The Human Centipede (2009)

Title: Human Centipede (First Sequence)
Year: 2009
Dir: Tom Six
Review: M Original
***

Ibland hör man talas om en film, och man blir lockad av storyn.
Kan röra sig om att det handlar om ett ämne som ligger en nära, eller bara att det låter så underligt så intressegnistan sprakar loss.
Så var fallet när jag hörde om Human Centipede första gången.
Det lät som att det skulle kunna komma att bli något nyskapande och kanske till och med... chockande?
Så jag var ändå lite intresserad när jag knäppte igång rullen första gången.

Två amerikanska kvinnor på semester i Europa hamnar i trångmål när deras bil får motorstopp mitt i skogen i Tyskland.
De råkar på en bostad där de söker hjälp.
När de vaknar dagen efter förstår de att de är fångade hos en person där det inte står rätt till i hjärnkontoret.
Fångade tillsammans med Lindsay (Ashley C Williams) och Jenny (Ashlynn Yennie) är också en asiatisk man (Akihiro Kitamura).
Den som håller de fångna är den förre kirurgen Dr Heiter (Dieter Laser).
Han berättar att han brukade arbeta med siamesiska tvillingar, men anledningen till att trion är där är en helt annan.
Hans idé och fantasi är mycket elakare än vad de någonsin skulle kunna föreställa sig.

Visst minns man första gångerna man hörde om exempelvis New York Ripper (L. Fulci 1982) och alla de där scenerna som folk sade var på riktigt.
Man var ju helt svettig när man skulle se den första gången.
Men, när man väl sett klart den kände man ju, trots att just New York Ripper är en bra film, att det man trodde man skulle få se var så långt mycket värre än det man faktiskt fick se.
Alla pratade om det där klyvda ögat så när scenen väl kom gick ju luften ur lite, eftersom den inte är så välgjord som man trodde.. eller ja, man trodde ju till och med att ett riktigt människoöga punkterades.
Men när man väl satt där så var det ganska plastigt och inte alls som man tänkt sig.
Human Centipede är precis likadan, med en stor stor skillnad.
Där New York Ripper och vissa andra lika omtalade filmer är bra filmer trots att de inte lever upp till snacket så är Human Centipede en dålig film dessutom.
Jag kan inte förstå varför folk envisas med att tipsa om den så fort det dyker upp snack om uppseendeväckande eller "chockerande" filmer.

Idén är som jag nämnde innan ganska kul, om än en ganska trist tanke att sitta fastsydd med munnen på någons röv.
Men utförandet och det slutgiltiga resultatet faller platt som en snedstekt pannkaka.
Det är bara en kul idé till syvende och sist, och inget annat.
För det första är skådespelarna riktigt dåliga, och Dieter Laser som som ska vara den obehaglige läkaren är så styltig att jag inte förstår hur han ens får plats i bilden.
Det luktar fusklapp genom hela filmen och det blir aldrig ens en gnutta trovärdigt.
Det är ansträngt och tradigt, med den där unkna känslan att Tom Six försöker göra en lite mer konstnärlig film på sina håll.
Det blir aldrig konstnärligt utan det känns bara ansträngt som sagt och pretentiöst.
Läser på imdb.com att Tom Six har sagt att han vill göra originella filmer som inte gjorts innan.
Visst, grundidén är annorlunda, men själva filmen är samma tradiga grepp man ser i allt för många nya filmer.
Nej du Six, mig imponerar du inte på det minsta, iallafall inte med del ett i vad som ska komma att bli en trilogi i Human Centipede-serien.
Inte sett del två och tror inte jag kommer göra det heller om jag ska vara ärlig.

