A Complete History of My Sexual Failures

Title: A Complete History of My Sexual Failures
Year: 2008
Dir: Chris Waitt
Review: M Original
****

Har du funderat över varför du blivit dumpad?
Vad som varit felet i vissa av dina förhållanden?
Det har Chris Waitt också gjort, och han gör det vi andra aldrig skulle göra.
Beväpnad med ett sparsamt kamerateam, eller själv ringer han och åker till sina ex.
Envist försöker han få någon av dem att ställa upp framför kameran och förklara varför de dumpat honom.
Dokumentären börjar när Chris precis blivit dumpad av sin senaste flickvän.
Det börjar då formas en storslagen plan för att bli en bättre pojkvän, eller främst att hitta problemet.
Chris börjar med att ringa ett flertal av sina forna kärlekar, med ett relativt genomgående resultat, och det är inte positivt.
Några ställer upp till sist, medan andra hotar med att stämma honom, skrattar ut honom.
Genomgående är att Chris är extremt ärlig, och de forna flickvännerna är precis lika ärliga.
Sex med Chris är inget vidare, han har inga ambitioner, inget jobb, är alltid sen, rädd för förhållanden och allmänt dålig i deras ögon.

Under dokumentärens gång får vi följa med Chris hem till forna flickvänner, till psykologen, till en S&M-håla där man som man vrider sig av behandlingen.
Han testar även ett antal för många tabletter Viagra kombinerat med en berusande mängd öl.
Detta resulterar i ett smått oroväckande beteende, som han dock får napp på (!).
Hans lista över både flickvänner, metoder och idéer framställs i hans notbok.
Det är roligt samtidigt som Chris är en person man inte känner någon sympati för.
Han försover sig till ett möte med den tjej som faktiskt gått med på att bli intervjuad, och som dumpade honom bland annat för han alltid var sen (!).
Problemet är ganska tydligt att det inte ligger hos damerna i fråga, utan hos kamerasvängaren själv.

Det har diskuterats huruvida den här dokumentären är på riktigt, eller om det är en såkallad "mockumentary" i stil med Spinal Tap.
Hur som haver är filmen rolig, pinsam, påträngande, hysterisk och plågsam (Chris behöver ispåse en gång!).
Det är ett svar på den där frågan man nog kanske inte vill ha svar på.
Chris får veta att han är semi-impotent, tråkig, slarver, oambitiös, rädd och enligt ex-flickvännerna förmodligen gay.
Men å andra sidan kan man lugna sig med att man inte haft lika otur, eller varit lika kass som Chris.
Damerna är ärtiga och brutalt ärliga, och Chris Mjölbyhaka är av episka propotioner vid mer än ett tillfälle i filmen.
Det är naket och ärligt, från alla håll och är det dokumentärt, vilket det absolut känns som, är det något av det mest öppna jag sett.
Så hur det än går i era förhållanden kan ni alltid återvända till Chris Waitt, och känna er lite rakare i ryggen.

Ronnie James Dio

Saxat från Blabbermouth:

"Ronnie has been diagnosed with the early stages of stomach cancer.
We are starting treatment immediately at the Mayo Clinic.
After he kills this dragon, Ronnie will be back on stage, where he belongs, doing what he loves best, performing for his fans."

Mannen som gav djävulshornen popularitet, som gav oss mördarlåtar som Holy Diver, Don't Talk To Strangers och många fler.
Efter att ha växt upp med Dios musik är det tragiskt att höra att Dio drabbats av denna svåra sjukdom.
True Originals hoppas att han återhämtar sig snart och att behandlingen går vägen.
Under tiden spisar vi Dios stenhårda heavy metal och håller hornen upp för honom.
Så hoppas vi att snart få se Dio äntra en svensk scen igen och döda oss med sylvassa gitarrer och heavy metal.
Hail Dio!

976-Evil

Title: 976-Evil
Year: 1988
Dir: Robert Englund
Review: M Original
****
Once you've been to hell, everything else pales in comparison!

