As Above, So Below (2014)

Title: As Above, So Below
Year: 2014
Dir: John Erick Dowdle
Review: M Original
***

Paris, en av mina favoritstäder att besöka när man ska ge sig ut i stora världen.
Varit där ett par gånger och hittar något nytt varje gång jag sätter fötterna på fransk mark.
Konstnörd som jag är, matglad som jag är och glad i nöjesfält som jag är får man ju sitt lystmäte på alla plan.
Stoppar ansiktet fullt med mat, kollar på konst och tar tåget till Euro Disney och åker berg och dalbanor tills man kräks.
Perfekt.
Senast jag var där begav vi oss ner i underjorden för att gå i katakomberna.
Det var en ruskigt mäktig upplevelse, och smått klaustrofobisk stundtals.
Det blev en hårdrocksoverload med alla benknotor och dödskallar överallt.
Därför blev jag lite nyfiken på As Above, So Below då den utspelar sig i katakomberna i just Paris.
Det är en väldigt speciellt plats, och man kan känna att det är något lurt där nere i gångarna.
Perfekta platsen för en skräckfilm, helt klart.

Scarlett (Perdita Weeks) är på jakt efter Filosofernas Sten (är det Harry Potter jag råkat bränna igång?).
Filmen börjar med att Scarlett är i Iran och försöker hitta en ledtråd till den slutgiltiga "skatten" innan delar av området hon är i sprängs.
Informationen hon får ifrån Iran leder henne till katakomberna i Paris.
Väl på plats lyckas hon och hennes kompanjon George (Ben Feldman) hitta ett gäng som kan fixa in dem ostört i katakomberna, för att finna den öppning de letar efter.
Gänget blir lockade av Scarlett att området de söker ännu inte är hittat, så de räknar med både belöning och äventyr.
Väl nere i katakomberna börjar letandet, och när de hittar en ingång till området så blir den katakombkunnige Papillon (Francois Civil) nervös och vill gå en annan väg.
Den öppning som Scarlett anser leder till det de söker är "ondskefull och folk som går in kommer inte ut" enligt Papillon.
När en av vägarna kollapsar bakom dem så börjar det bli underligt, vägar försvinner och de verkar gå i cirklar.
Någon eller något verkar inte vilja att de ska hitta fram till det de söker....

Skakig handkamera - check.
"Dokumentär" - check.
Beprövade knep i den moderna skräckfilmen, som i de flesta fall inte är till filmens fördel tyvärr.
As Above, So Below rör sig i något gränsland mellan att vara fungerande med det handhållna, och att trampa över till när man blir irriterad.
Miljöerna de rör sig i är ju otäcka och extremt speciella, och då tycker jag de borde göra det mesta av det.
Men stundtals blir det som brukligt är i filmer av denna sort att det skakas och sveps lite för mycket så det inte utnyttjas alls.
Det blir sällan så klaustrofobiskt och jobbigt som jag skulle vilja, tyvärr.
Jag lider inte av klaustrofobi men kände stundtals i de där gångarna att det var bra långt upp till ytan när man gick där.
Den känslan hade jag önskat att man skulle få filmen igenom, så att det skulle vara direkt jobbigt att se den.
Tyvärr är det inte mer än något tillfälle jag känner att jag behöver sträcka på mig och dra efter andan lite djupare.
Det är inte fruktansvärt, men det blir inte så bra som idén antydde när man först läste om filmen.
Det är först mot slutet som jag tycker rummet börjar komma mer till sin rätt, men då är det också mycket hjälpt av ett bra ljudspår.

As Above, So Below lyckas bra på en hållpunkt och det är just ljudet.
För ljudeffekterna och användandet av rummets ljud, exempelvis är ett skrik som ekar briljant använt, ekon och liknande är riktigt, riktigt bra.
Där det brister i klaustrofobi med kameran så bjuder ljudet iallafall upp till dans.
Hade de två lyckats matcha varandra hade det kunnat bli riktigt bra, men som sagt faller kameraarbetet efter.
Med tanke på ljudet blir det också lite tråkigt, men väntat, att det blir jump scares av många scener.
Är ju också ett knep för att få enkla skrämselscener, vilket återigen det inte borde behövas i en film som handlar om tunnlar med kilometer av döda människors ben från golv till tak.
Det borde ju räcka för att få folk att sätta popcornen i vrångstrupen bara det.
Men tyvärr är det jump scares precis där man kan tänka sig och på precis det sättet man kan tänka sig.