Effekterna då?
Nej, de övertygar inte heller och det räcker inte med att ha en fräck tagline som "100% medically accurate" för att vinna över mig heller.
Återigen, idén med att ha tre personer ihopsydda på sättet som de sys ihop i filmen är fnissframkallande och hade nog funkat i en kortfilm på kanske 10 minuter.
Men som långfilm?
Nej, och mycket beror på det redan nämnda usla skådespeleriet och när effekterna inte heller levererar blir allt korthus i höstrusk alltså.
Manuset är också torftigt och bjuder inte på någonting egentligen.
Hade hoppats på att bli lite äcklad åtminstone, men det blir man aldrig för filmen är så taskigt gjord och skådespelarna är flingpaket med kläder.
Det finns så många andra filmer inom samma skola, där det är äckel och olustkänslor man ska få, som borde hyllas före denna.
Att Human Centipede blivit något slags måttstock för chockerande film ihop med likvärdigt värdelösa Srpski Film (S. Spasojevic 2010) är för mig helt oförståeligt.
Sett båda filmerna mer än en gång för att se ifall jag missade något första gången, men nej.. lika illa om inte sämre andra gluttningen.
Starka bevis på att det ofta är värre att tänka på saker än att se dem, för båda filmernas premisser är långt värre än slutresultatet som är en filmisk spya rakt på ens tallrik.

Hur kan man sammanfatta Human Centipede på ett okej sätt då?
Ja, det är en idé som gör sig bättre när man sitter och pratar om den.
Tom Six och filmfolket bakom denna borde i mina ögon lämnat det vid en idé runt lägerelden.
Jag gillar filmer som gör att man känner sig lätt illamående efteråt, men Human Centipede gör mig bara irriterad.
Platt fall som sagt, på alla plan.
Jag bara väntar på dagen då folk slutar hypea upp den här och Srpski Film som bra och sevärda filmer.
Nu måste jag rena mig med Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980), där har ni en vidrig rulle på riktigt.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: *
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: *

Miami Connection (1987)

Title: Miami Connection
Year: 1987
Dir: Woo-Sang Park
Review: M Original
***

Ibland kan det kännas lite som att skåpet är tomt och att mjölken gått ut..
Att det helt enkelt inte finns så många osedda guldkorn till filmer kvar att se.
Då blir man lite ledsen inombords och suckar högt.
Man återvänder till klassikerna man känner sen innan.
Men sen, så kommer det en ny, osedd stänkare som en skänk från ovan.
Denna gång hade P Original lyckats ramla på Woo-Sang Parks Miami Connection.
Då skiner man upp som om man fått en c-vitamininjektion rakt in i sätesmuskeln.

Motorcykel-ninjorna som har hand om droghandeln i Miami har börjat gå överstyr.
De försöker att röja undan alla som inte sköter sig eller ställer upp på deras krav.
Det multikulturella kampsports-rockdiscodansbandet Dragon Sound finner sig inte i detta.
Med sköna dängor om att de är emot ninjorna, sin vänskap bandet emellan och deras taekwondo hoppas de att hejda framfarten en aning, och det dröjer inte länge förrän en i bandet råkat i luven på ninjagänget.
Dragon Sound tvingas ta sig an ninjamotorcyklisterna i en svärm av stora frisyrer och sköna fightscener.

Det är så skönt när man ramlar med nyllet först i en sådan här film, för då vet man att det finns guldkorn man missat och jakten kan fortsätta.
Det är en 80-talsstänkare på alla sätt och vis, och jag njuter i fulla drag.
Jag kan bara tänka mig hur extremt peppad jag varit om jag sett den när den kom ut.
Men det är kul att upptäcka sådana här filmer när man är vuxen, för jag uppskattar dem på ett helt annat sätt.
Det är inget nostalgiskt över själva filmen, men hela känslan är enormt nostalgisk.
Man möter allt för första gången med vuxna ögon, med mitt barndomsjags hjärta på något sätt.
Låter det pretentiöst?
Ja, kanske... men oavsett så är det en fröjd att hitta sådana här missade 80-talare nu.