En uppmaning för oss att hålla tassarna från att ringa telefonflåsare för 19.99 i minuten signerat Robert Englund.
Vi får följa Hoax (Stephen Geoffreys aka Sam Ritter, känd ifrån mer lättklädda och inträngande filmer av det homosexuella slaget), som är en nördig tonåring.
Han ser upp till, och försvaras av sin kusin Spike (Patrick O'Brian) som bär skinnjacka, kör motorcykel och är en allmänt hård kille.
Spike spenderar sin lediga tid med att spela poker och ringa ett 976-nummer för att få råd och tips om vardagen, ett mörkermagiskt horoskop.
Både Hoax och Spike lever i Hoax mammas hus, och hon är en religiös fanatiker som ogillar båda killarnas leverne.
Hoax är avundsjuk på Spike som är en hård kille, som dessutom får ihop det med den vackra Suzie (Lezlie Deane).
Ett gäng på skolan gör livet surt för Hoax, och Spike tvingas gå emellan.
En kväll hittar Hoax numret som Spike brukar ringa till, och tar chansen.
Det visar sig vara ett direktnummer till helvetet, och Hoax kropp blir besatt av en demon.
Hoax går ut med Suzie, och de båda fattar tycke för varandra ända tills gänget dyker upp och förstör Hoax chanser till kärlek.
Förargad och förudmjukad vill han skrämma Suzie, så han ringer 976-Evil för att få råd.
Men demonkraften går ej att hejda så hon dör och efter detta blir han alltmer uppslukad av djävulens styrka.
Nu ska både gänget som mobbar honom, hans mor, Spike och resten av världen se upp.

976-Evil har många förtjänster, men en stor förlust.
Storyn är bra, skådespelarna är inte dåliga, effekterna är underhållande och stämningen är allmänt lite rutten.
Men det som förstör så mycket är slutsekvensernas tackiga oneliners, som förstör en annars rätt elak film.
När Hoax mer och mer blir besatt så ökar också användandet av onödiga pajiga oneliners.
Från att ha varit en fartfylld 80-tals skräckstänkare så sjunker skeppet snabbt ner i "slag på virveln"-skämt träsket.
Den lyckas dock hålla sig flytande mycket på grund av en rad rätt elaka mordscener och att nörden faktiskt får ge igen på sina plågoandar.
Sådant är alltid välkommet, på film som i verkligheten.
För oss som minns 071-numren är filmen en nostalgisk påminnelse om när man tjuvringde diverse nummer i den långa rad nummer och tjänster man kunde hitta i kvällsblaskan.
Allt ifrån de stönande kvinnorna, via en Ding Ding Värds telefonnyheter, till Heta Linjen där man satt och skrek till Spåtanter.
Så att det skulle finnas en direktlinje som sade sig gå direkt ner till Helvetet ser jag inte som omöjligt.
Utöver att föra en tillbaka till ungdomens busringande dagar fungerar 976-Evil som en okej 80-tals skräckis, men betyget hade blivit högre utan one-liners.
Man kan skönja lite samma stil på vissa av scenerna som från A Nightmare On Elm Street-serien, och även återfinns Lezlie Deane i Freddy's Dead från 1991.
En godkänd film som har högre tempo och mer intresse första timmen, än sista halvtimmen.
Synd, för den börjar väldigt lovande och hade utan de framkrystade skojerierna kommit längre upp på bra-listan än vad den gör.
Sevärd, men bitvis väldigt pajig, och inte på det bra sättet.
Kom en uppföljare 1992, där Patrick O'Brain repriserar sin roll som Spike.
Efter 976-Evil övergick Stephen Geoffreys till att göra hardcore gay porr, men återvände till skräckgenren 2007 i Sick Girl.
Robert Englund regisserade en film till efter 976-Evil och några avsnitt av tv-serien Freddy's Nightmares.

