lägret.
Finns många filmdokumentärer, men få så genomgående som denna.
Never Sleep Again är lång, nästan 4 timmar, och har lagts ner oändligt mycket tid på märks.
Där vissa filmdokumentärer kan bli lite slätstrukna får vi här riktigt mycket material på lång tid.
Den känns i likhet med More Brains! (B. Philputt 2011) som om det är verkliga entusiaster som gjort den.
Människor som verkligen älskar filmen/filmerna.

Never Sleep Again går igenom hela filmfranchisen och även tv-serien.
Intervjuer med alla och envar som haft med filmerna att göra i stort sett.
Bakgrundshistorien till hur filmidén kom till, vem Freddy Krueger var och massa annat.
Med en del om varje film plus den kortlivade tv-serien, som jag för övrigt hyrde någon del av för många herrans år sedan.
Inget jag minns av handlingen, men var sjukt missnöjd med att inte Freddy var med så mycket.
Vilket verkar vara den allmänna uppfattningen hos de flesta.

Är också intressant att höra olika röster om hela franchisegrejen.
Alla är väl inte rakt igenom positiva till att det blev så många filmer som det blev.
Nu avhandlas turligen nog inte remaken från 2010 av Samuel Bayer.
För den är ett lågvattenmärke helt utan det som gjorde originalet så bra.
Wes Craven var inte varken nöjd eller intresserad av remaken enligt intervjuer på internet.
Är då skönt att det finns både bra och kompletta utgåvor med originalet tillgängligt.
Boxen med del 1-7 finns även på blu-ray för den som sysslar med sådant.

Känns överlag lite som att man stegat in i en återträff med en skolklass i dokumentären.
Det känns väldigt familjärt, och det avslöjas saker titt som tätt, inget supersnaskigt men väl intressant.
Det kanske roligaste är alla diskussioner runt A Nightmare On Elm Street 2: Freddy's Revenge (J. Sholder 1985).
Många saker blir aldrig som förr efter man sett Never Sleep Again, men det är bara positiva saker.
Extra bonus är att Heather Langenkamp är berättarrösten vilket bara bidrar till den familjära stämningen.

Film efter film granskas noga, det är inte alls vanligt när det kommer till sådana här dokumentärer.
Tyvärr, då det ger ett mer samlat intryck och man kan spetsa öronen lite extra då filmerna man tycker bäst om diskuteras.
Jag är exempelvis uppväxt med A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (C. Russell 1987) så mina hörselgångar vässades ju såklart när den och del ett avhandlades.
Sedan slappnade jag av lite mer under andra delars genomgång, och hade inte öronen på samma helspänn.

Oavsett om man som jag dyrkar hela, vissa delar eller ställer sig ljummet till serien så kan man inte förneka att arbetet bakom denna dokumentär är imponerande.
Är välarbetat, roligt, intressant och framförallt är det inte samma rapande av fakta som det brukar kunna bli med väldokumenterade filmserier som denna.
Jag menar, hur många gånger har vi inte hört om hur vissa filmer blivit till eller vad som inspirerade till vissa filmroller?
Är en frisk fläkt med ett riktigt epos till dokumentär där man faktiskt lär sig något nytt, och egentligen behöver ett par gånger koll för att få in allt.

Ett recept på en bra helg är ju att plöja alla delarna och sedan se dokumentären.
Ryktet säger att de arbetas på en lika ingående dokumentär om Friday The 13th-serien.
Man börjar dregla av bara tanken på det, så hoppas verkligen att det stämmer.
Hatten av för Never Sleep Again, ett otroligt arbete.

Death Wish

Title: Death Wish
Year: 1974
Dir: Michael Winner
Review: M Original
****

Jag ger er... världens kanske hårdaste film.
En klassiker i ordets rätta bemärkelse och en favorit i T.O-lägret.
70-talet var ju som bekant ett magiskt årtionde när det kom till film, kanske det bästa någonsin.
Film efter film som är tidlösa klassiker kom, och de ena bättre än den andra.
Man fick snutfilmer, skräckfilmer, komedier, thrillers och allt där emellan.
Ett riktigt bra årtionde för film helt enkelt.
Där i den långa listan filmer återfinns Death Wish, och den har en hög placering, riktigt hög.