Vad ska man säga om filmen då?
Det är ju en riktigt tunn story, dåliga skådespelare, ostigt så man tror att A Original kommit förbi med sin specialbeställda pizza med fyra ostar på och lite shameless selfpromotion för att toppa som grädde på moset.
Man får en del väldigt utdragna musiksekvenser för att riktigt sälja in de dansanta tongångarna från våra spagathjältar i Dragon Sound.
Men alla dessa saker som i fel händer och fel årtionde skulle få en att vilja klösa ut sina synorgan blir här till dess fördel.
Det är epitetet av "so bad it's good"... för det är extremt underhållande.
Man sitter, helst i grupp, och skrattar sig hesa åt saker i filmen, man spolar tillbaka och får samma skrattattack igen.
Det är filmfel, scener som inte är rimliga på något vis, man ser folk stå och titta på i bakgrunden och sidospår i storyn som inte kommer någonstans.
Alltså helt magiskt i en riktig 80-tals b-pastej som vi alla känner och älskar.

Storyn är som sagt tunn som ett rispapper, men som jag skrev i en tidigare recension, den här filmen vill bara underhålla.
Det är ett kompisgäng med en rad inhyrda bikers som fått betalt i maltdryck som gjort en skön actionrulle med lite sladdriga fightscener och musikvideo-delar.
Även slängt in ett försök till lite drama med att killarna i Dragon Sound är föräldralösa.
Det är en magiskt bra scen när en av dem träffar sin far igen, och det då är samma skådis som de pudrat med lite aska för att han ska vara gråhårig.
Pur filmmagi.
Skådespelarna är inga proffs, utan det knackar sig fram med båda styltorna fast förankrade i varsin paj.
Y.K Kim som spelar Mark, och som också skrivit manuset, är riktigt dålig på engelska och drar såklart ner en del skratt när man riktigt ser hur han läser innantill.
Det är så mycket med manuset och skådespelarna som felar att det verkligen blir rätt till sist.
Lägger man också till riktigt ostiga fightscener så är man hemma.
Tydligen var många av huvudrollerna medlemmar i samma taekwondo-klubb i verkliga livet.
Klubben ägdes av Y.K Kim, så vi får lite kampsportsuppvisningar också inslängt i filmen.
Det finns några riktigt sladdriga fightscener i filmen och vissa av ninjornas teknik att smyga känns.. ja, tveksam.
Plus är dock att du känner att du själv enkelt kan uppnå stjärnstatus i den ninjaklanen, ifall du som jag velat bli ninja i hela ditt liv.
Bara hoppa på nästa plan till USA och teama upp med de träbenta ninjorna.

Jag tror inte Miami Connection vill vara någon slags livslära för att få oss att ändra våra åsikter i olika sakfrågor.
Mer troligt är att någon av de medverkande kanske trodde detta skulle katapulta dem till Hollywood men istället blev en uppskattad hidden gem för oss nördar att gotta oss i.
Oavsett så har filmen fått den uppskattning som den inte fick när den kom ut, vilket jag alltid tycker är fint.
Vi har Zack Carlson på Alamo Drafthouse i USA att tacka för uppsvinget den fått, då han köpte en print av filmen på Ebay för 50 dollar och den blev snabbt uppskattad på bion.
Han ringde då Y.K Kim och övertalade honom om att få distribuera den, och Kim kunde släppa lite på de dåliga minnen han hade från filmens barndom då den sågades kors och tvärs.
Nu finns den i olika DVD-utgåvor med kul extramaterial, exempelvis en vinylskiva med någon av låtarna på och t-shirtar.
Alltid en skön historia att höra, att filmer som dessa får någon slags upprättelse efter att ha behandlats dåligt vid premiären.

