Nightmare City (1980)

Title: Nightmare City aka Incubo Sulla Cittá Contaminata
Year: 1980
Dir: Umberto Lenzi
Review: M Original
***

För ett gäng år sedan, skulle tro runt mitten av 90-talet dök en lång radda filmer upp på skräckhyllan hos min lokala videonasare.
Glädjen var ju total när man hade en hel massa nya titlar att gotta ner sig i, många från mitt favoritårtionde såklart.
Hyrde två-tre stycken i veckan under en lång tid och plöjde igenom.
Nu var ju inte alla bra ska erkännas, och skicket på filmerna var ju katastrof då de var klippta riktigt dåligt... eller ja, de var helt enkelt klippta.
Men detta till trots fick man ju en massa nytt man inte kunnat se under åren.
En av dessa var Lenzis Nightmare City.

Reportern Dean Miller (Hugo Stiglitz) beger sig med sin kameraman till en flygplats för att intervjua en forskare som precis ska anlända.
Medan deras kamera rullar och Miller värmer upp stämbanden för att göra intervjun blir de vittnen till att forskaren och resten av passagerarna på planet störtar ur planet och dödar alla de kommer åt, och dessutom biter dem och dricker deras blod.
Chockad, men som den reporter han är så beger sig Miller och kameramannen till tv-studion för att visa sitt material.
General Murchinson (Mel Ferrer) förbjuder Miller att sända sitt material, för att undvika att panik sprids.
Militären finner snart, efter flera attacker, att den våldsamma pöbeln är människor som blivit strålskadade av radioaktivitet, och dessutom sprids deras galenskap till alla de anfaller.
Miller ska nu försöka hitta sin fru, och fly den ständigt ökande andelen våldsamma strålskadade som intar gatorna.

Minns besvikelsen när jag såg Nightmare City som yngre, då den framställdes som en zombiefilm.
Jag tänkte direkt då på de gamla klassikerna och trodde jag skulle få sätta min garnityr i en för mig okänd liknande stänkare.
Men döm om min förvåning när "zombiesarna" springer, använder vapen och annat som inte passar en odöd i min bok, och fortfarande inte passar.
För att citera Greg Nicotero: "Fuck fast zombies!"
Nu när jag ser om den stör det mig inte lika mycket, då filmen känns lite felklassad när man säger zombiefilm.
Skulle säga att den mer ligger i gränslandet kring 28 Days Later... (D. Boyle 2002) blandat med någon slags riktigt rubbad vampyrhistoria.
Men frukta inte, inga glittrande snyggingar här inte.
Nej då, det är fullt ställ, våldsamt och hela köret.

Storymässigt är ju filmen riktigt tunn, kanske som sig bör.
Det är vad man skulle kunna kalla en no-brainer, men underhållande är det onekligen.
Man kanske inte slänger på en film om radioaktiva mördare för att få sig en lära för livet eller att ha den som grund för en djupare filosofisk diskussion direkt.
Man får ta filmen för vad den är, en ganska tunn, dåligt skådespelad stänkare från det glada 80-talet.
Umberto Lenzi har sagt att han på den politiska skalan anser sig vara anarkist, och det skiner igenom lite.
Han gör lite vad han vill med filmen, och slutet är oväntat och skoj för att vara den här sortens rulle.
Effektmässigt är det inga större bekymmer egentligen.
Det är lite halvsladdriga sminkningar på de strålskadade och en del elaka mord med.
Ögonscenen gör ont i kroppen att se än idag.
Finns flera samtida filmer som gör det bättre, men Nightmare City hamnar långt, långt ifrån bottennotering på effektsidan.

Skådespeleriet är riktigt b, med sådär torr dubbning som man ibland får se i italienska rullar.
Man känner igen vissa av rösterna från andra samtida filmer, så där har man ju chansen att briljera inför sina kamrater med vilka andra filmer dessa människor lånat ut sina stämband till.
Hugo Striglitz känns stel i sin roll, och det är inte många andra som övertygar direkt.
Men om man tar filmen för vad den är så kan man se förbi det.
Det är ju en b-stänkare i ordets rätta bemärkelse.
Men den befinner sig på rätt sida av spektrat, på sidan av "so bad it's good".
Det är stökigt och man får mycket action och filmvåld, och för att vara ärlig är det ju det enda man vill ha ibland.
En sådan där film som känns lite som en berg och dalbana, man hoppar på, sen är det ett jädra ställ i en och en halv och efteråt vet man inte riktigt vad som hänt.
Ja, man får också lite "tänkvärda repliker" såklart, som sig bör.

Nostalgikern i min njuter i fulla drag av den lite halvrisiga bildkvalitén och faktumet att det hela tiden finns en asiatisk textremsa, som inte går att ta bort från skärmen.
Det blir som när man satt och kollade alla de där piratkopierade rullarna när man var yngre.
Ljudet på den versionen jag har är bra, riktigt bra faktiskt.
Ibland har ju ljudet fått på tafsen i överföringen till DVD så man får maxa varenda högtalare i huset för att hoppas kunna följa med i handlingen.
Men Nightmare City levererar ljudmässigt, däremot den engelska textningen är dålig, men återigen, ljudet är bra så man behöver inte vara beroende av text heller.

Mitt betyg från yngre dagar är ändrat, för Nightmare City är kul.
Det är pajigt, ösigt och våldsamt i en skön mix, på rätt sida av b-strecket.
Man kastar popcorn och hjular runt i rummet under filmens gång och fnissar gott åt försöken att vara seriösa.
Filmen är långt ifrån ett mästerverk, den har ju svårt att stå sig emot många av sina samtida filmer.
Man får ju tänka att exempelvis Maniac (W. Lustig 1980), The Fog (J. Carpenter 1980) och Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) kom samma år.
Med andra ord inte ett lätt år att hävda sig på skräckmarknaden.
Detta till trots så tycker jag att den har ett egenvärde och jag är nöjd att den finns att tillgå på skapliga DVD-utgåvor.
Filmer som dessa görs inte längre är en ganska enkel sammanfattning.

På inrådan av läsaren Soares inför T.O nu betyg!

Betyg:
- Underhållningsvärde: ***
- Effekter: **
- Skådespeleri: *
- Helhet: **

Helt klart godkänd film, om man tar den för vad den är.
Det är en b-film, men med ett bra underhållningsvärde mitt i allt dåligt skådespeleri och halstaskigt manus.
Den förtjänar sin plats i hyllan, men den står sig ganska slätt emot sina samtida gelikar som sagt.
Inte Lenzis starkaste kort, men kan mycket möjligt vara en av hans mer underhållande.