Firestarter (1984)

Title: Firestarter
Year: 1984
Dir: Mark L. Lester
Review: M Original
***

Minns mig tillbaka till VHS-guldåldern.
Kanal 5 visade massa godis ungefär hela tiden, och inte som nu massa tramsiga program.
Det var skräckrullar och skön action var och varannan dag känns det som.
Kanske mitt inre jag som målar upp en mer romantiserad bild av kanalen, men spelad ein mycket därifrån åtminstone.
En av dessa filmer var just Firestarter, eller Eldfödd som den heter i Sverige.
Har alltid varit mer för att se filmer än läsa böcker, så har faktiskt inte läst Eldfödd av Stephen King.
Men kanske borde ge mig på det nu när jag som något mer "vuxen" faktiskt läser en bok då och då.

Andrew (David Keith) och Vicky (Heather Locklear) träffas när de båda ska medverka i ett medicinskt test.
Som så ofta förr när en skum grupp genomför tester som dessa går något snett.
Nästan alla av patienterna dör medan Andrew och Vicky utvecklar paranormala krafter.
Vicky kan läsa tankar och Andrew kan med hjärnans kraft få folk att göra det han vill.
När de sedan får ett barn så visar det sig att hon, Charlene (Drew Barrymore) utvecklat pyrokinesi.
Hennes krafter är i stort sett okontrollerbara och dessutom är "Byrån", en statlig organisation med inte helt rent mjöl i påsen, på jakt efter familjen för att utföra experiment på dem.
Vicky dödas och Andrew och Charlene ger sig av på flykt.
Byrån med Hollister (Martin Sheen) i spetsen och den vidrige John Rainbird (George C. Scott) gör allt som står i deras makt för att få tag i far och dotter.
Vad som kan komma att ske ifall de får tag i dem kan de inte ens föreställa sig.

Jag har lärt mig ett och annat genom att vara den filmnörd som jag är.
En av de viktigaste lärorna är att aldrig ställa upp på ett medicinskt experiment av något slag.
Det slutar ju aldrig bra, får man inte någon slags åkomma av värre slag så blir man jagad av myndigheter som vill stoppa nålar i varenda kroppsöppning på en.
Visst vore det fräckt att kunna kontrollera vad folk skulle göra genom att bara blänga på dem en skvätt...
Men nej, jag står över.
I ärlighetens namn har jag blivit erbjuden att gå med i olika studier beroende på min sjukdom men vägrat av just sagda anledning.
Vet ju inte vilken ljusskygg grupp som står i bakgrunden och tittar på...

Var lite orolig att se om Firestarter eftersom det blivit en hel radda födelsedagar sedan jag senast såg den, och då gillade jag den verkligen.
Vissa filmer åldras ju inte med stil tyvärr och det blir en besvikelse när man ser om den i modernare tid.
Vi behöver kanske inte ta upp Howard The Duck (W. Huyck 1986) igen?
Men efter att ha sett om Firestarter måste jag säga att den ändå åldrats väl.
Mycket av det beror nog på den starka skådespelarensemble som filmen faktiskt har.
Ingen gör bort sig, och George C. Scott är riktigt obehaglig på sina håll som Rainbird och Sheen gör en bra roll igen i en King-film.
Året innan spelade han med i ytterligare en King-film, nämligen The Dead Zone (D. Cronenberg 1983).
Drew Barrymore dök också upp i en King-adaption året därpå, Cat's Eye (L. Teague 1985).
Har inga bryderier kring skådespeleriet i filmen utan det håller en bra nivå.
Mycket som sagt beroende på Sheen och Scott som sköter sina respektive roller utmärkt.

Med tanke på titeln och premisserna för filmen så är det ju en del effekter med eld inblandat.
Det som är bra är att det de facto är eld och inte eld gjord med hjälp av en dator.
Folk brinner, hus brinner, skor brinner, eldklot flyger och allskönes annan bråte går upp i rök (pun intended genom filmen.
Stuntmännen förtjänar hatten av för det är en och annan som står i ljusan låga under ganska långa stunder.
Känns friskt att se med tanke på min aversion emot dataeffekterna som dominerar prick allt nu för tiden.
Det ser verkligare ut för ja.. det är riktig eld.
Vissa av sakerna görs smart med, det antyds att något händer med hjälp av ett ljud eller liknande.
Det är ett grepp jag uppskattar, för ibland så är ju det gamla talesättet "less is more" sant.
Sen bjuds man ju på en rungande avslutning som gör att man sitter och jublar i tv-soffan.
Som jag skrev innan, åldrats med stil.