Man får vibbar av Gymkata (R. Clouse 1985) med att det är en stökig kampsportsost vi får serverad, långt ifrån lika bra dock.
Men det är lite samma vibb med alla de där oklara grejerna som dyker upp lite varstans i manuset.
Man jublar och skrattar filmen igenom, och jag kan ärligt säga att redan under filmens fem första minuter förstod man att man ramlat på en guldtacka.
Filmen ska som sagt helst ses i sällskap av gelikar, sådana som uppskattar en skön 80-talare.
Det är extremt underhållande och direkt efter att ha sett den kände man att den kommer man återvända till igen och igen.
Självklart är det ju b, men det är också vad som gör filmen så underhållande.
Den är allvarligt gjord, men visst har manuset glimten i ögat, men det handlar inte om någon slags spoof ala Kung Pow (S. Oedekerk 2002) eller liknande.
Den blev jag bara irriterad på medan jag genom hela Miami Connection sitter och njuter.
Jag hoppas kunna få tag i DVD'n snarast, för den här känner jag att jag vill ha i samlingen och vad vore bättre än att smycka sin bleka lekamen med en Dragon Sound-tröja lagom till våren gör sitt intrång?
Miami Connection och liknande filmer är en av många anledningar till att jag alltid återvänder till 80-talets gladare dagar.
Så klä på dig dina högsta jeans, smek upp en ordentlig hockeyfrilla och stretcha ordentligt... för det här är en åktur av rang.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ****
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Savage Streets (1984)

Title: Savage Streets
Year: 1984
Dir: Danny Steinmann
Review: M Original
***

Tupera upp håret, dra på dig ett par jeans så tajta att du lika gärna kan måla på dem så kör vi.
Kvällens attraktion blir en 80-talsstänkare signerad Danny Steinmann som också gav oss Friday The 13th V (D. Steinmann 1985).
Denna gång handlar det dock inte om någon monsterrulle, utan denna gång är det exploitationgenren han stoppar fingrarna i syltburken på.
Exploitation och rape & revenge är ju två genres som har stötts och blötts fram och tillbaka sen första filmerna såg dagens ljus.
Hur man än väljer att se dem så lämnar de ju ingen oberörd.
Studio S bjuder upp till dans med denna utgåva av den omtalade Savage Streets och det är bara tacka och ta emot.

Brenda (Linda Blair) är skolans hårding och hennes gäng med tjejer gillar att partaja och ha kul.
När de inte visar lång näsa åt lärarna stryker de runt på gatorna.
En kväll när Brenda, hennes dövstumma syster Heather (Linnea Quigley) och tjejerna är ute så träffar de på gänget Scars.
Killarna i Scars stöter på tjejerna, men får nobben och får dessutom sin bil fylld med sopor av tjejerna.
Tillbaka i skolan efter en gymnastiklektion hamnar Brenda i bråk med den präktige Cindy (Rebecca Perle).
Samtidigt sitter Heather och väntar på sin syster, men istället dyker Scars upp och våldtar och misshandlar henne svårt.
När en i Scars känner ånger efter ytterligare ett våldsdåd, som denna gång resulterar i ett dödsfall, dyker upp vid Heathers sjukhussäng för att be om ursäkt ser Brenda detta och förstår vilka som ligger bakom.
Vansinnig börjar hon planera hämnden mot Scars som våldtagit hennes syster och dödat hennes kamrat.

Som sagt så har man Studio S att tacka för en oklippt svensk utgåva med en del matnyttigt extramaterial.
Var ju lång tid man inte fick tag i liknande filmer då de var totalförbjudna eller helt enkelt inte omtalade nog för att nå oss här uppe i norr.
Jakten på obskyra rullar hade ju en rejäl charm i sig, men det är faktiskt behagligt att kunna surfa in på exempelvis luftslottet facebook och knipa några sköna titlar av någon som säljer av sin samling.
Savage Streets var en sådan film som hamnade i samlingen för någon minimerade sin egen... man tackar.
Som bekant är tackar jag ju sällan nej till en röjig 80-talare.. för röjig, det är Savage Streets.
Den innehåller allt det där som en exploitationstänkare från det glada 80-talet ska ha.
Det är fluffiga frillor, det är naket, våldsamt och ostiga skådespelare.
Linda Blair är ful i munnen och slåss med tjejer i duschrummet, klär sig i läderpaltor och skjuter armborst.
Rektorn örfilar verbalt upp buset och limmar på tjejerna som väl är 40 år yngre än han själv.
Gängkillarna våldtar, dödar och beter sig allmänt ruttet mot sin omgivning, men ingen gör något åt det.
Alltså är allt precis som det ska vara i en film av den här sorten.