The Hills Have Eyes

Title: The Hills Have Eyes
Year: 1977
Dir: Wes Craven
Review: M Original
****

Att öppna upp karriären med Last House On The Left är starkt, att följa upp med The Hills Have Eyes är makalöst.
Två av de starkaste filmerna i genren på 70-talet, och de håller sin starka position fram till dessa dagar.
I The Hills Have Eyes får vi följa en familj på husbilssemester, och när de ska korsa en stor öken går det galet.
De varnas från att köra av från huvudleden, men chansar ändå att köra igenom de vidsträckta landskapen av brännande öken.
Big Bob Carter chansar och kör vad de tror är en genväg, men kraschar då husbilen och är strandsatta i ökeninfernot.
I bergen stryker en grupp vildsinta, inavlade kannibaler omkring, och de har koll på att familjen är fast.
När Big Bob och Doug ska försöka hitta hjälp blir mardrömmen verklighet.
Big Bob blir korsfäst, och familjen kan enbart se på när kannibalerna tänd eld på honom.
Vid husbilen stryker kannibalerna omkring, och till sist går de til attack.
Dottern i familjen våldtas, mamman blir skjuten och den lilla bebisen tas med av kannibalerna till deras matlager.
Männen i familjen måste nu slå tillbaka mot gruppen av inavlade, sadistiska kannibaler som levt åratal på den övergivna atombombstestplatsen.
The lucky ones dies first....

The Hills Have Eyes har den där ruttna och skitiga känslan man får i 70-tals skräckfilmerna.
Precis som i Last House On The Left, Texas Chainsaw Massacre och även actionstänkaren Death Wish är det närgånget, smutsigt och svettigt.
Kannibalerna ser ut som man tror att inavlade och strålskadade människor skulle kunna se ut.
Djurhudar som kläder och en stor aptit på vad som än korsar deras väg.
Familjen de attackerar förvandlas sakta men säkert till en hämndlysten grupp, inte helt olikt familjen i Last House On The Left.
Den obehaglige, men i intervjuer genomsympatiske Michael Berryman, är lysande som medlem av kannibalfamiljen.
Filmen har en riktigt obehaglig känsla från första till sista filmruta, och jag anser det hänga på den redan nämnda skitiga känslan man får.
Bilden är lite repig, färgerna är lite smetiga, dock utan att få det där plastiga utseendet nyare filmer filmat med billigare kameror får.
Inspelat på plats i en öken, så skådespelarna svettas, blir skitiga och slår sig på riktigt, inget fejkat.
De som känner mig vet att jag alltid talar mig varm om 70-talets filmflora, och The Hills Have Eyes är inget undantag.
Skräcken för att bli strandsatt hjälplös i en fientlig natur är mänskligt, och det spelar Craven bra på, precis som Hooper gjorde i Texas Chainsaw Massacre.
Närmast att komma till den känslan de senaste åren var kanske den australiensiska Wolf Creek (2005).
Att se sina nära och kära plågas och dödas är nog en mardröm för de flesta, och det fångas också perfekt i The Hills Have Eyes.
Att Wes Craven inte riktigt lyckats åstadkomma något liknande mästerverk likt de två nämnda filmerna i inledningen och A Nightmare On Elm Street är synd.
Likt John Carpenter hade han modet att göra filmer som inte klappade dig på kinden utan slog dig i ansiktet med en blöt stekpanna.
Men modet försvann lite på vägen, även om faktiskt Scream har en del roliga stunder för oss skräckfantaster, men lika modigt och påträngande blev det inte igen.
The Hills Have Eyes fick en framstressad uppföljare, och även 2 hemska remakes från 2006 och 2007 som ska undvikas till fullo.
Dubbeldisk DVD'n från Anchor Bay innehåller förrutom filmen en dokumentär om filmen, plus den utomordentliga dokumentären The American Nightmare.
The Hills Have Eyes kommer alltid att vara på toppskiktet av skräckfilmer, och ska finnas i varje seriös filmsamling.