As Above, So Below är okej att se en gång, men efter att man sett den känner jag att det finns mycket obesvarat och mycket som de kunde utforskat mer.
Det är speciellt en scen där man får se något som kan tänkas vara en slags kult stå och mässa i ett rum.
Det utforskas noll vidare, och det blir då bara ett störande moment som är helt onödigt att ha med om de ändå inte går vidare med det, vilket jag gärna sett.
Man är ju en sucker för sekter och religiösa nötpåsar på film.
Tillika lämnas ganska många frågor angående karaktärerna, som de öppnat upp för att det skulle komma svar på.. men icke.
Det känns stundtals som att delar är hoprafsade lite "bara för att".
Men visst, delar av filmen, speciellt mot slutet så drar det igång och är vissa scener jag verkligen gillar.
Tyvärr räcker det inte för att höja betyget något nämnvärt.
Det blir inga direkta överraskningar i en film som faktiskt hade potential att bli intressant.
Miljöerna finns och storyn är ändå helt okej så det fanns ju möjligheten att få fram en bra skräckrulle, men tyvärr faller den relativt platt.
Inte jätteuselt som sagt, men det blir en dussinfilm till sist av det ändå.
Filmen får mig peppad att åka till Paris igen, och kanske ta en avstickare nere i katakomberna.
Nu hoppas jag bara att någon kan ta tillvara på den miljön och göra en riktigt bra skräckrulle som hänger kvar i ens skalle lång tid framöver.
As Above, So Below är sevärd en gång eller så, men lär inte bli någon film man kommer ihåg någon längre tid.
Så intressant blir den tyvärr aldrig.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: **

The Babadook (2014)

Title: The Babadook
Year: 2014
Dir: Jennifer Kent
Review: M Original
***

En kamrat lade på en bildsida upp att hon sett The Babadook.
Vi har stundtals liknande smak för filmer så kollade upp vad det var för något.
En ny skräckrulle från Australien visade det sig, intressant.
Plus att det var en kvinnlig regissör, vilket inte heller hör till vanligheterna.
Hjulade över till youtube och kollade trailern, och kände en ovan känsla i kroppen...
Höll jag på att bli sjuk eller vad rörde det sig om?
Nej, känslan var att jag blev smygpeppad på en ny skräckfilm... vem vet vad som kunde hända nu?
Hundar och katter börjar dricka latte tillsammans?
Världen var sannerligen upp och ner.

The Babadook handlar om Amelia (Essie Davis) och hennes son Samuel (Noah Wiseman).
Båda plågas av minnet och förlusten av man respektive pappa, som dött i en bilkrasch på väg till sjukhuset när sonen skulle födas.
Samuel är ett bråkigt och svårhanterligt barn som uppvisar en hel del underliga tendenser.
Han har problem i skolan och barn i hans närhet har svårt att umgås med honom.
En kväll när Amelia ska läsa godnattsaga för honom så läser hon boken The Babadook som hon hittar, och detta sätter griller i huvudet på Samuel.
Han börjar tro det finns ett monster, Babadook, som kommer att förstöra för dem.
Amelia gömmer boken och läser annat vid läggdags med förhoppningen att Samuel ska glömma monstret.
Det börjar ske underliga saker runt om i hemmet, och Amelia gör sig av med boken.
Men den letar sig alltid tillbaka in i hemmet och hon blir mer och mer uppslukad av den hon också.
Amelia börjar, likt sin son, undra om Babadook kanske är på riktigt ändå....

