Brainscan (1994)

Title: Brainscan
Year: 1994
Dir: John Flynn
Review: M Original
***

Har snuddat vid ämnet ett par gånger innan, när man återvänder till en film man såg ofta förr.
Kan sluta i katastrof, eller så är den lika bra eller bättre till och med än vad man minns.
Alltid ett vågspel för oss filmnördar, den ack så skrämmande returresan till en gammal bekant.
Sen är det ju ingen större hemlighet att jag inte är något jättefan av skräckfilmer från 90 och framåt.
Den sista knivsudden magi var som bortblåst 1993, och Brainscan är från 1994, så jag var orolig för att såhär 20 år senare återvända till Brainscan.
En del av tveksamheten låg ju också i att Brainscan, precis som Lawnmower Man (B. Leonard 1992) handlar om dataspel, och Lawnmower Man har ju inte åldrats bra... om den ens egentligen var bra från början.
Nu är inte Brainscan fullt lika beroende av effekter som Lawnmower Man, och undgår därför den fruktansvärda effektomeletten, även om det finns en del ost.

Brainscan handlar om den missförstådda, ensamme, skräckpeppade fönsterfluktaren Michael (Edward Furlong) som  letar efter nästa nya skräckupplevelse.
Vare sig det gäller film eller datorspel så tycker han att det mesta känns lamt, innan han får tipset av sin kompis Kyle (Jamie Marsh) att testa det nya fräcka spelet Brainscan.
Efter en snabb testomgång förstår han att det här är något helt nytt och kanske kan stilla hans törst, så han lägger en order på hela spelet.
Efter första spelomgången är han helt fast och hetsar på Kyle om hur bra det var.
Spelet har sin utgångspunkt i ett mord, där spelaren ser genom mördarens ögon och ska göra allt för att mörda och sedan undkomma att åka fast.
Svettig och mjölkstinn spelas första cd'n klart, allt medan det uppdagas att en man dödats i staden.
Michael misstänker att spelet kanske runnit över i verkligheten, och den tuppkamsfriserade Trickster (T. Ryder Smith) dyker upp lite överallt.
Men hur gör man för att stoppa ett dataspel?
Polisen Hayden (Frank Langella) drar åt snaran runt Michael medan Michales fönsterfluktkärlek Kimberly (Amy Hargreaves) försöker komma honom in på livet.
Gränsen mellan spelet och verkligheten blir allt tunnare.

1994 hade jag långt hår, inget skägg och var kanske något smalare än idag.
Tjugo år senare har jag rakat huvud, skägg och några extra pannor i magtrakten.
Det som inte ändrat sig sen dess är dock mitt filmöga, det har varit konstant.
Men som jag skrev i inledningen av denna recension är ju 90-talet ett mörkt kapitel för skräckgenren och nej, Brainscan har inte åldrats jättebra.
Storyn känns ganska frisk fortfarande med det där gränslandet mellan fantasi och verklighet som flyter ihop, och man inte riktigt vet in eller ut.
Men, nej... effekterna känns lite ostiga, och framförallt har ju Edward Furlong aldrig varit en bra skådespelare.
Han sänker betyget på Terminator 2 (J. Cameron 1991) och han är riktigt lökig även i denna.
Snedluggen vajar i vinden och målbrottet sitter där det alltid förväntas, och trovärdigheten är lika med tuggummi.
Hade det varit någon annan som axlat rollen hade filmens betyg kanske varit lite högre, för när någon smygtittar ner i handflatan för att fuskläsa manus blir det ganska platt.
Att läsa att han fick 350000 dollar för rollen gör ju inget gladare heller direkt.

Det är väldigt tydligt när filmen är gjord, tyvärr.
För ibland blir den tydliga tidsandan inte positiv, främst när det gäller 90-talet.
Flanellskjortor knutna runt midjan, pagefrisyrer, trasiga jeans, yo duuuuude, rutten musik och dåliga dataeffekter om dyker upp lite titt som tätt för det var det senaste hippa.
Sensmoralen känns ju också lite unken, att alla dessa otäcka spel och filmer kan skapa psykopater.
Men det är ju en dammig åsikt vi nog aldrig kommer bli kvitt.
90-talsfilmerna har i många fall någon slags blöt filt av oskön nostalgi över sig, till skillnad från 80-talsrullarna.
Visst, båda sorterna är ganska tidsbundna med hur de ser ut, men 80-talarna är inte lika unkna.
Kan vara för att jag spenderade mina tonår i denna osnygga period och inte känner samma mjukglasskänsla över höga jeans och cykelbyxor som för mina barnår med 80-talets pastellfärgade shorts och skateboards.
Men Brainscan har sina positiva sidor med, och tål att se lite då och då när man känner att man vill minnas 90-talets vidriga mode och se en skaplig story.
Men, ska man se bättre filmer med lite liknande tema så rekommenderar jag hellre Videodrome (D. Cronenberg 1983) och 976-Evil (R. Englund 1988).
Båda är bättre filmer med både bättre story och skådespel.
Men Brainscan är inte genomusel, och jag minns tillbaka på en tid i mitt liv då jag upptäckte mycket filmer när jag ser den.
Så den tjänar ett nostalgiskt syfte på ett sätt, och får mig att minnas den blöta unkna filten på ett annat sätt.