Beastmaster

Title: Beastmaster
Year: 1982
Dir: Don Coscarelli
Review: M Original
****

Phantasm & Bubba HoTep-kändisen Don Coscarelli drar oss med på ett sword and sorcery-äventyr av rang.
Samma år som Conan the Barbarian svingade sitt svärd över världen kom Beastmaster.
Lite likt flertalet andra filmer som olyckligtvis hamnat i skymundan för en mer känd film är Beastmaster en klassiker av egen maskin.
Filmen handlar om Dar (Marc Singer, känd från den otroliga tv-serien V).
När Dar skulle till att födas rövades han bort av den onde Maax, och skulle offras som hämnd för Dars pappa, som var kung, bannlyst Maax.
En jägare dyker upp i grevens tid och räddar Dar undan den onda häxan som precis ska till att ritualmörda honom.
Från ung ålder har han kunnat kommunicera med djuren runt honom.
När sedan en hord av Juner attackerar hans by och lemlästar hans familj och vänner bestämmer sig Dar för att hämnas.
Han ska finna överprästen Maax (Rip Torn) som dragit fram med förstörelse var än han leder sin hord.
Dar i sällskap av en rad djur, bland annat två illrar som är mästare på att stjäla, ger han sig iväg.
På vägen möter han Seth (John Amos) som är en mästare på att slåss med stav, och dennes unge kumpan.
Dar springer även på den vackra slavkvinnan Kiri (Tanya Roberts).
Med hjälp av sina djur, sina nya vänner och sin styra kan äventyret börja!
Full fart mot Maax tempel, där människor offras levande.

Beastmaster är precis som Conan en film av episka propotioner.
Det är storslagna miljöer och vyer som får den mest luttrade naturofil att tåras i ögonen.
Det kom en rad efterföljare och varianter av både Conan och Beastmaster, mer eller mindre lyckade.
Men hur det än är så kommer sword & sorcerer-genren hållas högt i True Originals lägret.
För de flesta, hur slitet manus eller skådespel det än må vara, uppvisar alltid en charm och en kärlek till genren.
På det planet måste man räkna Beastmaster, ihop med sin bror Conan, som en frontlinje i genren.
Historien vi får följa här känns både nyskapande och fräsch, plus att det bjuds på spänning och ett visst obehag.
Iallafall när man som ung såg iglarna som förstörde hjärnan hos folk och gjorde dem till galna slavar och krigare.
Omslaget till dvd'n utlovar "the epic adventure of a different kind of hero" och det lämnar inget att önska.
Filmen har åldrats väl i mina ögon, och bjuder även på en stor dos nostalgi då den visades både på Sky Movies när man var ung och att min gode vän och granne hade en VHS med filmen inspelad på.
Det är oräkneliga gånger vi gav oss ut på äventyr tillsammans med Dar.
Filmer som denna görs inte längre, och det är synd.
Mastodontkänslan har gått förlorad i filmen de senaste 15-20 åren tyvärr, i takt med dataeffekternas intrång.
Man behöver inte åka till "location" för att filma en vidsträckt dal eller höga berg, man gör dem bara i datorn.
Det är synd och skam.
Beastmaster är äventyr i ordets rätta bemärkelse och är väl värd din tid.
Dars äventyr är något du kommer vilja återvända till flera gånger.

Society

Title: Society
Year: 1989
Dir: Brian Yuzna
Review: M Original
****

Baywatch-bekantingen Billy Warlock tar på sig en roll i denna skräckfilm från 1989.
Hans rollkaraktär tycker det är något underligt med hans föräldrar och syster.
Han känner sig inte hemma bland den övre societeten som familjen vurmar för.
En paranoia som följer honom, och diskuteras med en psykolog, som även han beter sig lite underligt.
Systerns pojkvän David (Tim Batell) börjar bete sig konstigt och våldsamt mot systern och Billy anar oråd.
Även börjar en vacker ung dam att flirta med honom på skolan, och mystiken tätnar.
David lyckas övertala Billy att lyssna på ett band han spelat in i hemlighet av Billys familj.
Efter viss övertalning, och en viss skepsis börjar Billy tro på det han hör på bandet.
Det är en incestuös inspelning, som även antyder att Billy kanske inte är den son han trott han varit.
När sedan David dör i en bilolycka och bandet mystiskt förvandlas till en helt annan inspelning är måttet rågat.
Billy bestämmer sig för att prata med den mystiska damen på skolan och reda ut alla frågetecken.
Vad han får veta om sin incestuösa familj är kanske inte det man först skulle ana.
Det som sker i den övre samhällsklassen ger en ny betydelse till att de rika lever på de fattigare.