Charles Bronson spelar Paul Kersey, en lugn och fredlig arkitekt med fru och barn.
En dag så blir hans fru och dotter överfallna i hemmet av tre personer, däribland en ung Jeff Goldblum.
Det är en riktigt grov scen, och våldet känns väldigt äkta.
Pauls fru Joanna (Hope Lange) dör av sina skador och dottern Carol (Kathleen Tolan) blir katatonisk.
Polisen har lite hopp om att hitta förövarna.
När Paul åker på en tjänsteresa till Arizona ändras hans tillvaro ytterligare.
Han bestämmer sig för att slå tillbaka mot de som härjar fritt på New Yorks gator.

Death Wish är precis som många andra av de liknande filmerna från 70-talet väldigt ärlig i sitt våld.
Det är inga segdragna scener där folk tål stryk i timmar och sedan ställer sig upp.
Här blöder man, går i backen och skadas ordentligt, och det gör filmen ännu bättre.
Miljöerna är skitiga och ljuden känns autentiska.
Det känns inte tillrättalagt som det gör allt för ofta i dagens filmer.
Precis som i Taxi Driver (M. Scorsese 1976) är New York inte flashigt och vackert, utan skitigt och våldsamt.
Man vill bara rulla in en näve mynt i en socka och gå loss.

Charles Bronson gör verkligen rollen rättvisa också.
Man tror på hans rolltolkning, och de som kritiserat Bronson för hans lite "stela" spelsätt motsäger jag mig direkt.
Han funkar utmärkt som den lågmälde Kersey, en vanlig man som får sin vardag vänd upp och ner.
Inget överspel eller pajigt sentimentala scener, trots att det mycket väl skulle kunnat bli sådana saker i en film med detta tema.
Under 70-talet kom ju en rad hämndfilmer och det är ganska konstant att man slipper det drypande sentimentala i dessa filmer.
Det är mer avskalat och hårt, och inte ens smäktande musik gör intrång i scenerna.

Death Wish fick en rad uppföljare, där ingen når samma höjd som originalet.
Det blev mer rak action av det, utan det där extra som första filmen har.
De är sevärda för underhållningen, men är absolut inte samma klassikerkaliber på.
Var även prat om en remake, är någon förvånad?
Har extremt svårt att se motivet till en remake, och vem ska kunna matcha Bronson?
När filmer är så hårt förankrade med en speciell skådespelare torde en remake vara förbjudet.
Speciellt då det rör sig om guldfilmer som Death Wish.
Se bara på hur det gick för remaken av Psycho (G. Van Sant 1998), en totalt meningslös nyinspelning av en film som inte behöver göras om.
Låt oss slippa sen Hollywood pissa ner en av världens hårdaste filmer.

Filmkuriosa är att Christopher Guest som vi känner från This Is Spinal Tap (R. Reiner 1984) gör sin första filmroll i Death Wish.
Att en skådespelare och regissör av hans magnitud gör sin första roll i denna guldklimp känns helt rimligt.
Cirkeln sluten så att säga.

Det är sällan eller aldrig man ser filmer som Death Wish längre.
Det är tyvärr ett utdöende släkte.
Filmer som är hårdkokta, ärliga och råa utan att bli flamsiga eller för flashiga.
Det är återigen då tur att någon gör kulturgärningen att släppa dessa filmer på DVD.
Ett Death Wish-maraton lite då och då är precis vad man behöver.
Plus att slutscenen i Death Wish är det absolut bästa som någonsin gjort.
Charles Bronson - R.I.P

Charles Bukowski

"This is a work of fiction dedicated to nobody"

Boktipsen har inte haglat på den här bloggen direkt.
Kanske inte så underligt då det är filmen vi brinner för, men någon gång ska ju vara den första.
Då faller lotten självklart på Charles Bukowski.
För många år sedan fick jag tipset att läsa Bukowski med orden "du kommer nog gilla honom".
Jag hade sett Barfly (B. Schroeder 1987) några år tidigare, men inte snappat upp att Bukowski skrivit manuset.
På biblioteket lånade jag Hollywood (1989) som är den sista i raden av böcker om Bukowskis alter-ego Henry Chinaski.
Den berättar historien om då Bukowski/Chinaski skrev manuset till just filmen Barfly.
På ett humorfyllt sätt, och med alla våndor som ett manusskrivande innebär får vi följa Chinaski när han får bekanta sig med Hollywood och filmindustrin.
Lånade även ett vältummat exemplar av En Snuskgubbes Anteckningar (1969).