Jag sitter här med nyllet fullt av heta jalapénosnacks och kippar efter andan, och nej det beror inte på snacksen.
Det är filmen som ligger bakom att min anda har tagit till flykten för en stund.
Blir alltid som ett barn på julafton när jag ser stänkare som detta.
Vissa skulle förmodligen rynka på näsan åt det dåliga skådespeleriet, den politiskt inkorrekta jargongen filmen igenom och liknande.
Jag är dock så svag för filmer som denna, så inget av detta rör mig i ryggen, snarare förhöjer det bara upplevelsen.
Filmer som dessa görs inte längre, och det är kanske därför jag blir sådär varm inombords.
Visst, den ligger inte i samma klass som min absoluta favortfilm i hämndgenren, Death Wish (M. Winner 1974) men den förtjänar att finnas tillgänglig för oss filmnördar.

Linda Blair är ju som bekant mest känd för sin utmärkta roll i mästerverket The Exorcist (W. Friedkin 1973).
I Savage Streets är det en vuxen och stökigare Blair, såklart.
Hon är ju ingen superb skådespelerska i denna film, men det hör ju lite till som jag redan nämnt.
Men hon får skicka iväg lite sköna oneliners och uppvisar en riktigt stöddig attityd som jag tycker hon gör skapligt ändå.
Savage Streets har ju också med en av mina favorit scream queens, vilket är ironiskt att kalla henne då hon i denna film är dövstum.. Linnea Quigley.
Hon brände fast sig på min hornhinna i den fenomenala Return Of The Living Dead (D. O'Bannon 1985) och är alltid en fröjd för ögat.
Våldtäktsscenen med henne är rå och gör att man vill snegla bort lite, och den blir ytterligare vidrig av att hon inte kan ropa på hjälp.
Varning utfärdad om du har problem att se sådant, så var beredd med spolknappen.
En kul detalj är att John Vernon dyker upp i rollen som den sure rektorn, något man ju sett honom som innan.
I bland annat kultfestrullen Animal House (J. Landis 1978), och han är lika sur här i.. pärla.
Skådespeleriet är som sagt ganska ostigt, men det funkar i filmen, speciellt hos gängkillarna som känns rätt vidriga trots allt.
Ingen djupare karaktärer, men man får det man vill ha och de sköter sig skapligt och det blir aldrig skämskudde.

Filmer som Savage Streets får mig att sakna 80-talsfilmstilen, det kändes lite mer avslappnat då och som att filmerna inte försökte vara mer än vad de var.
Man hör ofta att det var "så mycket dum action", och ja.. kanske det.
Men filmerna försökte inte vara något mer än det, var det en "dum action" så ville den inte vara mer.
En stunds underhållning, ingen lära för livet direkt.
Plus, återigen, att man slapp dataeffekterna som gör att allt för många av dagens actionrullar bara ser ut som fladdriga tv-spel.
Det är ingen uppsjö av effekter i Savage Streets, men de som är funkar.

Savage Streets är en hämnd/exploitation-film i ordens rätta bemärkelse.
Det är våld med, det är mycket naket, stökigt och en hel del karaktärsklichéer man uppskattar.
Skådespelarna funkar, är ju rätt ostiga, men det gör ingenting utan bidrar bara till den sköna 80-talskänslan.
Det är hårda brudar och sluskiga snubbar, alltså precis som det ska vara.
Är kul att sådana här lite bortglömda filmer kommer upp till ytan igen och går att få tag i, utan att behöva leta med lykta i skrymslen och vrår.
Man stjälper ut en hink med snacks rakt i ansiktet och snör på sig sina tajtaste jeans.
Nu har jag inte hårsvallet för att medelst hårspray anlägga en hög frisyr tyvärr, hade jag haft det så hade jag gjort det för att passa in i filmen.
Väl värd att se och minnas tillbaka till en tid då en actionstänkare bara var detta och inget annat.
Nej, du kommer inte lära dig något av Savage Streets, men gillar du exploitationfilmer med action kommer du få vad du vill ha i en och en halv timme.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

XTRO (1983)

Title: XTRO
Year: 1983
Dir: Harry Bromley Davenport
Review: M Original
***

1982 kom E.T the Extra Terrestrial (S. Spielberg 1982) och slog ner som en bomb.
Rymdvarelser hade ju varit på tapeten innan men blev nu verkligen det senaste skriket.
Medan E.T tultade omkring och sken upp med fingret så var det ju bara en tidsfråga innan dennes elake rymdkompis skulle landa på planeten.
Då har du XTRO att sänka tänderna i.
Den har till och med kallats Anti-E.T, så här är det inga välgörare från stjärnorna vi har att göra med.
Snör på er säkerhetsbältet och sitt ner i båten för det här är en resa det.

