Miami Connection (1987)

Title: Miami Connection
Year: 1987
Dir: Woo-Sang Park
Review: M Original
***

Ibland kan det kännas lite som att skåpet är tomt och att mjölken gått ut..
Att det helt enkelt inte finns så många osedda guldkorn till filmer kvar att se.
Då blir man lite ledsen inombords och suckar högt.
Man återvänder till klassikerna man känner sen innan.
Men sen, så kommer det en ny, osedd stänkare som en skänk från ovan.
Denna gång hade P Original lyckats ramla på Woo-Sang Parks Miami Connection.
Då skiner man upp som om man fått en c-vitamininjektion rakt in i sätesmuskeln.

Motorcykel-ninjorna som har hand om droghandeln i Miami har börjat gå överstyr.
De försöker att röja undan alla som inte sköter sig eller ställer upp på deras krav.
Det multikulturella kampsports-rockdiscodansbandet Dragon Sound finner sig inte i detta.
Med sköna dängor om att de är emot ninjorna, sin vänskap bandet emellan och deras taekwondo hoppas de att hejda framfarten en aning, och det dröjer inte länge förrän en i bandet råkat i luven på ninjagänget.
Dragon Sound tvingas ta sig an ninjamotorcyklisterna i en svärm av stora frisyrer och sköna fightscener.

Det är så skönt när man ramlar med nyllet först i en sådan här film, för då vet man att det finns guldkorn man missat och jakten kan fortsätta.
Det är en 80-talsstänkare på alla sätt och vis, och jag njuter i fulla drag.
Jag kan bara tänka mig hur extremt peppad jag varit om jag sett den när den kom ut.
Men det är kul att upptäcka sådana här filmer när man är vuxen, för jag uppskattar dem på ett helt annat sätt.
Det är inget nostalgiskt över själva filmen, men hela känslan är enormt nostalgisk.
Man möter allt för första gången med vuxna ögon, med mitt barndomsjags hjärta på något sätt.
Låter det pretentiöst?
Ja, kanske... men oavsett så är det en fröjd att hitta sådana här missade 80-talare nu.

Vad ska man säga om filmen då?
Det är ju en riktigt tunn story, dåliga skådespelare, ostigt så man tror att A Original kommit förbi med sin specialbeställda pizza med fyra ostar på och lite shameless selfpromotion för att toppa som grädde på moset.
Man får en del väldigt utdragna musiksekvenser för att riktigt sälja in de dansanta tongångarna från våra spagathjältar i Dragon Sound.
Men alla dessa saker som i fel händer och fel årtionde skulle få en att vilja klösa ut sina synorgan blir här till dess fördel.
Det är epitetet av "so bad it's good"... för det är extremt underhållande.
Man sitter, helst i grupp, och skrattar sig hesa åt saker i filmen, man spolar tillbaka och får samma skrattattack igen.
Det är filmfel, scener som inte är rimliga på något vis, man ser folk stå och titta på i bakgrunden och sidospår i storyn som inte kommer någonstans.
Alltså helt magiskt i en riktig 80-tals b-pastej som vi alla känner och älskar.

Storyn är som sagt tunn som ett rispapper, men som jag skrev i en tidigare recension, den här filmen vill bara underhålla.
Det är ett kompisgäng med en rad inhyrda bikers som fått betalt i maltdryck som gjort en skön actionrulle med lite sladdriga fightscener och musikvideo-delar.
Även slängt in ett försök till lite drama med att killarna i Dragon Sound är föräldralösa.
Det är en magiskt bra scen när en av dem träffar sin far igen, och det då är samma skådis som de pudrat med lite aska för att han ska vara gråhårig.
Pur filmmagi.
Skådespelarna är inga proffs, utan det knackar sig fram med båda styltorna fast förankrade i varsin paj.
Y.K Kim som spelar Mark, och som också skrivit manuset, är riktigt dålig på engelska och drar såklart ner en del skratt när man riktigt ser hur han läser innantill.
Det är så mycket med manuset och skådespelarna som felar att det verkligen blir rätt till sist.
Lägger man också till riktigt ostiga fightscener så är man hemma.
Tydligen var många av huvudrollerna medlemmar i samma taekwondo-klubb i verkliga livet.
Klubben ägdes av Y.K Kim, så vi får lite kampsportsuppvisningar också inslängt i filmen.
Det finns några riktigt sladdriga fightscener i filmen och vissa av ninjornas teknik att smyga känns.. ja, tveksam.
Plus är dock att du känner att du själv enkelt kan uppnå stjärnstatus i den ninjaklanen, ifall du som jag velat bli ninja i hela ditt liv.
Bara hoppa på nästa plan till USA och teama upp med de träbenta ninjorna.

Jag tror inte Miami Connection vill vara någon slags livslära för att få oss att ändra våra åsikter i olika sakfrågor.
Mer troligt är att någon av de medverkande kanske trodde detta skulle katapulta dem till Hollywood men istället blev en uppskattad hidden gem för oss nördar att gotta oss i.
Oavsett så har filmen fått den uppskattning som den inte fick när den kom ut, vilket jag alltid tycker är fint.
Vi har Zack Carlson på Alamo Drafthouse i USA att tacka för uppsvinget den fått, då han köpte en print av filmen på Ebay för 50 dollar och den blev snabbt uppskattad på bion.
Han ringde då Y.K Kim och övertalade honom om att få distribuera den, och Kim kunde släppa lite på de dåliga minnen han hade från filmens barndom då den sågades kors och tvärs.
Nu finns den i olika DVD-utgåvor med kul extramaterial, exempelvis en vinylskiva med någon av låtarna på och t-shirtar.
Alltid en skön historia att höra, att filmer som dessa får någon slags upprättelse efter att ha behandlats dåligt vid premiären.

Man får vibbar av Gymkata (R. Clouse 1985) med att det är en stökig kampsportsost vi får serverad, långt ifrån lika bra dock.
Men det är lite samma vibb med alla de där oklara grejerna som dyker upp lite varstans i manuset.
Man jublar och skrattar filmen igenom, och jag kan ärligt säga att redan under filmens fem första minuter förstod man att man ramlat på en guldtacka.
Filmen ska som sagt helst ses i sällskap av gelikar, sådana som uppskattar en skön 80-talare.
Det är extremt underhållande och direkt efter att ha sett den kände man att den kommer man återvända till igen och igen.
Självklart är det ju b, men det är också vad som gör filmen så underhållande.
Den är allvarligt gjord, men visst har manuset glimten i ögat, men det handlar inte om någon slags spoof ala Kung Pow (S. Oedekerk 2002) eller liknande.
Den blev jag bara irriterad på medan jag genom hela Miami Connection sitter och njuter.
Jag hoppas kunna få tag i DVD'n snarast, för den här känner jag att jag vill ha i samlingen och vad vore bättre än att smycka sin bleka lekamen med en Dragon Sound-tröja lagom till våren gör sitt intrång?
Miami Connection och liknande filmer är en av många anledningar till att jag alltid återvänder till 80-talets gladare dagar.
Så klä på dig dina högsta jeans, smek upp en ordentlig hockeyfrilla och stretcha ordentligt... för det här är en åktur av rang.

Soares-skalan:
-Underhållningsvärde: ****
- Effekter: **
- Skådespeleri: **
- Helhet: ***