Delar av True Originals-plutonen bänkade oss framför The Babadook, och var väl som jag skrev innan smygpeppade.
Det var något med den där trailern som gjorde att man hoppades att den skulle vara annorlunda.
Filmen är annorlunda, det är inte mycket att prata om.
Visst, den är inte så annorlunda att man sitter med hakan hängande fritt i luften, men annorlunda är den.
Jag skulle vilja dra paralleller till Antichrist (L. Von Trier 2009) på det sättet att filmen kan vid första anblick verka vara något, men när man sett klart den har den förvandlats.
Är det en skräckfilm med inslag av drama eller är det ett drama förpackat i skräckkostym?
Det är svårt att beskriva The Babadook helt utan att spoila vissa saker som sker, men å andra sidan vet jag inte om man spoilar då filmen är väldigt mångbottnad.
Det var ett grepp jag verkligen uppskattade, och som jag tror kan få filmen att få tittare utanför de genres den rör sig inom.

Skräckelementen i filmen är av det krypande slaget och man slipper nästan helt jump scares, och bara det är ju värt att hylla med ballonger och bubbeldryck.
Borta är också den skakiga kameran och tramset att ha sjutton klipp per sekund ala störig musikvideo.
Vid ett tillfälle drog vi efter andan för man trodde att just nämnda otyg skulle uppenbara sig, men lyckligtvis var det bara en väldigt kort scen på några sekunder.
I övrigt slapp man det, även vid de scener där det vanligtvis skulle varit med.
Nej, Babadook förlitar sig istället på ett lugnare och krypigare tempo med en grådaskig färgpalett som gör att allt ser lite sjukt och döende ut.
Sparsamt med färger överhuvudtaget genom hela filmen.
Det funkar väldigt bra och ger ytterligare tyngd till några av de känslor man har efter filmens slut när man sitter och diskuterar den.
Överlag en snygg film måste jag säga, på ett sparsmakat vis.
Det är inte heller några direkta effektscener, utan mycket sker i skymundan eller antyds vilket jag också tyckte funkade bra.
Det smyger och skaver lite i ögonvrån, och man vet inte riktigt vad man ser.
Man låter fantasin flyga iväg och skräcken ligger mer på ett psykologiskt plan än att förlita sig på enkla knep för att få oss att avlossa en skopa tunt av rädsla.

I filmens början kände jag en viss irritation för hur Noah Wiseman spelade sin roll.
Men när man läser att han är 7 år gammal, och ju mer filmen går desto bättre tycker jag det funkar.
Krävs mycket av en barnskådespelare att kunna axla en film med ett sådant här ämne.
Överlag bra skådespeleri och man tror på deras känslor, och de får ju spela på alla emotionella strängar.
Krävs som sagt mycket för att det inte bara ska bli en överspelad pannkaka eller sådär läppdarrande blödigt så man vill kräkas en skvätt.
Speciellt då barn är inblandade i dessa känslospann.
The Babadooks enemble sköter sig och på den fronten har jag egentligen ingenting att klaga på.
Imponerande som sagt med tanke på temat i filmen och hur ung Wiseman är.
Att filmen dessutom kostade runt 30000 dollar och är gjord av en väldigt färsk regissör gör den ytterligare imponerande med tanke på vilken hög klass den håller.
Tror det är ett plus på kontot för filmen, att den är så billig och inte har några större stjärnor i huvudrollerna.
Hade nog kunnat bli för mycket tilltro till stjärnor och flashiga effekter med mer deg i kappsäcken.
Ska bli kul att se vad Jennifer Kent kan komma med i framtiden, för hon verkar intressant som regissör och manusförfattare.

Blev glatt överraskad av The Babadook, för den har nivåer och det uppskattar jag.
Den blir tänkvärd i efterhand och man kan välja lite själv hur man ser den och vad den representerar.
Välspelad och sparsmakad lågbudgetfilm, utan att för den sakens skull kännas varken billig eller tafflig.
Var länge sedan det blev en diskussion efter en nyare film om meningen och att man kunde läsa in olika saker i den.
Ingångsvinkeln och framförallt hur man lämnar besök med Babadook skiljer sig från person till person, och det är en frisk fläkt nu för tiden.
Jag är positivt överraskad av att slippa jump scares, massa höga ljud för att skrämma och att den faktiskt höll filmen igenom.
Är samma feel som i redan nämnda Antichrist, men även lite samma anda som exempelvis Rosemary's Baby (R. Polanski 1968).
The Babadook kanske inte är lika tidlös eller kommer bli en lika stor klassiker som just Rosemary's Baby, men det är samma känsla över filmen.
Skulle säga att den är mycket sevärd, och tål att ses igen och gärna med någon eller några så man kan diskutera den när eftertexterna rullar.
Hatten av Australien, fortsätt såhär nu.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: - (Var inte så pass mycket att betyg kan ges)
- Skådespeleri: ****
- Helhet: *** 