Tony (Simon Nash) är ute och lattjar med sin pappa Sam (Philip Sayer) när himlen plötsligt svartnar och ett skarpt sken uppenbarar sig.
Sam rövas bort av något.. eller gör han det?
Tre år efter incidenten tror Tony fortfarande det, medan hans omgivning säger att pappan lämnat dem.
Mamma Rachel (Bernice Stegers) har gått vidare och bor nu med Joe (Danny Brainin) som försöker så gott det går att vara en förebild för Tony.
Tony vet säkert att pappan en dag kommer att komma tillbaka till honom.. och en kulen natt syns skenet igen.
Två personer undersöker skenet och träffar då på en varelse som tar de båda av daga.
När Rachel ska hämta Tony i skolan får hon veta att han redan gått... med sin pappa.
Helt plötsligt står Sam där igen, och säger att han inte vet var han har varit någonstans de senaste tre åren men nu är tillbaka.
Men något är underligt med honom, var har han varit egentligen och varför ser Tony honom äta ormägg?
Det är något som inte stämmer...

Det som slår mig när jag ser om XTRO igen är hur underlig den känns.
Den har en olustig känsla över hela sin framtoning, och i kombination med den väldigt underliga musiken och en del mycket skruvade scener blir det ännu mer påtagligt.
En scen som innefattar en dvärg i clownsminkning är riktigt skum och skulle kunna passa i vilken David Lynch-rulle som helst... eller vilken feberdröm som helst.
Enligt regissören var tydligen den underliga vibben som ligger som en blöt filt över filmen inte direkt något han tänkte på eller försökte uppnå.
Jag har lite svårt att se hur han inte märkte av den lustiga känslan eller att han utan vetskapen om det skapade en så underlig film.
Vi får ju trots allt se en vuxen man födas ur en kvinna och ett barn suga ut kroppsdelar genom några slags vidriga blåsor.
Sen har filmen också en sexuell underton som bara bidrar till att göra filmen annorlunda och knepig på bästa manér.
Det är rent 80-talsgodis man bjuds på med XTRO.

Filmen är som sagt väldigt underlig överlag, och det gör den intressant också.
Manuset är väl kanske inte supergenomarbetat, men det är roligt och annorlunda så det gör inget om det inte bjuds på djupa personporträtt eller någon närmare karaktärsutveckling.
Man får veta det man behöver veta om de medverkande, och i en sådan här film räcker det bra med det.
Det är ju trots allt storyn som är det viktiga.
Skådespelarna är träiga och inte så bra, men inte heller det stör.
Det är ju en såkallad b-film trots allt, och så länge underhållningen är på sin plats kan man leva med lite yxiga skådisar.
Upptäckte att en filmisk ungdomskärlek jag hade är med, nämligen Maryam d'Abo från Bond-filmen The Living Daylights (J. Glen) som jag såg jämt när jag var liten.
En fröjd för ögat, och kul att se henne i en sådan här stänkare som första film.
Är ju många som börjat sin filmresa med liknande filmer, så inga konstigheter med det.

Filmen är filmad sådär skönt brittiskt ruttet också, eller "verkligt" som jag sa när jag var yngre.
Att färgerna är lite off och inte sådär skarpa och pastelliga som de ofta är i dyrare produktioner.
Detta höjer också upp betyget då det känns ännu lite ruttnare, dock ska sägas att det inte på något sätt är dåligt.
Det som ej heller är dåligt är effekterna som håller bra klass.
Våldsscenerna är elaka och monstersminkningen är kul också och känns inte billig eller fånig.
Man skulle ju kunna tro att en sådan här rulle skulle ha lite halvtaskiga effekter, men icke.
Filmen har ett bra tempo, är underhållande och som sagt så är effekterna bra.
Är någon ljuseffekt som kanske kunde fått stå åt sidan, men i övrigt är det inga bekymmer.