Under en resa till England sprang jag på ett exemplar av Post Office (1971), och nu var det ju på originalspråk med.
För Bukowski gör sig, som sig bör, bäst på engelska.
Översättningarna gör inte flytet i texterna eller språket rättvisa.
Det blev en helt ny upplevelse att läsa Bukowski efter det.
Började läsa Post Office på flyget hem.
Livet blev aldrig det samma efter det.

Bukowskis sätt att skriva är enkelt, ibland nästan banalt, men otroligt träffsäkert.
Han beskriver verkligheten runt omkring sig utan att försköna någon eller sig själv det minsta.
Det är svinigt beteende, våld, sex, fyllor, horor, sorg, glädje, kvinnor, män, jobb, kärlek, hat, livet och döden på dess mest sanna nivå, och allt ackompanjerat av klassisk musik och skrivmaskinsknatter.
Allt skrivet i korta kapitel, utan onödiga omskrivningar eller fina ord.
Bara rakt på sak, utan att ändra det som händer på vägen, oavsett hur det får honom själv att se ut.

Chinaski-novellerna är allihop riktigt bra, och bör läsas i ordningen av Chinaskis ålder istället för i utkomstår som jag började med att göra.
Detta ger ju självfallet en bättre historia då den håller ihop bättre än om man hoppar.
Bokserien är då som följer: Ham On Rye (1982) - Factotum (1975) - Post Office (1971) - Women (1978) - Hollywood (1989).
Det har också släpps en lång rad poesi och novellsamlingar, där de mest kända är Love Is A Dog From Hell (1978) och Hot Water Music (1983).
Han läst väldigt sparsamt med poesi, men novellerna är bra.

De kritiska röster som höjts mot Bukowski, både om hans person och hans verk, rör oftast hans hyllande av det "sluskiga" liv han levde och hans framställning av kvinnor.
Jag ser det mest som att han beskriver sin omgivning precis som den är, och blottar sina egna åkommor och brister samtidigt som han beskriver andras.
Han sopar inte under mattan att han var ett fyllo, och ibland ett våldsamt sådant som kunde både slå sina kvinnor och få stryk av de samma.
Att han var en slusk som var arbetslös långa tider, eller helt sonika struntade i jobben han fick.
Han gav de där människorna man ser utslagna lite överallt en röst på något sätt.
Sen är hans böcker stundtals väldigt roliga också mitt i all misär.
Men de kanske också vara väldigt rörande, och Bukowski är inte bara en gris.
Han är också varm och bryr sig, vilket är väldigt tydligt i en av böckerna då en kvinna han känner dör.

Charles Bukowski och Jonas Gardell är de två författare jag har fått ut mest av att läsa.
Mest för de lyckas beskriva situationer som man kan känna igen sig i, eller känslor man känner igen sig i.
De lyckas båda två förklara situationer på enkla, raka sätt som träffar rätt direkt.
Även om Chinaski skiljer sig milsvida från mig personligen känner man för honom på något sätt.

Den sista novellen Bukowski skrev (Pulp, 1994) skrevs kort innan han dog och var hans terapi för att handskas med vetskapen om att han skulle dö.
Den innehåller en del tunga partier, skrivna för att passa in i den miljö som boken utspelar sig i.
Pulp är tillägnad "all bad writing" i förordet, men tillhör något av det starkare jag läst för att vara ärlig.
Speciellt då man vet i vilket skick Bukowski var när han skrev den.
Chinaski gör ett snabbt gästspel i Pulp, som om Bukowski ville att han skulle säga adjö han också.
Charles Bukowski dog 9:e mars 1994, och han blev 73 år gammal.

Jag återvänder ofta till Bukowskis böcker, de blir inte gamla och historierna är fascinerande även om jag läst dem flera gånger om.
Chinaskis äventyr i Los Angeles och hans resor i USA, alltid lika gripande, roliga, irriterande och välskrivna i all sin enkelhet.
Nicky Belanes uppdrag på uppdrag av Lady Death i Pulp.
Jag valde att tatuera in ett citat ifrån Women på min högerarm, och min e-mailadress är tagen ifrån Pulp.
Bukowski gav mig läsglädjen tillbaka jag hade som yngre, och jag är tacksam för tipset att läsa honom, vem det nu var som tipsade mig.

and to think, after I'm gone,
there will be more days for others, other days,
other nights.
dogs walking, trees shaking in
the wind.