Mitt enda egentliga minus, och det rör faktiskt inte själva filmen, är att utgåvan på DVD som jag har inte är top notch.
Ljudet är lite lågt och bilden är inte restaurerad alls vilket ger den en lite murrig look.
Det känns som man kollar på en VHS, och det är ju onekligen nostalgiskt, men lite tråkig bild är det trots det.
Jag gillar ju den lortiga looken som vissa filmer hade förr om åren, men här känns det ibland bara som att de överfört en dålig kopia till DVD'n.
Alltså inte att filmen hade ett ruffigt utseende från början utat att det mest rör lathet att fixa bilden vid överförandet.
Men, det är inte hela världen och man ser vad som händer, till skillnad från min gamla kopia av Near Dark (K. Bigelow 1987) där det korrekt var helt mörkt långa stunder plus dåligt ljud.
Det var sådär kul att titta på.
Firestarter DVD'n må vara murrig, men man ser iallafall allt som händer.
Kanske finns en annan version där ute med bättre bild, och den kan vara att rekommendera om ni kan välja.

Firestarter är en mysrysare för att citera vissa recensenter på 80-talet.
Det är ett skönt tempo, bra skådespelare och en bra story som jag tycker håller bra.
Har ju alltid uppskattat historier som denna där staten är skurken och den "lilla människan" måste kämpa emot.
Effekterna är bra och hela filmen har åldrats väl och håller sig i framkant av King-adaptionerna.
Såg nyligen The Stand (1994) och The Langoliers (1995) och de hade inte åldrats alls bra, men då ska man minnas att de är ifrån det sämsta årtiondet för film.
Men Firestarter undviker alla de fallgroparna där de två ovannämnda filmerna trillar med nyllet rakt ner i.
En skön stunds underhållning, lite spänning och lite fräcka effekter.
Helt klart värt tiden och jag är nöjd att jag återvände till den efter alla dessa år.
Inte den bästa av King-adaptionerna, men långt upp i listan är den allt.
Enda är att leta reda på en utgåva med restaurerad bild om du har möjligheten.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ***

Castle Freak (1995)

Title: Castle Freak
Year: 1995
Dir: Stuart Gordon
Review: M Original
***

Ibland är livet inte så roligt och verkligheten tränger sig på lite för nära.
Vissa bedövar detta med en slurk sprit eller två medan andra kanske shoppar kläder de egentligen inte behöver.
Själv så spenderar jag mina småslantar på filmer, den bästa formen av terapi för egen del.
Internethandel har fyllt mina hyllor, och jag tar gladeligen emot när folk säljer sina filmer billigt.
Castle Freak kom både ganska billigt och passande med tanke på humöret.
För att ytterligare göra saken lite bättre och få mungiporna att åka upp för en stund var att jag fick se om den med en god vän, som dessutom dyrkar Jeffrey Combs.

John (Jeffrey Combs) får ärva ett slott i Italien , och beger sig dit med sin fru Susan (Barbara Crampton) och deras blinda dotter Rebecca (Jessica Dollarhide).
Arvet kommer lägligt då paret har en kris sedan John kraschat med bilen och dödat deras son och gjort deras dotter blind några år tidigare.
Det har varit knackigt sedan dess och John hoppas att detta ska kunna bli en ny start.
De bestämmer sig för att stanna på slottet tills de lyckats sälja det vidare.
Väl på plats börjar det relativt omgående höras underliga ljud i slottet.
Saker börjar gå sönder och Rebecca tycker sig känna att någon mer än familjen och den lurige hushållerskan är inom slottets väggar.
De hittar underliga objekt lite överallt.
John och Susans problem fortsätter och efter en blöt kväll får John med sig en prostituerad hem.
När hon försvinner misstänker polisen John för att ha något med det att göra, men har han det eller är det något annat?
Han är närmare monstret än vad han först kunnat ens tro i sina mardrömmar...