XTRO fick en rad uppföljare, men de har jag inte sett.
Kanske dags att suga ner rymdvarelsemunnen i dem också och hoppas de har samma underhållningsvärde som del ett.
För den är kul och den bjuder på en hel del minnesvärda scener.
Skådespeleriet är som sagt ingen höjdare, men det är försumbart för den skruvade och underliga känslan på hela filmen.
Man stoppar ansiktet fullt med popcorn, fnissar åt skumheterna och sen så hoppas man slippa drömma om den obehagliga clowndvärgen när man bäddar ner sig för natten.
Det är en anti-E.T, det är en 80-talsstänkare och den förtjänar att finnas i sitt oklippta original på DVD numera.
Så tack Njuta Films för en svensk utgåva.
Se till att klä er i finaste rymddräkten, öppna gluggarna mot himlen och ha XTRO rullande på tv'n.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Starry Eyes (2014)

Title: Starry Eyes
Year: 2014
Dir: Kevin Kolsch & Dennis Widmeyer
Review: M Original
***

I veckor hetsade Crippe Original från True Originals Uppsala om att jag borde se Starry Eyes.
Han hade ögnat den på en filmfestival i 08 och ansåg att den var väl värd att slösa lite linsvätska på.
Några i den lokala T.O-avdelningen satte sig i tv-soffan och drog igång rullen.
Skulle det bli så att vi skulle bli glatt överraskade av två nya skräckrullar år 2014?
Vi hade ju redan höjt ett glatt ögonbryn åt The Babadook (J. Kent 2014).
Skulle det alltså kunna vara så att vi peppade två nya och vad skulle det betyda för världen?
Kommer den till sist att implodera?
Det återstår att se...

Sarah (Alex Essoe) drömmer om att bli känd, att bli den där skådespelerskan alla talar om.
Hon jobbar på ett tråkigt lönlöst jobb och hon trivs inte helt med sina kamrater.
Livet har inte riktigt blivit som hon hoppats, än iallafall.
När hon går på en casting som inte riktigt går hennes väg blir hon såklart extremt upprörd.
Hon börjar slita sitt hår på toaletten, och den reaktionen lockar casting-agenterna som följt efter henne.
De vill se en liknande reaktion igen.
Hon lyckas med ett mindre utbrott övertyga dem om att hon bör få en chans till.
Efter ytterligare, något extremare castings kallas hon till möte med en av de som är inblandade i den skräckfilm hon sökt rollen till.
Hon får frågan, om hon är beredd att göra allt för att bli känd?
Hon lämnar mötet, och våndas sedan fram och tillbaka vad svaret är egentligen.
Hon erkänner sedan för sig själv och filmmänniskorna att hon är nog beredd att göra allt för att bli sådär känd som hon drömt om.
Då blir verkligheten helt plötsligt en annan för Sarah...

Starry Eyes har en mycket trovärdig punkt jag vill ta upp direkt, och det är att man blir övertygad om att Alex Essoe verkligen bryter ihop stundtals.
Hon spelar väldigt bra, och man får en flashback från några av de otroliga scener som Isabelle Adjani har i Possession (A. Zulawski 1981).
Huruvida Essoe hade ett mentalt sammanbrott efter filmen som Adjani hade vet jag dock inte.
Men det andas samma fruktansvärda mående och mentala sammanbrott, på ett väldigt övertygande sätt.
Essoe sköter sig utmärkt, och det är en filmisk fröjd stundtals att se henne agera.
Tyvärr är inte alla skådespelarna i filmen lika bra, vilket drar ner helhetsintyget på filmen en aning.
Men Essoe och filmens antagonister sköter sig, och det kanske till syvende och sist är det viktigaste.