Trick Or Treat (1986)

Title: Trick Or Treat
Year: 1986
Dir: Charles Martin Smith
Review: M Original
***

Alla som någonsin korsat min väg vet eller borde ha märkt att det finns några saker jag dyrkar mer än annat.
Hårdrock, skräckfilm och 80-talet är tre av de sakerna, och här får jag min kopp med gött fylld till bredden.
Lägg till en skål nypoppade och en kall läsk och jag behöver inte mycket mer för att känna mig nöjd.
Komponenterna tillsammans gör ju att man för en stund kan stänga ute samhället som pågår utanför fönstret.
Luta sig tillbaka i sin nedsuttna soffa, fästa blicken på tv'n, trycka play och sen äta popcorn med hela ansiktet.
Lika mycket som jag gillar dessa nämnda saker, lika illa tycker jag ju om moralpaniken kring sagda saker.
Vem kan glömma Studio S, rättegången mot Judas Priest eller hetsen mot Marilyn Manson på senare år?
Manson hör inte till artisterna jag lyssnar på, men man kände för honom när snaran drogs åt och han beskylldes för otalet saker han hade noll med att göra.
Skräckfilm och hårdrock har varit öppna mål för folk att skjuta mot när de vill sticka kniven i ett "problem".
Sen att det är just moralpanik utan substans tycks folk inte bry sig om.
Fakta och bevis står inte heller så högt i kurs hos dessa "moralens riddare".
Headbangers och våld på film skapar inte problemen i samhället, kan vi enas om det en gång för alla?

Eddie (Mark Price) är en utstött hårdrockare som får skit av sina skolkamrater till daglig dags.
Hans enda flykt undan detta finns i hårdrockaren Sammi Currs musik och texter.
Eddie skriver brev till sin idol och ser fram emot den stundande konserten.
Men när Sammis konsert ställs in och han dessutom dör i en brand vänds Eddies värld upp och ner.
Han söker tröst hos DJ:n Nuke (Gene Simmons), och en diskussion om Sammi Curr startar.
Då fiskar Nuke upp den enda existerande kopian av Currs osläppta album.
När Eddie senare hamnar i klistret med mobbaren Tim (Doug Savant) börjar sedan det osläppta albumet att ge förslag till Eddie, och det handlar inte om att vända andra kinden till direkt.
Med stöd av sin döda rockhjälte bestämmer sig Eddie för att slå tillbaka.
Men, som man lärt sig genom historien så kommer ju alla tips med en prislapp...

Trick Or Treat är en stänkare, något annat kan man inte säga.
Alla gorehounds där ute kan klaga på att det inte är så mycket våld i filmen, men för egen del är det okej.
Det vägs upp av den sköna 80-talslooken på allt, hårdrocken och att Ozzy dyker upp i rollen som en moralist.
Även den juckskrevade långtungan Gene Simmons är ju med, som redan nämnt är.
Ingen av dessa musikanter gör några större roller, men kul ändå då båda har fått utstå kritik i verkliga livet för sitt leverne och sin musik.
Filmens moralkakor är plockade direkt ur verkligheten, och hela filmen är ju som en mardröm för de som på allvar tror att musik skapar galningar.
Att då med hjälp av så kallad backmasking kunna åkalla mörkrets makter för att göra illdåd.
Humbug säger vi med en hjärna, realitet säger de som ser en satanistisk sammansvärjning i varje gathörn.

Det känns som att Trick Or Treat har varit lite bortglömd under åren, men nu återfinns den på bland annat Netflix i sin helhet.
Den hör kanske inte till toppskiktet av sköna 80-talsfilmer, men den är mil ifrån bottenskrapet av filmer man sett genom åren.
Den har en annorlunda ingångspunkt med hårdrocksvinklingen, skådespeleriet känns helt okej och som nämnt är det kul att både Gene och Ozzy dyker upp i småroller.
Är ingen supervåldsam film eller till bredden fylld av effekter, utan bara en skön skräckrulle man vill stoppa nyllet fullt av godsaker när man ser.
Men, som nämnts redan... man känner ju ilskan krypa ut med ryggraden när man tänker på alla dumheter som loskats ut över film och musikvärlden av tankelösa nötter.
Men för att hålla blodtrycket på en sund nivå får man försöka att inte tänka på det utan bara njuta av 80-talsstänkaren man ögnar.
Smek på dig skinnbrallorna, puffa upp frisyren tills naturen ger dig en örfil för du freonat ner halva världen och greppa närmsta mikrofon och sparka stjärt med Trick Or Treat.

