The Babadook (2014)

Title: The Babadook
Year: 2014
Dir: Jennifer Kent
Review: M Original
***

En kamrat lade på en bildsida upp att hon sett The Babadook.
Vi har stundtals liknande smak för filmer så kollade upp vad det var för något.
En ny skräckrulle från Australien visade det sig, intressant.
Plus att det var en kvinnlig regissör, vilket inte heller hör till vanligheterna.
Hjulade över till youtube och kollade trailern, och kände en ovan känsla i kroppen...
Höll jag på att bli sjuk eller vad rörde det sig om?
Nej, känslan var att jag blev smygpeppad på en ny skräckfilm... vem vet vad som kunde hända nu?
Hundar och katter börjar dricka latte tillsammans?
Världen var sannerligen upp och ner.

The Babadook handlar om Amelia (Essie Davis) och hennes son Samuel (Noah Wiseman).
Båda plågas av minnet och förlusten av man respektive pappa, som dött i en bilkrasch på väg till sjukhuset när sonen skulle födas.
Samuel är ett bråkigt och svårhanterligt barn som uppvisar en hel del underliga tendenser.
Han har problem i skolan och barn i hans närhet har svårt att umgås med honom.
En kväll när Amelia ska läsa godnattsaga för honom så läser hon boken The Babadook som hon hittar, och detta sätter griller i huvudet på Samuel.
Han börjar tro det finns ett monster, Babadook, som kommer att förstöra för dem.
Amelia gömmer boken och läser annat vid läggdags med förhoppningen att Samuel ska glömma monstret.
Det börjar ske underliga saker runt om i hemmet, och Amelia gör sig av med boken.
Men den letar sig alltid tillbaka in i hemmet och hon blir mer och mer uppslukad av den hon också.
Amelia börjar, likt sin son, undra om Babadook kanske är på riktigt ändå....

Delar av True Originals-plutonen bänkade oss framför The Babadook, och var väl som jag skrev innan smygpeppade.
Det var något med den där trailern som gjorde att man hoppades att den skulle vara annorlunda.
Filmen är annorlunda, det är inte mycket att prata om.
Visst, den är inte så annorlunda att man sitter med hakan hängande fritt i luften, men annorlunda är den.
Jag skulle vilja dra paralleller till Antichrist (L. Von Trier 2009) på det sättet att filmen kan vid första anblick verka vara något, men när man sett klart den har den förvandlats.
Är det en skräckfilm med inslag av drama eller är det ett drama förpackat i skräckkostym?
Det är svårt att beskriva The Babadook helt utan att spoila vissa saker som sker, men å andra sidan vet jag inte om man spoilar då filmen är väldigt mångbottnad.
Det var ett grepp jag verkligen uppskattade, och som jag tror kan få filmen att få tittare utanför de genres den rör sig inom.

Skräckelementen i filmen är av det krypande slaget och man slipper nästan helt jump scares, och bara det är ju värt att hylla med ballonger och bubbeldryck.
Borta är också den skakiga kameran och tramset att ha sjutton klipp per sekund ala störig musikvideo.
Vid ett tillfälle drog vi efter andan för man trodde att just nämnda otyg skulle uppenbara sig, men lyckligtvis var det bara en väldigt kort scen på några sekunder.
I övrigt slapp man det, även vid de scener där det vanligtvis skulle varit med.
Nej, Babadook förlitar sig istället på ett lugnare och krypigare tempo med en grådaskig färgpalett som gör att allt ser lite sjukt och döende ut.
Sparsamt med färger överhuvudtaget genom hela filmen.
Det funkar väldigt bra och ger ytterligare tyngd till några av de känslor man har efter filmens slut när man sitter och diskuterar den.
Överlag en snygg film måste jag säga, på ett sparsmakat vis.
Det är inte heller några direkta effektscener, utan mycket sker i skymundan eller antyds vilket jag också tyckte funkade bra.
Det smyger och skaver lite i ögonvrån, och man vet inte riktigt vad man ser.
Man låter fantasin flyga iväg och skräcken ligger mer på ett psykologiskt plan än att förlita sig på enkla knep för att få oss att avlossa en skopa tunt av rädsla.

I filmens början kände jag en viss irritation för hur Noah Wiseman spelade sin roll.
Men när man läser att han är 7 år gammal, och ju mer filmen går desto bättre tycker jag det funkar.
Krävs mycket av en barnskådespelare att kunna axla en film med ett sådant här ämne.
Överlag bra skådespeleri och man tror på deras känslor, och de får ju spela på alla emotionella strängar.
Krävs som sagt mycket för att det inte bara ska bli en överspelad pannkaka eller sådär läppdarrande blödigt så man vill kräkas en skvätt.
Speciellt då barn är inblandade i dessa känslospann.
The Babadooks enemble sköter sig och på den fronten har jag egentligen ingenting att klaga på.
Imponerande som sagt med tanke på temat i filmen och hur ung Wiseman är.
Att filmen dessutom kostade runt 30000 dollar och är gjord av en väldigt färsk regissör gör den ytterligare imponerande med tanke på vilken hög klass den håller.
Tror det är ett plus på kontot för filmen, att den är så billig och inte har några större stjärnor i huvudrollerna.
Hade nog kunnat bli för mycket tilltro till stjärnor och flashiga effekter med mer deg i kappsäcken.
Ska bli kul att se vad Jennifer Kent kan komma med i framtiden, för hon verkar intressant som regissör och manusförfattare.

Blev glatt överraskad av The Babadook, för den har nivåer och det uppskattar jag.
Den blir tänkvärd i efterhand och man kan välja lite själv hur man ser den och vad den representerar.
Välspelad och sparsmakad lågbudgetfilm, utan att för den sakens skull kännas varken billig eller tafflig.
Var länge sedan det blev en diskussion efter en nyare film om meningen och att man kunde läsa in olika saker i den.
Ingångsvinkeln och framförallt hur man lämnar besök med Babadook skiljer sig från person till person, och det är en frisk fläkt nu för tiden.
Jag är positivt överraskad av att slippa jump scares, massa höga ljud för att skrämma och att den faktiskt höll filmen igenom.
Är samma feel som i redan nämnda Antichrist, men även lite samma anda som exempelvis Rosemary's Baby (R. Polanski 1968).
The Babadook kanske inte är lika tidlös eller kommer bli en lika stor klassiker som just Rosemary's Baby, men det är samma känsla över filmen.
Skulle säga att den är mycket sevärd, och tål att ses igen och gärna med någon eller några så man kan diskutera den när eftertexterna rullar.
Hatten av Australien, fortsätt såhär nu.

Soares-skalan:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: - (Var inte så pass mycket att betyg kan ges)
- Skådespeleri: ****
- Helhet: ***