Storyn är i samma skola som en av mina tidigare recensioner och tillika en 2014-års film, The Babadook (J.Kent 2014) i känsla.
Den går ganska långsamt, och man kan om man vill tolka den lite olika.
Båda filmerna rör ju psykiskt mående, om man vill såklart.
Starry Eyes är överlag ganska snyggt filmad, och man slipper jump scares vilket jag återigen tackar så mycket för.
Det känns ibland som att Starry Eyes skulle kunna ha haft David Cronenberg när han fortfarande gjorde bra filmer och David Lynch i bakgrunden någonstans.
Det är body horror, och det känns friskt att se en sådan igen.
Som dyrkare av just Cronenbergs tidiga guldklimpar blir man ju varm inombords.
Dessutom är ju filmen, om man tolkar den så, en rejäl ishacka i ögat på den framgångshets som slemmar ner samtiden.
Kan inte undgå att tänka på alla de program där folk gör "vad som helst" för sina 15 minuter i rampljuset.
En vidrig industri, och för egen del ganska oförståeligt varför man ställer upp... men men..
Starry Eyes lyckas locka fram tankar som dessa allt medan det är ganska grafiskt och obehagligt.
Skräck med eftertanke var ju inte heller det igår man såg, så lyfter på min hatt ännu en gång.

Det är inte supermånga effektscener i filmen, men de som väl är med är riktigt bra.
Grafiskt och närgånget, och lite dolt av mörker så man till kanske 25% får gissa hur det ser ut.
Detta funkar alldeles utmärkt i den här filmen, och då man slipper den skakiga kameran är man ju med hela tiden och ögonen kan verkligen fokusera.
Mer sådant tack!
Essoes sminkning är riktigt bra också, och förhöjer hennes mentala förfall ännu en nivå med ganska enkla medel ändå.
Det är inget extremt som gjorts, utan ganska sparsmakat men med ett väldigt lyckat resultat.
Hennes skådespeleri, och den utmärglade look hon får ju längre filmen går hade platsat i vilket djupodlat drama som helst.
Hoppas att se henne i framtiden, gärna i mer skräckrullar också, men även i mer dramaorienterade filmer.

Starry Eyes kanske inte lockar fram upphetsat dregel i mungipan hos de som gillar nya skolans skräckfilmer.
Är du en sådan som gång på gång tjatar om filmer som A Serbian Film (S. Spasojevic 2010) och liknande lök som det bästa sedan skivat bröd ska du kanske inte slösa din tid på denna.
Men jag uppskattade den, så jag och Crippe Original kan fortsätta vara kamrater.
Den var snyggt filmad, hade ett annorlunda manus som väckte tankar när eftertexterna började rulla, överlag bra skådespeleri och en del råa scener för att stilla blodtörsten en aning.
Den känns smart, men det är synd att vissa av skådespelarna låter lite väl mycket manus.
Det drar ner lite då de som är bra skådespelare i filmen är riktigt bra.
Kontrasten mellan dessa blir väldigt påtaglig, men man får blunda lite för det då filmen är bra och annorlunda.
Jag läser gärna in kritik mot Hollywood-eliten och vad folk gör för att få synas lite i rampljuset.
Blir som sagt ett ytterligare lager i en film som redan är bra och intressant.
Kommer Starry Eyes bli årets skräckfilm 2014?
Ja, för den har inte så mycket motstånd när det kommer till intressanta, bra gjorda och smarta skräckfilmer.
Ska vara just The Babadook (J. Kent 2014) då kanske.
Men för att vara riktigt ärlig så står den sig riktigt bra mot det mesta som släppts de senaste åren.
Paret Kolsch och Widmeyer får mer än gärna göra fler skräckfilmer i samma skola.
Det skulle inte göra ont alls att lägga blickfånget på.
Jag hoppas verkligen att dessa två bra skräckfilmer som kommit nu 2014 kan bli något man ser mer av.
Troligen inte... men som min mammas kamrat alltid sa, "önska kostar ingenting".

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ****
- Helhet: ****