Den sista kvarten i Society är något av det mest underliga, skeva och udda sexuella som skådats sen Saló i stort sett.
Brian Yuzna med hjälp av effektskaparen Screaming Mad George spar inte på krutet och det är absolut inget för den med vek mage.
Det är incestuöst, det är slemmigt, blodigt, lemmar som smälter samman och allt man inte ens kan fantisera ihop.
När jag såg filmen som yngre tyckte jag den var lite fattig, och inte engagerade mig så värst.
Men att se den nu, 20 år efter att den gjordes blev en helt annan film.
Det är absolut inte livsomvälvande, men är helt klart värd att titta på, både en och flera gånger.
Det är lite pajigt på sina håll, men en underlig politisk vridning på grundstoryn är väldigt välkommet.
Precis som i redan nämnda Saló ges ju ingen direkt smickrande bild av överklassen, och ordet "butthead" ges en helt ny sinnesbild.
Billy Warlock känns okej trovärdig i rollen som sportkillen och man ska inte låta hans Baywatch-medverkan ligga honom till last.
Effekterna är som sagt något annorlunda, men man kan känna igen Screaming Mad George stil.
Det är en extremt surrealistisk och stundtals feberdrömsliknande atmosfär på filmen, också det välkommet.
Överlag en film som är väl värd tiden, och kanske faktiskt kan komma att snurra i spelaren fler gånger.
En tyvärr lite bortglömd godbit, med mer än en överraskning i bagaget.

Rom

MikeOriginal loves Francis Bacon.

Att besöka Rom är något alla borde göra minst en gång i sitt liv.
Om inte för all arkitektur, alla museum eller för maten så för att besöka Profondo Rosso.
En liten butik som ägs av Dario Argento, som hör till en True Originals favorit.
I den något fuktiga källaren finns en rad rekvisita från bland annat Phenomena och Demons.
Det är lite lågbudget och kan nog ses av de som inte dyrkar som lite pajas.
Men för oss som grottat ner oss i skräckgenren och gärna vänder blicken mot Italien är det kul.
Tillika jobbade under mitt besök Luigi Cozzi i butiken.
Mannen som skrivit bland annat 4 Mosche di Velluto Grigio (1971) och rymdeposet Starcrash (1978).
En trevlig karl som gärna språkar lite, både om Dario och om filmer i stort.
Butiken säljer masker, figurer, tröjor, filmer och böcker.
Det lite tråkiga är när språkkunskapen brister, då böckerna är på italienska.
Men för de som kan språket finns det mycket bra att hitta där.
För egen del inhandlades, och signerades av Cozzi, 4 Mosche di Velluto Grigio som nu finns på DVD.
Affären ligger på Via Dei Grachi 260, och området ligger en gata upp från ett shoppingstråk om det lockar er.
Utöver Profondo Rosso tipsar jag även om Cappuccinkyrkan, där kryptan inretts med benen från ett stort antal munkar.
Det är benknotor i formationer, hela kroppar som står i sina munkkåpor och allehanda saker gjort av ben.
En mäktig syn, och även ska själva kyrkan inneha en målning av Caravaggio, som undertecknad missade då jag inte gick in i själva kyrkan.
Kyrkan och kryptan ligger på Via Vittoria Veneto 27, inte långt ifrån parken Villa Borghese där man kan fröjda i solen.
Att överhuvudtaget gå omkring i Rom med sin historia är mäktigt, och det är bara ta på sig bästa promenadskorna för gå ska man.
Tunnelbanesystemet är under all kritik, och staden är såpass överskådlig att har du bara lite kraft i benen kan du gå till mycket.
Turistfällorna är intressanta, för varje sak har en stor bit historia runt sig trots alla vykort man sett.
Peterkyrkan, Sixtinska kapellet, Coloseum, Forum Romanum, Fontana de Trevi.. allt är egentligen värt att kika på.
Att gå runt på de gator som Caligula och Nero med flera gjort är en speciell upplevelse, och historiens vingslag känns av överallt.
En stad att besöka minst en gång i sitt liv, och för oss film, konst och arkitekturintresserade kommer det bli fler resor.