The Sacrament (2013)

Title: The Sacrament
Year: 2013
Dir: Ti West
Review: M Original
***

Recensionen innehåller några SPOILERS.

Först lärde man känna Vice som en rätt douchebagig hipsterblaska.
Putslustiga artiklar som do's/don'ts, skivrecensioner och annat.
Ibland blänkte det till och någon intressant artikel dök upp, men oftast var det ganska ointressant trots allt.
Sen började de göra dokumentärer, och det var då det lossnade för min del.
Några av dokumentärerna har varit riktigt bra och intressanta.
De finns med ett enkelt knapptryck att beskåda lite överallt på internet.
Med The Sacrament har du nu gett sig in i filmbranschen också.

Filmen gör avstamp i när Patrick (Kentucker Audley) som är modefotograf ska resa för att hälsa på sin syster som lämnat landet för att bosätta sig i något som kallas Eden Parish.
Vice-journalisten Sam (A.J Bowen) och fotografen Jake (Joe Swanberg) ser möjligheten till en ny dokumentär så de åker med.
Väl på plats blir de först ganska bryskt bemötta av beväpnade vakter, men när de sedan träffar systern Caroline (Amy Seimetz) blir stämningen genast bättre.
Eden Parish är ett litet samhälle med goda kristna som tröttnat på omvärldens plågor och vill starta ett nytt samhälle.
Det nya samhället leds av den karismatiske "Father" (Gene Jones).
Under en intervju med Father försöker Sam få lite svar på vad samhället går ut på, men ovilja mot media gör att de flesta frågor mest besvaras med luddiga svar eller motfrågor.
Vice-anställda och journalister som de är börjar Sam och Jake snoka runt lite i det till synes perfekta samhället.
Patrick går inte att hitta, och det verkar som att den välpolerade ytan döljer en hel del oklarheter.

The Sacrement är filmad som rätt många nyare skräckfilmer.
Det är dokumentärt med handhållen kamera, vilket jag brukar få lite allergiutslag av allt som oftast.
Men Vice-twisten på storyn gör att det ändå känns rätt bra, och faktiskt funkar skapligt.
Det finns ju andra exempel när det är "dokumentärer" som man sägs titta på där det bara är fånigt och inte har en sekund verklighetskänsla.
Med tanke på de ibland rätt riskfyllda dokumentärerna Vice gjort innan skulle denna inte vara helt för otrolig att denna skulle kunna komma.
Vem kan glömma dokumentären Vice gjorde om de som bor i avloppstunnlarna i Bogota exempelvis?
Men ska inte överdriva verklighetskänslan i The Sacrement, för helt genuint känns det inte även om den är bättre än andra liknande filmer.
Skådespeleriet hjälper dock till, för det är ganska bra överlag och ingen känns malplacerad i sin roll.
Men det främsta jag tänker på och ler förnöjt åt är... man slipper alla jump scares genom hela filmen.
Musiken är ganska sparsmakad med, och inte en enda jump scare så långt det gudfruktiga ögat ser.
Tack så mycket för det, för det hade förstört mycket av det obehag som man stundtals får i filmen.

Storyn känns ju helt klart igen om man någonsin läst en enda mening om Jim Jones och Peoples Temple från 70-talet.
Någon på filmsidan imdb.com sade det jag tänkte under filmen, att det känns som en film för de som var för unga för att minnas Jonestown.
Inget ont i det, för filmen är välgjord och den verkliga storyn om Jim Jones är intressant så man kan hoppas att någon läser vidare i ämnet när filmen väl är slut.
Nu är The Sacrement såklart inte en historiskt korrekt återberättelse av den historien, men kraftigt influerad.
Vet att jag under min ungdom såg en annan film där People's Temple-historien berättades, men kan för allt i världen inte minnas vad den hette.
En sekvens i filmen är samplad i början låten Carnage In The Temple Of The Damned av bandet Deicide.  
Lyckan var såklart total för nörden i mig när jag såg filmen och kände igen samplingen.

Är The Sacrement en bra film?
Jodå, den är helt klart godkänd, mycket tack vare skådespeleriet.
Hade jag inte läst om den kristna tokstollen Jim Jones så pass mycket som man ändå gjort hade jag nog tyckt filmen varit ännu bättre och intressantare.
Nu var de ju lite så att man kände igen händelseförloppet så kom ju inga direkta överraskningar ändå.
Men, man ska inte klaga för det är skapligt välgjort, inga jump scares (det bästa!) och som sagt bra skådespelare som gör sina roller rättvisa.
Man kanske hade kunnat önska mer karaktärsutveckling, men å andra sidan ska det vara en dokumentär gjord under en väldigt kort tid.
Överlag en helt okej film som skiljer sig rätt mycket från nutidens skräckrullar i att det är inte mycket våld, återigen INGA jump scares och storyn känns ganska annorlunda.
Tål att ses och för en surkart som mig så höjdes inte pulsen av ilska en enda gång.
Det mina vänner är ett betyg gott som något.