The Purge (2013)

Title: The Purge
Year: 2013
Dir: James DeMonaco
Review: M Original
***

Under vissa reklampauser på den gamle dumburken visades trailern för The Purge.
Genast började ju diskussionerna huruvida det vore en bra idé.
Vi landade väl ganska snart i att vissa nyare filmskapare kanske skulle få sätta livet till, mest för att skona omvärlden från deras smörja.
Nej, skämt åsido.
Men filmens story kändes ändå nyskapande, och är ju underlag till intressanta diskussioner om moral och vad som är rätt och fel.
Sen att filmen och meningen diskuterades av en lång rad kompletta nötpåsar runt på nätet... ja, det kan man ju undvika att vända blicken emot.

Året är 2022, landet är USA och allt är nästan helt frid och fröjd i "the land of the free".
Nästan inga arbetslösa och våldet i samhället har i stort sett försvunnit.
Detta på grund av den dagen om året då något som kallas "the purge" infaller.
Under 12 timmar är i stort sett alla lagbrott, inklusive mord helt okej att utföra.
Familjen Sandin räknar dock med att tryggt sitta i sin villa, då herr'n i huset James (Ethan Hawke) säljer och har installerat nyaste säkerhetsanordningen för att familjen inte ska behöva vara med om något under the purge.
Allting är frid och fröjd, signalen går för att the purge ska börja och familjen lutar sig tillbaka bakom skyddet.
Men, i huset finns också dottern Zoeys (Adelaide Kane) pojkvän Henry (Tony Oller) som smitit in innan skyddsväggarna slagit igen.
Utanför börjar de 12 timmarna, och snart hör sonen i familjen, Charlie (Max Burkholder), ett rop på hjälp genom videoövervakningen utanför.
På eget bevåg släpper han in mannen i nöd.
Det visar sig att mannen jagas av en grupp människor som kommer till Sandins hus, och ställer ett enkelt ultimatum.
Han eller ni.....

Det är mycket med The Purge jag borde tycka väldigt illa om, både med tanke på när den är gjord och vissa filmiska saker.
Det är då en lite skum känsla som infinner sig i kroppen under filmens gång då jag faktiskt tycker den är helt okej ändå.
Det är ingen superrulle eller framtida klassiker som kommer kommas ihåg i all evighet, men den har sina stunder och är en underhållande film.
Skulle kunna rekommendera den till par som precis blivit tillsammans och vill se en lite stökigare spännande film.
För den är lite spännande, har lite vändningar och ett par strösselkast samhällskritik man kan välja att ta till sig.
Jag uppskattar ju lång näsa åt samhället, och det finns i The Purge om man vill se den.
Inte fullt ut så lång näsa som jag vill ha det, men en liten nästipp vänds åt USA iallafall och det får man uppskatta.
Sen kanske jag läser in fel saker i det, och att skaparen av filmen tycker en 12 timmar lång våldsorgie är en skön idé... vad vet jag?
Som sagt, underlag för diskussioner kan det bli, alternativt vara en och en halv timme av våld, spänning och skakig kamera.
Jag väljer att hålla mig mellan de två.

The Purge har ingen djup karaktärsutveckling, utan det är väldigt ytligt man får lära känna karaktärerna.
Det stör inte nämnvärt, och vet egentligen inte om det hade varit ett plus om man fått mycket mer.
Ethan Hawke hör ju inte till mina favoritskådespelare direkt, och bättre blev det inte med sömnpillret Sinister (S. Derrickson 2012) så jag var sparsamt exalterad när The Purge rullade igång.
Nej, Hawke är inte superövertygande, men han gör inte bort sig i rollen som den rike myspappan.
Överlag är skådespelarna helt okej, varken mer eller mindre.
Rhys Wakefield i rollen som den hövliga men obehaglige The Purge-deltagaren ser jag dock gärna i någon liknande roll där han får mer utrymme.
Hans roll här i funkar bra, och han är sådär skönt äcklig som man vill ha av en sådan karaktär.
Skulle utan omsvep kunna tänka mig honom i någon Funny Games (M. Haneke 1997) liknande film.
I övrigt är det ingen som står ut eller gör bort sig något nämnvärt, utan det är ganska vanilj.
Men som sagt, det stör inte så mycket då det ändå är en sådan sorts film då det som sker är viktigare än de som gör så att det sker.