Deranged

Title: Deranged
Year: 1974
Dir: Jeff Gillen & Alan Ormsby
Review: M Original
****

De flesta med öga för skräckgenren eller ett intresse för obskyra figurer har stött på namnet Ed Gein.
Mannen som låg till grund för Leatherface med familj, Buffalo Bill i Silence Of The Lambs och Norman Bates i Psycho.
Han var en nekrofil, gravplundrare, mördare och hade sin mammas döda kropp hemma i sitt hus.
Han gjorde även föremål av ben och skinn från de kroppar han grävt upp på kyrkogården.
Deranged är ett försök att i närheten av sanningen berätta om Ed Geins liv och brott.
Som alltid i film så svävar de bort ifrån sanningen, gissar och yxar till det lite för effektens skull.
Men överlag hålls det så vitt jag minns av historien relativt nära sanningen.

Deranged berättar historien om Ezra Cobb, som bor med sin djupt religiösa och sjuka mor i ett landshus.
När modern dör i en av filmvärldens kanske osmakligaste dödsscener så rasar hela Ezras värld.
En värld där alla kvinnor är "sluts with pus-filled sores" enligt hans mor och han bara kan lita på hennes ena vän då hon är "a fat one".
Ezra lever i tron om att hans mor egentligen inte är borta och håller hennes rum i ordning.
Han gräver till sist upp hennes grav och tar med liket hem, och när det mer och mer ruttnar måsta han ta hjälp av färskare kroppar.
Det som börjar med en ensam människa, förvirrad och hjärntvättad av en religiös fanatiker slutar i film och litteraturvärldens kanske mest parafraserade "skurk".
När polisen till slut anländer till Ezras hus hittar de förrutom en mängd kroppsdelar och några lik även den färska kroppen från en ung kvinna i staden.

Historien om Ed Gein har kommit att intressera många, och som nämnts inspirera till en av mina absoluta favoritfilmer: The Texas Chainsaw Massacre (Hopper), även den från guldåret 1974.
Deranged är snarlikt lika spekulativ och närgången i sitt våld, men aldrig utan att tappa kontakten med verkligheten.
Det är skitigt, man känner verkligen hur det stinker genom tv-rutan och det är ruttet rakt igenom.
Scenen där Ezras mammas kamrat har en seans för att framkalla sin döda make är direkt plågsam, och mammans dödsscen är osmaklig på gränsen till outhärdlig.
Filmandet och kameraföringen känns extremt dokumentär, en känsla man sällan får numera med alla bra kameror.
Roberts Blossom som spelar Ezra Cobb har ett både underligt och passande ansiktsmönster.
Han känns genom hela filmen ärlig och trovärdig i rollen som den sjuke Ezra.
Jag ska inte säga att Deranged är i samma toppklass som Texas Chainsaw Massacre, men den hör till en av de bättre filmer i denna genre och följer inte långt efter massakern.
Filmen har släppts på en tysk utgåva på dvd för inte så länge sedan, och den är helt oklippt.
Intressant för den, likt mig, Tom Savini-dyrkande filmnörden är att vår mustachprydde hjälte varit delaktig i effektmakeriet.
Deranged är en bortglömd pärla från 1970-talet och det gläder mig att den åter finns tillgänglig och nu på dvd.

Ninja III - The Domination

Title: Ninja III - The Domination
Year: 1984
Dir: Sam Firstenberg
Review: M Original
****

Inledningen för oss till en solstänkt golfbana.
Där dyker snart det sedvanliga orosmomentet, en ninja, upp (the Black Ninja!).
I full färd med att klä på sig sitt mys och packa på sig med antika vapen.
Sedan blir det fullfart och action i ett par minuter och ungefär där är ribban lagd.
Eller nej, nu ljuger jag.
För ninjan blir efter utfört uppdrag skjuten av polisen, och lyckas med nöd och näppe släpa sig ner för en slänt.
Nedanför slänten jobbar Christie (Lucindas Dickey) som ser ninjan släpa sig skadad och halvdöd ner för backen.
Först försöker the black ninja att döda Christie, för att i nästa stund ge henne sitt svärd, och inte bara det....
...utan även sin DEMONISKA själ!
Genom själavandringen ser Christie de poliser som dödat den inneboende.
Här börjar det egentliga äventyret.
Christie är inte bara någon slags gatuhållningsarbetare utan även aerobicsinstruktör.
Hon stöter på den enerverande polisen Billy Secord (Jordan Bennett) som får henne i säng genom att säga vilken usel människa hon är.
Han blir även nyfiken på det svärd som ibland mystiskt skiner eller svävar fram.
Christie får black outer då och då, under vilka hon är besatt av den döda black ninja, som söker hämnd mot de poliser som dödat honom.
Billy märker att ngt är fel med Christie och Christie börjar förstå det med.
Hur får man en död ninjas hämndgiriga själ ur kroppen?
Så klart genom att själen och den döda kroppen måste konfronteras av en annan ninja!
Enter Yamada!