Det första jag tänker på när eftertexterna börjar rulla är, varför är inte Jeffrey Combs större än vad han är?
Han är likt Brad Dourif en speciell skådespelare som inte gör bort sig även om filmen han figurerar i kan vara lite ostig.
De har ett utseende som passar allskönes roller och de har en stil som inte 9 av 10 har.
Oförklarligt varför han inte är på var och varannan filmposter på biosalongernas väggar.
Skulle gärna se honom i något drama där han får spela ut verkligen, för det känslomässiga man sett funkar.
Han funkar uppenbarligen i skräckrullar, han är rolig i The Frighteners (P. Jackson 1996) och har figurerat i olika delar av Star Trek.
Släng ut någon av de där dussintyperna ur Hollywood och ge Combs en huvudroll... nu med det samma!
Förutom Combs så är skådespeleriet i filmen överlag bra.
Jag uppskattar att många av rollerna spelas av italienare som kämpar med engelskan.
Det bidrar också till en mer genuin känsla än att de skulle vara någonstans i Italien och alla pratar felfri engelska.
En av sakerna jag verkligen uppskattar med Castle Freak (och det finns många saker), det är den vidriga känslan som ligger som en filt över hela filmen.
Det är ljud, det är utseendet på filmen, kameravinklar och annat som gör att det känns obehagligt att se på, på något sätt.
Inte på ett sätt som gör att man inte vill titta, men det skaver lite och känns som sagt obehagligt.
Miljöerna gör sitt till, då de känns genuina och enligt uppgift ska slottet där filmen spelats in ägas av produktionsbolaget.
Bara en sådan sak.
Det känns inte som att filmen är från 1995, med tanke på hur fruktansvärda de flesta filmer var och såg ut då.
Snarare skulle jag lägga en slant (om jag inte visste) på runt slutet av 70, början av 80.
Jag uppskattar det verkligen, och hela looken på filmen bidrar extremt mycket till obehaget man känner.
Själva "freaket" yttrar ju ljud som sällan hörts innan eller efter och det är pärla.

Det är ingen uppsjö av effekter i filmen, men de som är funkar bra.
Man slipper datagrejer vilket är tacksamt, och de känns old school på något sätt.
En del är riktigt elaka också.
Extra pluspoäng ges såklart för att "freaket" har en helkroppssminkning och inte bara ansiktet.
Dessutom en gångstil värdig en Oscar ta mig tusan... perfekt!
Jag skulle vilja jämföra hela känslan över filmen och tillika effekterna med när Fulci är i sina bästa stunder.
Det ser smutsigt ut, det är elakt, och det känns sådär råkallt och jävligt som det kan vara i gamla slott.
Överlag bjuds man på en del effekter som känns annorlunda och ett steg över nästan allt annat i samma tidsera.
Som jag nämnde innan känns den mycket mycket tidigare, och det är bara positivt.
Vi kommenterade det flera gånger att filmen kändes mycket äldre och att den inte innehöll något av det som gjorde 98% av allt på 90-talet helt värdelöst.
Det är bara pluspoäng.

Castle Freak känns tyvärr lite bortglömd, så det gör mig glad att den finns att få tag i.
Det mesta i filmen funkar, och de få saker som kanske inte är top notch är så några att det är försumbart.
Det infinner sig ett obehag, man får lite av den där Lovecraft-vibben man alltid mår bra av och man har inte sett filmen hundra gånger i andra utföranden utan den känns fräsch... på ett smutsigt och vidrigt sätt.
Combs är som alltid en färgklick på rutan, och de övriga skådespelarna funkar absolut.
Castle Freak är som sagt inte en dussinfilm utan faktiskt en annorlunda och välgjord rysare.
20 år senare känns den fräsch, och det måste nämnas igen hur lite den fick 90-talssjukan och hur nöjd jag är med det.
Stuart Gordon lyckades med Re-Animator (S. Gordon 1985) och tio år senare kom denna och är i precis samma världsklass.
Jag tror att H.P Lovecraft skulle vara nöjd med att ha gett inspiration till två så briljanta filmer.
Det enda tråkiga är alla år jag spenderat med att inte ha sett den här, så bra är den.
Hatten av Gordon, lysande.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ****
- Effekter: ***
- Skådespelare: ***
- Helhet: ****