Hade förväntat mig en mer ljummen film än vad jag fick när jag satte mig framför tv'n.
The Purge erbjuder faktiskt en stunds underhållning, men som sagt tror jag inte den kommer följa med mig genom resten av livet direkt.
Storyn är kul, manuset är helt okej, skådespelarna gör det de ska och filmen erbjuder en den vändningar (vissa mer uppenbara än andra).
Men visst, det är inte så mycket mer, men med tanke på hur illa det brukar vara med nyare liknande filmer är jag ändå nöjd.
The Purge sår ju ett frö för samhällskritik och man ser ju tendenser i filmen som tyvärr drar paralleller från verkliga livet.
Överdrivet till max här i såklart, men ändå paralleller.
Man börjar tänka på hur långt man själv skulle kunna gå i en liknande situation, och vilka som man skulle vilja bete sig illa mot alternativt skulle vilja bete sig illa mot en själv.

Kommer någon fråga mig om de ska se The Purge kommer jag säga ja, för den är värd att se och är absolut inte dålig.
Nej, den är helt okej faktiskt och jag ställer mig inte helt utanför att se om den någon gång om tillfälle uppkommer.
Självklart har det ju som brukligt är kommit en uppföljare, The Purge: Anarchy (J. DeMonaco 2014) och ska tydligen göras en del tre.
Går det att mjölka konceptet för ytterligare filmer utan att det blir trött?
Nej, jag tror inte det.
Inte sett del två, men känner att det räcker med en film för egen del då det mest känns som att det kommer bli upprepningar av samma recept som i del ett.
The Purge erbjuder lite av en frisk fläkt ändå med sin story, och ger faktiskt lite eftertanke också om man vill.
Helt klart sevärd framtidsvisionsthriller med actionpulver och samhällskritik.
Kanske dags att börja snickra på ett skydd ifall våra politiker bestämmer sig för att detta skulle vara en bra idé?

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: **
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***

Maniac Cop (1988)

Title: Maniac Cop
Year: 1988
Dir: William Lustig
Review: M Original
***

William Lustig är en hjälte efter att ha gett världen Maniac (W. Lustig 1980), plus att Maniac Cop är skriven av Larry Cohen som bjöd på The Stuff (L. Cohen 1985) till dessert.
Det bådar ju gott för en stökig resa.
Man har ju hört om rosornas krig, men nu kan ni göra er redo för hakornas kamp.
Både Robert Z'Dar och Bruce Campbell, de båda suveräna hakorna är med i huvudrollerna så det är en riktig hakkamp.
Sen blir det ju inte sämre direkt av att Tom Atkins från guldrullar som Halloween III (T.L Wallace 1982), The Fog (J. Carpenter 1980) och Escape From New York (J. Carpenter 1981) är med i filmen.
Det är också en hel rad sköna skådespelare med i diverse småroller i filmen.
Så det är ju upplagt för en riktigt välsmakande skräckpralin och en alltjämt stökig upplevelse.

På New Yorks gator börjar det dödas oskyldiga, kanske inte jätteovanligt i den våldsamma staden.
Men det är inte buset som är ute och beter sig, det är en polis som börjat mörda (kanske inte heller det jätteovanligt om vi ska vara ärliga).
När det börjar uppdagas att det är en man i blått som dödar börjar stadshuset att mörka då det kanske vet mer än vad de vill ge sken av.
Frank McKrae (Tom Atkins) blir indragen i fallet.
Polisen Jack Forrest (Bruce Campbell) blir huvudmisstänkt, men bevisen pekar egentligen inte mot honom utan åt annat, mer oväntat, håll.
Både McKrae och Forrest, i sällskap av sin älskarinna Theresa Mallory (Laurene Landon) börjar på varsitt håll att försöka nysta fram sanningen.
Men tiden är knapp, för mördaren och dennes vän drar åt snaran om gänget mer och mer.
Knivsudden närmar sig...