Verkar storyn sammanhängande?
För det är den alltså inte.
Filmen har ett så tunt manus att det är helt otroligt att de lyckas fylla ut de runt 90 minuter som de faktiskt gör.
Dock inte sagt att filmen inte har ett högt underhållningsvärde.
Det bjuds på avhuggna lemmar, omöjliga hopp, aerobicsscener, underligt förspel, rökmaskiner gone wild och allt annat man vill ha i en b-stänkare.
När man är rädd att ninjademonen inom ska uppenbara sig, då tar man till några enkla danssteg.
Ser man en kvinna bli antastad av ett gäng killar från det egna gymmet, då tittar man på med Mjölby-hakan dinglande i nordanvinden.
När man vill charma damerna blir man förbannad på dom och skickar dom ur bilen för de motsäger sig ditt valda yrke.
Vill man egga upp sin partner häller man tomatjuice på sig.
Allt funkar inom bildserien vi känner som Ninja III - The Domination.

Att Ninja III skulle ha ngt med de två tidigare filmerna med samma namn är jag mycket tveksam till.
Det är action för actions egen skull, med som redan nämnts en story som ryms på senaste ICA-kvittot.
Kvittot från när du handlade 1 liter mjök och en toalettrulle i slutet av månaden.
Men det är komiskt och underbart att se så lite fyllas till så mycket, och man blir nostalgisk.
Det görs inte liknande filmer längre nu när vi nått 1980-talet och den här sortens action ses på med sneda blickar.
Hade jag sett denna som liten pilt under 80-talet hade jag älskat det, och jag gör det idag också.
Den kommer inte ge dig några matnyttiga visdomsord, livsläror eller visa dig vägen till ett gott liv.
MEN du kommer ha roligt i 90 minuter och kommer i sällskap av en god kamrat, ett par glas läsk och en skål popcorn njuta av 80-talet då det var som bäst.
Med minimalt med manus, action och inte en tanke på någon lära för livet.

Order Of The Black Eagle

Title: Order Of The Black Eagle
Year: 1987
Dir: Worth Keeter
Review: M Original
****

Att det finns en rad James Bond-kloner där ute i filmvärlden är vi väl medvetna om.
Order Of The Black Eagle är en i en lång rad av 007-kloner.
Vi möts i de första scenerna av klipp ifrån andra världskriget med fokus på Hitler.
Det vi inte vet om är att nazisterna sparade Hitlers kropp och frös in den.
Hans kropp skulle sparas tills tekniken finns att frysa upp honom och skapa ett nytt ariskt rike i världen.
Det ska dock vår hjälte Duncan Jax (Ian Hunter) sätta P för.
Vid sin sida har han en babian klädd i frack, som inte bara kör helikopter utan också tank.
Nazistledaren som ser ut som en Orson Welles med ett par extra kilo innanför västen med ögonlapp ska inte bara tina upp Hitler, utan har även kidnappat en forskare som ska skapa en dödlig laser.
Med sig har han sina trogna följeslagare.
Det har dock Duncan Jax också och de får vi möta under filmens gång, och äventyret är igång.
Vi får se actionscener av episka propotioner.
En i Duncans gäng vräker folk i marken så de dör.
En Lucky Luke-liknande cowboykaraktär skjuter snabbare än alla nazister i skogen.
En babian som kör ett tungt beväpnad fordon och skjuter folk dit pepparn växer och slänger obscena gester till höger och vänster.
En tinande Hitler som får ansiktet avslitet.
Nazister som pratar engelska med tysk brytning till andra tyskar.
Kulisser där wellpapp och farmors gamla tapeter häckar ovanligt tidigt.