I won't be leaving much.
something to read maybe.

Hellbound: Hellraiser II

Title: Hellbound: Hellraiser II

Year: 1988

Dir: Tony Randall

Review: M Original

****

I vad som kom att bli en uttjatad och låndragen filmfranchise glömmer man tyvärr bort det bra ibland.

Det bra liksom drunknar i det dåliga.

Även att i den uppsjö av nya genomusla, omrapade och tråkiga skräckfilmer ha en trygg punkt att återvända till känns bra, och där finns Hellraiser II som ett fyrtorn.

Första gången jag såg del två var det i ett sönderklippt skick, så storyn blev enormt lidande av det.
Man fick noll och inga effekter i stort sett, och det är ju lite det man vill åt när man ser liknande filmer.
Men det är ett bekymmer vi slipper i dessa dagar som tur är.
Lite som när man fick se City Of The Living Dead (L. Fulci 1980) oklippt första gången.

Det blev en helt annan film, som höll ihop på ett sätt som den klippta versionen inte gjorde.

Fakta är att när jag första gången såg Hellraiser II inte tyckte den var särskilt bra.

Vi återser här Ashley Laurence i rollen som Kirsty Cotton ifrån Hellraiser (C. Barker 1987).

Nu inspärrad på ett mentalsjukhus eftersom att ingen tror på hennes berättelser om incidenterna i första filmen och antar henne vara galen.
Självfallet blir det problem då chefen på sjukhuset har en förkärlek för det ockulta.
I en av skräckfilmens kanske elakaste scener lyckas Dr Phillip Channard (Kenneth Cranham) få Julia Cotton (Clare Higgins) från Hellraiser att återvända.
Sedan börjar en resa rakt in i helvetet, på ett ganska surrealistiskt sätt.

Där effekterna haltade i film nummer ett är det fortfarande lite styltigt i del två, det gäller då ljuseffekterna.

Men det glömmer man snabbt när man fokuserar på de andra effekterna och sminkningen.

Det är ruskigt rått och elakt i denna film, och som nämnt innan är förspelet till Julias återkomst något av det elakaste som gjorts.

Överlag känns Hellraiser II elakare än den första filmen, och oftast funkar det väldigt bra.

Vissa meningar av Dr Channard ligger nära one-liners och känns ibland malplacerade tyvärr.
Men på det stora hela är det inget som stör något nämnvärt.

Det blir tydligare i uppföljarna att de verkar för att få Pinhead och andra till mer av one-liners karaktärer till och från och då blir det riktigt illa.

Som nämnt är effekterna och sminket effektivt i Hellraiser II.
Cenobiterna ser bra ut, och miljöerna funkar mestadels bra för att få stämningen.
Vissa av ljuseffekterna har inte riktigt åldrats med stil vilket drar ner helhetsintrycket.

Men det är som jag redan sagt inget som drar ner helhetsintrycket något extremt.

Del ett och två har ett samband som gör att de två är de mest intressanta, och egentligen de enda man behöver se.
Uppföljarna har i vissa fall intressanta delar, men där man exempelvis blir intresserad av historien om "lådan" i Hellraiser 4: Bloodline (K. Yagher 1996) blir man lika snabbt ointresserad då det blir någon slags rymdhistoria av det.

Minns att jag tyckte Hellraiser III: Hell On Earth (A. Hickox 1992) var bra när den kom, men även där har tiden gått hårt åt den.

Självfallet pratas det om en remake, som haft turer fram och tillbaka och får väl anses ha en oviss framtid minst sagt.
Jag håller mina tummar att vi slipper se den gjord, och att Hellraiser-serien tagit slut nu.

Spendera tid med cenobiterna bör man göra till och från, men då håller jag på att det är del ett och två man vänder sig till och i viss mån även seriealbumen som kommit under åren.

Angel Heart

Title: Angel Heart
Year: 1987
Dir: Alan Parker
Review: M Original
****

För mången år sedan när filmkanalen tv1000 regerade kanalutbudet så lyckades jag spela in Angel Heart.
Hade läst något om den, eller hört någon prata om den, kommer inte ihåg vilket.
Det som pratades mest om var en speciell scen där Robert DeNiro skalar ett ägg.
Var en speciell upplevelse första gången för Angel Heart är verkligen en speciell film.
Sitter i detta nu och har precis kollat klart på den, efter att inte ha sett den på många år.
Det är om möjligt en ännu bättre filmupplevelse nu.
Förr var filmen bra, men nu är hela upplevelsen ännu större.
Jag får samma obehagliga känsla som när jag ser Jacob's Ladder (A. Lyne 1990).
En krypande och olustig känsla som bara förstärks av en rad surrealistiska feberscener.