Lustig, Atkins, Cohen, Campbell och Z'Dar... ett recept smutt som en god sockerkaka.
Inga konstigheter, utan bara välsmakande i all sin enkelhet.
Maniac Cop är, som jag nämnt om några rullar tidigare, gjord ganska bra i tiden.
80-talet höll på att ta slut och med det glittrande årtiondet slutade ju sådana här filmer i mångt och mycket att tillverkas.
Maniac Cop lyckas dock tidsenligt undvika allt det sämsta som kom tillsammans med 90-talets intåg, som hade börjat antydas redan runt 88-89.
Det är bra fart i filmen utan att den förlitar sig på stå på-action eller skräck fullt ut.
Är ju bara smådetaljer egentligen som gör att den skiljer sig ifrån en ren snutrulle ala Dirty Harry (D. Siegel 1971), men de detaljerna gör filmen till vad den är också.
Det är ganska smutsigt på sina håll och våldet i filmen är elakt, som det brukar vara i Lustigs filmer.
Återigen så är filmen gjord i rätt tid, då New York fortfarande var smutsigt och lortigt så man får en skön rutten känsla över alla gatorna.
Det är sådana miljöer som man i det verkliga livet skulle nöta sulan fortare om man hamnade i.

Manuset är inte superbt direkt men det är bra och annorlunda trots allt.
Sen behövs det inte vara det djupaste manus man ramlat på heller, så länge det är intressant och kul, vilket det är också.
Det är väl utfört då skådespelarna är bra, och gör filmen rättvisa.
Bruce Campbell är ju en hjälte för oss i T.O sedan länge, så han är ju alltid en fröjd att se.
Z'Dar säger inte så mycket i filmen, men har ju en närvaro man uppskattar och hans kroppshydda är passande för rollen som den mordiske Cordell.
Tom Atkins är gubbskön i vanlig ordning.
Det hade kunnat bli så snett med en sådan här film om inte filmen gjorts av bra filmskapare och spelats av bra skådespelare.
Turligen får vi som sagt både ett kul manus och skådespelare som lyckas göra den rättvisa.
Toppa det med lite stökigt våld, en skitig miljö och lite fart och fläkt så är man hemma.

Maniac Cop är en sista utpost innan 80-talets filmguld rann ut i sanden och blev det där med 90-talet som man avskyr.
Det är med en tår av nostalgi i ögat man sitter framför tv'n och tittar, jublar när Z'Dar dyker upp i bild och gör det han gör så bra.
För alla oss filmnördar finns det såklart en bra utgåva från Arrow av Maniac Cop, då vissa utgåvor som funnits innan varit av extremt tveksam karaktär på bild och ljudsidan.
Visst ska det vara lite smutsig bild, men min första kopia var så dålig att man inte kunde njuta ordentligt.
Tack Arrow återigen.
Maniac Cop är en film att återvända till även om du inte sett den på ett par år.
Den håller än, den är underhållande och den har åldrats bra till skillnad från många andra rullar från runt samma årtal.
Länge leve 80-talet!
..och..... a.c.a.b kanske?
All Cordells Are Bastards såklart.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***

The Brotherhood

The Brotherhood!
Crippe Original visar vad som är viktigt här i världen.
Precis, skräckrullar och filmorden True Originals.

Cobra (1986)

Title: Cobra
Year: 1986
Dir: George P. Cosmatos
Review: M Original
***

Döm om min förvåning när jag en dag slår igång en av film/tv-program-tjänsterna på min xbox och ser Sly's 80-talsnuna torna upp sig på min tv.
Har ju varit lite si och så med utbudet, så gladeligen märkte jag att både Cobra och komedifavoriten Spies Like Us (J. Landis 1985) dykt upp för att smörja ögonen med.
Cobra minns man ju som en film som gått genom stora häcksaxen när man såg den som ung.
För likt många andra rullar från samma guldera var det ju en hel del våld, och det ansåg den svenska censuren att vi inte klarade av.
Lyckligtvis slipper vi ju det nuförtiden.