Order Of The Black Eagle är en sån där film som är så pajig att den blir bra.
Den balanserar med darriga fötter på snöret över gropen där alla de där fåniga filmerna man hatar ramlat ner.
Men den lyckas hela tiden hålla sig kvar på den där tråden där det är ruskigt roligt, pajigt och charmigt.
Dåligt skådespeleri, en story som känns aningen schizofren och vändningar (Vart tar araben i början vägen exempelvis?) är a och o i en kalkonrulle värd namnet.
Ian Fleming skapade måhända orginalet, men klonerna är värda sin vikt i guld.
Duncan Jax har självklart också hippa prylar att lösa diverse problem med.
En slips med en såg i bland annat, mycket användbart när man sänks ner i en vattenfylld grav av nazi-Orson.
Sista 30 minutrarna ungefär av filmen är bara action, och den sortens action vi inte sett i film de senaste 15 åren.
Order Of The Black Eagle kommer inte leta sig upp på någon slags topplista any time soon, men den rekommenderas helhjärtat.
Har du ett hjärta som bankar för kalkonactionrullar från det glada 80-talet och är uppväxt med James Bond kommer du ha bra 90 minuter framför dig.
Order Of The Black Eagle är dessutom en uppföljare till filmen Unmasking The Idol.
I den filmen ska Duncan Jax enligt troväridga källar även inneha ninja-skills som han tydligen glömt till denna film.

Day of the Dead

Title: Day of the Dead
Year: 1985
Dir: George A Romero
Review: Omar
****

Vilken zombiefilm tänker man på först? Night of the Living Dead? Dawn of the Dead? Jag skulle vilja påstå att det är de två filmer som är populärast i genren, och även de filmer som har haft mest påverkan i genren. År 1985 bestämde sig legenden George A Romero att göra Day of the Dead, en mycket mörkare och seriösare zombiefilm än de tidigare nämnda.
I Day of the Dead är det samma visa som i nästan alla zombiefilmer. Vi vet inte om de levande döda har tagit över världen, men vi antar det. Vi får följa både en grupp militärer och en grupp vetenskapsmän som bosätter sig i en omgiven bunker. Forskarna försöker komma på ett sätt att kunna kommunicera med de levande döda och komma på en lösning på det hela, medans militärerna självklart vill göra det hela på ett mer aggressivt sätt.
Det som gör den här filmen väldigt sevärd är två skådespelare: Joseph Pilato (som spelar Capt. Rhodes) och Richard Liberty (som spelar Dr. Logan). Alla skådespelare gör bra ifrån sig, men de här grabbarna tar priset. Capt. Rhodes är en väldigt våldsam, farlig och bestämd militär. Inget kan stoppa honom för att göra färdig sitt mål, och han är beredd att göra det mesta för att slutföra det. Du ser honom bara bli värre och värre genom hela filmen tills du själv inte orkar längre. Dr. Logan är verkligen inte ond. Du känner sympati för honom och du vill verkligen att han ska lyckas mitt sitt experiment att kunna kommunicera med de levande döda. Han lever in sig i rollen perfekt, och man får lite "galen vetenskapsman"-vibbar.

Day of the Dead är en väldigt mörk och våldsam film. Till skillnad från exempelvis Dawn of the Dead, är Day of the Dead mycket mer seriös och innehåller inte allt för många skämtsamma stunder eller rolig dialog. Fotot är mörkt och miljöerna som vi får se i filmen är mest underjorden. Hela filmen är väldigt spännande och du känner dig hela tiden engagerad. Till skillnad från andra zombiefilmer, försöker folket i den här filmen att komma på en lösning till det hela. Hur ska vi kunna leva med det här? Finns det ett sätt att stoppa det här? I andra filmer kanske man bara får följa en grupp som försöker överleva i väntan på bättre tider. Det är tyvärr väldigt svårt att prata om filmen i helhet, då det alltid händer något och jag vill gärna hindra massor med spoilers. Jag kan bara säga att jag personligen tycker att det här är helt klart en av de bättre filmerna (nej, inte bara zombiefilmer) genom tiderna. Regissören Steve Miner släppte en remake på Day of the Dead förra året, vilket jag tycker är väldigt modigt, men också väldigt dumt.
Orginalet är alltid bäst.