Mickey Rourke spelar privatsnoken Harry Angel i 50-talets USA.
Han kontaktas av en firma som vill ha hjälp med att leta reda på en musiker.
Robert DeNiro spelar på ett utomordentligt vis Mr Cyphre som anställer Angel för uppdraget.
Ingen har sett musiken Johnny Favorite på några år då han hamnat på sjukhus, och sedan försvunnit därifrån.
Ledtrådarna för Angel till olika platser i New York, och sedan till Louisiana.
Under resans gång verkar det som att någon eller några vill göra sig av med alla ledtrådar då folk börjar mördas som Angel varit i kontakt med.
Repet dras åt runt Angel mer och mer...

Angel Heart är en bra blandning av gamla privatsnokrullar, thriller och ett stänk film noir på toppen.
Lägg även till våld och surrealism, och man träffar målet.
Skådespeleriet är riktigt bra och trovärdigt, och man förlåter Rourke för de lågvattenfilmer han gjort då och då.
Han är verkligen en bra skådis, och det är tydligt i Angel Heart.
DeNiro gör också en av sina bästa roller som den mystiske och obehaglige Mr Cypher.
Lisa Bonet chockade världen i rollen som Epiphany Proudfoot.
Från att ha varit ett av helyllebarnen i Cosby Show till att våldsamt ha sex i droppande blod med Mickey Rourke och syssla med voodoo.
Världen satte yllekoftan i halsen.
En jobbig scen att förklara för föräldrarna när man var yngre onekligen.

Hela filmen genomsyras av en febrig känsla, som förstärks av ett antal surrealistiska scener.
Kombinera det med ett annorlunda manus, bra skådespeleri och en rad överraskningar så har du en genuin och gjuten film.
De har lyckats få till miljöerna också på ett bra sätt, med den slitna New York-miljön och den dammiga Södern.
Rakt igenom en bra film för att tala klartext.
Det är skönt att se Mickey Rourke tillbaka och göra bra filmroller igen efter hans problem under 1990-talet.
Angel Heart är en speciell filmupplevelse som jag gärna återvänder till... och det ska inte ta 10-15 år till nästa gång.

Crawlspace

Title: Crawlspace
Year: 1986
Dir: David Schmoeller
Review: M Original
****

"So be it..."
Ibland så kommer den där stunden då du ser hur cirkeln sluts, utan att du vet om det.
Via filmsidan cinemageddon ramlade T.O på Crawlspace från 1986.
Vid första anblick så fångade den intresset för att ärkegalningen Klaus Kinski spelar huvudrollen.
Kinski är något av en filmhjälte i T.O-lägret, främst då i sina kollaborationer med Werner Herzog.
Alla bör se My Best Fiend (W. Herzog 1999) och även kortfilmen Please Kill Mr Kinski av David Schmoeller.
Den senare handlar om komplikationerna som rördes upp under skapandet av just Crawlspace.
Crawlspace har inte bara pluset att Kinski är med, utan också att Schmoeller gjort den sorgligt bortglömda Tourist Trap (D. Schmoeller 1979).
Den kom som en blixt från klar himmel, och rekommenderas å det starkaste.
Cirkeln... sluten.

Vad bjuds vi på i Crawlspace då?
Jo, Klaus Kinski spelar en skum hyresvärd i ett hus vi känner igen ifrån Troll (J.C Buechler 1986).
Kinski spionerar på kvinnor med våldtäktsfantasier, han kryper omkring i lufttrummorna i huset och leker rysk roulette.
Han har också en kvinna utan tunga inburad som sällskap.
En man kommer för att försöka sätta dit Kinski för ett mord, och en mängd råttor får sätta livet till.
Plus den gamla hederliga nazisttwisten.

Crawlspace har inte samma obehag som Tourist Trap har, och inte heller samma känsla.
Men, Crawlspace har Klaus KInski på ett bra humör med ett antal minnesvärda scener.
Den är underhållning i en och en halv timma ungefär, och man får just underhållning.
Ingen film som klistrar sig fast i minnet direkt, men helt klart sevärd om inte annat för Kinski.