Stallone spelar den stenhårda snuten Marion 'Cobra' Cobretti som är en tuff rackare som gör allt för att knyta dit buset.
Med tandpetaren i mungipan, knytnävarna och pulvret i stålet laddat har de kriminella en hård stund när de möter Cobra.
Hans chefer gillar inte hans metoder, men Cobra bryr sig föga.
Jakten börjar på en seriemördare som gäckar polisen och skrämmer slag på staden.
Inga tydliga motiv eller likheter mellan offren finns, så polisen är helt i blindo över vem eller vilka som utför alla morden.
En kväll lyckas Ingrid (Brigitte Nielsen) få syn på en av mördarna och blir en viktig pusselbit för polisen.
Cobra och Gonzales (Reni Santoni) får i uppdrag att hålla koll på Ingrid och samtidigt försöka snärja mördaren.
Men det visar sig lättare sagt än gjort... speciellt eftersom det verkar som att mördaren ligger steget före.
Kan det finnas en läcka inom polisen?
Kommer de kunna stoppa morden och rädda kvinnan?

Satte igång några ägg vid början av filmen för att få dem exakt lika hårdkokta som rullen.
För vid de gamla gudarna, detta är hårdkokt.
Stöddiga one liners, Stallone i stelfejsad hårdhet och våldsamheter.
Det är ungefär allt som var bra med filmer på 80-talet förpackat i en svart skinnjacka med solbrillor.
Det är överdrivet åt alla håll och man kan bara njuta där man sitter och stoppar hårdkokta ägg i munnen.
Cobra är vad nutida actionrullar inte är, och jag känner en saknad när jag ser den idag.
Det är såsigt, det är övertydlig produktplacering, ganska ostiga repliker, inte trovärdigt och en huvudroll som är så övermänskligt hård att man storknar.
Men alla dessa komponenter gör det också till en väldigt underhållande stund och att min hjärtkammare som fylls av 80-talet verkligen glöder.
Som jag skrev i inledningen så minns jag Cobra från första gången jag såg den och hur trasig den var då.

Stallone vet man ju kan fixa en roll och ibland riktigt bra dessutom.
Cobra kanske inte är hans mest välspelade roll, men han gör ju jobbet.
Det är sparsmakat med ansiktsuttryck och han knarrar fram sina repliker för att låta extra bad ass.
Brigitte Nielsen är ju rätt dålig som alltid, men man kan se förbi det med tanke på snytingarna man får filmen igenom.
Reni Santoni är ju med i världens kanske roligaste film Dead Men Don't Wear Plaid (C. Reiner 1982) så han måste jag ju respektera.
Han gör inte bort sig som den hungrige Gonzales.
Mördaren NightSlasher spelas av den alltid hårde Brian Thompson.
Han känner vi ju igen som bad guy ifrån bland annat X Files (C. Carter 1993) och Fright Night 2 (T. L Wallace 1988).
I Cobra är han extra elak med sin riktigt elaka kniv.
Överlag är skådespeleriet ungefär vad man behöver i en actionstänkare, är ju inte det man kommer ihåg ändå.
Stallone gjorde Rocky (J.G Avildsen 1976) och det är ju en bra rolltolkning, så att han inte får spela ut mer än sitt tough guy-register här i gör absolut ingenting.

Det är en våldsam rulle, som sig bör när det gäller en sådan här 80-talsrökare.
Skjutjärn, jeansbeklädda rundhus och knivar i varenda kroppsöppning.
Som brukligt sitter jag och skuggboxar i soffan och klyver bordet med kniv av ren pepp.
Känner hur hockeyfrissen växer ur min kala hjässa när jag kastar mig ner för trappan.
Det är stökigt, våldsamt och man behöver inte tänka så mycket för manuset är enkelt men underhållande.
Popcorn skall finnas i en stor, stor skål när man ser Cobra och läskglaset ska vara av plast så det inte går i kras när man välter bordet.
Det är en underhållande film, om än inte den bästa i sin sort från 80-talet men helt klart värd att ses om och om igen.
En röjare med en rad av alla de där klichéerna man älskade med 80-talet.
Allt förpackat i tajta jeans, höga frisyrer, solbrillor med spegelglas och blankslipade knivar med spikknogjärn på.
Bring on the violence!

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespeleri: ***
- Helhet: ***